LITTERATUR
HENRIK HESSLER. Obehöriga förfaranden med värdepapper. En studie över de civilrättsliga verkningarna av förfalskning och annan oegentlighet beträffande löpande skuldebrev, växlar, checkar och bankböcker. Sthm 1958. Utg. av Svenska Bankföreningen. 340 s. Inb.kr. 27,00.
Det kan självfallet inte undvikas, att bankerna stundom konfronteras med de problem som uppstår då någon oegentlighet förekommit beträffande de i bankernas rörelse vanligen förekommande värdepapperen. Dessa problem, för vilkas lösning viktiga civilrättsliga grundsatser och åtskilliga speciella lagregler är av betydelse, kan mången gång vara ganska komplicerade. Den omständigheten, att hithörande förhållanden icke varit föremål för någon grundlig sammanfattande framställning, var ett av incitamenten till det av dåvarande docenten, numera professorn HENRIK HESSLER på Svenska Bankföreningens anmodan inför föreningens årsmöte 1954 hållna föredraget över ämnet »Några spörsmål om rättsverkningarna av förfalskning eller annan oegentlighet beträffande bankböcker, checkar, växlar m. m.». Föredraget, som endast i korthet kunde redovisa en del i praktiken särskilt betydelsefulla frågor på detta vidlyftiga rättsområde, har sedan vuxit ut till en omfattande och ingående studie med ovan angiven titel, vilket arbete utgivits genom Bankföreningens försorg. Såsom förf. i förordet framhållit har han haft förmånen att vid bokens utarbetande rådföra sig med Bankföreningens juristkommitté, bestående av några prominenta jurister inom affärsbankerna. Likaså framgår av förordet, att professor NIAL läst arbetet i manuskript och givit värdefulla synpunkter. Med den noggranna kartläggning av förevarande intressanta problemkomplex Hessler framlagt i sitt arbete är detta förvisso värt att uppmärksammas i vida kretsar. I denna anmälan av boken läggs i sådant syfte huvudvikten på en redogörelse i stora drag för bokens innehåll.
Boken är uppdelad på två huvudavdelningar, varav den ena behandlar löpande skuldebrev, växlar och checkar samt den andra bankböcker. Inom vardera huvudavdelningen sker sedan en uppdelning på två avsnitt, avseende det första oegentligheter av betydelse för själva giltigheten av förbindelsen, och det senare oegentligheter vid åtkomsten även i och för sig giltig förbindelse. Som boktitelns underrubrik utvisar föreligger såtillvida en begränsning av ämnesområdet, att arbetet endast upptar de civilrättsliga — sålunda ej de straffrättsliga — frågeställningarna.
Beträffande oegentligheter i samband med en förbindelses uppkomst gäller det främst att fastslå i vad mån sådan oegentlighet medför, att förbindelsen ifråga icke alls eller allenast i begränsad utsträckning kan åberopas mot den som framstår såsom gäldenär i förbindelsen. Framställningen om dessa spörsmål lämnas under § 1. De viktigaste omständigheterna därvidlag är, att en förbindelse förfalskats eller ingåtts för
annans räkning utan behörighet eller tillkommit genom svek, tvång eller andra i avtalslagen upptagna ogiltighetsanledningar. Vid behandlingen av dessa frågor är förutom nämnda lag att beakta inte blott skuldebrevslagens (SkL) bestämmelser utan också — såvitt gäller växlar och checkar — de i växel- resp. checklagarna (VL resp. CL) intagna reglerna, vilka icke i allo överensstämmer med enligt SkL för löpande papper gällande motsvarande regler. Förf. redogör noga för dessa förhållanden, varvid bl. a. stor uppmärksamhet ägnas åt den svårtolkade regeln i 17 § VL med dess något uttunnade krav på god tro hos växelinnehavaren. Förf:s slutsatser beträffande innebörden av nämnda godtroskrav och om regelns räckvidd över huvud synes väl befogade.
