OM 1439 ÅRS S.K. STRAFFORDNING
AV PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST
I J. Hadorphs 1687 tryckta »Gambla stadgar» är införd en författning, som i straffrättshistorisk litteratur ej sällan citerats eller åberopats, men som aldrig varit föremål för någon närmare analys. Författningen kallas hos Hadorph »Gambla straffordningen» och av rubriken framgår, att den utfärdats av riksrådet vid S:t Jakobs kyrka i Stockholm 1439.1 Något datum finns ej utsatt i urkunden, men S.TUNBERG2 har ansett sig kunna fastslå, att författningen »säkerligen» tillkommit under april månad, då ett stormannamöte hållits i Stockholm och »övervägt riksens ärende». Om detta är riktigt, finnas vissa möjligheter att avgöra vilka riksrådsledamöter, som utfärdat 1439 årsstraffordning, trots att deras namn saknas i urkunden. Till våra dagar är nämligen bevarad en riksrådsproklamation, daterad d. 25 april 1439,3 i vilken de i Stockholms-mötet deltagande riksråden uppräknas. Endast två prelater hade infunnit sig, nämligen ärkebiskop Nils Bagvaldsson från Uppsala och biskop Tomas Simonsson från Strängnäs, den sistnämnde bekant för sin högstämda frihetsdikt. Bland de åtta världsliga ledamöterna märkas Bengt Jönsson (Oxenstierna), som året därpå var lagman i Uppland, samt dåvarande lagmannen i Södermanland Nils Erengislesson (Hammersta-ätten). Riksföreståndaren Karl Knutsson (Bonde) befann sig i Östergötland och var alltså icke närvarande vid mötet. De här anförda namnen äro icke utan sitt intresse med hänsyn till att 1439 års författning utgjorde en överenskommelse mellan de kyrkliga och världsliga riksråden, som gick ut på att uppdraga och fastställa gränsen mellan de kyrkliga och världsliga myndigheternas befogenheter i fråga om beivrandet av vissa »högmålsogärningar». Det gäller närmast sådana ogärningar, vilka sedan gammalt medförde åläggande av s. k. uppenbar skrift, d. v. s. botgöring i kyrklig regi. Initiativet till överenskommelsen har förmodligen tagits av kyrkans män, och vissa skäl tala för att det ursprungliga förslaget utarbetats av ärkebiskopen, som tre år senare skulle komma att bidraga bl. a. med vissa kända formuleringar i den yngre landslagens konungabalk.4 En analys av 1439 års straffordning är emellertid desto mera nödvändig, som författningen hos Hadorph förekommer i två olika ver-
sioner, tryckta sida vid sida (s. 46—48). De kallas här nedan A och B. Senare författare, som åberopat rådsöverenskommelsen, ha samtliga utan motivering anslutit sig till A-texten och lämnat B-texten åt sitt värde. Möjligen kan detta ha berott på att A är tryckt med större stil än B, varför man utan vidare antagit, att A av Hadorph ansetts vara bäst och riktigast. Vari ligger då skillnaden mellan de båda texterna?
Först och främst äro rubrikerna helt olika. Rubriken hos A lyder som följer: »Om Högmälis Ogerningar, som uppenbar Skrift bör föresätties, huru Werldzwåld5 må sigh medh them bewara6 eller eigh, hwilket ährlige Riksens Rådh, Prælata och Ridderskapit så ens wordit ær, som hær efter skrifwat stånder.» B åter har följande rubrik: »Öfwer några Högmåls Ogerninga, som är Tijdelagh, Mord, Dråp sampt allehanda Kætterij etc. Stadgat af menige Herrarne, Biskopa, Riddare, Riddares män och Rijkzens Rådh wedh S. Iacobs Kyrkia i Stockholm 1439.» Dock bör ej fördöljas, att en motsvarighet till A:s rubrik ålerfinnes som textinledning hos B.
Själva överenskommelsen består såväl i A som B av tre moment, vilka motsvara lika många olika brottskategorier. Den första av dessa omfattade sådana högmålsogärningar, vilka voro uttryckligen omnämnda i »lagboken», såsom t. ex. tidelag,7 mord och dråp. Dylika brott skulle enligt både A och B alltid lyda under världslig rätt, och detta oberoende av om kyrkan hunnit ålägga den brottslige kyrkobot eller icke. Till den andra kategorien räknades vissa svårare former av skyldskapskränkning eller s. k. incest, nämligen könsumgänge med dotter eller moder, eller en moder och hennes dotter med samme man, eller en fader och hans son med en och samma kvinna, allt under förutsättning att släktskapsförhållandena varit kända av vederbörande eller »witandes», som det kort och gott heter i rådsbeslutet. Om den världsliga myndigheten lyckades gripa den brottslige, förrän han ålagts kyrkobot, bestämdes i mom. 2, att världslig domstol skulle döma honom enligt »riksens sedvänja (och lag och rätt med eld)», såsom saken uttryckes i A. I B däremot saknas de inom parentes satta orden. Hade emellertid den brottslige hunnit åläggas kyrkobot, fick den världsliga myndigheten ej längre antasta honom, vare sig »hindra . . . eller beskatta» enligt A eller »gripa eller beskatta» enligt B.
