NORDISKT OCH INTERNATIONELLT

 

Juridisk litteratur i Finland 1958—59¹

    Lagsamlingar. Tredje delen av den svenskspråkiga lageditionen har utkommit (»Finlands lagverk» III, 1958, XXVIII + 803 s.). Den omfattar straff- och processrätten inkl. förvaltningsrättsliga författningar av processuell betydelse. Författningsmaterialet är liksom i de föregående delarna systematiskt ordnat. Utgivare av denna del har varit prof. W. A.PALME, som biträtts av vice häradshövdingen MARGA AHLQUIST (straffrätt) och numera justitierådet ÅKE KUHLEFELT (processrätt).
    Den finskspråkiga lagboken, »Suomen laki», utkommer numera planenligt med en del per år sålunda, att hela lagboken förnyas inom två år. År 1958 utkom del II (1 987 s.) och 1959 del I (1 566 s.).
    Y. J. HAKULINENS finska lagbok i fickformat har utkommit i en fjärde utökad upplaga (1959, XX + 1 526 s.).
    »Lagbok för affärslivet» (1959, XI + 402 s.) är en samling av viktigare civil- och handelsrättsliga författningar. Utgivare är prof. CURT OLSSON och jur. lic. GÖRAN PORTIN. Lagboken är främst avsedd för undervisningsändamål och speciellt anpassad för handelshögskolorna. Den är dessutom genom sin systematiska överskådlighet och sitt lyckade urval av författningar till stor nytta för andra, inte minst för affärslivets män.
    »Skatteförfattningarna» (1959, 229 s.) är en systematisk sammanställning av gällande skattelagstiftning, särskilt den som har avseende på den direkta beskattningen. I editionen refereras och hänvisas till ett stort antal avgöranden av Högsta förvaltningsdomstolen, vilket väsentligt ökar arbetets värde. Redigeringen har omhänderhafts av jur. lic. EDVARD ANDERSSON och förvaltningssekreteraren BROR-ERIK  SJÖHOLM; den senare har sammanställt rättsfallsmaterialet.
    Lageditioner behandlande olika specialområden har utkommit. Bland dem kan nämnas »Socialnämndens lagbok» (1958, 399 s.) redigerad av skolrådet RAGNAR MEINANDER, en kommunal lagsamling (»Kommunalförfattningshandbok för kommunen och församlingen» I, 1959, 203 s., red. av jur. lic. TORE MODEEN) samt två för medborgare i gemen avsedda lagsamlingar — »Medborgarens bok» (1958, 320 s.) samt Hemmets lagbok (»Kodin lakikirja», 1958, 509 s.) utgiven av A. TARASTI m. fl.
    Allmän rättslära. Äktenskapsskillnadsproblemet har gjorts till föremål för en rättsteoretisk undersökning av bitr. prof. OTTO BRUSIIN (»Zum Ehescheidungsproblem. Eine rechtsteoretische Studie», 1959, 133 s.). I ett inledande avsnitt redogör förf. för sin allmänna inställning till de rättsteoretiska problemen. Han utgår härvid bl. a. från att rättsteorin skall utreda de ömsesidiga relationerna mellan mänskligt beteende och rättsnormerna. Förf. anser, att ett område där detta beteende starkt avviker från rättsnormerna — vilket är fallet med äktenskapsskillnaden —erbjuder mycket av intresse för en rättsteoretisk bedömning. Undersökningen koncentreras således icke till själva rättsnormerna utan inriktas

 

    ¹ Närmast föregående översikt, avseende åren 1956—57, se SvJT 1958 s. 549.

 

