AKTUELLA SPÖRSMÅL

 

 

Åberopsbördan i bilmål
    I stämningsansökan skall käranden enligt 42 kap. 2 § 1 st. 1 p. RB uppgiva de omständigheter, varå han grundar sin talan. För att stämningsansökan skall fylla sin uppgift att möjliggöra en fullständig och snabb förberedelse av målet,¹ vilken i sin tur kan leda till en koncentrerad huvudförhandling och ett avgörande grundat endast å vad vid förhandlingen förekommit (17 kap. 2 § 1 st. 1 p. RB), måste ansökan vara relativt utförlig. Eljest är det ju omöjligt för svaranden att utarbeta något detaljerat svaromål, och rättegången kan snedvridas eller svälla ut till det orimliga. Alltför vaga och mångtydiga uttryck äro därför otjänliga vid angivande av grunden för käromålet.² Ha sådana uttryck utan närmare precisering begagnats i stämningsansökan, bör käranden föreläggas att komplettera denna (42 kap. 3 § RB). Efterkommes ej föreläggandet och består bristen i stämningsansökan däri att de omständigheter, varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång, skall den enligt 42 kap. 4 § 1 st. RB avvisas.
    Med ignorerande av denna elementära processprincip har juriskandidaten ROBERT BOMAN i en lång och fantasirik artikel å s. 388 ff i denna årgång av SvJT berikat den svenska juridiska terminologien med ett egenhändigt uppfunnet ord, »åberopsbördan», samt på en speciell grupp av fall applicerat den i anslutning till läran om bevisbördan utvecklade konstruktionen om skyldigheten att framställa påståenden eller åberopanden i rättegång, den s. k. »argumentationsskyldigheten» eller »Behauptungslast» etc.
    Det av Boman behandlade problemet, som uppenbarligen angripits från felaktig utgångspunkt och därigenom blivit onödigt komplicerat, torde helt enkelt kunna sammanfattas så, att ordet vållande utan närmare precisering av tidigare anförda skäl är otjänligt vid angivande av grunden för yrkande om ersättning för skada i följd av biltrafik.³
    Bomans artikel visar även, att hela konstruktionen med »Behauptungslast» är ej endast onödigt komplicerad utan rentav vilseledande.⁴ Sålunda leder den — åtminstone enligt Boman — till bl. a. det re-

 

    ¹ Processlagberedningen (SOU 1938:48) s. 428.
    ² Det är dock ingalunda givet att ett uttryck i alla sammanhang, där det kan förekomma, är att anse som vagt och mångtydigt utan detta får bedömas från fall till fall. Jfr EKELÖF, Kompendium över civilprocessen II (1952) s. 157 f samt Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper (1956) s. 62 och 63 f.
    ³ Jfr föregående not.
    ⁴ EKELÖF har sålunda i Processuella grundbegrepp s. 63 förklarat sig föredraga att bygga indelningen i grunder och motfakta på den regeln att till grunden hänföras »endast sådana omständigheter, som käranden är skyldig att åberopa redan i stämningsansökningen», framför konstruktionen med »Behauptungslast». BOMANS artikel synes utgöra ett ypperligt argument för denna ståndpunkt. Jfr även BOLDING, Bevisbördan och den juridiska tekniken (1951) s. 113 med not 82. 

sultatet att käromålet, om »argumentationsskyldigheten» lägges å käranden och denne ej förmår eller gitter fullgöra denna (d. v. s. precisera grunden för käromålet), skall ogillas i stället för att avvisas.⁵ Detta är av största betydelse i rättskraftshänseende. Svårigheten att bestämma rättskraftens omfång, när man saknar ett preciserat yrkande att utgå från, bör sålunda uppmärksammas.

Thorsten Cars