Till den tredje kategorien hörde enligt A några »högmålsogärningar», som icke voro »olovliga av sig själva» och därför »fordom» varit tillåtna, men som senare kriminaliserats av kyrkan. Då det gällde att närmare bestämma dessa brott, skilja sig A och B högst väsentligt. A uppräknar kränkning av svågerskap (sifskaps spiæl) kränkning av andlig skyldskap (gudsivalagh spiæl) och kränkning av skyldskap (frændsæmio spiæl). B åter talar om att en bror hävdar »sin syster, eller en man två systrar eller två män (!) en kvinna» eller ock annan kränkning av skyldskap (frændsæmio spiæl) eller kränkning av andlig skyldskap (gudsivalagh spiæl). Kränkning av svågerskap eller sifskapsspiæl omtalas däremot icke på detta ställe, men troligen
är det blott fråga om ett bortfall vid någon kopiering. A och B innehålla båda ett uttalande om att de i mom. 3 omnämnda ogärningarna hörde uteslutande under kyrklig domvärjo, och som stöd härför åberopas kyrkobalken i A kap. 16 och i B kap. 12. Även i formellt avseende kunna åtskilliga olikheter påvisas mellan A och B, och detta gäller särskilt beträffande mom. 3.
Kyrkobalken kap. 16 åsyftar Upplandslagens kyrkobalk, ehuru den riktiga kapitelsiffran i själva verket är 15, om man håller sig till de tryckta editionerna av lagen. Det finns emellertid ännu otryckta lagurkunder, där ifrågavarande kapitel betecknats med siffran 16,8 och det måste ha varit en sådan, som riksråden begagnat vid berörda tillfälle. Att just Upplandslagens kyrkobalk här åberopats, har väl främst berott på att denna lag medgav kyrkan största friheten i fråga om incest. Dessutom låg det nära till hands för ärkebiskopen att stödja sig på denna lag, vars kyrkobalk dock på 1430-talet ännu ej hunnit undantränga de övriga landskapslagarnas kyrkobalkar i deras dåvarande sedvanerättsliga funktion att utgöra ett nödvändigt komplement till landslagen. — Hänvisningen i B till kap. 12 beror tydligen på en felskrivning, XII istället för XVI.
Hadorph har i »Gambla stadgar» ej omtalat, varifrån han hämtat sina förlagor, och ej heller varför han tryckt av texten i två versioner. En undersökning har emellertid visat, att dessa spörsmål kunna tillfredsställande besvaras. Det var nämligen ej första gången, som 1439 års rådsbeslut utgavs 1687. Redan 1608 hade det förelegat i tryck ehuru på ett ej så lätt anträffbart ställe, nämligen i lagboken under rubriken »Åthskilnadher i Höghmåla Balken». A i »Gambla stadgar» är helt enkelt ett omtryck av denna äldsta utgåva, som dock förekommer även i vissa senare landslagseditioner. Hadorph har förmodligen ansett, att denna text haft en officiell karaktär, varför han ej velat underlåta att taga med den. Men då han samtidigt hade kännedom om en annan text, som på sina håll starkt avvek från A, har han trott sig kunna lösa sitt dilemma genom att avtrycka B som parallelltext. Även förlagan till B har jag påträffat. Den finnes i Kungliga biblioteket, Rålambska samlingen in 4:o, nr 14 och härstammar från 1400-talets senare hälft. Volymen innehåller Magnus Erikssons landslag (Schlyter nr 60), textad på pergamentsblad. Mellan registret till Högmålabalken och dess första kapitel är ett särskilt pergamentsblad inhäftat i efterhand, där B-texten påträffas. Beviset för att just denna avskrift varit Hadorphs förlaga finnes i Kungliga biblioteket, sign. B 220: 1. Denna volym innehåller nämligen hans egen avskrift av B-texten, försedd med påskrift att den kopierats från ett gammalt manuskript på pergament, som tillhört Claes Rålamb.9 En jämförelse mellan förlagan och den tryckta B-texten ger en god inblick i de av Hadorph tillämpade editionsprinciperna. Till att börja med kan konstateras, att den ovan in extenso anförda rubriken liksom den ganska missvisande beteckningen »Gambla straffordningen» helt och hållet saknas i förlagan och därför måste ha författats av Hadorph själv.
