LENNART VAHLÉN. Avtal och tolkning. Institutet för rättsvetenskaplig forskning XXV. Sthm 1960. Norstedts. 329 s. (inkl. sak- och rättsfallsregister). Kr. 31,00, inb, 38,50.

    Allmänt avtalsrättsliga avhandlingar äro icke vanliga i svensk juridisk doktrin. Hithörande forskningsuppgifter borde dock vara särskilt lockande. Man befinner sig i själva centrum av civilrätten, och rättsspörsmålen äro av betydande räckvidd och intresse. Ett komparativt studium i dessa ämnen ger ock, i hög grad, stimulerande utblickar. Å andra sidan måste forskningsuppgifterna sägas vara vanskliga att taga itu med. Bland annat är representativ rättspraxis av allmänt avtalsrättsligt innehåll svårfångad, och rättsfallstolkningen erbjuder speciella bekymmer. De allmänna begrepp man i förevarande fall måste manövrera med framkalla lätt missförstånd och felaktiga slutsatser. Lyckligtvis är vår främsta rättskälla på området, 1915 års avtalslag, en förnämlig lagstiftningsprodukt. Vilken skillnad i kvalitet mellan denna och det utkast till internationella lagbestämmelser om avtals slutande, som för icke så länge sedan såg dagen!
    VAHLÉNS stora avhandling om avtal och tolkning förtjänar många lovord. Det rör sig om en verkligt gedigen prestation. Icke många civilrättsliga avhandlingar från de senaste årtiondena kunna i värde mäta sig med denna. De egenskaper, som utmärkte Vahléns kända, i rättstillämpningen mycket uppskattade arbete om formkravet vid fastighetsköp (se min anmälan i SvJT 1952 s. 783), återfinner man även här. Och vad som denna gång i synnerhet faller i ögonen är förf:s skicklighet och mogenhet, när det gäller att tränga på djupet beträffande rättsfallsmaterialet.¹ Över huvud präglas framställningen av sä- 

 

¹ Utförligt analyseras, elegant och värdefullt, b1. a. följande rättsfall. nämligen NJA 1949 s. 664 (s. 27 ff, 45 ff, jfr s. 165 not 10, med replik mot Rodhes kommentar till rättsfallet i SvJT 1951 s. 582 f; se även SvJT 1960 s. 323 not 10), 1949 s. 134 (s. 60 ff), 1939 s. 384 (s. 77 ff), 1922 s. 498 (s. 82 ff), 1922 s. 389 (s. 139 ff; min tolkning av detta rättsfall i »Avtalsrättsliga studier», 2 uppl. s. 59, kritiseras, troligen med fog), 1949 s. 609 (s. 145 ff, med intressanta uttalanden om en synnerligen svårbedömbar HD-dom; märk att avgörandet gällde kontrahents bundenhet av en skiljedomsklausul), 1957 s. 69 (s. 171 ff, jfr s. 53, 272; rättsfallet omnämnes vidare nedan i texten), 1951 s. 645 (s. 267 ff), 1950 s. 86 (s. 273 ff), 1951 s. 282 (s. 294 ff), 1957 s. 770 (s. 282 ff). Sistnämnda rättsfall inbjuder mer än de flesta till teoretiska betraktelser, liksom för resten rättsfallet NJA 1949 s. 786, vilket emellertid icke synes ha i högre grad fångat förf:s intresse. — Notisavgöranden kommenteras i allmänhet icke närmare (undantag göres dock, av något skäl, för NJA 1959 A nr 41 s. 301 ff), en avhållsamhet som i regel är efterföljansvärd. Men skulle icke, särskilt vad dissensläran angår, ett antal referat avseende arbetsdomstolens rikhaltiga rättstillämpning på området ha, trots den begränsning av undersökningens föremål som angives s. 7, varit näraliggande?  

