546 HOLGER ROMANDEROm s. k. partiellt utträde ur ekonomisk förening

    Det är en vanlig företeelse i de ekonomiska föreningarna, att medlemmarna insätta kapital som överskrider den i föreningsstadgarna föreskrivna minsta insatsen. Från föreningshåll är det ett starkt önskemål att sådana överskjutande insatser skola kunna utbetalas till en medlem utan att denne för den skull behöver avgå ur föreningen. Frågan huruvida sådant s. k. partiellt utträde är tillåtet enligt 1951 års lag om ekonomiska föreningar (FL) har i ett rättsfall besvarats nekande, vilket föranlett riksdagen att begära en lagändring. Sedermera har frågan om innebörden av gällande rätt berörts i ett nyligen avgivet interpellationssvar i riksdagens första kammare. Avsikten med dessa rader är att något närmare redogöra för vad som sålunda förekommit i denna fråga.1
    De bestämmelser i FL som äro av intresse i förevarande sammanhang återfinnas i 16 § 1 mom. och 18 § första stycket. Enligt förstnämnda lagrum äger medlem, som avgått ur ekonomisk förening, i viss ordning och under förutsättningar, vilka närmare angivas i stadgandet, utfå inbetalda insatser. I 18 § första stycket meddelas vissa bestämmelser om utdelning till medlemmarna av föreningens vinst och av viss gottgörelse i form av efterlikvider, återbäringar eller dylikt. I övrigt må enligt föreskrift i samma stycke utbetalning till medlemmarna av föreningens tillgångar icke verkställas annorledes än genom återbetalning av insatser enligt 16 § 1 mom. eller i samband med generell nedsättning av insatsernas belopp.
    I ett avgörande av regeringsrätten (RÅ 1957 s. 131) har sistnämnda bestämmelse ansetts lägga hinder i vägen för registrering av en stadgeändring, innebärande möjlighet för föreningen att i visst fall, utan samband med avgång, besluta utbetalning till medlem av överskottsinsats.
    Under hänvisning härtill anhöll 1958 års A-riksdag i anledning avväckta motioner om sådan ändring av 18 § FL att medlem i ekonomisk förening, utan att behöva avgå ur denna, skulle kunna helt eller delvis återfå den del av sitt insatskapital, som överskjuter det i stadgarna föreskrivna minimikapitalet.
    Något förslag till sådan lagändring har ännu ej framlagts för riksdagen. I svar på en interpellation i frågan vid 1960 års vårsession (första kammarens protokoll nr 10 s. 10 f) förklarade justitieministern, att han delade uppfattningen att det bör finnas en möjlighet att till medlem i ekonomisk förening utbetala överskottsinsats utan samband med avgång ur föreningen, samt anförde vidare:

    Åtgärder för att förbereda en lagändring har också vidtagits i justitiedepartementet. Vid den utredning av frågan som därvid har gjorts har det emellertid visat sig, att sådan utbetalning av överskottsinsats som här avses var tillåten enligt den före tillkomsten av 1951 års lag gällande lagstiftningen — det föreligger klara motivuttalanden som stöder denna uppfattning. Och det finns inte några säkra belägg på att rättsläget skulle ha ändrats genom 1951 års lag. Det åberopade domstolsavgörandet har emellertid skapat ovisshet om hur lagen skall förstås på denna punkt. Självfallet skulle det därför kunna vara anledning att nu vidtaga en lagändring, som snabbt

 

    1 Redogörelsen grundar sig delvis på en inom justitiedepartementet av amanuensen TRYGVE HELLNERS upprättad promemoria. 

OM S. K. PARTIELLT UTTRÄDE UR EKONOMISK FÖRENING 547undanröjer varje tvekan om innebörden av lagen. Det är emellertid inte så alldeles enkelt att infoga bestämmelser i ämnet i det redan förut komplicerade regelsystemet, och jag anser därför i den situation som föreligger lämpligast att dröja något med initiativ till lagändring i avvaktan på att frågan ytterligare prövas i rättstillämpningen.
 