Detta konstaterande har sin betydelse bl. a. därför, att ordet kätteri, som förekommer i rubriken, tydligen ej använts av B-textens författare. Det äldsta kända belägget för kätteri i betydelse av incest förekommer f. ö. i Stockholms stads tankebok 1477. Den i B 220:1 förefintliga avskriften överensstämmer märkligt nog betydligt bättre med förlagan än trycket.10 För att underlätta läsningen för samtiden har Hadorph vidare låtit sätta alla substantiv med stor begynnelsebokstav. Men i övrigt har han tydligen strävat efter att åstadkomma ett noggrant diplomatiskt avtryck ehuru med ringa framgång, vilket i stor utsträckning måste ha berott på en ovanligt slarvig korrekturläsning i fråga om stavningen. Enbart i mom. 3 har jag räknat till omkring 30 tryckfel, vilka dock samtliga ur innehållssynpunkt ha föga betydelse.
Frågan uppstår nu vilkendera av A eller B, som bäst överensstämmer med det förlorade originalet. För att avgöra detta blir det nödvändigt att undersöka de äldsta bevarade avskrifterna av 1439 års rådsbeslut.11 Det visar sig då, att det under 1400-talet funnits ej mindre än tre versioner av beslutet, en avfattad på latin och de övriga på svenska (= A och B). Den latinska texten förekommer i urkunderna stundom tillsammans med A,12 stundom separat.13 Förklaringen härtill är förmodligen den, att den ena har varit prelaternas exemplar och den andra de världsliga rådsherrarnas. Eftersom ärkebiskopen var ordförande i rådet förefaller det a priori troligt, att den latinska versionen varit den primära och den svenska närmast varit en översättning. Vissa formuleringar i den svenska texten stödja ett: sådant antagande. Sålunda är det egendomliga ordet världsvåld en ordagrann översättning av det latinska uttrycket potestas secularis, som förekommer på flera ställen i den latinska versionen. Det användes under medeltiden huvudsakligen av präster för att utmärka motsatsen till den kyrkliga myndigheten och visar därigenom i någon mån, att det ursprungliga förslaget kommit från prelaterna. Ett annat exempel är ordet witandes, som är en direkt motsvarighet till det latinska scienter o. s. v. En närmare undersökning av den latinska texten ger emellertid vid handen, att det icke är fråga blott om en översättning. Att själva rubriken är olika formulerad betyder kanske icke så mycket. I den latinska versionen heter det blott: »Ex constitutione consiliariorum regni Sueciæ ista observanda sunt in animadversione enormium criminum». De betydelsefulla olikheterna förekomma emellertid i
mom. 3, som i sin latinska form utgör en tredje variant i förhållande till A och B. De ogärningar, vilka där uppräknas såsom utgörande den tredje brottskategorien, och som anges ha förut varit tillåtliga och först av kyrkan kriminaliserats, äro följande: Kränkning av skyldskap mellan bror och syster (»incestus inter fratrem et sororem») eller av en man med två systrar (»vel unius viri cum duabus sororibus») eller av två bröder med en och samma kvinna (»vel duorum fratrum cum una muliere»). Mom. 3 avslutas liksom i A med en hänvisning till kyrkobalken kap. 16 såsom stöd för åsikten, att dylika ogärningar helt lågo under kyrkans domvärjo.
Det är sålunda den från A avvikande texten i B, som i viss mån kommer till synes även i den latinska versionen, men där saknas å andra sidan motsvarigheten till orden »eller ock annor frändsämjospjäll eller gudsivalagspjäll». Det verkar därför, som om författaren till B sökt åstadkomma ett slags förening av motsatserna i A och latin-texten, och att alltså B är sekundär i förhållande till dessa. Besynnerligt är också, att både A och latin-texten var för sig företer inom mom. 3 vissa ologiska drag, som här nedan närmare skola belysas.
