SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1954 — 19581

 

AV PROFESSOR HÅKAN NIAL

 


Aktiebolag
 

Betalning för tecknad aktie skall enligt 3 § andra stycket aktiebolagslagen erläggas i penningar, där den ej enligt lagens regler må fullgöras på annat sätt (genom apportegendom enligt de särskilda bestämmelserna därom). Vid ansökan om bolagets registrering skall fogas bl. a. försäkran av styrelseledamöterna och verkställande direktör att inbetalningen på aktiekapitalet, där den ej fullgjorts genom apporttillskott i föreskriven ordning, blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 219 § jämställd betalning. I fallet NJA 1958 s. 369 hade tre personer bildat en serie aktiebolag (»skrivbordsbolag») samt i handling enligt 32 § 5 st. 4 aktiebolagslagen försäkrat, att aktiekapitalet blivit inbetalat i pengar, oaktat bolaget icke erhållit annat än revers, utställd av en utav stiftarna, å det belopp vartill aktiekapitalet uppgick. Stiftarna fälldes till ansvar enligt 213 § 3 aktiebolagslagen för osant intygande.
    NJA 1954 s. 445. Om enligt bolagsordningen för ett aktiebolag hembudsskyldighet föreligger, då aktie övergår till person som icke förut är aktieägare i bolaget, kan uppkomma fråga huruvida dödsbo efter avliden aktieägare har hembudsplikt. Frågan besvarades nekande i förevarande fall. 111) fastställde nämligen hovrättens dom, vari det sägs att aktien därigenom att den vid aktieägarens död i likhet med dennes övriga tillgångar ingått i dödsboet icke på sådant sätt övergått till annan att hembudsskyldighet enligt bolagsordningen uppstått. Detta ganska orakelmässiga uttryckssätt synes tyda på en viss ståndpunkt i den mellan parterna i målet diskuterade frågan om dödsboets juridiska karaktär och tidpunkten för arvets övergång från arvlätare till arvinge. Sakligt sett är den av domstolarna fastslagna principen knappast tillfredsställande, om man vill upprätthålla hembudsbestämmelses syfte att för aktieägarna möjliggöra utestängande av främmande personer från bolaget. Konsekvensen av domen måste nämligen bli att dödsbodelägarna, även om såsom i förevarande fall ingen av dem förut var aktieägare i bolaget, kan kräva att få — genom gemensam representant — utöva de med aktien förbundna rättigheterna i bolaget. Överinstanserna antyder icke heller någon tidsbegränsning i detta avseende, till följd varav nämnda möjlighet för dödsbodelägarna synes stå öppen under obegränsad tid, om de underlåter att skifta aktien.

 

