LITTERATUR

 

 

BERTIL BENGTSSON. Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden. I. Den skadeståndsrättsliga bakgrunden. II. Försäkringsskyddet. Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 17. Sthm 1960. XVI + 678 s. Kr. 20,00.

    Sambandet mellan skadestånd och försäkring hör till de ämnen som juristerna ivrigt debatterar på många håll i världen, och till denna ämneskrets hör också föremålet för BERTIL BENGTSSONS avhandling Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, varmed han vunnit doktorsgrad i Uppsala och meriterat sig för docentur. Problemens särprägel beror i detta fall främst av att de ansvariga har stora möjligheter att genom innehållet i sina avtal själva påverka skadeståndsansvaret, inte minst att skärpa det, och detta i sin tur måste göra försäkringsbolagen tveksamma att täcka det.
    Avhandlingen består av två delar. Den första, kallad Den skadeståndsrättsliga bakgrunden, ger på närmare trehundra sidor en översikt av förhållandet mellan kontraktsmässigt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar för sak- och personskada. Förf. behandlar i tur och ordning tysk, schweizisk, fransk och angloamerikansk skadeståndsrätt, varefter delens tyngdpunkt kommer i behandlingen av de nordiska reglerna. I den andra delen, Försäkringsskyddet, som omfattar över trehundra sidor, ges först en orientering, i anslutning till tidigare diskussion och försäkringsvillkorens bestämmelser, om möjligheterna att täcka skadeståndsansvar i kontraktsförhållanden genom försäkring. Därefter övergår framställningen till mera speciella frågor, och särskilt märker man ett mycket vidlyftigt kapitel (det trettonde) om praxis angående undantag i försäkringsskyddet för skador på egendom som befinner sig i försäkringstagarens mer eller mindre omedelbara vård. Härefter kommer återigen ett mera principiellt avsnitt, där förf. tar ställning till olika sätt att avgränsa ansvarsförsäkringens skydd i kontraktsförhållanden och till olika skäl för sådan avgränsning. Först efter denna omfattande förberedelse är förf. beredd att ta ställning till tolkningen av de nuvarande svenska villkoren för ansvarsförsäkring i vad de rör hans ämne. I det 18 kap. diskuterar han sålunda — jämförelsevis kortfattat — framför allt tolkningen av undantag beträffande skador på egendom under försäkringstagarens vård samt skador som härrör från skadebringande egenskaper hos såld egendom. Han hävdar där ej sällan tolkningar som är förmånligare för försäkringstagarna än de som han tidigare har funnit i försäkringspraxis. I avslutningen giver förf. några synpunkter de lege ferenda. Han kan då, med stöd av erfarenheter från utländska förhållanden, på några punkter rekommendera en utvidgning av försäkringsskyddet.
    Om man som avhandlingens resultat skulle betrakta de slutsatser, vartill förf. kommer då han framlägger sin egen uppfattning om möj-

 