kerhet,² skarpsinne, blick för det väsentliga, såväl teoretiskt som praktiskt.
    Även formellt framträder förf:s kapacitet. Man kan visserligen anmärka på att talrika upprepningar förekomma och att de många hänvisningarna till vad som sagts tidigare i arbetet och vad som kommer att sägas senare äro tröttande. Men på grund av ämnets natur kunna sådana upprepningar och hänvisningar i största utsträckning försvaras. Den som icke råkar vara närmare bevandrad på den allmänna avtalsrättens fält har nog ett visst behov av dem. Det torde ändock ibland vara besvärligt för honom att hålla ihop förf:s tankegång, synpunkter och resultat. Av liknande skäl synes man icke kunna kritisera, att framställningen är ganska bred och att åtskilligt anföres, som i grund och botten är tämligen självklart eller åtminstone ej föremål för egentlig meningsskiljaktighet. — Sina åsikter framlägger förf. med synnerlig måttfullhet och hovsamhet. Personligen tycker jag nästan, att litet mera av aggressivitet och temperament skulle varit behagfullt.
    Boken upptager — bortsett från en inledning, där uppgiften och dispositionen presenteras samt några orienterande uttalanden göras om avtalslagens innehåll — fyra kapitel. I det första behandlas »bristande överensstämmelse mellan vilja och förklaring», med underrubrikerna förklaringsmisstag (32 § första stycket avtalslagen), befordringsfel och skenavtal. Ämnet för det nästföljande kapitlet är »avtalsslut och dissens» (diskussion bl. a. om det märkliga stadgandet i 6 § andra stycket avtalslagen, som både direkt och indirekt har vidsträckta konsekvenser). I nästa kapitel dryftas »tolkning, utfyllning och tvingande rättsregler», och i det sista skildras närmare tolkningsförfarandet. Här ingå avsnitt om särskilda tolkningsregler samt, utöver vad förut skett, utläggningar om »parternas viljor, insikter och förutsättningar såsom tolkningsdata».
    Bland anslående partier må pekas på dem (s. 121 ff, 167, 252 f), där det hävdas att den avtalsmekanism, som avtalslagens första kapitel reglerar, icke passar för och icke kan tillämpas i vissa fall. Enligt avtalslagen bestämmes avtalets innehåll närmast av blott endera kontrahentens förklaring: enligt huvudregeln av anbudet (när detta accepteras rent), under vissa omständigheter av accepten (när 6 § andra stycket griper in).³ Men understundom, såsom när kontrahenterna un- 

 

²I förbigående några detaljer, som knappast äro riktiga: Det är säkerligen en missuppfattning (s. 37), att lagrådet vid avtalslagens tillkomst förordade, att 32 § skulle reglera förutsättningsfall i allmänhet. Uttalandet s. 204, att den part som påstår, att avtal träffats av annan innebörd än den som följer av utfyllande rättsregler, vanligen har bevisbördan härför, må vara förståndigt men stämmer icke med svensk rättspraxis (se bl. a. plenimålet NJA 1951 s. 1). Att en mentalreservation skulle vid ett förmögenhetsrättsligt avtal vara relevant, om den genomskådats av medkontrahenten (s. 71 not 86), måste för svensk rätts del bestridas.
³ Till detta förhållande av central betydelse tager SCHMIDT i sin uppsats i SvJT 1959 s. 497 hänsyn blott i förbigående (s. 512; vad där anföres om att det ofta är en tillfällighet vem som ställer sig som anbudsgivare m. m. kan, sådana lagreglerna nu äro, icke väga tungt). Möjligen har Schmidt huvudsakligen haft i tankarna sådana fall, som enligt vad strax härefter i texten beröres äro att bedöma enligt kontraktsteorin (jfr exemplet med kollektivavtal). 