Avsnittet om verkan av förfalskning eller bristande behörighet — de viktigaste fallen av oegentligheter — är synnerligen givande. Från huvudprincipen, att en förfalskad eller med bristande behörighet utfärdad förbindelse inte kan göras gällande mot den i förbindelsen angivne gäldenären, finns åtskilliga undantag och redogörelsen för dessa undantagsfall erbjuder stort intresse. Vidkommande förfalskning belyses de båda huvudarterna, underskriftsförfalskning resp. innehållsförfalskning. Frågor om bristande behörighet vid utfärdande av förbindelse blir främst aktuell för bolag och andra associationer som måste handla genom ställföreträdare. Sådana frågor har, särskilt i vad de angår upptagande av lån för kommun, vid flera tillfällen varit uppe i rättspraxis, för vilken förf. redogör. Vidare behandlas de problem som uppstår vid avtalsstridigt utfyllande av ofullständig handling, som undertecknats av utfärdaren. Därvid analyseras bl. a. regeln i 10 § VL, vilkens principer såsom förf. framhåller i allt väsentligt också är tillämpliga ifråga om skuldebrev. I samband härmed klarläggs den rättsliga skillnad som föreligger mellan, å ena sidan, det fall att växeln utgivits av utfärdaren, och, å andra sidan, det fall att så inte skett (exempelvis om växeln i undertecknat skick obehörigen tillgripits hos undertecknaren). Det förstnämnda fallet har prövats bl. a. i ett av förf. redovisat rättsfall från 1946 (NJA 1946 s. 133). Innebörden av de olika meningar som hävdats i detta mål är emellertid som förf. med fog påpekar icke riktigt klar.
Undantagen från huvudregeln vid förfalskning eller bristande behörighet avser de fall då den uppgivne gäldenären — oaktat en ogiltighetsgrund av nyss angiven art föreligger — helt eller delvis kan bli förpliktad enligt förbindelsen. Därvid är främst tre omständigheter aktuella: att gäldenären godkänt den obehörigen tillkomna handlingen, att han trots vetskap om ogiltighetsgrunden förhållit sig passiv eller att han genom oaktsamhet medverkat till oegentligheten. Dessa olika situationer belyses ingående. Beträffande verkan av passivitet är som förf. framhåller rättsläget ganska oklart. Stundom torde dock en reklamationsplikt få anses föreligga, om den uppgivne gäldenären fått kännedom om förfalskningen. Förf. påpekar i detta hänseende bl. a. ett praktiskt viktigt fall, nämligen det att en växel med äkta namnteckningar omsatts med ny växel, där någon av de tidigare växelpersonernas namnförfalskats, samt denne fått motta av i från banken rörande omsättningen. I sådant fall torde denne gentemot banken bli ansvarig för den skada som uppstått genom försummelsen att reklamera. Den i praktiken vanligaste anledningen till ansvar för gäldenären är, att denne själv
förfarit oaktsamt. Därvidlag uppmärksammas särskilt förhållandena vid innehållsförfalskning som möjliggjorts genom att den av gäldenären undertecknade förbindelsen avfattats eller utskrivits på sådant sätt, att ändringar lätt kunnat vidtagas i texten. Men också vid underskriftsförfalskning kan som förf. framhåller oaktsamhetsansvar ifrågakomma, exempelvis ifråga om check, då någon obehörigen åtkommit annans checkblankett och undertecknat den med checkräkningshavarens namn. Därom sägs med fog, att övervägande skäl talar för att checkräkningshavarens ansvar för oaktsam förvaring bör gälla i förhållande till varje förvärvare av checken, låt vara att kraven med avseende å checkblanketternas förvaring inte får ställas för högt. I anslutning härtill redogörs för den intrikata frågan, huruvida gäldenärens oaktsamhet skall medföra att förbindelsen trots förfalskningen blir att betrakta som giltig mot gäldenären (giltighetslinjen) eller om verkan av oaktsamheten bör begränsas till en skyldighet för gäldenären att ersätta borgenären för hans skada på grund av förfarandet (skadeståndslinjen). Förf. synes närmast böjd för att i princip ansluta sig till giltighetslinjen, för vilket förvisso åtskilliga skäl talar.