Utgår man från kyrkobalken, till vilken båda texterna hänvisa, omtalas där, att kränkning av skyldskap, svågerskap och andlig skyldskap hörde under biskopens domvärjo och detta utan inskränkning. Men i A hade redan i mom. 2 undantagits vissa uppräknade fall av incest, som åtminstone under uppgiven förutsättning kunde beivras av världslig domstol. Logiken kräver därför, att skyldskapskränkningen, som därefter omtalas i mom. 3, på något sätt inskränktes genom att det talades om övrig (»annor») skyldskapskränkning eller något dylikt, men så har icke skett i A men däremot i B. Ordet »annor» kan naturligtvis ha stått i originalurkunden, men troligare är, att det rör sig om ett redaktionsfel.14 — Se vi åter på den latinska texten, förekommer däri i mom. 2 samma uppräkning som i A, men sedan fortsätter i mom. 3 uppräkningen av andra fall av incest, varefter kyrkobalken helt omotiverat åberopas till stöd för att dessa och inga andra hörde under biskopens domvärjo. Det är därför icke att undra på att författaren till B velat ersätta de båda texterna med en tredje, där logiken nödtorftigt underbyggts, och där texten även i övrigt erhålliten mera tillfredsställande disposition. Eftersom även B bevisligen existerat redan under 1400-talet, ligger antagandet nära till hands, att
latin-texten och A representerat de andliga och världsliga representanternas ursprungliga ståndpunkter i form av förslag, och att B visar den kompromiss, som slutligen blev rådets gemensamma beslut. B är likväl i sin bevarade form blott en relativt sen avskrift och som sådan i någon mån korrumperad. Med stöd av latin-texten kan exempelvis fastslås, att då det i B (mom. 3) talas om som varande en ogärning, att två män hävdat samma kvinna, det där ursprungligen måste ha stått två bröder, vilket givetvis ställer saken i annan belysning.
Det finns emellertid åtskilligt, som talar emot antagandet, att B skulle representera rådsbeslutets definitiva utformning 1439. För egen del har jag kommit fram till slutsatsen, att B eller rättare sagt en numera förlorad förlaga till B tillkommit på privat väg åtskiliga år efter 1439, och att istället förlagan till A innehåller det verkliga rådsbeslutet. Det visar sig nämligen, att A-texten finnes införd i en lagbok, som tillhört lagmannen Nils Erengislesson (varom mera nedan), och då denne i egenskap av riksråd efter allt att döma (jfr ovan) varit närvarande på Stockholmsmötet 1439, utgör detta förhållande ett starkt stöd för att texten är autentisk. Ett rådsbeslut, som skulle tilllämpas vid domstolarna, spreds väl bl. a. just genom att de riksråd, som voro lagmän, införde beslutet i sina lagböcker.
Om det är riktigt, att förlagan till A är autentisk, följer härav logiskt sett, att den latinska texten åtminstone i sin bevarade form icke kan vara det. Hur dess tillvaro skall förklaras är därför ovisst. Det skulle kunna tänkas, att den latinska texten från början haft en lydelse, som i allt väsentligt överensstämt med A. Det karakteristiska för en överenskommelse borde väl ändå vara, att kontrahenterna enats om en och samma text. Senare kan likväl någon ha velat förtydliga texten i mom. 3 måhända till följd av någon ny tvist om den kyrkliga kompetensen och därvid ersatt de från kyrkobalken hämtade begreppen med vissa andra former av incest utan att betänka, att det nya innehållet passade ganska illa i sammanhanget. Ur modern synvinkel är det svårt att inse, att det skulle föreligga någon större principiell olikhet mellan incest å ena sidan med mor eller dotter och å andra sidan mellan syskon. Gå vi något tillbaka i tiden visar det sig också, att t. ex. Västmannalagen i kyrkobalken kap. 24: 12 räknade dem till samma brottskategori och stadgade, att var och en av de skyldiga skulle böta tre marker till biskopen, varefter denne skulle ålägga dem kyrkobot. Å andra sidan gör Dalalagens kyrkobalk kap. 9 en skillnad mellan incest å ena sidan med mor och dotter, varvid kontrahenterna måste böta nio marker, medan å andra sidan syskon i samma situation endast behövde erlägga sex marker. Böterna fördelades enligt Dalalagen i bägge fallen treskiftes mellan konung, biskop och »alle män», vilket innebar, att det var den världsliga domstolen, som haft att ådöma straffet. Den latinska texten är i mom. 3 så pass korrumperad, att en efterföljande textförfalskning är den naturligaste förklaringen. Kyrkan tycks dock ha haft intresse av att sprida just denna text, och spridd har den också blivit, bl. a. genom att klostren tydligen fått order att införa denna text i sina brevböcker.15