dertecknat ett kontrakt och avsett att ådraga sig bundenhet först genom undertecknandet — vilket innebär att »kontraktsteorin» tillämpas, icke den av avtalslagen adopterade »löftesteorin» — utgöres avtalsinnehållet enligt förf. av en syntes av bägge partsförklaringarna. Särskilt för en del nu avsedda fall, som ju dock ej äro normalfall, kan det diskuteras (s. 159 ff) huruvida förekomsten av vissa divergenser mellan partsförklaringarna — obekanta för kontrahenterna och av mindre betydelse — under alla förhållanden skall behöva föranleda, att i avsaknad av fullständig konsens ett bindande avtalsslut ej anses ha kommit till stånd, jfr 155 § BGB. I detta sammanhang märkes även det intressanta avsnittet (s. 88 ff) om hur man vid tillämpning av regeln om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen har att bedöma det fall, att misstaget avsett en bestämmelse av blott underordnad betydelse. Visserligen lärer det i allmänhet icke vara en betingelse för tillämpning av nämnda lagrum, att misstaget varit så väsentligt att, om det varit borta, viljeförklaringen ej skulle ha företagits.⁴ Men intresset knyter sig till de undantag, som härvidlag äro möjliga.
    Värdefull är Vahléns framställning av dissensläran och av reglerna om förklaringsmisstag. Med skicklighet och skarpsinne läggas spörsmålen till rätta, och bedömningen, som i mycket kontrasterar mot SCHMIDTS i SvJT 1959 s. 497 skisserade uppfattning, synes mig både i det väsentliga träffande och vittna om djupgående kännedom om och inlevelse i hithörande problemkomplex. Övertygande visas, hur nödvändigt det är, för att icke det hela skall bli en ohjälplig röra, att först genom tolkning fastställes en viljeförklarings »objektiva» innehåll, innan någon tillämpning av regeln om förklaringsmisstag kan dryftas.⁵ Att så bör förfaras framgår av lagtexten i 32 § avtalslagen —

 

⁴ Annorlunda efter vad det synes SCHMIDT a. a. s. 497.
⁵ Överensstämmande ULF HOLMBÄCK i SvJT 1960 s. 326, 328 (med litteraturhänvisningar). — I första hand och med särskild tyngd blir förklaringens ordalydelse utslagsgivande, jfr nedan i texten. Lämnar denna i sticket, måste med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter avgöras, hur viljeförklaringen objektivt är att tolka, alltså vad dess »riktiga» innehåll är. Först därefter kan tagas ställning till frågan, huruvida den kontrahent, som icke till sin förmån kan åberopa det objektiva innehållet utan åsyftat något annat, ändock är obunden av samma innehåll; betingelse härför är ju enligt 32 § avtalslagen, att medkontrahenten (vilken alltså stöder sig på det objektiva innehållet) insett eller bort inse, att annat åsyftats.
    Att märka är, att den mycket omtalade tillitsteorin icke, lika litet som viljeteorin, som sådan befattar sig med förstnämnda spörsmål; hur tolkning rätteligen skall ske göra teorierna ej i sig själva anspråk på att bestämma. Teorierna äro icke, såsom man av SCHMIDTS framställning a. a. skulle kunna förledas att tro, några tolkningsteorier, utan de hänföra sig till frågan om den rättsliga behandlingen av misstag, sc. sådana misstag som bestå i att löftesgivaren icke kommit att ge sin förklaring ett i tolkningshänseende riktigt innehåll. På sin höjd skulle kunna påstås, att man av teorierna analogt kan sluta sig till grundsatserna för tolkningsförfarandet. Men icke ens detta kan i nyare nordisk doktrin sägas vara allmänt erkänt (märk ock, att t. ex. tysk rätt har tolkningsregler motsvarande de svenska men i princip omfattar viljeteorin). Även om emellertid i svensk rätt tillitsteorin eller dess tankegångar skulle vara att tillämpa även vid tolkning, är det obegripligt, varför av denna teori skulle följa (jfr Schmidt s. 516), att vid tolkningen — alltså vid bestämningen av viljeförklaringens objektiva innehåll på grundval av samtliga förhandenvarande omständigheter — »den ena partens handlande bedömes för sig utan att den andra partens handlande föres in i 