Det ansvar som efter vad nyss sagts kan överskjutas på en oaktsam gäldenär är inte helt obetingat. Såsom förf. närmare utvecklar blir därvid även borgenärens ev. oaktsamhet av betydelse. Om nämligen denne vid sitt förvärv av handlingen gjort sig skyldig till oaktsamhet, kan detta medföra, att gäldenärens ansvar helt eller delvis bortfaller. Borgenären anses med rätta skyldig att utöva viss aktivitet till upptäckande av ev. förfalskning samt att i övrigt iaktta skälig varsamhet. Förf. utreder bl. a. frågan om vilka krav på aktsamhet ifråga om prövningen av papperet vid förvärvet som kan ställas på borgenären, varvid problemet särskilt uppmärksammas i vad det gäller checkar, över huvud taget har förf. i sitt arbete lagt synnerlig vikt vid checken, något som på grund av checkens allt större användning i vårt land (lönechecksystem m. m.) är tacknämligt. Beträffande banks granskning av check framhålls, att en rigorös granskning icke erfordras; man får nöja sig med en viss granskning, huruvida papperet bär spår av radering, om det finns överstrykningar som ger anledning till misstanke o. d. Detta vad gäller åtgärder för upptäckande av innehållsförfalskning. I fråga om underskriftsförfalskning belyses bl. a. frågan, huruvida trassatbanken kan anses skyldig att vidta jämförelse med tillgängligt underskriftsprov, en fråga som förefaller tveksam. Förf. betonar beträffande trassatbankens undersökningsplikt, att det i tveksamma fall synes riktigare att låta den oaktsamme checkräkningshavaren ensam få bära följderna även förfalskning än att åvälva banken ett med ansvar därför att förfalskningen möjligen kunnat upptäckas genom långt drivna försiktighetsåtgärder. Då check förvärvas av annan än trassatbanken, ställer sig förhållandena delvis annorlunda. Förf. behandlar för sådant fall bl. a. frågan om en bank kan anses oaktsam i händelse den icke genom telefonkontakt eller eljest hos trassatbanken efterhör, huruvida täckning finns för checken. Därom uttalas, att det synes högst tveksamt, om man i händelse av förfalskning skulle kunna förebrå mottagaren som oaktsamhet, att kontrollen underlåtits. Enligt anmälarens mening bör någon tveksamhet i detta hänseende icke gärna föreligga.
Efter framställningen av förhållandet mellan den uppgivne gäldenären och borgenären ifråga om en förbindelse behäftad med en ogiltighetsanledning följer under § 2 en redogörelse för frågan hur det, då förbindelse förfalskats eller tillkommit utan behörighet, ställer sig medborgenärens möjligheter att göra gällande anspråk mot andra personer än den vars förbindelse förfalskats etc. Frågeställningen blir därvid dels, huruvida den omständigheten, att handlingen inte kan åberopas mot namnbäraren i den förfalskade eller eljest ogiltiga förbindelsen, påverkar andra i och för sig äkta förbindelser enligt papperet dels om och i vad mån nämnda omständighet alstrar anspråk mot andra personer än dylika gäldenärer. Vid problemets behandling har en uppdelning skett på fyra olika grupper. Den första avser personer, vilka såsom gäldenärer påtecknat papperet, och den andra överlåtare av papperet, där gäldenärsställning enligt detta icke är förhanden. Till en tredje grupp hänförs frågan, huruvida trassat å växel eller check som infriat handlingen kan väcka anspråk mot betalningsmottagare, då infriandet till följd av förfalskning av utställarens förbindelse icke föranleder täckningskrav mot denne. Den fjärde gruppen avser skadeståndskrav mot förfalskare, företrädare och vittnen m. fl.