    1 Närmast föregående redogörelse för rättspraxis på detta område återfinns i SvJT1955 s. 255. 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1954—1958 495    NJA 1958 s. 282. En äldre bolagsordning innehöll svårtolkade bestämmelser om hembudsplikt. De ansågs i NJA 1954 s. 473 tillämpliga på förvärv genom bodelning. Med anledning därav påkallade mannen återgång av bodelningen, enär hustrun tillskiftats aktierna under förutsättning att hon icke behövde hembjuda dem till bolaget. Bolaget å sin sida instämde makarna med yrkande att en återgång av bodelningen icke skulle inverka på hembudsskyldigheten. HD förklarade att hembudsskyldigheten upphört, enär bodelningen genom makarnas misstag rörande hembudsskyldigheten blivit ogiltig. Av principiellt intresse är HD:s uttalande, att starka skäl tala för att — om vid överlåtelse av aktier, som är eller kan ifrågasättas vara enligt bolagsordningen underkastade annans lösningsrätt, träffats förbehåll om överlåtelsens återgång för den händelse lösningsrätt skulle finnas föreligga eller göras gällande mot aktieförvärvaren — dylikt förbehåll icke bör tillerkännas verkan mot den lösningsberättigade. Ej heller kan, fortsätter HD, en aktieöverlåtelse, som icke är på angivna sätt villkorad, i allmänhet anses vara gentemot lösningsberättigad oförbindande allenast därför att endera av eller båda kontrahenterna utgått från oriktiga förutsättningar rörande lösningsrätts förefintlighet eller omfattning. Att HD likväl i detta fall ansåg hembudsplikten förfallen berodde på de säregna omständigheterna: att bolagsordningens bestämmelser om hembudsplikt var så svårtolkade, att det för makarna vid bodelningen varit en avgörande förutsättning att hembudsskyldighet ej förelåg, att deras uppfattning var i hög grad ursäktlig och att styrelseledamöterna i bolaget måste med sin uppfattning om hembudsplikten ha, då bodelningen kom till deras kännedom, insett att makarnas ifrågavarande förutsättning var oriktig.
    Det må påpekas att HD:s principuttalande rörande förbehåll och oriktiga förutsättningar icke gärna kan avse en avvikelse från tidigare praxis, enligt vilken ett aktieförvärv kan utan hinder av hembudsskyldighet bringas att återgå genom överenskommelse mellan parterna, som träffas innan hembud skett eller påkallats, se SvJT 1942 s. 217.
    I förevarande fall uppkom även frågan huruvida icke mannen genom dröjsmål med att giva bolaget sin ståndpunkt till känna förlorat rätten att gentemot bolaget åberopa aktieöverlåtelsens ogiltighet. HD besvarade, under åberopande av omständigheterna, frågan nekande.
    Avgörandet i RÅ 1953 s. 176, enligt vilket besparade vinstmedel kan genom fondemission överföras till aktiekapitalet, även om stadgad avsättning till reservfond och skuldregleringsfond ej kan komma tillstånd (se SvJT 1955 s. 257) har bekräftats i RÅ 1955 H 76.
    NJA 1958 s. 186. Verkställande direktören i ett aktiebolag, vilken icke ensam tecknar bolagets firma, äger likväl enligt 87 § 2 st. aktiebolagslagen företräda bolaget beträffande åtgärd som enligt 81 § ankommer på honom, d. v. s. som faller inom den löpande förvaltningen (eller är så brådskande att styrelsens beslut icke utan olägenhet kan avvaktas). I ett bolag som driver flera biografer kan ett avtal om att ett företag för framställande av reklamfilm skall erhålla ensamrätt att under fem år visa reklamfilm på bolagets biografer icke anses falla inom den löpande förvaltningen. Då reklamfilmföretagets representant

 

496 HÅKAN NIALansågs medveten därom, blev biografbolaget icke bundet av avtalet. Sådan bundenhet kunde helt naturligt icke härvid inträda på den grund att verkställande direktören lämnat oriktigt meddelande till medkontrahenten att bolagets styrelse godkänt avtalet.
    NJA 1955 s. 473. Enligt 94 § 2 st. aktiebolagslagen blir de som för aktiebolag utfärdar skriftlig handling utan vederbörlig firmateckning personligen ansvariga för vad genom handlingen må ha slutits, så framt det icke ändå framgår av själva handlingen, att den utfärdats å bolagets vägnar. Detta gäller även om det av omständigheterna framgick att handlingen utfärdades för bolaget och till följd därav handlingen i verkligheten blir bindande för bolaget (i vilket fall dock ett godkännande av bolaget i viss ordning befriat undertecknarna). Skälet härtill är att medkontrahenten i dylikt fall kan nödgas föra särskild bevisning om att handlingen binder bolaget, varför det synts billigt att han kan hålla sig till undertecknarna. Regeln avser naturligtvis att verka för att riktig firmateckning sker. Stadgandet tillämpades i förevarande rättsfall, där en växel accepterats utan korrekt firmanamn för det aktiebolag, som enligt undertecknaren åsyftades; den använda beteckningen kunde uppfattas såsom firmanamnet för en enskild persons rörelse, som övertagits av aktiebolaget. Då käranden, som tidigare haft affärsförbindelse med den enskilde rörelseidkaren, såvitt visats saknade kännedom om att rörelsen övertagits av aktiebolaget, förklarade HD att det icke kunde anses ha framgått av omständigheterna vid växelns tillkomst, att den godkänts av aktiebolaget, varför undertecknarna — oavsett huruvida betalningsskyldighet för växeln åvilade aktiebolaget — förklarades personligen ansvariga för växeln.
    NJA 1957 s. 1. När moderbolag jämlikt 223 § 2 mom. aktiebolagslagen inlöser övriga aktieägares aktier i dotterbolag, skall lösenbeloppet i den ordning nämnda lagrum anger bestämmas »så att det motsvarar aktiens verkliga värde». De vanskligheter som är förbundna med bestämmandet av »verkliga värdet» på aktier — då de ej är börsnoterade eller eljest har ett lätt konstaterbart marknadsvärde —(vanskligheter som ofta framträtt i beskattningssammanhang) belyses genom förevarande rättsfall. Av principiell vikt är HD:s uttalande att värderingen av aktierna bör ske utan hänsyn till dessas egenskap av minoritetsaktier. (En viss nyansering i detta avseende kommer dock till uttryck i just.r. Linds votum; till frågan se närmare de i referatet redovisade sakkunnig utlåtandena.) I övrigt må här blott nämnas att HD »i förevarande fall» ansåg värderingen böra ske med tillämpning av det matematiska värdets metod men att man härvid icke finge bortse från att vid likvidation aktieägarna ej skulle kunnat utfå sina andelar i behållningen utan avdrag för vissa skatter.
    Nedläggande av aktiebolags konkurs enligt 149 g konkurslagen hari NJA 1954 s. 421 ansetts medföra bolagets upplösning antingen omedelbart eller, om överskott finnes, efter likvidationsförfarande (170 §, jämförd med 166 och 167 §, aktiebolagslagen). I enlighet med tidigare praxis rörande verkan av att ett bolag skall anses upplöst innebär emellertid detta icke hinder för bolaget att föra talan om klander av konkursförvaltarens redovisning och att — när, såsom i förevarande