hur skall man kunna veta, att misstagskontrahenten åsyftat något annat än viljeförklaringens innehåll, om ej först avgöres vad innehållet är? — och så går det även till i rättstillämpningen, varpå Vahlén lämnar ett flertal exempel. Ett hithörande rättsfall är NJA 1957 s. 69, åt vilket ägnas en utförlig kommentar; denna kan vara av speciellt intresse för dem som läst Schmidts uttalanden om rättsfallet a. a. s. 516.
    Jag övergår härefter — i enlighet med den uppfattning jag hyser om en recensents skyldigheter — till att söka sak med förf.
    Ett grundläggande spörsmål⁶ inom avtalsrätten är, hur man skall skilja mellan avtalets själva innehåll, å ena sidan, samt den utfyllning av avtalets rättsverkningar som sker genom rättsregler, närmast då dispositiva rättsregler, å den andra. Alla de regler, som i lag eller rättspraxis utbildats rörande avtal, främst de för skilda kontraktstyper utformade »naturalia negotii», anses ju icke innefattade i avtalets innehåll. Man får icke upplysning om desamma redan genom att avtalet tolkas, utan de komplettera eller utfylla rättssystemet trots att kontrahenterna i de ifrågavarande hänseendena icke uttryckt någon därpå riktad vilja; in casu kan man ej heller vara säker på att kontrahenterna, om de tänkt på saken, skulle ha gillat denna legala eller på rättspraxis grundade reglering. Skillnaden mellan tolkning och utfyllning är som sagt, även om den teoretiskt visst icke är problemfri,⁷ för gällande rätts del mycket viktig. Den har betydelse inom misstagsläran bl. a. såtillvida, att misstag om utfyllande rättsreglers innehåll icke kunna ha den relevans, som stadgandet om förklaringsmisstag tillerkänner misstag om förklaringens innehåll (jfr Vahlén s. 41). Och om en kontrahent vid avtalsslutet förutsatt visst faktiskt förhållande samt motparten insett eller bort insett denna förutsättnings förhandenvaro — eller om en förutsättning rörande visst faktiskt förhållande t. o. m. har varit gemensam för bägge kontrahenterna — kan, därest förutsätt- 

 

bilden». Schmidt vitsordar ju också (SvJT 1960 s. 426 f), att domstolarna äro främmande för denna besynnerliga idé. Svårt att förstå är också, inom parentes sagt, hur det skulle kunna innebära ett framsteg — det är väl kärnan i Schmidts försök till nyorientering på området — att i tolkningssammanhang på sätt som föreslås laborera med en culparegel (culpa in contrahendo). Det är en mager och just icke så färsk kost man här bjudes på. Att det ännu finnes så trofasta anhängare av culpabegreppet och en sådan tilltro till vad man därmed kan åstadkomma! — Hänvisas må även till Ulf Holmbäcks ovederläggliga kritik i SvJT 1960 s. 333 ff.
    I undantagsfall kan naturligtvis ett avtal, även med beaktande av allt som belyser dess innebörd, vara så otydligt (tolkningsdata vara så motsägande), att det icke är möjligt att anse den ene kontrahentens tolkning äga företräde framför den andres; något objektivt tolkningsresultat kan med andra ord icke ernås. Då strandar avtalet, alldeles följdriktigt, på dissens. Se från tysk rättspraxis det berömda »Semilodei»-fallet, där avtal slöts telegrafiskt med användande av ett överenskommet, i och för sig meningslöst nyckelord; ERGZ Bd 68 s. 6. Tillitsteorin pretenderar icke på att reglera förevarande läge, jfr Ulf Holmbäck i SvJT 1960 s. 620. Men dissensresultatet stämmer med en analog tillämpning av teorin. Om icke på grund av omständigheterna någondera kontrahenten har fog för att bygga på sin tolkning av avtalet, synes ingendera böra bli bunden.
⁶ Att såsom SCHMIDT a. a. s. 497 definiera, med spärrad stil, »tolkning» utan att alls taga ställning till detta spörsmål (se s. 507 not 31) förefaller knappast vara någon mening med.
⁷ Se mitt arbete »Kutym och rättsregel», 1960, s. 34 ff.