på förhållandet mellan dessa och det mänskliga beteendet, eller det som förf. kallar »ehescheidungsrechtliche Phänomen». Mot denna bakgrund behandlar förf. bl. a. äktenskapsskillnadsgrundernas system, förfarandet vid äktenskapsskillnad och kringgåendet av de normer som gäller för skillnad i äktenskap.
    Allmän civilrätt. Professorerna T. M. KVIVIMÄKI och MATTI YLÖSTALO har tillsammans utgivit en lärobok i civilrätt (»Suomen siviilioikeuden oppikirja. Yleinen osa». 1959, XXII + 417 s.). Som grund för densamma har tjänat en av prof. Kivimäki tidigare utgiven framställning av civilrättens allmänna läror. Den nya bokens sju kapitel behandlar rättskällorna, rättigheternas indelning, personer, saker, rättshandlingar, utövning av rättigheter samt skadeståndsskyldighet. Dessa vidlyftiga rättsområden har självfallet icke i alla delar kunnat behandlas utförligt. Arbetets karaktär av lärobok har motiverat, att författarna inom de rättsområden, där särskilda läroböcker finnes, nöjt sig med att endast redogöra för grundlinjer och allmänna principer. Andra områden har däremot behandlats grundligare, detta gäller särskilt de rättsregler som är gemensamma för stora delar av privaträtten, främst avtals- och skadeståndsrätten. Som helhet betraktad kan boken få ett mycket gott vitsord framför allt därför att författarna lyckats klarlägga de väsentliga linjerna och reglerna samtidigt som framställningen ger en god överblick av hela civilrätten. Också som handbok har arbetet ett påtagligt värde.
    En doktorsavhandling framlagd av P. J. MUUKKONEN behandlar formföreskrifterna vid ingående av avtal (»Muotosäännökset. Varallisuusoikeudellisia sopismuksia koskeva tutkimus», 1958, XXXV + 249 s.). Föremål för utredningen är den gällande finländska rättens formstadganden i fråga om förmögenhetsrättsliga avtal. Huvudfrågor i avhandlingen är formstadgandenas begrepp, deras system och följderna av att enform föreskrift icke iakttages. Då förf. föresatt sig att »kartlägga» gällande formstadganden, har hans framställning fått en stor bredd. Den ger en god överblick över ett viktigt avsnitt av avtalsrätten samtidigt som den tack vare en konsekvent systematik klarlägger de reella faktorer och de principiella synpunkter som bär upp förmögenhetsrättens formstadganden. En granskning av formfrihetens princip och av den allmänna utvecklingen på området avslutar avhandlingen.
    Skadeståndsrättsliga avgöranden av HD — 174 st. från åren 1921—57— har sammanställts av A. E. VEHMAS (»Vahingonkorvausoikeudellisia oikeustapauksia», 1958, 268 s.). Urvalet har skett med tanke på de försäkringsbolag som beviljar ansvarighetsförsäkring, varför rättsfallen berör sådana skador beträffande vilka ansvarighetsförsäkring kan ifrågakomma.
    Obligationsrätt. Något större arbete om obligationsrättens allmänna läror har icke på flere årtionden utgivits i Finland. R. A. Wredes och J. Serlachius' obligationsrättsliga arbeten har redan länge varit till allra största delen föråldrade. Det har existerat ett starkt behov att vid sidan av skandinaviska standardverk på området ha ett inhemskt arbete att ty sig till. Detta behov är avsett att fyllas av den omfattande framställning av obligationsrätten, som hovrättspresidenten Y. J. HAKULINEN föresatt sig att utarbeta och vars första del nu föreligger färdig (»Velvoi-

 