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1954—1958 497fall, bolaget ej upplösts efter likvidation — föra sådan talan genomstyrelsen.
    Enligt 167 § aktiebolagslagen kan, om anledning föreligger till antagande att bolag, som trätt i likvidation, saknar tillgångar efter att dessa är så ringa, att de ej förslår till bestridande av likvidationskostnaderna, rätten på anmälan av likvidatorerna förklara att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst. Härmed avses det fall att bolaget vid likvidationstillståndets inträde saknar tillgångar till bestridande av likvidationskostnaderna. Att skulderna överstiger tillgångarna är givetvis icke tillräckligt. Nedläggande av likvidationen i denna ordning kan alltså icke ske, om tillgångar funnits men använts till betalning av skulderna, NJA 1954 s. 56.
    Aktiebolagslagens bestämmelser om jäv för revisorer är tillämpliga även å minoritetsrevisorer; Förvaltningsrättslig tidskrift 1954 s. 31.
    RÅ 1957 H 20. Registrering av beslut om nedsättning av aktiekapitalet m. m. söktes. Registreringsmyndigheten vägrade registrering på grund av att viss handling (revisorsyttrande) ej ingivits. Då handlingen ingavs i samband med besvär över avslagsbeslutet, återförvisades målet till registreringsmyndigheten. (Jämför beträffande registrering i handelsregistret RÅ 1951 H 53.) Se även RÅ 1958 JU 185, där återförvisning skett för att bereda förening tillfälle att i visst avseende ändra ett beslut, så att hinder för registrering bortfölle.
    NJA 1957 s. 747 (I). Här förelåg fråga om betalningsrätt och förmånsrätt enligt handelsbalken 17 kap. 4 § i aktiebolags konkurs för person, som innehar en stor del av aktierna i bolaget. Jämför SvJT 1955 s. 258. I förevarande fall ägde vederbörande hälften av aktierna, medan annan person innehade den andra hälften. HD förvägrade honom betalningsrätt i konkursen. I motiveringen pekas dock icke enbart på aktieinnehavet; detta kunde ju vara balanserat av den andres lika stora innehav. Vederbörande hade emellertid faktiskt så gott som ensam handhaft bolagets förvaltning, medan den andre intagit en passiv ställning och aldrig tycktes ha protesterat mot den förres åtgärder. Med hänsyn till sådana omständigheter fann HD att vederbörande på grund av sitt aktieinnehav haft ett bestämmande inflytande över bolaget. Avgörandet måste emellertid betecknas som diskutabelt, då den andre aktieägaren dock synes ha varit ekonomiskt fullt självständig gentemot den förre. Såväl enhällig hovrätt som en minoritet i HD (två mot tre) ville också godkänna den yrkade betalnings- och förmånsrätten.
    I det NJA 1957 s. 749 (II) redovisade fallet gällde det betalnings- och förmånsrätt för två aktieägare, som vardera tillsammans med närstående (make resp. barn) ägde halva aktiekapitalet. Här hade genomavtal mellan dem bestämts att de skulle i princip vara lika bestämmande i bolaget, varjämte i avtalet intagits överenskommelse om lön åt dem m. m. HD fann här att utredningen icke gav »tillräckligt stöd» för antagandet att vare sig den ene eller den andre på grund av sitt aktieinnehav haft ett bestämmande inflytande över bolaget.
    Likaså godkändes i NJA 1958 s. 1 betalnings- och förmånsrätt för kvinna, som varit anställd som kontorist i bolaget, ehuru hennes