 

ningen varit oriktig eller sedermera slår fel, resultatet bli helt olika, allt efter som man menar att förutsättningen tillhörde avtalets innehåll, så att den kan framtolkas ur avtalet, eller man anser att förutsättningen låg utanför avtalsinnehållet och därför bör, såsom en fråga icke om förklaringsmisstag utan om verkan av felaktiga förutsättningar, bedömas direkt enligt rättsregler, dessa må vara att hänföra till »naturalia negotii» eller härledas ur »förutsättningsläran». Skola förutsättningar dragas in i avtalsinnehållet, få de såsom lätt inses en utomordentligt stor relevans, för resten icke blott negativt utan även positivt så att avtalet blir gällande i överensstämmelse med förutsättningen. Hålles desamma åter utanför avtalsinnehållet, blir relevansen starkt begränsad. Vad särskilt förutsättningsläran beträffar är man ju normalt i svensk rättstillämpning, och särskilt inom HD, ganska varsam med dess tillämpning, jfr t. ex. NJA 1951 s. 625.
    Även Vahlén understryker med kraft, att denna gränsdragning är viktig, och han sysselsätter sig åtskilligt med den. Att med anlitande av ett oklart använt tolkningsbegrepp sudda över skillnaden mellan tolkning och utfyllning — något som inom parentes sagt är ganska gouterat av våra domare — finner förf. med allt fog förkastligt. Hans systematik avser just, såsom det framhålles s. 197, att förebygga sådana onyanserade bedömningar som resultera i en sammanblandning, nämligen tolkningsfiktioner å ena sidan samt användning av utfyllade rättsregler utan ett ingående övervägande av vad som bör följa av själva avtalet å den andra.
    Men vari består då denna fundamentala skillnad? Ja, det plägar sägas att tolkningen inskränker sig till att fastställa avtalets (viljeförklaringens) betydelse, såsom grundval för dess rättsverkningar. Detta bereder knappast några principiella svårigheter, i den mån fastställelsen går ut på vad vederbörande kontrahent eller kontrahenter, enligt vad man kan utläsa ur deras ord eller uppträdande i övrigt, vid avtalsslutet haft uppe i sitt medvetande och velat göra till föremål för sitt beslut (märk: ej blott det förra). Men därutöver? En viljeförklaring »betyder» väl mera än vad på detta sätt varit aktuellt för kontrahenten eller omfattats av hans ställningstagande? Det torde icke enbart vara detta, som utgör tolkningens objekt, rättshandlingens innehåll.
    Det kan knappast påstås att Vahlén, trots den utförlighet varmed ämnet behandlats, bestämt gränsen mellan tolkning och utfyllning på ett klargörande sätt. Från den av honom teoretiskt antagna utgångspunkten, att genom tolkning fastställes det individuella förklaringsinnehållet, under det utfyllningen innebär en komplettering enligt allmänna normer av ofullständiga förklaringar, göras så många och vittgående avsteg, att man måste undra — när det lämnas åsido fall som äro så klara i endera riktningen, att det ej är något nämnvärt att resonera om — hur mycket av distinktionens värde som egentligen är i behåll. »Tolkning» tycks fattas så vidsträckt, att läsaren nog får intrycket, att den inbegriper hart när det mesta av vad som är karakteristiskt för utfyllning. I allt fall uteblir ett besked om var man skall sätta stopp. Förf. talar om att tolkning avser en individuell bedömning av det konkreta avtalet, medan vid utfyllning försiggår en regel- 

 

