ALF ROSS. Dansk Statsforfatningsret I—II. Kbhvn 1959—60. Nyt Nordisk Forlag, Arnold Busck. 730 s. Dkr. 39,00, 37,00.

D:e. Statsretlige Studier. Kbhvn 1959. Samma förlag. 205 s. Dkr. 19,75.
    Dansk statsrätt har, till skillnad från svensk, under de sista hundra åren producerat en hel rad hand- och läroböcker. Det har faktiskt förhållit sig så, att nästan var dansk professor i statsforfatningsret publicerat en »Dansk statsforfatningsret». Här kan erinras om arbeten av C. G. HOLCK, HENNING MATZEN, KNUD BERLIN och POUL ANDERSEN. Den sistnämnde avslutade så sent som år 1954 sin stora lärobok i ämnet, vilken kan betecknas som sammanfattningen av vetenskapligt arbete och praktiska erfarenheter under en hel mansålder. Sedan ALF Ross nu

 

612 NILS STJERNQUISTefter Poul Andersen övertagit professuren i statsrätt vid Köpenhamns universitet, har han med imponerande snabbhet publicerat sin »Dansk statsforfatningsret».
    Givet är, att ingen framställning av det slag, varom här är fråga, kan stå oberoende av tidigare framställningar i ämnet, och Ross säger sit i förordet stå i tacksamhetsskuld framför allt till Poul Andersens arbete, vilket även det utgår från 1953 års grundlov. Lika givet är emellertid, att varje bok av Alf Ross är präglad av dennes grundsyn. Som bekant är denna till väsentliga delar en helt annan än den som traditionellt tilllämpas inom den juridiska vetenskapen, vilket lett till, att Ross gång efter annan kommer till andra resultat än sina föregångare.
    Förf. anger i förordet själv denna sin grundsyn på följande sätt: »I metodisk henseende har jeg lagt vægt på at holde mig så nær som muligt til forfatningslivets realiteter. Jeg ser ingen værdi — hverken videnskabelig, pædagogisk eller ideologisk — i at operere med fiktioner og forstenede former.» Och inne i framställningen (s. 38 f.) utvecklar förf. temat vidare med orden: »Endskønt retsdogmatikken vender blikket mod retsnormerne som abstrakt idéindhold kan den dog aldrig ganske løsrives fra retssociologien, d. v. s. den forgrening af retsvidenskaben der vender blikket mod det reale retslivs sociale fænomener. Den retlige ideo'ogi er kun en faktor blandt andre bestemmende for det sociale handlingsforløb. Uden at kende noget til de andre kræfter — moralske, religiøse, økonomiske, politiske — der er virksomme i det sociale felt. vil det være umuligt at forstå retsreglernes funktion i samfundslivet. »Förf. understryker, att denna grundsyn är speciellt viktig i fråga om statsrätten. »Det er her særlig tydeligt at den juridiske disciplin ikke kan adskilles fra sit sociologiske modstykke, statskundskaben, uden at blive en tom og formalistisk paragrafjurisprudens.» Varje författning är skriven med utgångspunkt från sin tids samhällsstruktur. Allteftersom samhällsstrukturen ändras och förskjutes, ändras och förskjutes också den relativa betydelsen och funktionen hos de olika instituten, bl. a. med det resultatet, att ursprungligen viktiga institut kan bli betydelselösa, allt medan författningstexten står kvar oförändrad.
    Med denna grundsyn måste självfallet i varje statsrättslig framställning betydande hänsyn även tagas till det politiska (statsvetenskapliga) stoffet. Alf Ross är nu även en utmärkt kännare av statslivets realiteter, och rec. vill som direkt oriktigt beteckna vad förf. framhåller i not 23 å s. 41, där det heter: »Skønt jeg erkender statskundskabens betydning for statsforfatningsretten honorerer nærværende fremstilling langt fra de krav der følger af denne idé. Dette skyldes manglende tid, kræfter, og evner.» Tillfogas må, att redan i Poul Andersens »Dansk Statsforfatningsret» fick det politiska (statsvetenskapliga) stoffet ett betydande utrymme.
    Ross' grundsyn har vuxit fram och återfinnes närmare utvecklad och analyserad i hans tidigare, omfångsrika produktion. Av denna är det några arbeten, som förf. nu kunnat draga särskild nytta av, nämligen »Hvorfor Demokrati?» (1946) och »Om Ret og Retfærdighed» (1953). Ifråga om åtskilliga problem behövde Ross dock från sina utgångspunkter göra specialundersökningar, och sådana specialundersökningar har han sammanfört i den separat publicerade boken »Statsretlige Studier».