606 JAN HELLNERligheterna att draga någon generell gräns för ansvarsförsäkringens täckning av skadeståndsansvar i kontraktsförhållanden, och då han uttalar sin egen mening om tolkningsfrågor och problem de lege ferenda, skulle man nog säga, att dessa resultat knappast står i proportion till avhandlingens omfång och det däri nedlagda arbetet. Förf:s åsikter om ifrågasatta generella gränser avviker icke på något mera uppseendeväckande sätt från meningar som tidigare har uttalats i svensk doktrin. Hans resultat är negativt såtillvida, att ingen av de diskuterade gränserna visar sig generellt överensstämma med gränsdragningen enligt tillämpade villkor och rättspraxis, och förf. vill ej heller rekommendera någon sådan gräns. I särskilda tolkningsfrågor föreslår han visserligen delvis andra regler än som nu tillämpats, men avvikelserna är ej av mera djupgående natur. Bengtsson har emellertid visat att problemkomplexet är ändå mera invecklat än som förut framgått, och han har därutöver givit slutsatserna ett avsevärt starkare stöd än tidigare har varit möjligt. Av särskilt värde är att för olika länder ansvarsförsäkringens undantag direkt konfronterats med skadeståndsreglernas innehåll. Läsaren får därigenom en konkret bild av sammanhanget — eller avsaknaden av sammanhang — mellan undantagen och reglerna. Därför ligger också avhandlingens värde snarare i det som förf. meddelar och diskuterar, innan han kommer fram till slutresultaten, än i själva resultaten.
    Till avhandlingens förnämsta förtjänster får räknas dess mångsidiga och grundliga belysning av ämnet, rikedomen i synpunkter och material och den intelligenta diskussionen av detaljproblemen. Svagheterna visar sig bl. a. i en viss vidlyftighet och benägenhet för upprepningar. Den skadeståndsrättsliga delen ger en på många sätt värdefull översikt från olika utländska rättssystem, men den är i rätt höggrad inriktad på detaljer, varav många men icke alla är av betydelse för den senare framställningen av ansvarsförsäkringen, och principfrågorna har delvis kommit i bakgrunden. I den försäkringsrättsliga delen blir genomtröskningen av vissa förslag till allmänna principer, t. ex. att ansvarsförsäkringen ej bör täcka skadeståndsansvar för fackmässiga fel i kontraktsförhållanden, ganska tröttsam för läsaren (se bl. a. s. 318 f, 364, 558 ff och 581 ff), och denne kan önska att förf. inte hade tagit fullt så allvarligt på uppgiften att gendriva dessa förslag.
    Det kan ej komma i fråga att i det följande diskutera framställningen i detalj, utan huvuddelen av anmälan skall ägnas åt vissa frågor rörande begreppsbildning och systematik, som enligt anm:s mening på ett mindre fördelaktigt sätt inverkat på arbetet.
    Eftersom avhandlingen berör både skadestånds- och försäkringsrätt och dessutom spänner över flera olika rättssystem, har förf. stått inför svårigheten att finna en begreppsbildning som tillåter jämförelser. Enligt anm:s mening hade det naturliga varit att inom varje område söka anknyta till den där givna begreppsbildningen, men förf. har istället valt att utgå från en egen systematik av olika skador (s. 16 ff). Han skiljer mellan fem olika typer, nämligen behandlingsskador, vårdskador, skador till följd av skadebringande egenskaper, skador till följd av bristfälliga anordningar och skadegörelse mot kontraktspart.

 

ANM. AV BERTIL BENGTSSON: OM ANSVARSFÖRSÄKRING 607Dessa termer gör nog på de flesta ett ganska främmande intryck, och som förf. själv framhåller (s. 15) ansluter de sig inte till vare sig skadeståndsansvarets karaktär eller kontraktstyperna, varjämte gränserna är flytande (jfr s. 17). Svagheterna visar sig då förf. skall utnyttja sina begrepp. I framställningar av den utländska skadeståndsrätten begagnar han i stor utsträckning, trots sina inledande deklarationer, icke sin egen begreppsbildning utan den som faktiskt användes i ifrågavarande rättssystem. Då han går över till de egna begreppen, visar det sig, att han icke med hjälp av dem ger något exakt uttryck åt vad som gäller i ifrågavarande system. Ett exempel kan belysa detta. Iframställningen av engelsk rätt skriver förf. om den s. k. »occupier's liability» under beteckningen ansvar för »bristfälliga anordningar» (s. 114 f, 123 f). Men i själva verket omfattar reglerna om »occupier's liability» även fall där innehavaren av en lokal ansvarar mot dem som besöker lokalen utan att skadan beror på bristfälliga anordningar i förf:s mening (se t. ex. WINFIELD, A Textbook of the Law of Tort, 6th ed. 1954, s. 677 f). Hela tankegången bakom de olika reglerna om occupier's liability är främmande för en sådan gränsdragning som förf. har gjort — låt vara att de flesta fall, där dessa regler tillämpas, just avser ungefär sådana skador som förf. kallar skador till följd av bristfälliga anordningar.
    I framställningen av den svenska skadeståndsrätten leder begreppsbildningen och den därav föranledda dispositionen till en del egendomliga resultat. Skadeståndsansvaret för den som driver ett sjukhus vid försummelse hos personalen behandlas sålunda delvis under rubriken »vårdskador», (se särskilt det s. 198 n. 2 anförda rättsfallet NJA 1932 s. 572: sjukhusbiträde glömde ett värmekrus i en patients säng, och patienten fick brännskador) och delvis under rubriken »bebandlingsskador» (s. 199 n. 1: skador genom fel vid operationer o. d.), trots att det inte finnes något skäl att antaga att enligt svensk rätt olika principer skulle gälla i de båda fallen. S. 230 anser förf. sig finna en tendens hos svenska domstolar att vid sakskada på grund av »bristfälliga anordningar» ålägga ett rent strikt skadeståndsansvar på grund av avtalets innehåll. S. 280, där resultaten av den skadeståndsrättsliga undersökningen sammanfattas, anmärkes detta som något varigenom ansvaret vid bristfälliga anordningar skulle skilja sig från vad som gäller t. ex. vid »skadegörelse mot kontraktspart». Här har uppdelningen mellan olika typer av skador lett till att ett generellt uttalande har stötts på ett mycket begränsat material (huvudsakligen de båda rättsfallen NJA 1930 s. 259 och 1932 s. 553), och till ett säkerligen obefogat antagande om en skillnad mellan skador till följd avbristfälliga anordningar och vissa andra skador, rörande vilka motsvarande avgöranden saknas i rättspraxis. Det kan ej undgås att den på begreppsbildningen stödda uppdelningen även i övrigt ofta ger läsaren en känsla av osäkerhet inför förf:s resultat.1

