Ny kanslichef i Finlands justitieministerium Till chef för justitieministeriets justitieförvaltningsavdelning och till ministeriets kanslichef förordnades d. 12 aug. 1960 regeringsrådet Olavi Merimaa. Han efterträder regeringsråde Teini Ahava, som avled d. 27 mars 1960 (se om denne SvJT 1947 s. 553 och 1960 s. 371). Den nye kanslichefen är född 1908. Han inträdde 1933 i tjänst inom fångvården där han avancerade i olika befattningar. Han avlade lägre rättsex. 1937 samt högre rättsex. 1946 och blev v. häradshövd. 1952. Sedan 1953 har han tjänstgjort vid justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning, där han blev regeringsråd 1958. Sedan 1955 har han även varit chef för justitieministeriets tryckfrihetsbyrå.

B. P-n

    Ny president i Östra Finlands hovrätt. Till president i Östra Finlands hovrätt har utnämnts hovrättsrådet Yrjö Sinkari, räknat från d. 1 aug. 1960. Han är född 1894, avlade rättsex. och högre förvaltningsex. 1920 samt blev v. häradshövd. 1923. Han tjänstgjorde och avancerade i Viborgs hovrätt, där han 1934 blev assessor. Med hovrätten överflyttade han till Kuopio och 1946 blev han hovrättsråd i hovrätten, som då bytt namn. Åren 1948—50 tjänstgjorde han i högsta domstolen såsom e. o. justitieråd.

B. P-n

    Finlands högsta förvaltningsdomstol. Ett nytt förvaltningsrådsämbete har inrättats räknat från d. 1 sept. 1960. Till dess innehavare har utnämnts e. o. förvaltningsrådet Urho Lehtonen. Han är föd 1902, avlade högre rättsex.1926 och blev v. häradsh. 1932. Han tjänstgjorde och avancerade först vid länsstyrelsen i S:t Michels län, där han 1938 blev ä. landssekr. S. å. utnämndes han till y. förvaltningssekr. vid högsta förvaltningsdomstolen, där han steg i graderna och där han sedan 1957 varit e. o. förvaltningsråd.

B. P — n

    Tredje internationella rymdrättskollokviet. I anslutning till men också i skuggan av den elfte internationella astronautiska kongressen, som International Astronautical Federation (IAF) på inbjudan av Svenska interplanetariska sällskapet höll i Stockholm d. 15—20 aug. 1960, anordnades d. 16 aug. det tredje rymdrättskollokviet med deltagande av ett avsevärt antal rymdrättsjurister, av vilka åtskilliga gjort sig kända även på lufträttens område (ang. tidigare kollokvier se SvJT 1959 s. 713). Till sin ordförande utsåg kollokviet prof. Kurt Grönfors, Göteborg, som med elegans fyllde sin uppgift och med diplomatisk skicklighet bemästrade inträdande, mer eller mindre oväntade intermezzon.
    De svenska och över huvud taget de nordiska deltagarna i kollokviet var utomordentligt tunnsådda. Anledningen härtill är självfallet närmast att söka däri, att kollokviet med få undantag var öppet blott för medlemmar i de astronautiska organisationerna. Man försummade emellertid ett enastående tillfälle att på det ena eller det andra sättet söka utbreda intresset för rymdrätten i Sverige. Det kunde nästan se ut som om man helst ville hålla de svenska juristerna, bl. a. dem som syssla med rymdrätten närliggande rättsområden, borta från kollokviet, som om man måhända vore rädd

 

för att svenska jurister, som fått lära sig att vara återhållsamma med metafysiken, skulle intaga en överlägsen attityd till kollokviets verksamhet, En sådan rädsla skulle emellertid vara ogrundad. Även om ett och annat kanske inte var så tungt vägande — särskilt fäster sig i minnet en i och för sig riktig men i sammanhanget något opåkallad utläggning av IAF:s förre president Andrew G. Haley om skillnaden mellan luft och vatten för människans syreupptagning — var det mesta som förekom ägnat att väcka både intresse för de avhandlade frågorna och respekt för debattörerna.
    Inledare till den första diskussionen var C. Wilfred Jenks, LL.D. Han menade, att ett första stadium på vägen mot den önskade ordningen var internationell kontroll över radiofrekvenser, satellitbanor m. m., åtgärder som är alldeles nödvändiga för att man skall kunna genomföra rymdforskningsprojekt med framgång. Nästa stadium borde kunna bli en motsvarighet till Antarktisavtalet 1959 — en analogi som f. ö. ofta återkom i diskussionen; den har undersökts utförligt f. f. g. av Jessup och Taubenfeld i deras bok Controls for Outer Space and the Antarctic Analogy (New York 1959). Det tredje stadiet skulle vara en fullständig kontroll genom att rymden underställdes en internationell organisation, exempelvis FN. Talaren påpekade också, att åtskilliga hithörande problem i själva verket var delar av det allmänna avrustningsproblemet. Den följande livliga diskussionen visade emellertid stor splittring i uppfattningen mellan olika jurister. Särskilt påfallande var oenigheten om hur man skall dra gränsen mellan luftrummet, som är underkastat vederbörande stats suveränitet, och den fria rymden. Tiden torde ännu icke vara mogen för någon övergång från det första till det andra stadiet genom avslutande av en internationell konvention av typen Antarktisavtalet. Än mera fjärran ligger det tredje stadiet. Icke mindre än elva smärre arbetsgrupper av experter, representerande de mest skilda länder och rättssystem, har dock tillsatts inom ramen för det av IAF grundade internationella rymdrättsinstitutet i Paris för att arbeta vidare på dessa och andra hithörande problem.
    Den andra diskussionen inleddes av professor E. Pépin, förutvarande ledare av Institutet för lufträtt och rymdrätt vid McGill University, Montreal. Han uppställde ett antal frågor, vilka analyserades och besvarades i den följande koncentrerade och givande diskussionen. Härvid visade sig betydande enighet råda om vilka principer, som var önskvärda, nämligen fullt strikt ansvar, kanalisering av ansvaret efter modell av atomskadeansvaret, ansvarsbegränsning men statsgaranti för överskjutande belopp etc. Frågan torde utan dröjsmål kunna göras till föremål för en internationell konvention, och förberedelser härför har redan igångsatts.

K. S.