    Såsom framhålles i interpellationssvaret har frågan om s. k. partiellt utträde berörts under förarbetena till den före FL gällande föreningslagen, vilken tillkom år 1911.
    Redan vid 1910 års riksdag framlades förslag till ny föreningslagstiftning (prop. nr 83). I anledning av propositionen framfördes motionsvis förslag om att lagen skulle innehålla en uttrycklig bestämmelse om rätt för medlem att öka eller minska antalet av sina insatser i föreningen. I utlåtande (nr 50) över lagförslaget avstyrkte lagutskottet motionsyrkandet samt framhöll därvid bl. a., att om medlem i en förening kunde deltaga med högre belopp än enkel insats och minskning av insatserna skulle ske, det låge i sakens natur, att därom gällde detsamma som om helt utträde ur föreningen.
    Sedan frågan om den nya lagstiftningen på grund av kamrarnas olika beslut förfallit vid 1910 års riksdag, framlades vid nästföljande års riksdag förslag till lag om ekonomiska föreningar (prop. 1911:35). I anslutning till den bestämmelse i lagförslaget, som stadgade rätt för medlem att efter uppsägning utträda ur förening, uttalade departementschefen bl. a. följande:

    Från åtskilliga håll har gjorts framställning, att lagen måtte förtydligas därhän, att om en medlem gjort flera insatser, han — utan att behöva avgå ur föreningen — skall vara berättigad att under samma villkor, som gälla om avgång, återtaga en eller flera insatser. Ett sådant förtydligande torde dock vara överflödigt. I likhet med lagutskottet vid sistlidna års riksdag anser jag det ligga i sakens natur, att om medlems rätt att återtaga en insats i tillämpliga delar gäller detsamma som om utträde ur föreningen.
 

     Efter detta uttalande torde det allmänt ha ansetts stå klart, att s. k. partiellt utträde var tillåtet, något som även vann bekräftelse i rättspraxis (se t. ex. NJA 1930 s. 302).
    I det betänkande (SOU 1949:17) som ligger till grund för FL förekommer intet uttalande i frågan huruvida medlem, som deltager med flera insatser i en förening, äger utträda med någon eller några av dessa. Utredningen ägnade stor uppmärksamhet åt frågorna om föreningarnas kapitalbildning och konsolidering. I dessa hänseenden föreslog utredningen bl. a. stadganden om obligatoriska avsättningar till reservfond och begränsning av vinstutdelningar (17 och 18 §§). I specialmotiven till 18 § yttrade utredningen, att stadgandet i 18 § första punkten i 1911 års föreningslag, enligt vilket utdelning av ekonomisk förenings vinst ej fick göras i vidsträcktare mån än att återstående tillgångarna enligt föreningens behörigen granskade räkenskaper täckte såväl skulderna som insatser och reservfond, ansetts i olika avseenden böra förtydligas och kompletteras. Efter att i korthet ha behandlat de i 18 § första stycket föreslagna reglerna om vinstutdelningoch utbetalning av gottgörelse anförde utredningen, att härutöver föreslogs stadgande av innebörd att utbetalning till medlemmarna av föreningens tillgångar i övrigt ej finge ske annorledes än i samband med återbetalning av insatser vid medlems avgång eller nedsättning av insatsernas belopp.

 

548 OM S. K. PARTIELLT UTTRÄDE UR EKONOMISK FÖRENING    De av utredningen föreslagna bestämmelserna i 18 § första stycket tillstyrktes såväl av departementschefen i propositionen (1951:34) som av första lagutskottet i dess utlåtande (nr 25) över lagförslaget.
    I den av HAGBERG och NISELL utgivna kommentaren till FL har något direkt uttalande om s. k. partiellt utträde icke gjorts. Av intresse i detta sammanhang är dock följande kommentar till 16 § 1 mom. (s. 61) :

    Rätten att vid avgång återfå inbetald insats är, bortsett från likvidations- och konkursfallen, icke ovillkorlig. Det förutsattes att föreningens behållna tillgångar förslå till återbetalningen utan anlitande av reservfond och att övriga medlemmars lika rätt ej trädes för nära. Vidare medges (3 st.) att stadgarna med laga verkan kunna, med vissa undantag, inskränka avgående medlems rätt. Att en utvidgning av denna rätt ej kan ske framgår av bl. a.18 § 1 st. 3 p.

    Det kan tilläggas, att man inom doktrinen icke ansett att FL i förevarande avseende medfört någon förändring. Såväl LINDEN (Förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening, s. 116) som RODHE (Föreningslagen, s. 43 f.) uttalar sålunda den uppfattningen, att s. k. partiellt utträde är tillåtet och att man därvid har att tillämpa de regler om uppsägning och rätt att återfå insats, som lagen givit för det fall att medlem utträder helt och hållet.
    Nu återstår alltså att se, om den lagtolkning som ligger till grund för 1957 års domstolsavgörande kommer att vidhållas i rättspraxis.

Holger Romander