utbildning av mera generell och typiserad beskaffenhet. Men tanken fasthålles slappt. Ingen kan ju heller förneka, att även utfyllning ofta måste ske på grundval av de särskilda förhållandena vid avtalsslutet, på basis av en »individuell bedömning».
    Några uttalanden må här refereras. Det hävdas, att vid tolkning måste utöver de individuella förklaringskomplexen beaktas vissa allmänna rättsregler och företagas vissa lämplighetsöverväganden (därvid sammanhanget synes utvisa, att med »rättsregler» icke blott syftas på regler om själva tolkningsförfarandet; s. 201, jfr s. 204), att man vid tolkning har att uppmärksamma dels sådana individuella faktorer som adressatens tillit resp. löftesgivarens vilja, dels mera allmänna »objektiva» överväganden, så att tolkningen måste »på något sätt» vara en kombination av ensidiga och allsidiga bedömningar (s. 215), att i den mån tolkningens slutresultat är beroende av allmänna skälighetsöverväganden,⁸ dessa få företagas med utgångspunkt från vad som normalt lämpar sig för det till sin typ fixerade avtalsläget (dock att i vissa fall en »standard» måste uppställas med utgångspunkt från det individuella avtalets allmänna mening och förutsättningar; s. 223), att systemet av utfyllande rättsregler kan ha avgörande betydelse också för tolkningen — närmare utfört s. 223 f, där det bl. a. heter, att utfyllande regler kunna »liksom andra» intolkas i avtalet såsom en följd av vad som underförståtts av parterna vid avtalsslutet eller av avtalets allmänna uppläggning och förutsättningar, att tolkningen avser att fastställa avtalets ursprungliga innebörd även när det gäller att bestämma dess verkningar beträffande en för parterna från början oförutsedd, först vid avtalets senare tillämpning aktuell fråga (låt vara med utgångspunkt blott från förhållandena vid avtalets tillkomst, vilket senare ej alltid är utgångspunkten vid utfyllning, s. 198), samt att icke blott tolkning utan även utfyllning kan vara baserad på hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst; »både tolkningsregler och utfyllningsregler kunna således vara individuellt betonade eller mera allmänt utformade» (s. 194, 195, jfr s. 204).
    Över huvud kan man ej gärna läsa förf:s utläggningar i ämnet annorlunda än att vid tolkningen, fastställandet av avtalsinnehållet, måste dragas in en rad bedömningar av kontrahenternas bakomliggande förutsättningar; märk särskilt den sympati, som s. 202 ff kommer till uttryck gentemot den tyska läran om »utfyllande avtalstolkning», där bl. a. den hypotetiska partsviljan spelar en stor roll. Framställningen är visserligen härutinnan i flera hänseenden otydlig. Det framgår icke klart, om vad som åsyftats blott är för parterna gemensamma förutsättningar vid avtalsslutet eller om i alla händelser tänkts enbart på en kontrahents medvetna (och för motparten synbara) förutsättning. Mycket möjligt är för övrigt, att förf. ej velat säga mera, än att hänsyn till förutsättningar kan ingå i tolkningsförfarandet, och alltså icke avsett att yttra sig om i vilken omfattning så bör ske. Skall emellertid, i

 

⁸ Betecknande är, att när förf. s. 191 talar om att vid tolkning måste i praktiken beaktas dess »resultat», bl. a. intresset av ett rimligt förhållande mellan de ömsesidiga prestationernas storlek, han anser sig behöva varna för att därutinnan gå så långt som till att genomgående jämka för ena parten fördelaktiga avtal till dennes nackdel. 

