STEN GAGNÉR. Studien zur Ideengeschichte der Gesetzgebung. Ak. avh. Uppsala 1960. Almqvist & Wiksell. 404 s. Kr. 40,00. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Iuridica Upsaliensis. 1.
    STEN GAGNÉRS avhandling har som bärande huvudparti utvecklingen av den moderna lagstiftningstanken från den Chartresiska platonismen till Thomas av Aquino, och i kanonistiken till Bonifacius VIII:s radikala lagstiftningsanspråk och dessas avspegling i polemiken med Marsilius av Padua. Detta parti föregås av en »Neuzeitliche Einführung zur mittelalterlichen Problematik». Arbetet avslutas med ett tredje avsnitt: »Voraussetzungen und Tendenzen der Kodifikationsgeschichte des ausgehenden Hochmittelalters».
    Förf. använder sålunda till stor del en retrospektiv disposition: han utreder lagstiftningsideologin och debatten kring densamma från striden kring den historiska skolans reaktion mot upplysningstidens och naturrättens stora kodifikationer över de tidigare moderna samhällstänkarna och Bonifacius, Thomas av Aquino och Guillaume de Conches ända till det antika ursprunget. Denna i och för sig vanskliga teknik har han emellertid lyckats använda med stor framgång; vad arbetet kan tänkas därigenom ha förlorat i översiktlighet har det vunnit i åskådlighet.
    I det första avsnittet utgår förf. från debatten mellan Thibaut och von Savigny. Gentemot en på senare tid framträngande uppfattning vill han åter helt föra in von Savigny i den romantiska historie- och utvecklingsfilosofin och kontrasterar honom åter gentemot Kant. Man ställer sig här tveksam inför förf:s bevisning för sin ståndpunkt beträffande relationerna mellan Schelling och von Savigny; å andra sidan gäller denna fråga ett område, där materialet ger utrymme för skilda tolkningar.
    Avsnittet berikas av utblickar gentemot nutiden och inblickar i lagstiftningsterminologins historia.
    Förf. vill i sin diskussion av Christian Wolff uppfatta denne icke som fulländare utan som förstörare av den rationella naturrätten och som grundare av lagstiftningspositivismen. Förf:s argumentation är dock icke fullständigt övertygande; det finns starka skäl för den uppfattningen att. Wolff skapade de systematiska utgångspunkterna för en kodifikation på grundval av den äkta naturrättstanken.
    Avsnittet avslutas med en intressant analys av den franska revolutionens kodifikationssträvanden liksom av den ofta underskattade och otillräckligt uppmärksammade engelska lagstiftningspositivismen med dess obrutna tradition från Hobbes över Bentham och fram till Austin.
    Genom återblickar på Leibnitz, Conring och Luther, vilka förf. med någon ansträngning för in i sitt i huvudsak med stor elegans koncipierade huvudtema, kan han knyta an till läget vid sen medeltidens slut.
    I den första delen av det andra avsnittet (Sacrosanctae) konfronte-

 