Den första gruppen omfattar — då frågan om ansvar för borgensmän enligt skuldebrev gjorts till föremål för särskild behandling (under § 3)— endast de som påtecknat växel och check. I detta sammanhang kommenteras främst bestämmelserna i 7 § VL och 10 § CL, varav framgår att ifråga om sådana papper de »äkta» gäldenärerna fullt ut svarar för sina förbindelser på samma sätt som om den falska förbindelsen varit äkta. Beträffande den andra gruppen, som omfattar överlåtare av ett papper, där denne icke tillika är gäldenär enligt detta, berörs främst principen om överlätares hemulsansvar och den därtill anknytande regeln i 9 § SkL om ansvar för fordringens giltighet. Vidare behandlas en del fall då berörda stadgande i SkL får anses tillämpligt också mot överlåtare av växel och check, där växel- eller checkrättsligt ansvar inte föreligger. Därefter kommer den tredje gruppen avseende förhållandet mellan presentant och trassatbank, särskilt vid förfalskad check. Beträffande detta intrikata problem lämnas en klarläggande framställning, uppdelad på två kapitel, av vilka det ena avser förhållandena då oaktsamhet ej föreligger hos vare sig presentanten eller checkräkningshavaren, och det andra förhållandena då dylik oaktsamhet förevarit. Frågeställningen i den förra situationen är närmast den, huruvida trassatbanken, som i ovetskap om förfalskningen faktiskt infriat en check, har möjlighet att av presentanten återfå vad den utgivit eller om den måste bära förlusten själv. Huvudparten av denna framställning ägnas åt spörsmålet, huruvida sådant anspråk kan tänkas ifrågakomma med stöd av allmänna civilrättsliga grundsatser. (Förf. fastslår med fog att— sedan trassatbanken väl inlöst checken — något dylikt på CL grundat regressanspråk icke kan framställas; se 15 § sista st. CL). Med utgångspunkt från rättspraxis (det senaste fallet från 1927), vilken synes bygga på ett principiellt godtagande av återkravsrätt, redovisas de olika grundsatser som kan åberopas såsom stöd härför. Därvid berörs också ett intressant rättsfall från Danmark (UfR 1957 s. 79), enligt vilket i förhållandet mellan två banker trassatbanken tillerkändes åter-
kravsrätt mot den honorerande banken. Förf. hävdar, att en ev. återkravsrätt får anses stödja sig på allmänna regler om fordringar, närmast reglerna om condictio indebiti. I detta sammanhang analyseras de förhållanden som enligt sistnämnda regler medför en begränsning av återkravsrätten. Det betonas, att det synes tveksamt om nämnda, ganska svårtolkade rättspraxis skulle stå sig, om spörsmålet på nytt prövades. Förf. lämnar därför en redogörelse också för de skäl som stöder en motsatt ståndpunkt. Därom anförs bl. a., att det skulle bidra till stärkandet av checkens omsättningsvärde, om man i princip läte en verkställd betalning av checken bli definitiv, och att följaktligen en sådan lösning skulle tillgodose de ändamålssynpunkter som uppbär rättsreglerna om checken i övrigt. Frågan diskuteras också med beaktande av de särskilda aspekter som föreligger då även presentanten — såsom mycket ofta är fallet — är en bank. I sådana situationer kan det sägas, att det i regel inte har så stor betydelse, vilken av de båda bankerna som drabbas av förlusten. Den bank som i ena fallet är presenterande bank är i nästa i stället trassatbank, varför förlusterna i det långa loppet utjämnas mellan bankerna. Förf. synes inte utan fog förmena, att den aktsamhetsskärpande effekten hos en regel, att presentanten finge bära ansvaret vid checkförfalskning, skulle bli så kraftig, att den komme att gå ut över och motverka det legitima checkväsendet. En regel av motsatt innebörd — innebärande att trassatbanken stode risken —skulle icke få sådana verkningar utan tvärtom ge checkrörelsen ökad smidighet och borde ej heller föranleda en avtrubbning av bankernas aktsamhet. Förf:s diskussion pro et contra i saken tycks ge vid handen, att han intar en principiellt avvisande hållning mot återkravsrätten.