den stora utsträckning förf. synes vara intresserad av, i avtalstolkning inbegripas även annat än det som, enligt vad med fog kunnat uppfattas, varit föremål för kontrahenters medvetande och beslut, är det tvivelaktigt om man kan undgå ett synnerligen vidsträckt beaktande av allsköns förutsättningar vid fastställandet av avtalsinnehållet — vilket som ovan antytts kan ha äventyrliga konsekvenser. Under alla omständigheter: om distinktionen mellan tolkning och utfyllning skall kunna begreppsmässigt upprätthållas och fylla den viktiga funktion som förf. som nämnt syftar till, måste rimligen med större precision och klarhet angivas var gränsen dem emellan går. Kan detta icke ske, måste det vara ett fel med hela den misstagslära, som avtalslagen bygger på och som såtillvida är gällande rätt. För all del: gällande rätt behöver icke vara sakrosankt; »ultra posse» etc. Men det har hittills icke visats, att antydda omöjlighet föreligger, och förf., som ej fört diskussionen efter den linjen, menar det uppenbarligen icke heller.
    För egen del är jag övertygad om att tolkningsbegreppet måste, om det skall göra tjänst för berörda ändamål, fattas vida snävare.
    Något mycket väsentligt, som kraftigt betonas i avhandlingen, är emellertid, att till avtalets innehåll, tolkningsförfarandets objekt, i första hand och som ett man kan väl säga dominerande tolkningsdatum hör vad förf. kallar det »yttre viljeuttrycket»: ordalydelsen, alltså de i kontraktet eller i de muntliga yttrandena förekommande orden enligt den mening, som jämlikt vedertaget språkbruk inom respektive kretsar i samhället inlägges i dem. Prima facie utgör detta viljeförklaringens innehåll." Så förhåller det sig, det må här tilläggas, även om det icke alls kan antagas, att denna objektiva betydelse varit uppe i kontrahenternas medvetande och föremål för deras beslut (jfr ovan). Ingen domare kräver, om ej särskilda motfakta förebragts, någon utredning om att kontrahenterna velat, eller eljest med sitt medvetande omfattat, det som täckes av det yttre viljeuttrycket.
    Än vidare kan man hålla med om — och det har nog starkt, kanske alltför starkt, influerat, när i avhandlingen tolkningsbegreppet fattats så extensivt som skett — att man vid bestämmande av ett avtals rättsverkningar ej sällan har anledning att, oaktat saken på intet sätt berörts vid avtalsslutet, analogisera från avtalsbestämmelserna, resp. naturligtvis draga motsatsslut från dem, om icke av annat skäl så för att få ett sammanhang i vad kontrahenterna stipulerat. Analogin kan, såsom i litteraturen framhållits, vara både av laganalogis och av rättsanalogis typ; en viss uttänjning anses, vad det senare beträffar, vara indicerad av hänsyn till avtalets »anda». Är detta tolkning eller tilllämpning av förutsättningsläran (närmast då den subjektiva förutsättningsläran)? Ja, om dylika analogislut dragas med största försiktighet, 

 

⁹ Vad SCHMIDT i SvJT 1959 s. 517 och 1960 s. 425 anför om att språket till större delen icke är ett fastslaget teckensystem, att de enskilda orden »regelmässigt är vaga till sin innebörd och få närmare precisering först om de ses i sitt sammanhang» o. s. v. kan aldrig utgöra ett vägande argument mot att ordens betydelse enligt gängse språkbruk (eller språkbruket i respektive kretsar) prima facie lägges till grund för avtalstolkning. Jag inbillar mig, att t. ex. radiohandeln skulle få det besvärligt, om man icke i det längsta hölle på att »radio» betyder radio och icke något annat. 