 

ANM. AV ALF ROSS: DANSK STATSFORFATNINGSRET 613Några av dessa studier har tidigare publicerats. Här är emellertid ej utrymme för en diskussion av dessa i och för sig synnerligen intressanta utredningar.
    Redan i förordet framhåller Ross, att han eftersträvat att få fram »et system der ikke blot er en ydre orden men afspejler indre, organiske sammenhæng». Systematiken avser just att öppna läsarens blick för sådana sammanhang, men förutsättningen är, betonar förf., att de grundläggande begreppen är klara. Förf:ns begreppsanalys är också av synnerligen stort intresse. Ross ställer sig sålunda kritisk till den gängse användningen av termer som »stat» och »suveränitet» och anser att »friheds- og ejendomskriteriet» icke är användbart för utformandet av lagbegreppet i Danmark.
    Efter en inledande avdelning, kallad »Statsforfatningsrettens genstand og egenart», kommer förf. i andra och tredje avdelningarna in på statsrättens historiska utveckling och dess ideologiska förutsättningar. Dessa avdelningar bygger i väsentlig utsträckning på den tidigare nämnda boken, »Hvorfor Demokrati?», som även i Sverige vunnit en stor läsekrets och för övrigt översatts till svenska. Ross understryker med rätta den betydelse, som den författningshistoriska traditionen har, och betonar att denna tradition i varje land i hög grad är beroende av landets politiska historia. Att förf. även tagit med en analys av demokratiens problem, hänger samman med hans allmänna grundsyn, och denna avdelning är utomordentligt stimulerande att läsa, låt vara att den rör ett område, där meningarna icke minst praktiskt-politiskt är delade. Det må tillåtas rec. att i detta sammanhang sätta fingret på en punkt, nämligen demokratien och jämlikhetsidén. Ross neddimensionerar i sin analys enligt rec:ns mening jämlikhetsidéns betydelse för demokratien. Det var ju dock med kravet om allmän och lika rösträtt, som demokratiens anhängare en gång gick till storms mot det gamla samhället.
    Den därpå följande framställningen av gällande dansk statsrätt inleder Ross med en avdelning om vad han kallar »det højeste retsanordnende organ i staten, det grundlovgivende organ». Därefter undersöker förf. hur »myndigheterna» organisatoriskt kan uppdelas i olika »departementer». På grundval därav behandlas sedan folketinget, regeringen, centraladministrationen och domstolarna. För vart och ett av dessa organ analyseras dess »kompetensnormer», varvid skiljes mellan den materiella kompetensen (organets funktioner), den personella kompetensen (organets sammansättning och konstituering) samt den processuella kompetensen (organets beslutsprocess). Det kan här särskilt nämnas, att förf. — bl. a. under hänvisning till den uppmärksamhet som motsvarande fråga ägnats i Norge och Sverige — understryker angelägenheten av en reglering av förvaltningsprocessen. »Dansk ret» är, heter det (s. 449), »på dette punkt præget af en formløshed og mangel på retlige garantier, der kan forstås som en fortsættelse af enevældens bureaukratiske tradition, men som lidet harmonerer med de retsidealer vi elers bekender os til.»
    Efter en kort framställlning om »Kongen» kommer Ross sedan i ett omfattande avsnitt in på fri- och rättighetsparagraferna i grundloven. Även i fråga om detta avsnitt, som är av stort intresse icke blott från vetenskaplig utan även från allmän synpunkt, kan förf. delvis falla

 