Därnäst belyses läget i förfalskningshänseende vid oaktsamhet hos presentanten eller checkräkningshavaren. Om presentanten förfarit oaktsamt exempelvis vid sin undersökningsplikt vid checkförvärvet, är det såsom förf. påpekar uppenbart, att trassatbanken tillerkänns återkravsrätt, även om sådan principiellt ej förefunnits. Verkan av checkräkningshavares oaktsamhet utreds ingående. Förf. anför bl. a. att det är uppenbart, att om trassatbanken på grund därav faktiskt kunnat debitera checkkontot med beloppet banken, som ju inte lidit förlust genom den oriktiga betalningen, icke har återkravsrätt mot presentanten. Mera komplicerad blir saken, om trassatbanken anser oaktsamhet hos checkräkningshavaren inte föreligga och därför ej funnit sig kunna debitera kontot, medan presentanten å sin sida gör gällande, att oaktsamhet hos räkningshavaren medverkat till förfalskningen. För de synpunkter, som i ett sådant läge är av betydelse, lämnas en intressant redogörelse, varvid även de procesuella frågorna uppmärksammas. Vidare behandlas de särskilda spörsmål som föreligger när mer än en av parterna i checktransaktionen förfarit oaktsamt. Den fjärde gruppen av personer, mot vilken en borgenär som fått en förfalskad eller eljest ogiltig handling i sin hand kan rikta anspråk är vittnen, obehörig företrädare, förfalskare m. fl. För dessa anspråk och därtill hörande förhållanden, som regelmässigt icke är av mera komplicerad natur, lämnas en klargörande redovisning.
Under ett särskilt avsnitt (§ 3) redogörs för förhållandena med avseende å borgensförbindelser ifråga om inverkan såväl på den bor-
gensförbindelse, vilken är föremål för förfalskningen, som på äkta borgensförbindelse av att huvudförbindelsen eller annan borgensförbindelse är falsk. I förstnämnda hänseende intresserar särskilt undantagen från huvudregeln om borgensmannens rätt att göra invändning om förfalskningen. Om den svårbedömliga frågan rörande verkan av passivitet från borgensmannens sida uttalar sig förf. med stor försiktighet. Han synes dock anse, att borgensmannen, om han verkligen skrivit påen borgensförbindelse men denna — enligt vad som framgår av från banken utsänd avi — utan lov ändrats till högre belopp, bör anses skyldig att inom skälig tid därom underrätta banken. Underlåtenhet härutinnan medför skyldighet för borgensmannen att svara för därav föranledd skada. Vid underskriftsförfalskning av borgensmans namn anser förf. det tveksamt, huruvida underlåtenhet att besvara avin alls kan medföra någon påföljd för den föregivne borgensmannen. Det förefaller anmälaren som om det allmänna intresset att motverka förluster på grund av förfalskning borde vara så stort, att sådan passivitet i större utsträckning blir ansvarsgrundande. Vidare behandlas frågan om borgensmannens ansvar, då borgensmeningen avfattats med lokutionen »för ovanstående förbindelse går undertecknad i borgen» etc. eller eljest innefattar likartad hänvisning till huvudförbindelsen och denna därefter ändrats, t. ex. genom att beloppet höjts. Efter en redogörelse för rättspraxis m. m. uttalar förf. som sin mening, att enbart den omständigheten att borgensförbindelsen avfattats på dylikt sätt inte innebär oaktsamhet som kan läggas borgensmannen till last — en uppfattning som anmälaren delar.
