NOTISER

   

Översyn av den internationella familjerättslagstiftningen. K. M:t har d. 30 sept. 1959 utvidgat direktiven för familjerättskommittén (SvJT 1957 s. 56) att omfatta jämväl översyn av den internationella familjerättslagstiftningen. I direktiven erinrar dåvar. justitieministern, statsrådet Lindell, om att denna lagstiftning främst utgöres av lagarna d. 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, d. 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar och d. 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Det erinras också om att 1904 års lag i väsentliga delar är utformad med hänsyn till åtaganden på grund av Sveriges anslutning till vissa konventioner, vilka framlagts av Haagkonferensen för internationell privaträtt, nämligen 1902 års konvention för lösande av konflikter mellanlagar i fråga om äktenskap (SFS 1904 nr 27 s. 1), 1902 års konvention ang. förmynderskap för minderåriga (SFS 1904 nr 27 s. 19) och 1905 års konvention ang. omyndighetsförklaring och liknande åtgärder (SÖFM 1924 nr 31). 1912

 

års lag tillkom som en följd av att Sverige tillträdde 1905 års Haagkonvention ang. konflikter mellan olika lagar i fråga om äktenskaps rättsverkningar i avseende å makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende ävensom å deras förmögenhetsförhållanden (SÖFM 1912 nr 4). Någon traktatmässig överenskommelse ligger däremot icke till grund för 1915 års lag.
    I tilläggsdirektiven anföres härefter:

    Bestämmelserna i de nämnda konventionerna är utformade i enlighet med den s. k. nationalitetsprincipen. — — — Följaktligen bygger även 1904 års och 1912 års lagar på nationalitetsprincipen. Genom en år 1947 vidtagen lagändring har emellertid i 1904 års lag införts en bestämmelse innebärande att visstids hemvist här i landet tillmätes betydelse i avseende å rätt för utländsk medborgare att ingå äktenskap enligt svensk lag. Ändringen utgör en eftergift åt den andra huvudprincipen inom den internationella privaträtten eller dens. k. domicilprincipen. — — —
    I Finland samt flera kontinentala stater, såsom Beneluxstaterna, Tyskland,Italien och Portugal är, liksom i Sverige, den internationella familjerättslagstiftningen grundad på nationalitetsprincipen. Dessa stater är också i allmänhet anslutna till Haagkonventionerna. I andra stater däremot, bland dem Danmark och Norge samt de anglosachsiska staterna, gäller på förevarande rättsområde domicilprincipen; och dessa stater är naturligen icke heller anslutna till konventionerna.
    För Sveriges del har jämväl företräde generellt givits åt domicilprincipen, såvitt angår förhållandet till övriga nordiska länder. Sedan det genomgripande samnordiska lagstiftningsarbetet inom den allmänna familjerätten under 1900-talets första decennier för Sveriges, Danmarks och Norges del resulterat i nya lagar om äktenskap, adoption och förmynderskap, reglerades nu berördarättsområden såvitt angår nordiska medborgares rättsförhållanden inom Norden genom 1931 års konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island ochNorge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (SÖFM nr 19). Denna konvention ävensomden därav föranledda, i administrativ väg utfärdade förordningen d. 31 dec.1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap vilar på domicilprincipen.

 

    I anslutning till det sagda påpekas att 1912 års lag — vilken har en i jämförelse med 1904 års lag begränsad räckvidd såtillvida att lagen äger tilllämpning endast å medborgare i konventionsstater — vid sin tillkomst betraktades som ett provisorium men att någon revision av lagen i syfte attåt denna ge ett mer allmängiltigt innehåll icke kommit till stånd. Frågan omen översyn av vår internationella familjerättslagstiftning — anföres vidare— har emellertid varit aktuell i olika sammanhang. Vid tillkomsten av 1947års ändring i 1904 års lag uttalades sålunda i propositionen, att olägenheterav nationalitetsprincipens tillämpning givit sig starkt till känna och att pågrund härav den svenska internationella äktenskapsrätten och därmed sammanhängande delar av familjerätten i övrigt syntes böra göras till föremålför en allmän översyn. Behovet av en revision av den internationella familjerätten underströks även i samband med tillkomsten av 1950 års medborgarskapslag. Vid det nordiska justitieminister mötet i Stockholm i juni 1959 aktualiserades frågan på nytt därigenom att från norsk sida upplystes, attdet övervägdes att utvidga norska domstolars domsrätt i äktenskapsmål medavseende å icke norska medborgare varjämte det framhölls, att de därförerforderliga lagändringarna — med hänsyn till det stora antal flyktingar somdärav berördes — borde genomföras utan onödigt dröjsmål. Även inom svensk rättspraxis har under senare år svårigheter visat sig föreligga vidtillämpningen av våra bestämmelser om domsrätten i äktenskapsmål, i vilkautländska medborgare är parter. — För att undvika de olägenheter som kan

 

vara förenade med att Sverige är traktatmässigt bundet beträffande flertalet frågor på den internationella familjerättens område har Sverige med verkanfrån d. 1 juni 1959 uppsagt 1902 års Haagkonventioner, och det torde fåövervägas att för vår del uppsäga jämväl 1905 års konventioner vid löpande giltighetsperiods utgång, d. 22 aug. 1962.
    Justitieministern har på grund av det anförda funnit att en översyn avlagstiftningen på den internationella familjerättens område nu bör kommatill stånd. Det bör därvid närmare undersökas i vad mån det finns skäl attytterligare öka domicilets betydelse på detta rättsområde. Föremål för utredningen bör i första rummet vara de bestämmelser som innefattas i 1904, 1912 och 1915 års lagar, varemot anledning anses ej föreligga att omprövade särskilda internordiska bestämmelserna på området. Eftersom det får anses önskvärt att frågan om domsrätten i äktenskapsmål av internationellnatur löses så snart som möjligt, bör denna fråga med förtur upptagas till behandling.

S. F.