teoikeus I. Yleiset opit», 1958, XVI + 379 s.). Avsikten är att arbetet skall utges i tre delar, av vilka de två första skall omfatta obligationsrättens allmänna läror och den tredje delen särskilda avtalstyper.
    Den nu föreliggande första delen inledes med redogörelser för vissa begrepp och termer samt för innebörden av gäldenärens förpliktelse (prestation). Huvuddelen av arbetet behandlar de fakta som ger upphov åt gäldenärsförpliktelser, främst avtal, utomobligatoriskt skadeorsakande (obligationes ex delictu) och obehörig vinst (condictio sine causa). Förf. har sålunda i stor utsträckning tagit med frågor som vanligen lämnas utanför obligationsrättens allmänna läror.
    Redan denna omständighet ger vid handen, att Hakulinens arbete avsevärt skiljer sig från obligationsrättsliga standardarbeten som utgivitsi de övriga nordiska länderna (USSING, RODHE m. fl.). Också andra väsentliga olikheter framträder, inte minst i fråga om systematik och metod. Beträffande arbetets systematiska uppläggning må bl. a. nämnas, att förf. från varandra strängt skiljer det kontraktuella och det ut om obligatoriska skadeansvaret och att endast det senare i detta sammanhang behandlas. Det kan även antecknas, att rättshandlingar utan vederlag (gåva) behandlas i samband med den allmänna framställningen av avtalsförpliktelserna. I fråga om metod avviker arbetet påtagligt från den moderna nordiska rättsvetenskapens. I stor utsträckning bygger förf. sin framställning på begrepp och principer, vilkas innebörd han fastslår utan att ange eller mot varandra väga de reella argument som ytterst bär upp dem. Metoden blir i icke ringa grad konstruktiv. Det bör dock understrykas, att behandlingen av de rättsliga problemen likväl bibehåller kontakten med det praktiska rättslivet främst genom de talrika hänvisningarna till rättsfall. Dessa används dock mest i syfte att bekräfta resultaten av förf:s teser, mindre som argument för dessa.
    Arbetet återger ett mycket rikhaltigt material både från doktrin och praxis. Ett slutgiltigt värdeomdöme måste anstå till dess framställningen av de allmänna lärorna avslutats med den ännu icke utkomna andra delen.
    Köprätt. Den första systematiska framställningen av lösöreköpet sedan Chydenius för in emot ett halvt sekel sedan utgav första delen av sin »Kontraktsrätt» har utarbetats av prof. A. R. HEIKONEN och docenten AIMO O. AALTONEN (»Irtaimen kauppa», 1958, XIX + 223 s.). Arbetets syfte är att tjäna som lärobok. Detsamma utgör en kortfattad och rätt elementär redogörelse för köp av lös egendom. Det bör räknas författarna till förtjänst att de åstadkommit den sammanställning av köprätten som man länge saknat.
    Efter en historisk inledning redogör författarna för vissa allmänna frågor rörande lösöreköp. I de följande avsnitten behandlas äganderättens och farans övergång samt avtalsbrott från säljarens resp. köparens sida och påföljderna därav. Då Finland saknar en köplag och praxis i många punkter är oklar, är det naturligt att man kan ställa sig tveksam till en del av de framförda åsikterna. Sålunda synes det mig t. ex. som om författarna icke övertygande förmått motivera sin uppfattning att faran för godset vid leverans övergår när godset individualiserats; tidpunkten för avlämnandet synes mig kunna motiveras med betydligt starkare skäl. — Författarna hänvisar till talrika rättsfall utan att man

 

likväl får någon klar bild av den ståndpunkt som praxis intar i olika frågor. I systematiskt avseende kan den invändningen göras, att det knappast är ändamålsenligt att i ett sammanhang behandla rättsföljderna av såväl dröjsmål och fel som andra fall av avtalsbrott från säljarens sida.
    Rättsföljderna av att köpgodset har fel undersökes av docenten AALTONEN i »Tavaran virheistä» II (1959, 227 s.). Arbetet utgör en fortsättning på förf:s doktorsavhandling (1955), som behandlade fel i godset i allmänhet och de olika former i vilka fel kan förekomma. I särskilda avsnitt redogör förf. för köparens rätt att kräva avtalsenlig prestation, häva köpet, yrka på prisnedsättning samt kräva skadestånd. Arbetet ger även utblickar mot främmande rätt och anknyter till ett ganska rikhaltigt inhemskt rättsfallsmaterial, vilket förf. dock icke lyckats utnyttja på det sätt och i den utsträckning som en djupgående penetrering av påföljderna av fel i godset vid leverans hade förutsatt.
    Bolagsrätt. I en vidlyftig och detaljerad monografi har prof. HUUGO RANINEN behandlat bolagsstämma i aktiebolag och därmed sammanhängande frågor (»Osakeyhtiön yhtiökokous ja siihen liittyviä kysymyksiä Suomen oikeuden mukaan», 1959, XXXV + 548 s.). Finlands föråldrade och bristfälliga ABL från 1895 erbjuder stora svårigheter för en systematisk framställning av den art som förf. genomfört, i all synnerhet som hithörande frågor tidigare endast sporadiskt utretts, Å andrasidan har uppgiften till följd av de många osäkra faktorerna och oklara frågorna varit tacksam. I stort sett har densamma fullgjorts med framgång. Det är givet, att man på grund av luckorna i lagstiftningen och rättspraxis' ofullständighet kan hysa olika uppfattning i många av de frågor som förf. berör. För egen del har jag t. ex. ansett, att det i avsaknad av lagstadgande icke är möjligt att på det sätt som förf. gjort uppställa regler om jäv för aktieägare vid bolagsstämma.
    Arbetet sönderfaller i två huvudavsnitt: materiell och formell »bolagsstämmorätt». I det. förra behandlas bl. a. frågorna om bolagsstämmas kompetens och förhållande till andra organ, aktieägarnas samt aktieägarminoritetens rätt med avseende på bolagsstämma, olika slag av beslut samt ogiltiga beslut och rättsmedlen mot dem. Det avsnitt som berör de formella frågorna, anknyter till rösträtten och förutsättningarna för dess utövande samt frågan om jäv ävensom till åtgärder före bolagsstämman och under dess förlopp. I ett avslutande avsnitt observeras vissa specialfrågor: konstituerande bolagsstämma, fastställande av bokslut, beviljande av ansvarsfrihet samt vissa problem rörande fusion.
    Prof. L. E. TAXELL har ungefär samtidigt som Raninens undersökning utkom publicerat ett arbete »Om aktierätt vid bolagsstämma» (1959,80 s.). Detta utgör en del av en större undersökning rörande aktiebolagets organisation samt aktieägarnas rättsskydd. Främst har förf. belyst problem beträffande vilka olika meningar framkommit eller vilka icke alls eller endast bristfälligt behandlats i inhemsk doktrin, t. ex. rättsskyddet när reglerna om utövande av aktierätt vid bolagsstämma åsidosatts. Centrala frågor i arbetet är aktieägarnas legitimation samt bristande överensstämmelse mellan legitimation och aktierätt.
    Revision i aktiebolag och andelslag (ekonomiska föreningar) har av bitr. prof. OLLI IKKALA gjorts till föremål för en i detalj gående rätts-