Härefter följer framställningen om oegentligheter vid åtkomsten av löpande skuldebrev etc. Därvid behandlas verkningarna av att ett i och för sig äkta papper stulits eller eljest obehörigen åtkommits av någon, ev. försetts med förfalskad överlåtelse m. m. Sådant obehörigt utnyttjande kan ske antingen genom överlåtelse eller pantsättning av värdepapperet eller också genom att för detta betalning utverkas av gäldenär eller trassat, varvid framställningen går ut på att undersöka vem som drabbas av den förlust som uppstår. Detta huvudavsnitt av arbetet, som till omfånget är ungefär hälften så stort som det tidigare avseende oegentligheter vid en förbindelses tillkomst, har uppdelats på fyra underavdelningar. Under § 1 ges en allmän översikt av problemställningen, under § 2 behandlas spörsmålet om de olika obehöriga förfarandena, under § 3 diskuteras konsekvenserna för inblandade parters del av att en betalning eller ett förvärv är — resp. icke är — en godtrosbetalning resp. ett godtrosförvärv och under § 4 lämnas en analys rörandeförutsättningarna för godtrosbetalning och godtrosförvärv. Som man lätt finner rör det sig om ett intressant problemkomplex. I flera hänseenden är, bortsett från oegentlighetens natur i hithörande fall, frågeställningarna likartade med de i det första huvudavsnittet behandlade.
Beträffande de olika arterna av obehöriga förfaranden anges tre huvudfall. Det första att det beror på en brottslig handling (t, ex. stöld) eller annan oegentlighet, att papperet förvärvats av den obehörige. Det andra avser åtgärder syftande till att skapa formell legitimation för den obehörige, vare sig nu denne åtkommit papperet genom stöld e. d. eller han på lovlig grund innehar detsamma (exempelvis som deposita-
rie). Förfarandet går därvid främst ut på att genom förfalskning o. d. förse papperet med erforderligt indossement. Det tredje fallet omfattar oegentligheter i samband med den aktuella överlåtelse- eller betalningstransaktionen (t. ex. genom företeende av förfalskade eller obehörigen åtkomna identitetshandlingar). I anslutning härtill berörs bl. a. den principiella skillnad som råder beträffande förfalskningens verkan, å ena sidan då det gäller falskeligen tillkommen eller förändrad förbindelse enligt ett löpande papper, och å andra sidan då fråga är om förfalskad överlåtelse av sådant papper, i det att god tro hos tredje man icke »botar» förfalskningen i det förra fallet men väl i det senare. Det framhålls också, att vid handlande utan behörighet eller med överskridande av behörighet obehörigheten kan botas av god tro. Under § 3 behandlas konsekvenserna av att godtroskravet uppfyllts resp. ej uppfyllts, varvid frågan till en början analyseras ur förvärvarens synpunkt. Här redogörs bl. a. för innebörden av 14 § SkL och motsvarande regler i VL och CL. Därefter redovisas saken ur gäldenärssynpunkt, i vilket hänseende 19 § SkL och 40 § VL är aktuella. Förf. går också in på vissa situationer, då gäldenären kan ha återkravsrätt enligt reglerna om condictio indebiti, samt på förhållandena vid oaktsamhet på gäldenärens resp. borgenärens sida. Sedan följer en ingående framställning om hur läget gestaltar sig vid trassatbankens betalning av en check. Förhållandena därvidlag är något komplicerade, eftersom trassatbanken icke är gäldenär enligt checken. Därvid analyseras noggrant innebörden av den i 35 § CL intagna regeln, som är en motsvarighet till sist omnämnda stadganden i SkL och VL men har en mot dessa stadganden delvis avvikande avfattning. Framställningen härom bär vittnesbörd om de svårigheter som ofta föreligger då det gäller tolkningen av lagar som grundar sig på en internationell konvention. Förf. gör den väldokumenterade tolkningen av regeln i CL, att