32—603004. Svensk Juristtidning 1960

 

498 HÅKAN NIALman var ensam styrelseledamot och innehade alla aktierna utom en, som tillhörde hustrun.
    NJA 1956 s. 748. I aktiebolags konkurs bevakades fordringar av dels en utav bolaget inrättad s. k. fri pensionsstiftelse (som ej faller under 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser) och dels pensionstagare, som erhållit pensionsutfästelser av bolaget. Fråga var huruvida från det av stiftelsen bevakade beloppet skulle avräknas beloppet av nämnda pensionstagares fordringar. Vid tolkning av stiftelsens stadgar kom HD till det resultatet, att stiftelsensändamål var att trygga ej blott de pensioner som den själv kunde komma att utfästa utan jämväl bolagets egna pensionsutfästelser. Vid sådant förhållande kunde stiftelsen icke undgå att med sina tillgångar svara för sistnämnda utfästelser, varför stiftelsen icke vore berättigad till bevakning i bolagets konkurs i vidare mån än stiftelsens fordran hos bolaget översteg de direkt bevakade pensionsfordringarna. Jämför professor Hesslers utlåtande i målet.
    SvJT 1959 rf s. 19. I styrelse på två ledamöter har den ene haft uppdrag att svara för aktiebolagets bokföring (83 § 2 st. aktiebolagslagen). Den andre har frikänts från ansvar för brister i bokföringen, då han icke ansågs ha försummat sin skyldighet att tillse, att bokföringen organiserades på ett tillfredsställande sätt och att organisationen fungerade ordentligt.

 

Handelsbolag


    RÅ 1956 s. 64. Dödsbo har registrerats som kommanditdelägare i kommanditbolag (även i annat fall än då det gäller kommanditdelägares dödsbo, 5 § näringsfrihetsförordningen). Emot vederbörande länsstyrelse framhöll regeringsrätten, att det icke tillkommer den som för handelsregistret att pröva, om dödsboets inträde i bolaget vore erforderligt för ändamålet med boutredningen. I enlighet med denna motivering torde väl också dödsbo kunna registreras som personligt ansvarig delägare i kommanditbolag, resp. som bolagsman i vanligt handelsbolag.
    Fråga om handelsbolags firma behandlas ej här (NJA 1956 s. 664).

 

Enkelt bolag


    NJA 1956 s. 62. En person A, som hade ett arrendekontrakt med domänstyrelsen, träffade med D överenskommelse om finansiering m. m., samt delning av vinst och förlust av arrendeförhållandet. A uppsade det sålunda slutna enkla bolagsavtalet och begärde hos domstol förordnande av likvidator. Avgörande för tvisten var frågan huruvida bolaget, för vars bestånd icke uttryckligen avtalats någon tid, ändå skulle anses slutet på bestämd tid. Hovrätten och en minoritet i HD ansåg tiden vara bestämd i anslutning till själva arrendeavtalets tid, men HID:s majoritet ansåg icke att bolaget på grund av dess ändamål eller andra i målet upplysta förhållanden vore slutet på bestämd tid.