 

lig undersökning (»Tilintarkastuksesta», 1958, XVIII + 292 s.). Särskilt för sig behandlar förf. revision i andelslag, beträffande vilka nya och detaljerade lagstadganden finnes (1954), samt i aktiebolag, för vilka gällande stadganden (ABL 1895) är mycket bristfälliga. I bokens huvudavsnitt redogöres för revisorernas kompetens, jäv för revisor, val av revisor, revisionens föremål och utförande samt revisorernas skadeståndsskyldighet och straffrättsliga ansvar.
    Försäkringsrätt. En lärobok i ansvarighetsförsäkring har utarbetats av försäkringsdirektören R. E. SARASTE (»Vastuuvakuutus», 1958, 179s.). Den är närmast avsedd för försäkringsbolagens tjänstemän och fältmän. Framställningen, som beaktar rådande försäkringspraxis, är medbeaktande av sitt syfte helt elementär.
    Vattenrätt. Vid sin död efterlämnade prof. KYÖSTI HAATAJA i halvfärdigt manuskript tredje delen av vattenrätten — de två föregående delarna har tidigare utgivits.
    I denna tredje och sista del behandlas uppförande av vattenverksamt annat byggande på vattenområde. Härvid gäller 1902 års lag om vattenrätten samt en temporär lagstiftning från åren 1940 och 1941. En hel del tolkningsfrågor, som denna lagstiftning ger anledning till, utredes förtjänstfullt.
    Prof. Haataja har i detta liksom i sina många tidigare jord- och vattenrättsliga arbeten ingående belyst de behandlade problemen ur rättshistorisk synvinkel. Därjämte har han beaktat de samhälleliga och ekonomiska omständigheter under vilkas inverkan lagstadgandena utformats. På denna bas har förf. skapat nödvändiga förutsättningar för enriktig tillämpning av lagen. Samtidigt har hans undersökningar fört fram synpunkter av värde för den pågående reformeringen av vattenrättslagstiftningen. Som helhet utgör Haatajas systematiska framställning av vattenrätten ett märkligt standardarbete, det enda i sitt slag i landet.
    Straffrätt. Docenten INKERI ANTTILA har i en specialundersökning behandlat de fall då en person begår ett brott genom att såsom redskap använda en annan person, som icke alls eller endast i begränsad omfattning är ansvarig för sitt handlande (»Välillinen tekeminen», 1958, XVI + 124 s., sammanfattn. på tyska). Arbetet inledes med en historisk återblick och en kort redogörelse för främmande rätt. I bokens huvuddel, vars syfte är att klarlägga den finländska rättens ståndpunkt, kommer förf. in på olika allmänna straffrättsliga frågor, bl. a. läran om medhjälp. På ett förtjänstfullt sätt redogör hon därefter i detalj för de olika former i vilka medelbart gärningsmannaskap kan ifrågakomma.
    Docenten REINO ELLILÄ har utarbetat en systematisk framställning av trafikbrotten (»Suomen liikennerikosoikeus», 1958, 308 s.). Av en statistik, som förf. presenterar, framgår att av år 1956 utdömda bötesstraff 39 % gällde trafikbrott, motsvarande siffra för frihetsstraffens del var 19 %. Och frekvenskurvan visar en mycket stark stegring. Inte minst för domstolar och åklagarmyndigheter är det värdefullt att ha att tillgå en på vetenskaplig bas grundad utredning om trafikbrotten, i all synnerhet som den nya lagstiftningen (1957) icke i alla punkter är entydig. I inledningen redogöres för de grundläggande stadganden som gäller trafiksäkerheten. Bokens huvuddel upptar en utredning av de

