Z e i t s c h r i f t   d e r   S a v i g n y - S t i f t u n g   f ü r   R e c h t s g e s c h i c h t e. 76. Band. Germanistische Abteilung. Weimar 1959.

    Savigny-Zeitschrift, germ. Abt., är naturligtvis i första hand ett forum för tysk rättshistoria. I det nyligen utkomna 76:te bandet finnas emellertid två framställningar, som ingående syssla med svensk medeltidsrätt. Den ena är en omfattande uppsats av prof. KARL WÜHRER i Wien med titeln »Die schwedischen Landschaftsrechte und Tacitus' Germania», den andra ett inlägg av prof. RAGNAR HEMMER i Helsingfors i debatten mellan honom och fil. mag. Lizzie Carlsson i Lund rörande sängledningens betydelse i den äldsta germanska rätten i allmänhet och i den svenska i synnerhet.
    Wührer vill i sin uppsats visa, att många av de upplysningar Tacitus i sitt arbete lämnar om germanerna, kunna verifieras genom en jämförelse med de svenska landskapslagarna. Förf. går till verket med grundlighet, skarpsinne och en imponerande kännedom om den rika litteraturen på området. Han börjar sin undersökning med att jämföra Tacitus' knapphändiga uttalanden om det germanska kungadömet med de svenska landskapslagarnas bestämmelser om kungaval och anser sig finna en långtgående överensstämmelse. Stort utrymme ägnas därefter de problem, som röra den germanska hirden. Wührer finner denna allmängermanska företeelse dokumenterad såväl hos T. som hos alla de nordiska folken. I polemik rnot HANS KUHN vill Wührer visa, att hirden existerat utan avbrott från Tacitus' tid till landskapslagarnas, medan Kuhn sökt göra gällande, att någon kontinuitet icke funnits utan att hirdväsendet efter århundradens avbrott pånyttfötts under vikingatiden.
    Ytterligare överensstämmelser finner Wührer i Tacitus' skildring av germanernas olika folkklasser och den sociala indelningen i landskapslagarnas värld. Likaså anser han sig kunna konstatera, att vad landskapslagarna ha att berätta om tingen och deras organisation i princip återfinnes hos T. Omstritt är problemet, hur Tacitus' kortfattade upplysningar om germanernas straffrätt skola bringas att överensstämma med den bild, som ges av de äldsta syd- och nordgermanska lagarna, vilkas straffrättsliga partier för övrigt sinsemellan dåligt överensstämma. Wührer parallelliserar Tacitus' uttalanden med spridda ställen i de svenska landskapslagarna. Det är dock svårt att bringa de straffrättsliga notiserna i Germania till en motsägelsefri överensstämmelse med de äldsta germanska lagarnas straffrätt.

 

    Även i fråga om arvsrätten finner Wührer en principiell likhet mellan T. och landskapslagarna. I fråga om äganderättsproblemet fastslår han, att både T. och landskapslagarna känna en privat äganderätt, omfattande såväl lös som fast egendom. Däremot, framhåller Wührer, känner varken T. eller landskapslagarna en ättens gemensamma äganderätt. Vad slutligen äktenskapsrätten beträffar, så finner Wührer påtagliga likheter mellan T. och landskapslagarna.
    Wührer kommer till resultatet, att »die Angaben des Tacitus vber die altgermanischen Zustände von den schwedischen Landschaftsrechten bestätigt (werden)». Förvisso existerar i 'åtskilliga fall en förvånande överensstämmelse mellan Tacitus' uppgifter och de svenska landskapslagarna. I andra fall äro likheterna mera allmänna och säga kanske inte så mycket. Någon fullständig enighet om i vilken utsträckning svenska eller andra gamla germanska lagar bekräfta Tacitus' uppgifter lär väl aldrig kunna nås. Redan därigenom, att T. skriver på latin, blir det ofta ett mer eller mindre subjektivt tolkningsproblem att avgöra, vad en viss term eller ett visst uttryck hos T. betyder, överflyttat på germanska förhållanden. Säkert är emellertid, att Wührers inträngande och gedigna undersökning i mycket hög grad berikat forskningen på ett svårbehärskat och omstritt fält.
    Hemmers inlägg utgör en kort sammanfattning av de argument, som tala för att sängledningen i svensk rätt först genom påverkan av kanonisk rätt blivit en rättsakt vid äktenskapets ingående. Lizzie Carlsson har, dock endast i största korthet, utvecklat sin uppfattning om sängledningen som en urgammal germansk rättsakt i föregående årgång av Savigny-Zeitschrift, germ. Abt. Debatten mellan de båda forskarna har tidigare förts i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland resp. Vetenskaps-Societetens i Lund årsbok. Att i denna korta anmälan gå in på det omdebatterade, för äldre germansk äktenskapsrätt centrala problemet är tyvärr omöjligt.

P.-E. W.