 

    1 Rättsfallsbehandlingen synes överhuvud ofta något äventyrlig och baserad på tillfälligheter i refererad rättspraxis. S. 173 tar förf. avstånd från den härskande uppfattningen, att arbetsgivare ansvarar för vållande hos all personal, som har en ur risksynpunkt särskilt ansvarsfull befattning, och finner att utanför avtalsförhållanden sådant ansvar endast uppstår då nå-

608 JAN HELLNER    Den nämnda indelningen av de olika skadesituationerna torde till stor del ha tillkommit med tanke på vissa undantag i försäkringsvillkoren för ansvarsförsäkring (se s. 16). I kapitlet om skador på egendom som försäkringstagaren omhändertagit (13 kap.) systematiseras analysen av svensk praxis — främst praxis från Skadeförsäkringens villkorsnämnd — också med hjälp av denna indelning (se s. 439). Förf. skiljer sålunda till en början mellan »vårdskador» (s. 440 ff) och »skada vållad vid uppdrag om behandling eller liknande» (s. 459ff). Inom de båda huvudavdelningarna sker sedan en ytterligare uppdelning, vilken delvis hänför sig till skadesituationen (t. ex. »befattning med egendomen utan ägarens tillstånd» s. 451), delvis till villkorens formulering eller till särskilda »begrepp» (»tolkningen av uttrycket åtagande av (vård eller) tillsyn» s. 467, »tolkningen av uppdragsbegreppet» s. 464). Systematiken synes även bero på att förf. velat utnyttja den omfattande praxis som finnes rörande äldre villkor, vilka till formuleringen skiljer sig från nyare villkor, och funnit den valda systematiken underlätta detta.
    Av flera olika skäl är det emellertid vanskligt att på detta sätt systematisera efter skadornas typ. Systematiken innebär, att förf. sammanfört skador som bedömts enligt olika villkor för ansvarsförsäkring, och skilt mellan skador som bedömts enligt samma villkor. Försäkringsvillkoren är nämligen olika bl. a. för privat ansvarsförsäkring (t. ex. sådan som ingår i hemförsäkring) och för företagens ansvarsförsäkringar, och ändamålssynpunkterna är f. ö. ej desamma för dessa båda typer av försäkringar (något som förf. i korthet nämner s. 596). Som nyss antyddes har villkorens formulering ändrats vid olika lidpunkter, och det är ovisst vilken betydelse förändringarna kan och bör ha för tillämpningen. Å andra sidan bedömes i praxis i icke ringa utsträckning skador, som förf. skiljer åt, med ledning av alldeles samma uttryck i villkoren (se särskilt s. 461 ff). Vart och ett av dessa förhållanden för sig är kanske ej utslagsgivande, men tillsammans gör de framställningen av praxis i 13 kap. oöverskådlig, för att ej säga oklar. Läsaren får svårt att bedöma, i vilken utsträckning villkorens formulering kan ha inverkat på utgången. Härtill kommer att förf. ej i detta kapitel uttalar sin egen mening om tillämpningen av de nu gällande villkoren utan spar detta ämne till ett senare avsnitt (18 kap.), där ytterligare en ny disposition förekommer. Utan tvivel hade framställningen blivit både mera överskådlig och mera tillförlitlig, om förf.