 

olika trafikbrotten och deras straffrättsliga påföljder — särskilt de brott som lagen betecknar som ovarsamhet eller grov ovarsamhet i trafik samt framförande av motorfordon drucken eller påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Bland övriga behandlade frågor må nämnas konkurrens mellan olika trafikbrott samt målsägare vid sådana brott.
    Det straffrättsliga skyddet för hemfriden har analyserats av docenten MIKAEL LIVSON (»Yksityisen kotirauhan rikosoikeudellinen suoja Suomen oikeuden mukaan», 1958, 110 s., sammanfattn. på tyska). Mot en historisk bakgrund ger förf. en systematisk redogörelse för den ifrågavarande brottstypen.
    I ett annat arbete har samma förf. utrett och preciserat det brott som består i att barn eller annan hjälplös person bringats i eller lämnats i hjälplöst läge — SL 22: 8 och 25: 3 (»Avuttomaan tilaan saattaminen tai jättäminen», 1958, 86 s.).
    Processrätt. I serien »Ius Finlandiae», utgiven av den finska juristföreningen (Lakimiesyhdistys), har som nr 3 utkommit prof. TAUNO TIRKKONENS framställning av Finlands civilprocessrätt (»Das Zivilprozessrecht Finnlands», 1958, XIV +102 s.). Trots den starka koncentrationen ger arbetet en god redogörelse för de väsentliga dragen i den gällande civilprocessrätten. Efter en kort historisk översikt samt en orientering i de viktigaste rättskällorna och i den rättsvetenskapliga litteraturen på området behandlas bl. a. civilprocessens föremål, allmänna karaktär och grundprinciper samt frågorna om domstolsorganisationen, processubjekten, processförfarandet, bevisning, dom och rättsmedel. Även utsökningsväsendet och skiljemannaförfarandet observeras.
    Rättsföljderna av att en processförutsättning saknas har systematiskt utretts av docenten VEIKKO REINIKAINEN (»Prosessin edellytyksen pauttumisen oikeusseuraamuksista», 1958, 202 s., sammanfattn. på tyska). Arbetet inledes med några allmänna synpunkter på processförutsättningarna, varefter förf. utförligt och med avseende på särskilda processförutsättningar behandlar de fall i vilka frånvaron av en processförutsättning kan repareras. Undersökningen inriktas på processförutsättningarna vid allmän underrätt i ordinär civil- och straffprocess.
    Allmän förvaltningsrätt. Den fria prövningen i förvaltningen har av prof. V. MERIKOSKI gjorts till föremål för en ingående undersökning (»Vapaa harkinta hallinnossa», 1958, XIX + 334 s.). De delar av arbetet som berör de allmänna problemen, har även utkommit på franska (»Le pouvoir discrétionnaire de l'administration», 1958, 101 s.). Efter att i ett inledande kapitel ha analyserat en del förvaltningsrättsliga begrepp kommer förf. över till bokens huvudtema: gränsdragningen mellan den fria och den bundna förvaltningsverksamheten. Den väsentliga skillnaden mellan dessa två slag av förvaltning ligger enligt förf. däri, att det i bunden förvaltning kan tänkas endast ett riktigt beslut, medan i den fria förvaltningen myndigheterna har möjlighet att med hänsyn till olika lämplighetssynpunkter fatta flere beslut som alla rättsligt måste betraktas som riktiga. Bland centrala frågor som behandlas i de följande kapitlen, kan nämnas den fria prövningen och de elastiska lagreglerna (t. ex. att allmän fördel skall beaktas), objektivitets-, pro-

