K. E. ROSÉN

Om förenklingar av förfarandet i bötesmålen

    Den som tidvis tjänstgör på en domstolsavdelning som handlägger s. k. smånämndsmål ställs inför frågan om inte förfarandet i dessa mål med lagstiftarens hjälp skulle kunna förenklas utan men för rättssäkerheten. Jag vill här framlägga några funderingar i ämnet.
    I mål som rör allenast ansvar för brott får ju enligt 5 § protokollskungörelsen, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter inte ådömes, underrätts dom tecknas i tabell eller å annan domsblankett. Denna möjlighet användes — åtminstone såvitt avser tabelldomar — i stor utsträckning och förfarandet är onekligen praktiskt. Men frågan är om man inte kan gå ännu längre.
    En möjlighet synes mig vara att låta åklagaren inge ytterligare ett exemplar av stämningsansökan och att rätten — i stället för att föra in domen i en tabell — medelst stämpel tecknar domen å detta exemplar. Där finns ju redan alla uppgifter om den tilltalade, brottet och lagrummet. Stämpeln skulle t. ex. kunna ha följande innehåll: »Dom nr E . . . . . ./19. . meddelad av Stockholms rådhusrätts . . . . avdelning den . ./ . . 19 . .. För ovannämnda (eller omstående) erkända förseelser dömes . . . . . . . . . . . . . . . . jämlikt åberopade lag- författningsrum samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att till kronan böta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . kronor utgiva . . . . . . dagsböter å . . . . kronor. Talan mot domen föres genom vad senast den . ./. . 19 . .. På rättens vägnar: . . . . . . . . . . . . . . .» Om åklagaren i stämningsansökningen även framställt skadeståndsyrkande för målsägandes räkning borde en något större stämpel kunna användas. Den kunde innehålla även följande: »Jämlikt medgivande förpliktas . . . . . . . . att i skadestånd till . . . . . . utgiva . . . . kronor jämte fem procent årlig ränta därå från den . ./. . 19. . till dess betalning sker ävensom att ersätta målsäganden för lösen av domen.»
    De sålunda påstämplade exemplaren av stämningsansökningarna samlas och bindes som dombok i erkända mål.
    I mål där utskrift av domen skall gå till annan myndighet, t. ex. till körkortsregister, borde åklagaren kunna lämna in ytterligare något genomslagsexemplar av stämningsansökningen, varpå utskriften kan göras genom att stämpel åsättes även detta exemplar. Principiellt kunde även saköreslängden upprättas på detta sätt, men då domstolen måste avlämna flera exemplar av den skulle det nog inte tjäna mycket till.
    Det nu ifrågasatta förfarandet kan sägas vara en utbyggnad av det system som för närvarande i viss utsträckning tillämpas i inskrivningsärenden. Uppgifter om vem som varit åklagare i målet och om vilka som tjänstgjort i rätten finns i regel i minnesboken och torde därför inte vara nödvändiga även i domen. Vid ett ev. överklagande är det ju lätt att medsända uppgifter i dessa avseenden till hovrätten.
    Kanske kunde man gå ännu radikalare till väga och helt avstå från en separat samling erkända domar. Vid Stockholms rådhusrätt föres minnesböcker med ganska utförligt innehåll. För varje session införes uppgifter om — förutom rätten och åklagaren — målens nummer, parternas namn samt utgången i ansvars- och skadeståndsfrågorna. Om minnesboken görs i tabellform skulle den kanske i nu ifrågavarande mål kunna ersätta domssamlingen. I minnesbokens kolumn för

 

brottet kanske det skulle räcka med en hänvisning till stämningsansökningen samt angivande av böternas och skadeståndets storlek.Vid utskriften finge i så fall ett exemplar av stämningsansökningen bifogas. Alternativt kan uppgifterna i minnesboken göras fylligare.
    Vad angår smånämndsmål och ensamdomarmål i vilka den tilltalade bestritt ansvar men dock dömes till böter anser jag att man borde överväga att införa möjlighet för den tilltalade att omedelbart förklara sig nöjd med domen. En sådan möjlighet finns på många håll utomlands, t. ex. i Västtyskland och Danmark. Och vi har ju en motsvarighet när det gäller villkorlig dom. Om den tilltalade, sedan domen muntligen återgivits, avger förklaring att han avstår från att föra talan mot domen, så finns knappast anledning för domstolen att skriva ut en lång dom utan det borde räcka med ett konstaterande i domskälen att den tilltalade bestritt åtalet men att detta styrkts av vittnesmål av Johansson och Pettersson. Något återgivande av de olika berättelserna borde då förekomma endast om särskilda skäl talar för detta. Det kan tänkas att förfarandet kunde göras ännu mer likartat förfarandet i erkända mål. Och mycket arbete skulle sparas. En förutsättning för ett nöjdförklaringsinstitut av skisserad art är givetvis att domstolarna inte på något sätt försöker påverka den tilltalade att avge nöjdförklaring. Det saknas anledning räkna med att domstolarna skulle förfara ogrannlaga vid tillämpning av institutet.
    Slutligen skulle jag — om ifrågasatt nöjdförklaringsinstitut inte skulle anses lämpligt för svenska förhållanden och om inte heller förfarandet med stämplar skulle anses böra tillämpas beträffande så seriösa ting som domar i brottmål — vilja föreslå att alla domar i bötesmål, oberoende av om erkännande föreligger eller inte — tecknas i tabell, antingen i minnesboken eller i separat domssamling, att såväl den tilltalades som vittnenas och övriga hörda personers berättelser upptages medelst bandinspelare, att banden förvaras till dess vederbörande dom vunnit laga kraft och att i domen — förutom de ovan beträffande erkända domar berörda uppgifterna — i en särskild kolumn kort antecknas domstolens egna konklusioner, alltså de egentliga domskälen. Skulle domen sedan överklagas — detta förekommer ju endast i ringa utsträckning i bötesmålen — behöver från underrättens sida ingen annan åtgärd vidtagas än att bandet överlämnas till hovrätten. Sedan kan referenten där skönt tillbakalutad i sin stol avlyssna vad som förevarit i underrätten — i den mån han finner det erforderligt. Det råder ju en babylonisk förbistring för närvarande beträffande ljudupptagningsapparater, men utvecklingen har gått i riktning mot bandinspelningsapparater, och banden kan användas till apparater av olika märken, varför några tekniska hinder för systemet inte behöver föreligga. Men även om man skulle ålägga underdomstolarna att i överklagade mål göra utskrifter av berättelserna, är jag övertygad om att i det stora hela mycket arbete skulle sparas i förhållande till nuvarande system.
    Förestående tankar har framlagts i den förhoppningen att kanske åtminstone några av dem kan vara värda att upptagas till diskussion.

K. E. Rosén