även vid check under vissa förutsättningar befriande verkan inträder vid betalning till obehörig, i vilket fall garantigäldenärerna befrias genom trassatbankens betalning och banken äger belasta checkkontot för beloppet. Skulle förutsättningarna för godtrosbetalning icke föreligga, medför däremot betalningen inte nämnda konsekvenser. I sådant fall blir trassatbanken i förhållande till rätte borgenären skyldig att utge checken till honom, så att han kan utkräva garantigäldenärernas betalningsansvar, varjämte banken, om skada verkligen uppstått för borgenären till följd av den oriktiga betalningen, principiellt blir ersättningsskyldig härför. De komplikationer som förefinns då krav från rätte borgenärens sida blir aktuell, redovisas i anslutning härtill. Även de särskilda synpunkter som gör sig gällande, då checken honorerats av annat trassatbankens kontor än det räkningsförande (se 15 § CL) berörs. Vidare behandlas reglerna i 37 och 38 §§ CL om korsning av check. Därvid klargörs bl. a. det förhållandet, att korsningsreglerna tar sikte blott på det fall att det är en bank som är förvärvare, men det betonas, att korsningen bör ge varje förvärvare särskild anledning till försiktighet. Slutligen berörs i detta avsnitt vissa frågor om förhållandet till växel- och checktrassent.
Därnäst följer den förut nämnda redogörelsen för förutsättningarna för godtrosförvärv (resp. betalning). Framställningen härom har uppdelats på tre avsnitt. De båda första behandlar de yttre förhållanden
och fakta, som måste föreligga för att god tro över huvud skall få åberopas. Därvid redogörs först för kraven på formell legitimation. Förutom besittningskravet, som ifråga om innehavarepapper är tillfyllest, redovisas sålunda de särskilda förutsättningar som därutöver fordras vid orderpapper, varvid hithörande stadganden i SkL, VL och CL kommenteras. Vidare behandlas de förhållanden som sammanhänger med den aktuella transaktion varigenom papperet görs gällande av den obehörige, dvs. överlåtelse (eller pantsättning) till tredje man resp. utkrävande och uppbärande av betalning. Sedan därvid konstaterats, att god tro principiellt överbryggar brister i den persons åtkomst som framstår såsom formellt legitimerad, dryftas den inom den växelrättsliga litteraturen omdiskuterade frågan, huruvida brister hänförliga till den aktuella förvärvs- eller betalningstransaktionen kan botas av godtro. De brister som därvid åsyftas hänför sig till presentantens identitet och till äktheten av skriftlig överlåtelse eller kvitto eller till att presentanten uppträder som ställföreträdare för den formellt legitimerade, ehuru behörighet därtill saknats. Förf. påpekar, att det såvitt gäller skuldebrev enligt 14 och 19 §§ SkL är klart, att även sådana brister kan botas av god tro. Därefter framhålls med fog, att den ståndpunkt SkL i nämnda hänseende intagit rimligtvis bör få återverka på bedömningen för växelns och checkens del. Slutligen berörs det ifråga om växel enligt 40 § 2 st. VL gällande kravet för åberopande av god tro vid betalning, att växeln förfallit till betalning. Det tredje avsnittet innefattar en närmare undersökning av själva godtroskravets innebörd, varvid en mångfald intressanta frågor behandlas. Till en början redogörs för godtroskravets allmänna utformning, varvid ifråga om skuldebrev uppmärksammas bestämmelserna i 14 och 19 §§ SkL med dess krav bl. a. på sådan aktsamhet som efter omständigheterna skäligen bort iakttas. Förf. betonar i detta sammanhang med fog, att man, då det rör sig om löpande papper, icke bör ställa kraven på undersökningsplikt och vaksamhet i övrigt lika högt som eljest kan vara befogat. Sedan kommenteras motsvarande regler i VL för växeln, nämligen 16 § 2 st. (vid förvärv) och 