Replik

    Genom ovanstående artikel har diskussionen om de partiella utträdena onekligen tillförts vissa intressanta synpunkter. Med hänsyn till det begränsade syfte som min notis i ämnet hade saknar jag dock anledning att nu yttra mig om det slutomdöme vari artikeln utmynnar. Däremot ser jag mig föranlåten att rikta vissa invändningar mot den i artikeln förda argumenteringen. Ett interpellationssvar bör ju ej utformas som en juridisk avhandling, och framställningen i rent juridiska frågor måste därför med nödvändighet bli ganska summarisk. När justitieministern uttalat, att det icke finns några säkra belägg för att rättsläget beträffande partiellt utträde ändrats genom 1951 års FL, har han emellertid ingalunda förbisett det nytillkomna stadgandet i 18 § 1 stycket. Därest avsikten härmed varit att förbjuda partiellt utträde, borde detta förhållande rimligen ha kommit till direkt uttryck i förarbetena. Så har emellertid icke skett. Justitieministern har därför förvisso haft gott fog för sitt uttalande. Vad angår 1930 års rättsfall har det icke omnämnts i interpellationssvaret men i departementspromemorian anförts som belägg för hur man såg på frågan om partiellt utträde under den tid 1911 års lag var i kraft. Åberopandet därav kan måhända tyckas överflödigt med hänsyn till att frågan vid den tiden knappast var kontroversiell, men irrelevant i sammanhanget har de icke varit. Vidare måste jag reagera mot uttalandet att LINDEN icke kan åberopas så som skett i departementspromemorian. Lindens avhandling avser visserligen föreningsrätten enligt 1911 års lag, men som Linden själv framhåller i förordet har framställningen i hög grad fått sin prägel av att både den gamla och den nya rätten behandlas och att skiljaktigheterna uppvisas. Särskilt som Linden tämligen ingående uppehåller sig vid frågan om tillåtligheten av partiellt utträde, är det därför berättigat att utgå från att Linden ansett rättsläget i denna fråga oförändrat, då han icke gjort något uttalande i motsatt riktning.

Holger Romander

 

»Några synpunkter på säkerhetsöverlåtelse»

    I ett beaktansvärt (för övrigt mot undertecknad alltför erkännsamt) inlägg i SvJT 1960 s. 616 har adv. ROLF DILLÉN under ovanstående rubrik gjort ett par uttalanden, som det må vara tillåtet att helt kort bemöta, enär de bygga på ett missförstånd beträffande vad jag i ett centralt hänseende hävdat i min bok »Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis», 1959. Ämnet torde ha det allmänna intresse, att en replik å min sida kan försvaras.
    Dillén yttrar, att jag (s. 22 i min bok) funnit säkerhetsöverlåtelse mindre önskvärd bl. a. på den grund att den i princip har samma syfte som en pantsättning; rättsordningen borde icke ha rum för två rättsinstitut med samma ändamål men med olika sakrättsliga betingelser.

 