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1954—1958 499Jämför LAMM, Bidrag till läran om enkla bolag och handelsbolag enligt svensk rätt I s. 24 f och NIAL, Om handelsbolag och enkla bolags. 279 med ytterligare hänvisningar.

 

Ekonomiska föreningar


    Enligt 1 § lagen om ekonomiska föreningar kan en förening registreras såsom ekonomisk förening endast om den har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet av kooperativ natur, d. v. s. en verksamhet i vilken medlemmarna deltaga som avnämare eller leverantörer av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt. I flera fall har fråga huruvida föreningens ändamål vore sådant som anges i nämnda lagrum ställts under domstolsprövning. RÅ 1954 s. 63. En förening av rörinstallationsföretag med uppgift att ombesörja att gårdsuppmätningar av rörledningsinstallationer, utförda av medlemmarna, har ansetts vara kooperativ och alltså kunna registreras som ekonomisk förening (»främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga genom begagnande av föreningens tjänster»), RÅ 1955 s. 104. Föreningen »Norrländsk Inteckningskredit, ekonomisk förening», utgör enligt stadgarna en sammanslutning av kommuner inom de fyra nordligaste länen samt Norrländska sparbanksföreningen och har till ändamål att till förvaltning mottaga av medlemmarna deponerade medel och göra dem räntebärande genom utlåning mot inteckningssäkerhet i fast egendom inom förenämnda område i avsikt att främja bostadsproduktionen, främst egnahemsbyggandet, i den mån till Norrländska sparbanksföreningen anslutna sparbanker icke kan tillgodose det därmed sammanhängande behovet av bottenkrediter. Såsom medlemmar kan jämväl ingå andra organ eller sammanslutningar, som bedriver ekonomisk verksamhet. Efter det lagstadgade avsättningar samt utdelning av högst 5 %gjorda insatser skett, skall återstående vinstmedel disponeras för utgivande av räntetillägg å medlemsdispositioner gjorda under räkenskapsåret; föreningsstämma är emellertid obetaget att reservera dessa medel eller besluta om deras användning på sätt 20 § lagen om ekonomiska föreningar stadgar. — Vederbörande länsstyrelse vägrade registrering av föreningen, enär föreningen icke kunde anses ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet, som avses i 1 § lagen om ekonomiska föreningar. Regeringsrätten ansåg emellertid — med tre röster mot en — att föreningens ändamål överensstämde med 1 § föreningslagen. Till utgången bidrog måhända den av föreningen framförda synpunkten, att föreningsmedlemmarna icke endast på det sättet begagnade sig av föreningens tjänster att föreningen för medlemmarna placerade kapital mot ränta utan även att föreningen till medlemmarnas förfogande för fullföljande av deras egna ekonomiska intressen i bostadsbyggandet ställde sparbanksväsendets sakkunskap och tekniska organisation. RÅ 1958 JU 59. Strandägarförening med ändamål att »bevaka medlemmarnas lagliga rätt till strand, grund, vatten och fiske samt att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen i hithörande frågor»

 