 

portionalitets- och jämlikhetsprinciperna såsom normerande för den fria förvaltningen samt rättssäkerhetssynpunkterna. Förf. företar även en ingående analys av finländsk lagstiftning och rättspraxis med avseende på frågan om bunden eller fri förvaltning och framhåller slutligen några synpunkter de lege ferenda. — Merikoskis bok är ett värdefullt bidrag till diskussionen om ett mycket centralt förvaltningsrättsligt problem.
    I ett annat arbete har prof. Merikoski till systematisk behandling upptagit frågan om det förvaltningsrättsliga rättsskyddet (»Hallinto-oikeuden oikeussuojajärjestelmä», I, 1959, XVI + 203 s.). I den föreliggande första delen utreder förf. inledningsvis en del allmänna begrepp och principer — lagskipning och förvaltning, rättsskyddsprinciperna i förvaltningsförfarandet, bunden och fri förvaltning, förvaltningsutslagens rättskraft etc. Redogörelsen i de två återstående kapitlen omfattar det preventiva och det repressiva rättsskyddet. Arbetets karaktär av lärobok har betingat, att förf. eftersträvat en sammanfattning och överblick utan djupare gående teoretiska diskussioner.
    Kommunalrätt. Bitr. prof. OLLI IKKALA har behandlat kommunens allmänna kompetens (»Kunnan yleinen toimivalta», 1959, XXIV + 195 s.). Förf. eftersträvar att i detalj klarlägga innebörden av stadgandet i § 4 kommunallagen att kommun äger »vårda sina gemensamma hushållnings-, ordnings- och övriga angelägenheter». Efter att ha behandlat den kommunala självstyrelsen och kommunens organisationsmakt redogör förf. för olika kommunala förvaltningsgrenar i syfte att ange den kommunala kompetensen. Härvid berör förf. bl. a. kommunala ordningsangelägenheter, kommunens finanser och affärsverksamhet, främjande av olika näringar samt kulturell, social och politisk verksamhet.
    Särskild förvaltningsrätt. Sjöfartsavgifterna har utretts av prof. OLA VIRYTKÖLÄ (»Merenkulkumaksut», 1958, XV + 98 s.). I ett teoretiskt betonat avsnitt klarlägger förf. skillnaden mellan skatter och offentliga avgifter samt bestämmer de sistnämndas begrepp och innebörd, varjämte betalningsskyldigheten utredes. I övrigt innehåller boken en både ur teoretisk och praktisk synpunkt klarläggande redogörelse för olika sjöfartsavgifter, både statliga och kommunala — fyr-, is-, läst-, lots-,hamn- och kanalavgifter m. fl.
    Samma förf. har sammanställt en för undervisningen avsedd samling av rättsfall rörande tjänstemannarätt och kommunalförvaltning (»Harjoitustapauksia virkamies- ja kunnallishallinnon alalta», 1959, 85 s.).
    Kyrkorätt. Detta rättsområde har ytterst sällan behandlats i litteraturen. Inför 1958 års kyrkomöte, vid vilket en total revision av kyrkolagen behandlades, utgav pastor OLLI HEILIMO ett arbete om den evangelisk-lutherska kyrkans i Finland rättsliga ställning enligt 1869 års kyrkolag (»Suomen evankelisluterilaisen kirkon oikeudellinen asema vuoden 1869 kirkkolain mukaan», 1958, 236 s.). Ett för kyrkan mycket viktigt problem har här blivit föremål för en god rättslig bedömning — trots att förf. icke är jurist. En stor del av utredningen ägnas frågan om när ett ärende är av den art, att bestämmelser skall utfärdas i den ordning som gäller för stiftande av kyrkolag. I fråga om sådana har nämligen endast kyrkans eget högsta organ, kyrkomötet, initiativrätt och kyrkomötets förslag kan icke av statlig myndighet ändras.