 

gon ytterligare omständighet tillkommer som särskilt motiverar skärpt ansvar, t. ex. en trafikrisk för allmänheten (jfr även s. 233, 284). Men även om det kan medges, att stödet i rättspraxis för härskande mening ej är särskilt starkt, är det dock ändå svagare för förf:s mening, och det är också svårt att finna något skäl för att föredraga denna. — S. 189 säges att domstolarna skulle ha en benägenhet att inskränka användningen av s. k. presumtionsansvar för skador å vårdad egendom bl. a. till de fall, där vård plikten är oomstridd, och till stöd härför hänvisas till ett antal rättsfall där vårdplikten varit omstridd och domstolarna uttalat, att de funnit det styrkt att vårdslöshet förelegat, samt utdömt skadestånd (s. 189 n. 2). Men givetvis kan man ej av den omständigheten, att en domstol funnit vårdslöshet styrkt och med stöd därav utdömt skadestånd, draga någon slutsats om hur domstolen skulle ha bedömt saken om käranden ej lyckats styrka vårdslöshet men å andra sidan ej heller svaranden lyckats exculpera sig. 

ANM. AV BERTIL BENGTSSON: OM ANSVARSFÖRSÄKRING 609hade behandlat tolkningen av de särskilda klausulerna för sig och därvid diskuterat, i vilken utsträckning trots olikheter dock tillämpningen är eller bör vara enahanda.
    Begreppsbildningen spelar även en avsevärd roll för förf:s behandling av ett huvudtema i undersökningen, nämligen hur den mer eller mindre utpräglat kontraktsmässiga karaktären av ett skadeståndsansvar påverkar ansvarsförsäkringens täckning. Som här inledningsvis antyddes, har försäkringstagarens möjlighet att genom avtal påverka sitt skadeståndsansvar avsevärd betydelse för försäkringsgivarens villighet att täcka detta ansvar. Därjämte kan andra omständigheter, som är mindre särpräglade (t. ex. preventionshänsyn, faran för kollusion o. d.), tala för att inskränka ansvarsförsäkringens täckning av skador i kontraktsförhållanden. För att karakterisera olika former av samband mellan kontrakt och skadeståndsansvar uppställer förf. inledningsvis ett antal olika begrepp (se s. 7 f, 18 ff): skadeståndsansvar i kontraktsförhållande, kontraktsmässigt skadeståndsansvar (eller kontraktsansvar), äkta kontraktsansvar samt skadeståndsansvar enligt huvudförpliktelse i kontrakt. Därjämte införes i andra sammanhang ytterligare begrepp, bl. a. skador för vilka ersättning kan inträda enligt kontraktsregler (alltså skador som inträffar inom kontraktsreglernas tillämpningsområde) samt skadeståndsansvar som ej följer av »allmänna skadeståndsregler» (s. 535 resp. s. 552 ff).
    Mångfalden av begrepp visar sig dock otillräcklig för att täcka alla de skiftningar i kontraktsmässig prägel som skadeståndsrätten och villkoren för ansvarsförsäkring kan uppvisa. Det vidaste av förf :s begrepp förefaller att vara skadeståndsansvar i kontraktsförhållande, vilket föreligger så snart skadan träffar en medkontrahent (s. 20), alltså även om ansvaret bedömes enligt rent utomobligatoriska regler (såsom kan vara fallet t. ex. om en järnvägspassagerare skadas och järnvägen ansvarar enligt järnvägsansvarighetslagen 2 §). Men faktiskt kan skadeståndsansvar ha en viss kontraktsmässig anstrykning även om inte skadan har träffat kontraktspart. En tillverkare av vara kan bli skadeståndsskyldig enligt specialregler för skador, som drabbar konsumenten till följd av skadebringande egenskaper hos varan, även om mellan tillverkaren och konsumenten finnes flera led i distributionen och de sålunda ej är avtalsparter. Betydelsen härav framträder både i ansvarsförsäkringens undantag, som ej gör skillnad mellan skador som träffar kontraktsparter och andra, och i skadeståndsrätten (se s. 206, 207 n. 5; jfr även s. 215 f). Ett annat exempel på svårigheten att i begreppsschemat inpassa olika varianter av kontraktspräglat skadeståndsansvar uppvisar den i tysk diskussion ganska betydelsefulla skillnaden mellan ansvar för underlåten uppfyllelse av avtal och annat skadeståndsansvar (s. 334, 336; jfr HAIDINGER i Rechtsfragen der Individualversicherung, Festgabe für Erich R. Prölss, 1957,s. 133 ff). Denna skillnad identifieras av förf. (s. 542) med skillnaden mellan huvudförpliktelse och biförpliktelse, vilken dock ej är alldeles densamma. En måhända viktigare invändning mot förf:s definitioner och begrepp är, att man ofta icke får tillräcklig klarhet om vad förf. vill uttrycka då han inför någon av de abstrakta termerna (se t. ex.s. 186, 201, 206, 207 n. 5, 227).