500 HÅKAN NIALansågs icke hänförlig till förening enligt 1 § föreningslagen. Föreningens verksamhet var tydligen icke sådan ekonomisk verksamhet som avses i nämnda lagrum. RÅ 1954 JU 11 (traktorförening med ändamål att mot ersättning tillhandahålla maskiner — tydligen även till andra än medlemmar — kunde icke registreras). RÅ 1954 JU 105 (»bvgdegårdsförening» ej registreringsbar). RÅ 1955 JU 15, 16. (Folkets Park förening, resp. Folkets Hus förening kunde ej registreras).
    En enligt äldre rätt registrerad ekonomisk förening, som icke är kooperativ, må enligt föreningslagens promulgationslag 4 § 1 bestå såsom registrerad förening. Den kan icke tvingas till upplösning enligt 73 § föreningslagen. Föreningen kan icke heller på egen begäran utan likvidation avföras ur föreningsregistret. RÅ 1955 JU lid. I dylik förening kan ändring av föreningens ändamål ej registreras med mindre ändringen medför att ändamålet blir av beskaffenhet som i nämnda lagrum sägs. RÅ 1950 s. 8. Se även RÅ 1958 JU 185. I detta fall hade beslutats fusion mellan Kuddby Bygdegårdsförening u. p. a.och Kuddby Folkets Hus förening u. p. a., i samband varmed firman skulle ändras till Kuddby centrumlokal förening u. p. a. Regeringsrätten ansåg hinder ej möta mot denna ändring, vilken ej kunde föranleda det misstaget att föreningen vore av beskaffenhet som sägs i 1 § lagen om ekonomiska föreningar. — Huruvida en dylik ändringsmöjlighet står öppen alltid eller endast när den kan motiveras av en fusion (eller därmed likvärdigt skäl) torde icke framgå av regeringsrättens yttrande.
    Om verkan av vitesföreläggande för förenings styrelse handlar NJA 1954 s. 389. Fn person S blev av hälsovårdsnämnd förelagd vid vite att såsom styrelse i en fastighetsförening u. p. a. vidtaga vissa åtgärder i föreningens fastighet för isolering mot grundfukt. Då åtgärderna ej vidtogs, yrkade allmän åklagare efter stämning till domstol att vitet måtte utdömas. I rättegången utreddes att föreningen saknade tillgångar för verkställande av åtgärderna. Riksåklagaren gjorde gällande att det visserligen vore en vedertagen grundsats att ett av myndighet förelagt vite icke utdömdes, när det visade sig att brist på tillgångar hindrat den förpliktade från att fullgöra föreläggandet men att detta icke innebure, att ett mot en juridisk persons ställföreträdare riktat vitesföreläggande icke kunde leda till utdömande av vitet, ifall den juridiska personen saknade medel att fullgöra föreläggandet. Riksåklagaren framhöll att i så fall viteshotets effektivitet måste minskas. En fastighetsägare exempelvis kunde genom proformaöverlåtelse av fastigheten till ett bolag eller en förening, där han själv vore den verklige ekonomiske intressenten, undandraga sig att fullgöra ur hälsovårdssynpunkt påkallade åtgärder. HD förklarade emellertid att vitet icke kunde utdömas. Föreläggandet kunde icke givas den innebörden att S skulle vara pliktig att vid behov med egna medel bekosta åtgärderna utan det hade allenast medfört skyldighet för honom att i egenskap av styrelseledamot verka för att å föreningens vägnar avhjälpa grundfukten. Av motiveringen framgår emellertid att härmed icke fastslagits såsom generell princip, att föreningens avsaknad av medel för de förelagda åtgärderna alltid hindrar vitets utdömande. HD ingick nämligen också i en bedömning av de två föreningsmedlem-

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1954—1958 501marnas — båda dödsbon — ekonomiska ställning. Det ena dödsboet hade god ställning medan det andra visade stor brist. Det förra dödsboet, vari S var boutredningsman, skulle därför löpa uppenbar risk att om det satsade medel till åtgärderna slutligen få vidkännas större andel än som borde belöpa på boet, varför det haft rimlig anledning att ej tillskjuta medel för ändamålet. HD har alltså härmed hållit öppen möjlighet att även då föreningen saknar ekonomiska resurser för åtgärderna utdöma vite ifall då föreningsmedlemmarnas ekonomiska ställning är sådan att de bort kunna genom proportionella tillskott bekosta åtgärderna.
    NJA 1955 s. 177. Rättsfallet berör frågan om förhållandet mellan en s. k. prisregleringsförening på fiskhandelns område och fiskare som står utanför föreningen. Fallet är egentligen icke av föreningsrättslig karaktär, och här namnes därför endast att föreningen — som på grund av prisregleringsbestämmelserna intog en dominerande ställning på fiskmarknaden — icke ansågs äga rätt att vid inköp från utomstående göra avdrag från det till föreningsmedlemmarna utgående priset. Föreningen hade gjort dylikt avdrag under åberopande av att den utomstående fiskaren icke genom kontingentavgifter bidragit till föreningens administrationskostnader.
    RÅ 1958 JU 29. Enligt 39 § lagen om ekonomiska föreningar skall räkenskapsår (med visst undantag) vara helt år. Stadgebestämmelse att räkenskapsåret utgår »sista lördagen i oktober månad» har ansetts strida mot 39 §.
    RÅ 1954 s. 113. Att de ordinarie revisorerna slutfört sin granskning och ansvarsfrihet beviljats för ett räkenskapsår utesluter icke att minoritetsrevisor förordnas att granska räkenskaperna för samma år. Jämför SvJT 1955 s. 258.
    RÅ 1958 JU 185 utgör exempel på tillämpning av 100 § 1 st. 2 p., enligt vilken formfel vid föreningsbeslut, som allenast medför klanderrätt, icke sedan klanderpreskription inträtt utgör hinder för beslutets registrering.
    RÅ 1956 JU 56 avser registreringsärende i fall då motstridiga protokoll rörande styrelseval å föreningsstämma upprättats. — RÅ 1956 JU 57. Vid anmälan för registrering att ekonomisk förening upplösts skall enligt 90 § 2 st. föreningslagen fogas protokollsavskrift. Protokollet måste tydligt utvisa att likvidationen slutförts.
    (Om ändring av föreningsstadgar m. m. RÅ 1957 JU 29.)