 

Andra frågor som förf. behandlar, är religionsfriheten, utövandet av kyrkans förvaltningsmakt och domsrätt samt förhållandet mellan grundlag och kyrkolag.
    Folkrätt. Två doktorsavhandlingar har utgivits.
    Utlännings rättsställning särskilt med hänsyn till finländsk rätt är temat för TOIVO SAINIOS avhandling (»Muukalaisen oikeusasemasta erityisesti Suomen oikeutta silmällä pitäen», I, 1959, XXX + 339 s., sammanfattn. på engelska). Det omfattande problemet har tvingat förf. till avsevärda begränsningar. Sålunda har han i denna del behandlat blott de allmänna principerna för utlännings rättsställning samt utlännings offentligträttsliga status i Finland, medan de privaträttsliga frågorna, bland dem de näringsrättsliga, förbigåtts. Ämnet berör närmast det för statsförfattnings- och folkrätten gemensamma området. Vid sidan härav har förf. tagit ställning till en del frågor inom förvaltnings-, process- och straffrätten samt den internationella privaträtten. Utöver de allmänna principerna har ett stort antal specialfrågor av större eller mindre bärvidd behandlats.
    Det centrala problemet om staters likställighet har behandlats i BENGT BROMS doktorsavhandling (»The Doctrine of Equality of Statesas applied in International Organizations», 1959, XXXX + 348 s.). En stor del av framställningen har avseende på tillämpningen av likaberättigandets princip inom FN. Här kommer förf. även in på frågor som rör statskunskap och internationell politik. Bland övriga organisationer som förf. uppmärksammar, kan nämnas Europarådet och Nordiska rådet. Allmänt kan sägas, att förf. genom en mångsidig analys lyckats utreda innebörden av staters likställighet och klarlägga huru denna princip tillämpas inom internationella organisationer. Härvid har förf. även fört fram synpunkter av värde för dessa organisationers framtida verksamhet.
    Folkrätten i Finland har av prof. ERIK CASTRÉN behandlats i en lärobok (»Suomen kansainvälinen oikeus», 1959, XI + 464 s.). Framställningen bygger på samma förf:s år 1947 utgivna stora arbete om folkrätten. Medan detta arbete behandlade folkrätten i allmänhet, är syftet med den nu utgivna läroboken att klarlägga huru Finland genom interna stadganden och praxis har förhållit sig till folkrättens olika problem. Härvid utredes även i vad mån och huru Finland avvikit från den mellanfolkliga sedvanerätten och vilken ståndpunkt landet intagit till aktuella tvistefrågor. Ehuru framställningen begränsas till frågor rörande Finland, har den även allmänt folkrättsligt intresse. Väsentliga problem som förf. behandlar, är bl. a. de internationella rättssubjekten, Finlands territorium, individernas folkrättsliga ställning, Finland och de internationella organisationerna samt fredligt biläggande av mellanfolkliga tvister.
    Biografier och rättshistoria. En ny juristmatrikel redigerad av vice häradshövding EERO SCHREY har utgivits av Finlands juristförbund (»Suomen lakimiehet — Finlands jurister, 1958, IX + 821 s.). Ordförande i redaktionskommittén har varit prof. Berndt Godenhielm. Den föregående juristmatrikeln utgavs år 1949. Den nya matrikeln innehåller biografiska uppgifter, jämte porträtt, om 4 008 jurister — alla de i livet varande personer som före 1 januari 1958 vid Helsingfors universitet avlagt examen som medför kompetens för domartjänst (jur. kand.

 