    39 — 603004. Svensk Juristtidning 1960

 

610 JAN HELLNER    De begrepp som förf. uppställt har givetvis vissa motsvarigheter även i den äldre diskussionen och t. o. m. i rättspraxis. Men ofta kan det vara osäkert, vad olika författare menat då de i diskussionen har använt hithörande termer. Denna svårighet har förf. i flera sammanhang på ett förtjänstfullt sätt betonat (se t. ex. s. 374), men i andra fall synes han ha fallit för frestelsen att i konkreta avgöranden och uttalanden inlägga ett ställningstagande i någon mera teoretisk eller principiell fråga som hänför sig till hans egen begreppsbildning. Ett icke oviktigt exempel härpå finner man då han s. 383 f behandlar rättsfallet NJA 1947 s. 400, ett av de ytterst få fall där HD tagit ståndpunkt till en fråga om ansvarsförsäkringens omfattning i kontraktsförhållanden. En margarinfabrik hade levererat margarin, som undergått s. k. förtvålning och därigenom bl. a. fördärvat bakverk vari margarinet använts. Margarinbolaget blev skadeståndsskyldigt, trots att ingen culpa ansågs ligga bolaget till last, och frågan var om bolagets ansvarsförsäkring skulle täcka denna skyldighet. HovR:n fann att försäkringen ej täckte skadan, och HD beviljade ej prövningstillstånd. Förf. tar detta avgörande som ett belägg på att domstolarna velat inskränka ansvarsförsäkringen till utomobligatoriskt annsvar. Han läster sig därvid särskilt vid att ansvaret här var kontraktsmässigt och oberoende av culpa (s. 384). I detta fall täckte emellertid försäkringen ansvaret för skador till följd av bristfällighet i levererad vara endast på grund av ett särskilt villkor, och HovR:n anmärkte bl. a., att intagandet av detta särskilda villkor inte medfört någon höjning av försäkringspremien. Enligt HovR:n borde därför det särskilda villkoret tolkas så, att försäkringsgivaren, »såsom gällt beträffande övriga med försäkringsavtalet avsedda skadefall», var ersättningsskyldig endast vid fel eller försummelse från margarinbolagets sida. HovR:ns tolkning var sålunda helt konkret och anknöt till en omständighet, som hade relevans även i rent utomobligatoriska förhållanden, nämligen den begränsning till culpaansvar som var karakteristisk för just denna försäkring. Det saknas därför stöd för att i avgörandet inlägga något ställningstagande till den teoretiskt betonade principfråga, som förf. har uppställt.
    Vid behandlingen av detaljfrågorna visar förf. stundom en liknande benägenhet att på rätt lösa grunder i villkorens formuleringar finna en anknytning till ett kontraktsförhållande. Exempel på denna tendens finner man s. 438 f, där han diskuterar ett undantag i de nyaste villkoren för ansvarsförsäkring. Han säger om detta, att man där har återgått till ett äldre stadium, då existensen av ett kontraktsförhållande ansågs vara av central betydelse. Stödet härför ligger däri, att ordet »åtagande» fått en mera framträdande plats i den nya formuleringen. Kort innan har emellertid förf. meddelat, att meningen med omformuleringen ej var att åstadkomma någon saklig ändring. Här har han säkerligen överdrivit betydelsen av ett särskilt ord som förekommer i villkoren. Man kan jämföra formuleringarna »egendom som försäkringstagaren åtagit sig att vårda» och »egendom under försäkringstagarens särskilda vård». Ordet »åtaga» förekommer ej i den senare formuleringen, men därmed är ej sagt att den har mindre anknytning till kontraktsförhållande än den förra, något som endast kan

