FRÄMMANDE RÄTT

 

Föräldrarnas likställighet i Västtyskland

   I min uppsats Västtysk familjerättsreform (SvJT 1958 s. 481) har jag redogjort för vissa genom 1957 års s. k. likställighetslag vidtagna ändringar i civillagen (BGB), varigenom lagstiftaren sökt att på familjerättens område förverkliga grundlagens föreskrifter om lika rätt för män och kvinnor. Inom föräldrarätten har denna princip, som där redan nämnts, lagfästs i § 1626, enligt vilken omyndigt barn i äktenskap, vari föräldrarna sammanleva, står under båda föräldrarnas föräldramakt, innefattande både vårdnad och förmynderskap (elterliche Gewalt).
    På sätt som närmare framgår av min uppsats (s. 488), var dock frågan om bestämmanderätten vid skiljaktiga meningar mellan föräldrarna en av de större stridsfrågorna vid lagens tillkomst, som lagstiftaren sökt lösa genom en kompromiss, innebärande att bestämmanderätten i första hand tilldelats fadern, låt vara att han härvid skulle taga hänsyn till moderns uppfattning och med vissa möjligheter för rätten att på ansökan tillerkänna modern bestämmanderätten (§ 1628). I enlighet härmed skulle barnets legala ställföreträdare i princip vara allenast fadern, medan modern skulle företräda barnet endast i vissa undantagsfall (§ 1629, 1 st.).
    Därmed var striden dock icke utagerad. Frågan om de båda sistnämnda lagrummens förenlighet med grundlagen hänsköts nämligen både av några domstolar och en del gifta kvinnor med minderåriga barn till författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) och denna har genom dom d. 29/7 1959 förklarat lagrummen oförenliga med grundlagen och därför ogiltiga. Domslutet, som enligt art. 93 i grundlagen har samma verkan som en lag och även publicerats i författningssamlingen (Bundesgesetzblatt I s. 633), innebär, att §§ 1628 och 1629 1 st. BGB i deras genom 1957 års lagreform fastställda lydelse anses vara en nullitet.
    I domskälen, som äro synnerligen utförliga (se bl. a. Juristenzeitung 1959 s. 528), utvecklas författningsdomstolens uppfattning om

 

lagrummens oförenlighet ej endast med den i grundlagen föreskrivna likställigheten mellan män och kvinnor (art. 3) utan även med grundlagens art. 6, enligt vilken äktenskapet och familjelivet står under samhällets särskilda skydd samt barnens vård och uppfostran utgör föräldrarnas naturliga rätt och främsta plikt. Föräldrarnas etiska levnadsgemenskap och deras gemensamma odelbara ansvarighet gentemot barnet i förening med grundlagens likställighetsbud medför enligt domens rubrik, att fader och moder måste vara fullt likaberättigade inom föräldrarättens område.
    Modern anses alltså numera ha samma rätt som fadern att bestämma om barnets person och egendom samt att företräda barnet. Detta överensstämmer f. ö. med domstolspraxis sådan den utvecklats under åren närmast före likställighetslagens tillkomst och innefattar sålunda s. a. s. ett återställande av det rättsläge, som tidigare antogs gälla.
    Det tillkommer nu lagstiftaren att ersätta de ogiltigförklarade lagrummen genom nya sådana, avfattade i överensstämmelse med författningsdomstolens dom, men de principer, som däri fastslagits, kunna redan anses vara gällande rätt.
    Frågan om sättet att lösa konflikter mellan sammanlevande föräldrar genom medverkan av domstol eller eljest torde dock i avvaktan på en blivande lagstiftning ännu icke kunna anses definitivt klarlagd, ehuru författningsdomstolen också belyst detta spörsmål, som f. ö. även i Tyskland synes vara av mera teoretisk än praktisk betydelse. Härvid har författningsdomstolen i anslutning till bl. a. ett av GERHARD SIMSON författat referat i Rabels Zeitschrift 1953 s. 141 särskilt hänvisat till innehållet i svensk rätt, som därför väl kan tänkas bli vägledande vid lagens blivande utformning.

Josef Fischler