rar förf. till att börja med Bonifacius VIII:s påvliga absolutism med hans store motståndare Marsilius av Padua. Förf. gör den träffande iakttagelsen att Defensor pacis såväl i sin uppbyggnad som i sina konsekvenser utgör ett negativ avtryck av de påvliga ambitionerna. Både Bonifacius' Sacrosanctae och Marsilius' Defensor utgöra bestyrkande vittnesbörd om den utbildade kanoniska respektive profana positivismen på grundval av Aristoteles' »Politica». En sådan inre överensstämmelse mellan ideologiska motståndare är endast möjlig om de gemensamma premisserna redan blivit fast utbildade, framhåller förf. Han underbygger denna givande tolkning med en ingående exkurs över Bonifacius' omstridda bild: denne framträder med pretention på att vara den förste verklige lagstiftaren inom den katolska kyrkan. Till denna exkurs knyter förf. ett stort antal utblickar över de vittgående idéhistoriska förgreningarna inom denna kanonistikens högsta blomstringstid (Villani, Ferreto del Ferreti, Francesco Pipno, Tolomeo Lucca, Bernard Gui och Nogaret), vilka bekräfta att den påvliga lagstiftande kyrkan icke mera sattes i fråga.
    I fortsättningen försöker förf. nå fram till rötterna till denna högmedeltida positivism. Han karakteriserar först Gratianus' statiska naturrättsuppfattning. Naturrätten är oföränderlig — dock låg det i dispensmöjligheten »nisi forte duo mala ita urgeant ut alterum eorum necesse sit eligi» en väg öppen för en utilitaristisk positivism. Ett århundrade senare, hos Thomas av Aquino, har denna väg breddats under inflytande av den nyupptäckta Aristoteles' Politica. I Thomas' slutna samhällsbild följer nödvändigheten och ändamålsenligheten av en mänsklig lagstiftning redan ur hans människouppfattning.
    En värdefull ledtråd för lagstiftningstankens proveniens finner förf. i en filologisk-historisk undersökning av termen »legem ponere». Detta begrepp, som i huvudsak var främmande för den romerska jurisprudensen, härstammar från den grekiska spekulationen kring lagstiftningens karaktär. Under dess inflytande upptogs 1. p. i den justinianska rätten. Än mera upplysande är »ius positivum» i den senantika Chalcidius-kommentaren till den platonska Timaios. Genom den Chartresiska platonismen från mitten av 1100-talet börjar denna kommentar påverka den franska skolastiken (Abeilard, Odo de Doura, Summa Coloniensis, Laborans). Dess egentlige vägröjare är emellertid Guillaume des Conches' Glossa till Chalcidius' kommentar. Upptagandet av termen i kanonistiken kommer till uttryck i dess nytillkomna införande i många handskrifter av Decretum Gratiani och —med uttryckligt åberopande av Platons Timaios — i Summa Reverentia Sacrorum Canonum (senast 1192). Särskilt analyserna av de komplicerade och rikt förgrenade idéhistoriska sammanhangen på ifrågavarande område visa förf:s grundliga lärdom och högt utvecklade historiska spårsinne. Han kan sålunda härleda uppkomsten av Chalcidius' konception ur den aristoteliska retoriken och kan därmed ytterligare fördjupa synen på verkningarna av Aristoteles' filosofi på högmedeltidens tankevärld, verkningar, som i första hand utlöstes genom de mera fullständiga Aristotelesöversättningarna under 1200-talet. En mycket givande undersökning av den aristoteliska lagstiftningslärans betydelse för Thomas' huvudverk avslutar detta avsnitt.

 

    I det sista huvudavsnittet diskuterar förf. verkningarna av den kanoniska lagstiftningsideologin på det andliga och profana rättsboksförfattandet och lagstiftningsarbetet under den senare högmedeltiden— delvis i anknytning till W. Ebels och H. Krauses arbeten. En första våg av kanonistiskt lagstiftningsarbete, som börjar efter Decretum Gratiani, når sin höjdpunkt i laterankonsiliet under Innocentius III. Dess verkningar sträcka sig enligt förf. redan under 1220-talet till deprofana rättsböckerna (Tres Ancien Coutumier i Frankrike; Consuetudines Ilerdenses i Katalonien; Devysas i Kastilien; Mülhäuser Rechtsbuch och Sachsenspiegel i Tyskland; Rudolfsboek i Frisland; Skaanske Lov i Danmark och Västgötalagen i Sverige). En andra våg, i vilken det inte längre bara är fråga om en uppteckning av bestående regler, utan om absoluta anspråk på lagstiftningsmakt från å ena sidan påvekyrkan, å den andra dess motståndare, den nya absoluta statsmakten, går i tiden hand i hand med upptagandet av jus positivumtanken och kodifikationsidén i 1200-talets kanonistik. Förf. visar detta genom en exemplifiering, som sträcker sig från den tidiga och radikala inställningen i Fredrik II :s Liber Augustalis och, mera ingående, över den franska kungliga lagstiftningen under den senare delen av 1200-talet liksom de aragonska och kastilianska Fueros framtill Edward I:s England. Från Sicilien till England och ända till Norge (Magnus Hakonarson och ärkebiskop Jon Raude) visa sig enligt förf.samma drag: det närmaste samarbete mellan kungamakten och dessur kyrkans led hämtade förtroendemän i en ideologisk miljö präglad av den lagstiftningspositivistiska synen. Denna syn innebär ett krav på en nyskapande omgestaltning av den gamla rätten och kommer till karakteristiska uttryck t. ex. i ändringarna i Deutschenspiegels rimförord liksom i själva konceptionen av den kejserliga lagstiftningen
    Arbetet avslutas med en diskussion av inflytandet från Sacrosanctae på de kungliga fastställelsebreven i Upplandslagen och Södermannalagen.
    Förf:s resultat är här att ett påvisat inflytande från den påvliga fastställelsen av Liber Sextus synes nödvändiggöra att man låter Upplandslagens hittillsvarande datering till år 1296 falla.
    Som framgår av det ovan sagda har förf. valt ett tema, som är av central betydelse för den västerländska idé - och rättshistorien. Uppgiften måste vidare betecknas såsom mycket krävande, framför allt på grund av de svårigheter, som äro förbundna med ett inträngande i det medeltida tankesystemet.
    Avhandlingens huvudresultat, uppkomsten av det medeltida lagstiftningsbegreppet (legem ponere) och ius positivum genom den aristoteliska traditionen (delvis under förmedling av Chalcidius' Timaios kommentar) och utbildandet av ett materiellt lagstiftningsbegrepp i tiden mellan Gratianus och Thomas av Aquino, synas vara fast underbyggda och äro av stort värde. Det har även lyckats förf. att på ett klarläggande sätt påvisa betydelsen av den kanonistiska lagstiftningsideologin för tillkomsten av de kanoniska rättsböckerna och lagarna under 1200-talet och det begynnande 1300-talet. I viss utsträckning har han även kunnat visa denna kanoniska utvecklings betydelse för motsvarande företeelser i den profana rättsbildningen.