Men även A-texten har varit utsatt för interpolation, ehuru denna
tillkommit på ett betydligt senare stadium och ej heller är så omfattande. Första gången A-texten trycktes, var som tidigare nämnt 1608 av J. Burens i årets landslagsedition. Som förlaga har denne begagnat den avskrift, som ingår i lagmannen Nils Erengislessons lagbok, och som tycks vara den äldsta bevarade. Den förvaras numera i Skoklostersamlingen (RA), Tom. I in 4:o, nr 144, fol. 97 r.16 Före tryckningen jämförde Bureus sin vana trogen texten med andra yngre avskrifter, och då han därvid fann några ord tillagda i en lagkodex från tidigast mitten av 1500-talet, tog han med även dessa men satte dem försiktigtvis inom parentes. Det var hans vanliga metod, då han ville utmärka tillsatser, om vars proveniens han saknade kunskap, eller som i varje fall hämtats ur andra källor än den ordinarie förlagan.17 Där det i mom. 2 heter, att »världsvåld» skulle döma brottslingarna efter»riksens sedvänja», tillade sålunda Bureus inom parentes orden »och lagh och rætt medh elde».18 När Hadorph sedermera omtryckte samma text, lät han av naturliga skäl interpolationen stå kvar inom parentes men tillade i noter andra varianter, vilka i den mån de kunnat spåras, ha visat sig härstamma från reformationstiden. Det egendomliga är emellertid, att ingen, som sysslat med frågan om straffet för incest i Sverige under äldre tid,19 hittills upptäckt interpolationen. Med utgångspunkt från den redan 1917 av N. BECKMAN tryckta moderna editionen av A-texten20 är det dock relativt lätt att konstatera, att interpolationen saknas i de äldsta avskrifterna. Medan de flesta författarna nöjt sig med att omtala, att incest redan på 1400-talet var föremål för bålstraff, har teologie professorn S. KJÖLLERSTRÖM21 i detaljredogjort för straffordningens innehåll.22 Vid redogörelsen för mom. 2 säger han följande: »Det världsliga straffet för dessa brott, kätteri eller blodskamsbrott, är 'efter riksens sedvänja och lag och rätt' att brännas. I straffordningen stadgas dock, att om den brottslige före uppdagandet undergår uppenbar skrift, får den världsliga rätten icke 'hindra . . . eller beskatta' honom. Härigenom gavs en möjlighet att undkomma det av allmogen fruktade bålstraffet.»23
Efter genomläsning av nyss anförda citat frågar man sig till en
början vad det kunde ha varit för en svensk »lag», som stadgat bålstraff för incest. Och om en sådan lag ansetts ha funnits 1439, ehuru alla upplysningar härom saknas, borde det ha förefallit Kjöllerström besynnerligt, att någon motsvarighet ej finns intagen i den yngre landslagen, som tre år senare skulle komma att omredigeras av samma riksrådsledamöter.24 Vidare, om samhället i detta fall reagerat så starkt, att det legaliter hotat med bålstraff för incest, hade säkerligen brottet räknats till mom. 1 i straffordningen, enligt vilket »världsvåld» under alla förhållanden ägde befogenhet att ingripa. Att den brottslige endast genom att anmäla sig till uppenbar skrift eller kyrkobot skulle, som Kjöllerström anser, kunnat undkomma ett bålstraff, är helt orimligt. Den enkla sanningen är, att det i Sverige under medeltiden aldrig varit fråga om något bålstraff i samband med incest. Vad menas då idetta fall med »riksens sedvänja»? I första rummet åsyftas väl reglerna i landskapslagarnas kyrkobalkar, som beträffande föreliggande fall brukade tillämpas enligt sedvanan, ehuru nämnda lagar ersatts av den allmänna landslagen. Möjligen skulle vid sidan härav en sedvänja kunnat utbildas i praxis, enligt vilken den världslige domaren utdömt böter för svårare fall av incest, böter, vilka sannolikt icke uteslutande kommit kyrkan till godo. (Jfr ovan anförda bestämmelser härom i Dalalagens kyrkobalk). Det är f. ö. signifikativt, att själva straffordningen indirekt vitsordar detta genom sitt tal om att den världsliga myndigheten i detta fall ej fick »hindra . . . eller beskatta» den skyldige. »Beskatta» betyder i detta fall just pliktfälla eller taga böter av, och »hindra» är detsamma som fasttaga eller fängsla.25 Om något annat var det tydligen icke fråga. Kravet på bålstraff för vissa fall av incest är istället årsbarn med reformationen, vars representanter genom studium av Gamla testamentet funnit, att Gud själv härför stadgat dödsstraff, eventuellt genom eld.26
De rättshistoriska konsekvenserna av förhållandet, att orden »och lagh och rætt medh elde» i 1139 års straffordning befunnits vara en sen interpolation, hoppas jag få tillfälle att behandla i annat sammanhang.