examen eller tidigare högre rättsexamen). Den nämnda siffran ger vid handen, att antalet jurister efter det den föregående matrikeln utgavs ökat med inemot 40 %.
    Den 2 oktober 1959 hade 150 år förflutit sedan Finlands högsta dömande instans trädde i funktion. Med anledning härav har på initiativ av HD utgivits en festpublikation redigerad av justitierådet MATTI MALI (»Korkein oikeus 1809—1959», 1959, 503 s.). Skriften inledes med en historisk översikt över den högsta domsrättens utövning innan HD år 1918 grundades (författad av prof. AIMO HALILA). Efter det Finland förenats med Ryssland utövades den högsta domsrätten av regeringskonseljens justitiedepartement; benämningen Senatens justitiedepartement infördes 1816. I denna form, såsom en av senatens (»regeringens») två avdelningar, existerade den högsta dömande instansen till dess HD inrättades efter det Finland blivit självständigt. Justitiedepartementets och HD:s verksamhet har belysts av justitierådet Mali, som även sammanställt den personhistoriska avdelningen — denna upptar större delen av publikationen. Personhistoriken har karaktären av en matrikel över Justitiedepartementets och HD :s presidenter samt domstolarnas ledamöter och tjänstemän.
    Även det ämbete med vilket lagarnas högsta övervakande är förenat— prokurator, från år 1918 justitiekansler — hade år 1959 fungerat i 150 år. Med anledning härav har en festskrift utgivits (»Prokuraattori— Oikeuskansleri, 1809—1959», 1959, 330 s.). Arbetet upptar huvudsakligen en historik, som redogör för prokuratorsämbetets grundande— ämbetets förste innehavare var den frejdade juristen Matthias Calonius — samt för den följande utvecklingen ävensom för prokuratorns och det av honom ledda ämbetsverkets verksamhet. I det historiska avsnittet ingår jämväl en kortfattad redogörelse för justitiekanslerns ställning och verksamhet. Denna del, som främst bygger på de handlingar som tillkommit i samband med prokuratorns och justitiekanslerns ämbetsutövning, har författats av den nuvarande justitiekanslern OLAVI HONKA. Den senare delen av festskriften är en matrikel över prokurators- och justitiekanslersämbetets innehavare, deras ställföreträdare och justitiekanslersadjointerna samt tjänstemännen vid ämbetsverket. Matrikeln har sammanställts av kanslichefen K. K. VUORISALO.
    En matrikel över Finlands landsdomare har utgivits av jur. lic. HÅKON HOLMBERG under medverkan av fil. dr YRJÖ BLOMSTEDT och fil.kand. J. A. ERIKSSON (»Suomen tuomiokunnat ja kihlakunnantuomarit— Domsagor och häradshövdingar i Finland», 1959, 299 s.). Boken innehåller dels biografiska notiser om Finlands landsdomare sedan medeltiden, dels en redogörelse för domsagornas uppkomst och förändringar. Avsnittet om häradshövdingarna under medeltiden har skrivits av fil. kand. Eriksson, medan fil. dr Blomstedt behandlat tiden 1523—1680, vilket sistnämnda år Karl XI utgav sin förordning om tillsättande av domare. Arbetets huvuddel, tiden från 1680 till våra dagar, har utarbetats av jur. lic. Holmberg.
    I detta sammanhang må även nämnas en historisk doktorsavhandling rörande förläning och skötseln av lagmans- och häradshövdingstjänster i Finland under 1500- och 1600-talen, författad av YRJÖ BLOMSTEDT (»Laamanni- ja kihlakunnantuomarinvirkojen läänittäminen ja hoito Suomessa 1500- ja 1600-luvuilla», 1958, 500 s.).

 

    Bibliografi. Den stora bibliografi över Finlands juridiska litteratur som utkom år 1951 och omfattade tiden 1809—1948, har kompletterats med de tio följande årens juridiska publikationer. Redigeringen har ombesörjts av vice häradshövdingarna MARJATTA och ESA SEPPÄLÄ (»Finlands juridiska litteratur II, 1949—1958», 1959, XX + 456 s.). Den nya volymen följer samma systematiska indelning som den ursprungliga bibliografin och de superlativa omdömen som gavs om denna, kan överföras på den nya delen.
    Övriga skrifter. Finlands juristförbund anordnar årligen s. k. juristdagar, vid vilka förekommer föreläsningar och diskussioner rörande aktuella och för praktiserande jurister viktiga frågor. Protokollen, som återger föreläsningar och diskussionsinlägg, utges i tryck. I de senast utgivna (Protokoll vid 9. och 10. juristdagarna, 1958 191 s., 1959 228 s.) behandlas bl. a. frågor rörande förutsättningarna för deltagande i bolagsstämma, lagfart, samäganderätt, förutsättningarna för fastställande av inteckning, reform av inskrivningsväsendet och exekutiv auktion rörande fast egendom.
    En bankjuridisk handbok har utgivits på försorg av Penninginstitutens delegation (HIRVELÄ, E. — ERMA, R. — KÄRÄVÄ, S.: »Pankkitoimen lakiasiat», 1958, XII + 315 s.). Densamma omspänner vidsträckta områden av juridiken — fysiska och juridiska personer, förmynderskap, makars rättsförhållanden, arv, testamente, boutredning, fullmakt, fastighetslagstiftning, deposition i penninginrättning, skuldsedel, växel, check, borgen, pant samt utsökning och stämpelskatt. Framställningen ger en god överblick över de viktigaste privat- och processrättsliga regler som har avseende på affärslivet och särskilt på bankverksamheten.

L. E. Taxell