Tegskiftet i Finland och i Sverige norr om skåne
I SvJT 1960 s. 44 har F. J. B. ANDRÉN ägnat åt mina tegskiftesforskningar en utförlig uppsats. Ehuru han konstaterar, att de väsentliga forskningsresultaten »står fast och kan ej allvarligt rubbas», anför han en hel del detaljanmärkningar, vilka ge anledning till några rättelser och kommentarer.
1. A. stöder sin argumentering bl. a. på sådana källor som lantmäteri-instruktionen av år 1691 (noterna 8, 31), lantmäteri-instruktionen för Bremen och Verden av år 1697 (noterna 8, 38), en kungl. förklaring från år 1752 (not 15), AGNERS Geodesia suecana (not 26), storskiftesförordningen av år 1762 (not 31) eller på en diskussion om huru storskiftesförordningen av år 1757 skulle tolkas (not 26). Då det gäller att ur 1600- och 1700-talskällorna utläsa den folkliga mätningstekniken1 som tillämpades genom hela tegskiftesperioden, kunna de officiella instruktionerna som utfärdades efter lantmäteriväsendets uppkomst eller de lärda skrifterna som lantmätarna studerade vara rent av missvisande; jag har själv medvetet undvikit att använda detta slags källor. De skiften som utfördes enligt dessa sen födda regler resulterade i den s. k. egentliga örtugadelningen, ett helt annat system än den folkliga, s. k. ordinära solskiftesdelningen.2 Den regressiva metoden kan möjligtvis kritiseras; men den har tämligen allmänt anlitats av agrarhistoriker och accepteras uttryckligen av A. själv (not 37) ; HANNER BERG har på ett genialt sätt dragit av 1600- och 1700-talens kartor slut-
satser tillbaka ända till vikingatiden (se nedan not 4) och hans lärjunge ANDERSSON möjligtvis ända till folkvandringstiden.3
2. A. säger, att även om endast två olika jordmåner kunde åtskiljas i en viss by, dessa kunde bilda ett schackbrädemönster. Så kan det vara i teorien, men inte i verkligheten; ett schackbrädemönster av t. ex. lera och morän torde vara en geografisk omöjlighet. Det vanliga är att de olika jordmånerna bilda större sammanhängande zoner, t. ex. lera i dälden och morän uppe på åssluttningen. Ifall alla i byn förekommande jordmåner äro representerade i varje enskild teg och sålunda i varje teglag (Humikkala och Laihoinen), så kan indelningen av åkergärdet i flera teglag inte ha varit föranledd — såsom A. säger— av förekomsten av olika jordmåner.
3. Jag har inte påstått att det folkliga tegskiftet utfördes fullkomligt »mekaniskt». Åtminstone i följande frågor måste beslut fattas innan delningen kunde börjas: stångens längd; proportionen mellan hemmanens öretal och stångtal; de eventuella avvikelserna från sagda proportion (min uppsats How the open fields etc. s. 131); i vilken åkerända delningen begyntes; i vilken ordningsföljd hemmanen fingo sina lotter. Under delningens lopp uppkommo nya frågor som måste lösas, t. ex. huru divisionresterna delades. Om A. med planläggning endast vill säga att »skiftesförrättaren tog en överblick över objektet och tänkte igenom huru tegdelningen lämpligen borde fortgå», så har jag inte något att invända, men menar han att gränserna för teglagen drogos före stångfällningen, så vinner denna tankekonstruktion åtminstone inte något stöd i det finska materialet. Noggrannheten i delningen i det fall som omtalas i not 34 beror av särskilda omständigheter, för vilka jag närmare redogör i min uppsats. — De senaste svenska forskningarna, som publicerats sedan mina uppsatser utkom, ha visserligen visat, att landslagens påbud om ett samtidigt skifte av alla åkrar inte iakttogs. De tegskiftade gärdena i en 1600-talsby kunna sålunda indelas i olika regioner, av vilka den ena inte endast uppodlats utan även tegskiftats tidigare än den andra. Men inom en sådan region har tegskiftet utförts »mekaniskt» så att varje gård turvis erhållit sitt fulla stångtal, så t. ex. i Härna i Östergötland.4
4. Att parcellsplittringen under tegskiftesperioden tillväxte genom hemmansklyvningarna kan naturligtvis ingen bestrida. Men hade bönderna inte varit vana vid att dela åkrarna enligt tegskiftesmetoden, så hade antagligen den ena hemmansdelen tagit en parcell i dess helhet och den andra en annan parcell. Den avgörande orsaken var även i dessa fall den hävdvunna mätningstekniken.
5. A. refererar tysken MORTENSENS kritik i Zeitschrift für Agrargeschichte und Agrarsoziologie samt mitt genmäle, men lämnar osagt, att en tredje forskare, österrikaren WUHRER i samma tidskrift5 ställde sig på min sida. Detta är så mycket mer beaktansvärt som Wührer är
en utmärkt kännare av Skandinavien (Beitrage zur ältesten Agrargeschichte des germanischen Nordens, 1935; Die schwedischen Landschaftsreehte und Tacitus Germania, Zeitsehr. der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte 76, 1959), medan Mortensen mig veterligen aldrig befattat sig med nordiska frågor.
Eino Jutikkala