 

Ideella föreningar


    NJA 1958 s. 438. Enligt Svenska handelsträdgårdsmästareförbundets stadgar skulle inom förbundet kunna bildas hela landet omfattande sektioner av trädgårdsodlare, som hade intresse av viss odling eller specialkultur. Om sektion bildades och stadgar för denna antoges, finge dessa icke i något avseende strida mot förbundets stadgar. Sedan Sveriges blomsterlöksdrivares förening, sektion av Sveriges handelsträdgårdsmästares förbund, bildats och ändring av förbundets stadgar beslutats, innebärande att förbundsmedlemmar som importerade och/eller dreve blomsterlök skulle vara anslutna till för-

 

502 HÅKAN NIALeningen, samt underrättelse därom tillställts förbundets medlemmar genom rekommenderade brev, meddelades i förbundets tidskrift att de medlemmar som icke samtyckt till stadgeändringen kunde begära sitt utträde ur förbundet inom en månad efter det de underrättats om stadgeändringen. Det blev därefter process i frågan huruvida ett par förbundsmedlemmar, som icke inom nyss angiven tid begärt sitt utträde, blivit medlemmar i föreningen. Frågan besvarades jakande av underrätt och enhällig hovrätt med nekande av HD med fyra röster mot en. HDs dom synes väl ej innefatta ett principiellt avvisande av möjligheten att med stöd av bestämmelse i förbundsstadgar omedelbart ansluta medlemmar till en förening, utgörande sektion av förbundet. Men HD har tydligen intagit en mycket restriktiv hållning i detta avseende — enligt vad man nog kan tycka alltför restriktiv. Bildande av en dylik sektionsförening brukar te sig som en organisatorisk åtgärd, som då den redan är förutsedd i stadgarna icke borde anses ligga utanför ett förbunds autonomi, så framtiden icke medför sådana förändringar av medlemmarnas rättsställning som de icke rimligen bort räkna med. I varje fall synes under dylika förhållanden medlem, som icke reagerar utan dröjsmål sedan han underrättats, böra anses ha accepterat medlemsskap i föreningen.
    NJA 1958 s. 654. Bestämmelse i Handelstjänstemannaförbundetsstadgar att tvister inom förbundet icke finge dragas inför domstol föranledde icke i och för sig att allmän domstol är obehörig att upptaga talan av medlemmar om att ett beslut av förbundsstyrelsen att utesluta medlem måtte, enär det strede mot stadgarna förklaras vara utan verkan.
    NJA 1956 s. 554. Medlem som uteslutits ur ideell förening (Stockholms tandläkarförening) yrkar att domstol måtte upphäva uteslutningsbeslutet. Föreningen invände bl. a. att domstol icke ägde pröva riktigheten av uteslutningsbeslutet på materiell grund. Att sådan rätt för domstol kan föreligga är ju numera klart (jämför SVENNEGåRDSvJT 1950 s. 10, 88). Förevarande rättsfall kom emellertid huvudsakligen att få processrättsligt intresse och behandlas ej närmare här.
    NJA 1954 s. 237 rör fråga om skyldighet för föreståndare för föreläsningsförening att göra anmälan om föreläsningar med filmforevisning.