40 § 3 st. (vid betalning). Dessa stadganden, vilka i förhållande till SkL innefattar ett lindrigare krav på god tro, har fått en sinsemellan olikartad utformning, vilket såsom förf. påpekar torde markera, att det ställs lägre krav på den goda tron vid betalning än vid förvärv. I övrigt diskuteras tolkningen av dessa till innebörden något tveksamma stadganden och förf:s uppfattning i dessa tolkningsfrågor synes välmotiverad. Motsvarande regler i CL (21 och 35 §§) kommenteras även, delvis under hänvisning till framställningen om växelrätten. Därefter följer en ingående översikt av de varierande omständigheter som är av betydelse för den goda tron, varvid framställningen tar sikte på vissa typiska situationer för utrönande i vad mån undersökningsplikt är för handen. I detta sammanhang redovisas bl. a. synpunkterna på den identitetsprövning, som är aktuell då viss person enligt papperet framstår som rätt borgenär, och på de handlingar som kan förekomma såsom legitimation. Förf. gör därvid det välbefogade påpekandet, att frågan hur pass »stark» legitimation som man skall fordra kan vara beroende såväl av storleken av det belopp som det gäller som av andra omständigheter i det särskilda
fallet. Vidare framhålls de föreliggande tendenserna hos banker och inom affärslivet i övrigt att — för att spara arbete och underlätta kundservicen — ställa mycket små anspråk på en legitimering, men förf. betonar samtidigt, att det ingalunda är säkert att domstolarna skulle godta vad sålunda förekommer som en tillfredsställande identitetsprövning. Vidare behandlas den undersökningplikt ifråga om behörigheten, som föreligger då presentanten av papperet uppträder såsom ställföreträdare för den enligt detta legitimerade. Slutligen redogörs för förhållandena när det gäller ett blancoindosserat papper eller när presentanten uppträder endast som bud för borgenären och därvid åberopar med dennes namn tecknad överlåtelse eller kvitto.
Härefter följer den andra huvudavdelningen av arbetet, som behandlar bankernas motböcker. Bankböckerna måste enligt banklagstiftningen ställas till viss man och är därför enligt SkL principiellt att betrakta som enkla skuldebrev. På grund av specialregler i SkL är de emellertid i åtskilliga hänseenden jämställda med löpande skuldebrev. Framställningen om de förhållanden som är av betydelse beträffande bankböcker har även den uppdelats i två huvudavsnitt, det ena avseende verkan av en oegentlighet beträffande bokens giltighet och det andra verkan av oegentligheter i samband med bokens åtkomst. Problemställningarna ifråga om bankböcker är självfallet i stor utsträckning likartade med de för löpande skuldebrev tidigare behandlade. I avsnittet om bankböckerna redovisas i nära anslutning till den föregående framställningen bl. a. de särskilda synpunkter som därvid är aktuella.
Av denna redogörelse för innehållet i stora drag av Hesslers arbete framgår, att det är ett synnerligen omfattande och delvis mycket komplicerat rättsområde som behandlats. De behandlade frågorna är därtill i betydande utsträckning av sådan art som i praktiken ofta förekommer. Med den bredd arbetet har synes ingen möda ha lämnats spard för att få fram alla de olika synpunkter som kan vara aktuella för bedömande av det ena eller andra spörsmålet. Den insats förf. gjort för en närmare kartläggning av förhållandena i samband med obehöriga förfaranden med värdepapper kommer förvisso att sätta betydande spår i den framtida rättsutvecklingen på området. Till stort gagn vid utnyttjandet har arbetet försetts med, förutom litteraturhänvisningar, en detaljerad innehållsförteckning samt register över citerade rättsfall ävensom register över citerade lagrum i SkL, CL och avtalslagen.
Lars Fogelklou