614 NILS STJERNQUISTtillbaka på sin »Hvorfor Demokrati?». Det drages en skarp skiljelinje mellan å ena sidan fri- och rättigheter av gammal typ, rättigheter till skydd för rättssäkerheten och den fria opinionsbildningen, samt å andra sidan rättigheter av i huvudsak modernare datum, rätt att driva näring, rätt till arbete och försörjning och rätt till undervisning. Förf. ställer sig skeptisk till de senare. De garanteras icke av några sanktioner och stå som »ideologisk utsmyckning» i författningstexten. Rec. vill häremot framhålla, att betydelselösa är de dock icke. De är som förf. också anger att betrakta som direktiv till lagstiftaren och som sådana som viktiga drivkrafter.
    Det avslutande avsnittet handlar om »finansstyret». En svensk läsare fäster sig kanske här främst vid skildringen av vad som kallas »lovgivning på finansloven», en metod som på tvåkammarsystemets tid var föremål för häftig diskussion. Ross menar till skillnad från vad som tidigare hävdats inom dansk doktrin, att grundloven icke sätter några gränser för sådan lagstiftning. Han hävdar dock samtidigt att metoden är olämplig.
    Av de många intressanta problem, som framställningen avhandlar, skall vi till sist dröja vid ett, spörsmålet om domstolarnas rätt att pröva lagars författningsenlighet. Højesteret i Danmark har ansett sig kunna pröva lagars grundlagsenlighet men har ännu ej underkänt en lag, vilket däremot hänt i underdomstol. Tillfogas må, att lagbegreppet i Danmark är mera vidsträckt än i vårt land; sålunda inkluderar det även budgetbeslut och avlöningsförfattningar. Lagprövningsrätten har diskuterats lika ivrigt i Danmark som i Sverige, och meningarna har varit delade både bland politiker och vetenskapsmän. Socialdemokraterna och de radikala har varit motståndare till lagprövningsrätten. Inom den författningskommission, som utarbetade förslaget till 1953 års grundlov, måste man överhuvud låta bli att taga ställning till problemet för att komma fram till ett enhälligt betänkande. Poul Andersen har i sin »Dansk Statsforfatningsret» uttalat, att den danska grundloven »indeholder ingen Bestemmelser, som hjemler eller udelukker prøvelsesretten». På samma sätt understryker Ross grundlovens tystnad på förevarande punkt. Han uttalar vidare, att lagprövningsrätten icke har stöd i rättssedvana men väl av en klar och fast domstolspraxis. Konsekvensen härav blir enligt Ross, att genom lag kan fastslås, att det icke längre tillkommer domstolarna att pröva lagars grundlagsenlighet. En sådan lag är icke grundlagsstridig.
    Framställningen göres fylligare och mera givande genom talrika hänvisningar till förhållandena i andra länder. Förf. har därvid icke minst haft sin uppmärksamhet riktad på Sverige. Hans kännedom om utländska förhållanden och utländsk litteratur är även den väl dokumenterad. Endast undantagsvis känner man sig frestad att sätta frågetecken. Då förf. å s. 240 i anslutning till 1926 års första kammarsakkunniga uttalar, att första kammaren i Sverige intar en ansedd position och att systemet med att ledamöterna utses av landstingen (inkl. vissa stadsfullmäktige) enligt allmän mening utgör en av de viktigaste orsakerna härtill, kan han säkert få åtskilliga instämmanden från tvåkammarsystemets anhängare i detta land. Enkammarsystemets numera talrika förespråkare kan emellertid av naturliga skäl inte vara beredda att underskriva uttalandet.

 

ANM. AV ALF ROSS: DANSK STATSFORFATNINGSRET 615    Det är ett imponerande arbete, som Alf Ross presterat med sin »Dansk Statsforfatningsret», och de bifogade exkurserna i »Statsretlige Studier» utgör en synnerligen stimulerande läsning. I båda fallen förhöjes värdet av en utförlig och pedagogiskt sett välgjord rubriksättning. Den som i likhet med rec. till väsentliga stycken delar förf:ns syn, måste känna sig tilltalad av framställningen. Den som har en annan grundåskådning, blir säkerligen eggad till diskussion, motargumentering och kan hända till eftertanke.

Nils Stjernquist