»Dolus eventualis än en gång»

    Jur. stud. TOMAS HULDÉN har i ett skarpsinnigt inlägg i SvJT 1960 s. 598 under ovanstående rubrik diskuterat, i visst hänseende, undertecknads yttrande rörande begreppet dolus eventualis i rättsfallet NJA 1959 s. 63. Då ämnet har principiellt intresse, kan måhända följande förtydligande vara på sin plats.
    Huldén slutar sitt inlägg med att framhålla som möjligt, att jag med de av honom berörda uttalandena endast åsyftat de fall, då man även med utgångspunkt från den gängse hypotetiska dolus-eventualis-konstruktionen skulle ha kommit till ett för gärningsmannen fällande resultat, alltså de fall av en positiv innvilgelse av »högre grad», som Huldén omtalar s. 599 sista stycket. Så förhöll det sig verkligen! Jfr uttryckssättet »tagit effekten med på köpet», som väl måste tyda på icke blott att effekten var för gärningsmannen godtagbar utan även att denne i vilken händelse som helst var beredd att handla. Nu har Huldén tagit upp det intressanta fallet, att gärningsmannen visserligen på det för positiv innvilgelse karakteristiska sättet faktiskt givit uttryck åt

 

att själva effekten var för honom acceptabel men med hänsyn till risken för straff skulle ha avhållit sig från att handla, om han varit viss om effektens inträde. (Härjämte behandlas den analoga situationen, att ovisshet föreligger icke om själva effekten utan om visst gärningsmoment.) Ja, det är tänkbart att kravet på uppsåt kan, åtminstone under vissa omständigheter, anses fyllt även i detta läge, trots de svårigheter som på sätt Huldén skickligt utvecklat äro förbundna därmed. Men denna »lägre grad» av positiv innvilgelse hade jag som nämnt icke i sikte.
    Huldén undrar, varför då rättsfallet NJA 1941 s. 466 — där gärningsmannen underlåtit skaffa sig kännedom om det för straffansvaret jämlikt 18 kap. 8 § strafflagen avgörande förhållandet, att flickan ej fyllt 15 år — av mig åberopades i samband med talet om positiv innvilgelse. Möjligen var också detta åberopande något förhastat; rättsfallets innebörd är långt ifrån klar. Men nämnda beteende å gärningsmannens sida behövde ingalunda visa, att han, om okunnigheten undanröjts, skulle ha ryggat tillbaka för brottet. Ty det var ju under alla omständigheter fördelaktigt för honom att ha till hands denna försvarsgrund, att han icke kände till flickans ålder. Visserligen förklarade NILS ALEXANDERSON i SvJT 1945 s. 295 ff, att han för sin del icke med utgångspunkt enbart från det vedertagna dolus-eventualis-begreppet skulle ha kunnat fälla den tilltalade, enär det enligt hans åsikt ej var säkert, att mannen skulle ha förövat brottet, om han haft klart för sig hur ung flickan var. Jag hade emellertid viss anledning att anse det tveksamt, huruvida övriga dömande ledamöter i HD (eller flertalet av dem) delade Alexandersons mening i detta avseende eller över huvud skulle varit villiga att skriva under hans uttalanden.

Hjalmar Karlgren