 

ANM. AV BERTIL BENGTSSON: OM ANSVARSFÖRSÄKRING 611avgöras efter en analys av uttrycken som helhet, sedda i sammanhang med villkoren i övrigt. På liknande sätt gör förf. s. 439 ett visst nummer av ett i nyare villkor förekommande undantag för skador på byggnad, där det talas om »direkt åtagande». Man bör då observera, att det avsedda uttrycket talar om »sådan del därav (se. av byggnad), som omfattas av den försäkrades direkta åtagande», och undantaget hänför sig alltså primärt till en viss del av byggnaden. Överhuvud förefaller det vara förspilld möda att pressa enstaka ord i försäkringsvillkor på detta sätt.
    På liknande sätt finner man ganska ansträngda försök att i detaljregler, som framträder i praxis, finna en anknytning till någon gränsdragning av mera principiell natur. S. 446 säger förf. att i en särskild situation »motsättningen mellan kontraktmässigt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar» har fått praktisk betydelse, och s. 450 återfinner han »skillnaden mellan ansvar i och utom kontrakt», en annan av de inledningsvis uppställda distinktionerna. I båda fallen förefaller karakteristiken av tendenserna i praxis vara antingen intetsägande, nämligen om man förstår de anförda termerna i en vid betydelse, eller otillräckligt underbyggd och sakligt tvivelaktig, nämligen om man tar dem i någon snävare och mera preciserad betydelse.
    Bruket av abstrakta termer kan förefalla ganska harmlöst, såtillvida som ingen läsare behöver fästa större avseende vid dem än han själv vill. Men troligen hade framställningen blivit både enklare och klarare om förf. hade undvikit dessa vaga, svårdefinierade och svårtillämpade begrepp och i varje särskilt fall talat om, vari den kontraktsmässiga prägeln i en ansvarsregel eller i ett undantag i ansvarsförsäkringen enligt hans mening består. Det är ingen vetenskaplig vinning att inledningsvis uppställa ett antal begrepp för att sedan konstatera att de fenomen, vilka man behandlar, ej alls eller endast med lösa begreppsbestämningar eller avsevärda modifikationer kan inpassas i begreppsapparaten.
    Såsom framgått av det senast sagda är invändningen mot Bengtssons framställning snarast, att den teoretiserande ambitionen är driven väl långt, något som är både förklarligt och förlåtligt i ett vetenskapligt förstlingsarbete och som lätt — ibland kanske alltför lätt — försvinner i senare arbeten. Avhandlingen ger de bästa förhoppningar om Bengtssons fortsatta juridiska författarskap.

Jan Hellner