 

    Överhuvudtaget har genom förf:s insats en ytterst viktig aspekt av den högmedeltida lagstiftningens allmäneuropeiska sammanhang utretts på ett nytt och mycket givande sätt.
    Vissa kritiska synpunkter på förf:s metoder vid redovisandet av litteratur- och källunderlag ligga nära till hands. I sin strävan efter fyllig dokumentation och illustration går han ofta långt över gränserna för vad som är nödvändigt för den vetenskapliga kontrollen av hans argumentation. De rikt flödande latinska källcitaten kunde sålunda i regel med fördel ha placerats i notapparaten. Likaså spränger han i själva texten in en sådan mångfald direkta litteraturcitat, att det inte sällan är svårt för läsaren att uppfatta vad som är förf:s egen ståndpunkt. Arbetet hade otvivelaktigt blivit ännu mera givande om förf. i större utsträckning gjort sig mödan att extrahera det för hans argumentation eller deskription relevanta ur den citerade litteraturen i stället för att med sådan vidlyftighet anföra andra förf. in extenso.
    Förf:s försök till utredning av de kanoniska impulsernas betydelse för den germanska rättsbildningen torde vara avhandlingens minst övertygande parti. Hans metod vid behandlingen av denna rättsgenetiska process framstår också såsom väl primitiv. Av hans formuleringar (jfr s. 300 och s. 305) vill det sålunda synas som han inte gjort klart för sig skillnaden mellan grundläggande kauserande faktorer och utlösande orsak, vilket leder till oklarhet i framställningen. Bevisningen beträffande det kanoniska inflytandet vid vissa germanska rättsböckers tillkomst i början av 1200-talet ger därtill icke täckning för förf:s ståndpunkt.
    Förf. borde vidare icke i så hög grad ha fört åt sidan problematiken kring inflytandet från lagstiftningsideologin i folkvandringstidens germanska statsbildningar på den högmedeltida rättsbildningen. Han borde också i större utsträckning ha fört in de politiska, ekonomiska och sociala faktorerna i bilden vid sina bedömningar av orsakssammanhangen vid de profana rättsböckernas och lagstiftningarnas tillkomst.
    Slutligen må anmärkas att hans slutsats av det sannolika inflytandet från Sacrosanctae på Upplandslagens confirmatio, nämligen att man måste låta lagens datering till den 2 januari 1296 falla, icke är hållbar endast på grundval av den av honom förda bevisningen. Det kan förhålla sig så att stadfästelsebrevet tillkommit så långt efter själva lagens utarbetande att ett inflytande från Sacrosanctae hunnit påverka detsamma. Själva lagen kan ändock ha utarbetats under 1295 och satts i kraft (genom förordet) vid det i det senare tillkomna stadfästelsebrevet angivna datum. Hade förf. velat styrka sin åsikt på ett tillfredsställande sätt hade han åtminstone bort diskutera HOLMBÄCK & WESSÉNS uppfattning (SvLL, ÖgL och UL, 1933, UL, s. 12 n. 9) att ett i 1607 års tryckta edition infört tillägg till Upplandslagens förord, vari bl. a. angives att lagen »blivit gjord och skriven år 1295», är äldre än stadfästelsebrevet och bekräftar de i detta lämnade uppgifterna om lagens tillkomst.
    Här anförda kritiska synpunkter äro emellertid icke ägnade att på ett avgörande sätt påverka bedömningen av förf:s forskarinsats. Såsom helhet bedömd måste avhandlingen anses innebära en synnerligen förtjänstfull prestation, särskilt med tanke på temats svårighetsgrad

 

och förf:s betydelsefulla resultat, vilka äro av stort intresse både för den allmänna idéhistorien och för rättshistorien.

Erik Anniers