HJALMAR KARLGREN 701Och Dillén invänder häremot: »Varför inte det? Läget kan väl ofta vara sådant, att en gäldenär inte kan tradera en pant men ändå har ett i och för sig legitimt lånebehov. Är det då inte en fördel, att traditionen —där sådan ej kan ske — ersättes av ett proclamaförfarande, som dock— det medgives gärna — bör ha en mera tidsenlig utformning än vad förordningen stadgar?»
    Jag har i mitt arbete gjort gällande, att en säkerhetsöverlåtelse realiter, med hänsyn till avtalets innehåll, icke är något annat än en pantupplåtelse samt att vid sådant förhållande man icke bör tillerkänna densamma panträttsliga rättsverkningar med mindre de eljest för panträtts stiftande uppställda betingelserna äro uppfyllda. En transaktion, som i brist på tradition eller registrering eljest skulle vara overksam mot tredje man, bör således icke förhjälpas till panträttslig giltighet endast därför att kontrahenterna, i stället för att kalla avtalet för vad det är, begagnat äganderättsterminologi. Denna slutsats kommer man, såsom jag a. st. framhållit, icke ifrån genom den finurliga konstruktionen, att det skulle röra sig om två skilda »rättsinstitut», säkerhetsöverlåtelse och panträtt. Det är en fras och intet mera. Den omständigheten att olika terminologi kommer till användning kan omöjligen medföra, att det blir två rättsinstitut — ett panträttsligt och ett icke panträttsligt — när rättsverkningarna äro desamma, när alltså i bägge fallen inträda panträttsliga rättsverkningar.
    Annorlunda låge saken till, om rättsordningen tillerkände säkerhetsöverlåtelsen äganderättsliga rättsverkningar, om den alltså toge kontraheternas tal om äganderätt på allvar och, i anda och sanning, behandlade borgenären som ägare (pantavtalet vore tredje man ovidkommande; gäldenären saknade allt rättsskydd mot sin medkontrahent utom på det obligationsrättsliga planet; egendomen inginge i borgenärens konkursbo och kunde hos honom utmätas o. s. v.). Då kunde man medhänsyn till de väsentligt olika rättsverkningarna tala om två skilda rättsinstitut, ett panträttsligt och ett icke panträttsligt, låt vara med liknande ekonomiskt ändamål.1 Men svensk rättspraxis har i allt fall under senare tid — och det länder svensk rättspraxis till heder — icke gått sistnämnda väg utan alltmer konsekvent låtit rättsverkningarna av säkerhetsöverlåtelse begränsas till panträttsliga sådana. I det läget är som sagt talet om säkerhetsöverlåtelse såsom ett från panträtt skilt rättsinstitut, grundat på kontrahenternas olika terminologi, förfelat. Det är lika förfelat som det skulle vara, om man vid avbetalningsköp ansåge bruket av hyresrättslig i stället för äganderättslig terminologi medföra, att ett särskilt rättsinstitut vore förhanden, och därav härledde att man icke vore bunden av de för avbetalningsköp gällande sakrättsliga reglerna.
    Emellertid är det uppenbart att, i den mån genom särskilda lagbestämmelser det för en säkerhetsöverlåtelses sakrättsliga giltighet uppställts lika stränga villkor som när det gäller stiftande av vanlig panträtt, några betänkligheter från nu behandlade synpunkt icke behöva möta mot att acceptera dylik överlåtelse. Så förhåller det sig just, vil-

 

    1 Något allmänt uttalande av innehåll att »rättsordningen inte borde ha rum för två rättsinstitut med samma ändamål men med olika sakrättsliga betingelser» har jag ej gjort. 

702 NÅGRA SYNPUNKTER PÅ SÄKERHETSÖVERLÅTELSEket jag utförligt uppehållit mig vid i mitt arbete, med säkerhetsöverlåtelse enligt lösöreköpsförordningen. Här föreligger de facto en registerpanträtt, med den publicitet som därmed är förbunden. Att det är en fördel att man via lösöreköpsförordningen kan, utan att det avstås från publicitetskravet, ernå panträttslig säkerhet på annat sätt än genom handpant, är självklart, och det är mig en gåta hur Dillen kunnat tro, att jag har en annan uppfattning än han därvidlag. Jag har ju i min bok energiskt försvarat den förträffliga lagstiftningsprodukt, som lösöreköpsförordningen utgör (att den har vissa formella brister bortser jag från här); ingen kan förebrå mig, att jag icke uppskattat densamma tillräckligt. — Möjligen har Dillén velat säga, att man dock måste betrakta handpanträtt och registerpanträtt som två skilda »rättsinstitut».Men denna indelning inom panträttens ram var det ju i förevarande sammanhang icke tal om; frågan gällde fastmera huruvida säkerhetsöverlåtelse utgjorde ett vid sidan om panträtt föreliggande särskilt rättsinstitut och för denskull icke borde vara underkastad panträttsliga regler.
    Jag är alltså helt främmande för tanken, att lösöreköpsförordningen borde slopas e. d. Detta vore, så länge den icke ersattes av någon motsvarande (och givetvis i detaljerna mera tidsenlig) lagstiftning, t. o. m. en olycka. Och att man icke har anledning att hysa någon sympati för den rättspraxis angående lösöreköp, som förekom före år 1912 — även om denna kan vara historiskt förklarlig — finner jag i likhet med Dillen otvivelaktigt.
    Vad slutligen angår Dillens randanmärkning s. 618 må vitsordas, attgrundsatsen om att »surrogation» icke är tillåten vid lösöreköp kan böra vidkännas ett eller annat undantag. Det gällde på ifrågavarande ställe i boken att fastslå själva principen, men det kunde gott anmärkts, att densamma icke kan upprätthållas helt generellt. Vad särskilt angår det i detta sammanhang berörda spörsmålet om verkan av utbyte av bildäck å lösöreköpt bil, är bedömningen rätt komplicerad, något som framgår bl. a. av rättsfallet NJA 1960 s. 9.

Hjalmar Karlgren