inom en mycket trång räjong, torde det verkligen här vara av mindre betydelse huruvida man talar om tolkning eller utfyllning. Ty även om det i enlighet med det senare alternativet skulle anses röra sig om en förutsättningsbedömning, kunna i dessa fall, trots den varsamhet som då principiellt är att iakttaga, starka skäl åberopas för förutsättningens relevans. Dock knappast alltid. När avtalsbestämmelserna äro ensidigt utformade till förmån för endera kontrahenten, varvid särskilt kan tänkas på den s. k. formulärrätten, kan det vara motbjudande att, i avtalets »anda», skärpa dennes övertag.
    Slutligen är det ett spörsmål, som här måste förbigås, huruvida och i vad mån den principiella gränsdragningen mellan tolkning och utfyllning må kunna påverkas av de särskilda, av Vahlén förtjänstfullt behandlade regler, som utbildats om själva tolkningsförfarandet, t. ex. regeln att ett avtal, när det är otydligt, tolkas till nackdel för den som formulerat det.
    Ytterligare en punkt, som har samband med tolknings- och misstagsläran, må här tagas upp.
    Vahlén vidhåller sin i doktorsavhandlingen hävdade åsikt, att de allmänna förutsättningsreglerna böra begränsas till att avse de fall, då den handlande haft ett medvetet antagande om ett visst faktiskt förhållande, i motsats till de fall då han utan att alls reflektera över saken »utgått från» förhållandet. Förf. föreställer sig förmodligen, att förstnämnda »psykiska moment» bättre än sist antydda hypotetiska inställning hos kontrahenten lämpar sig som rättsfaktum (motfaktum), jfr STJERNQUIST i TfR 1952 s. 549 f. Av de skäl jag anfört i SvJT 1952 s. 794 torde distinktionen dock vara tekniskt mycket svårgenomförbar och leda ut i subtiliteter. Även sakligt sett förefaller den svagt grundad. Nu tror sig förf. triumferande ha funnit ett argument för sin mening däri att, som han utvecklar, 32 § avtalslagen för sin tillämpning kräver, att misstagskontrahenten medvetet antagit viljeförklaringen ha annat innehåll än det objektivt riktiga; det heter ju »åsyftat» i lagrummet. Duger alltså distinktionen i detta fall, varför skulle den icke duga även eljest? Det rör sig nämligen om jämförliga lägen därutinnan att det även vid förklaringsmisstag, fastän man då befinner sig utanför» förutsättningslärans» område, ytterst är fråga om förutsättningsfall, låt vara av säregen beskaffenhet. Vederbörande är ju bestämd av ett oriktigt antagande, en felaktig förutsättning, såtillvida att han icke förstått vad hans förklaring objektivt sett betyder. Förutsättningen hänför sig alltså till förklaringen, icke till huruvida det ena eller andra faktiska förhållandet föreligger eller kommer att inträffa (resp. icke föreligger eller icke kommer att inträffa). Som stöd för sin åsikt anför förf. särskilt, att det icke går för sig — och det är ju sant — att tillämpa regeln i 32 § avtalslagen i sådana fall av blott hypotetisk inställning å den handlandes sida som då en person, vilken avgivit en förklaring med innehållet x, åberopar att han skulle ha givit förklaringen innehållet y, »därest han från början förutsett, att förklaringen x ej skulle komma att vara honom till fördel» (s. 58).

    Det sist anförda torde innefatta en tankeglidning hos förf. För att få fram en motsvarighet inom förklaringsmisstagets ram till det om- 

 

diskuterade fallet av icke medveten förutsättning bör man givetvis ej fråga, huruvida den handlande skulle ha avgivit sin förklaring, därest han vetat att förklaringen ej skulle, på grund av att verkligheten varit eller blivit annorlunda beskaffad än han räknat med, lända honom till fördel. Denna för förutsättningslärans fall typiska frågeställning passar icke här (jfr ock förf. själv s. 299). Utan den fråga som för ändamålet bör ställas är denna: kan det antagas att den handlande, vilken ej haft någon medveten föreställning om innebörden i sin förklaring, ändock skulle ha avgivit densamma, därest han känt till att förklaringens (objektiva) innebörd var sådan som den faktiskt var? Om denna fråga kan besvaras nekande (och medkontrahenten var i ond tro, det är ju en betingelse för relevansen), finns det intet skäl att frånkänna 32 § avtalslagen tillämplighet. En annan sak är, att den nu antydda situationen vid förklaringsmisstag är sällsynt. Ty medan det ofta förekommer, att folk vid avtalsslut utan några reflexioner däröver och således omedvetet bygger på antaganden om faktiska förhållanden som äro felaktiga, måste det vara besynnerliga människor, som avgiva en förklaring utan att medvetet åsyfta något alls.¹⁰ Om nu lagstiftaren på grund av förklaringsmisstagets egen natur icke hade rimlig anledning att tänka sig annat än att den handlande dock har någon medveten föreställning om vad han vill, när han alltså icke vill det objektivt uttryckta, och utformade lagtexten därefter, kan man icke därav draga någon slutsats för de fall, som man i doktrinen brukar beteckna som förutsättningsfall och där det som sagt är vanligt, att det av förf. åtrådda »psykiska momentet» saknas, i det att den handlande oreflekterat utgår från ett felaktigt antagande om hurudan verkligheten är eller skall komma att gestalta sig. Av vad nu sagts framgår tillika, att förf:s i övrigt skickliga tolkning av rättsfallet NJA 1949 s. 134 (s. 60 ff) ej är hållbar i vad han trott sig kunna ur HD-domen utläsa, att skillnaden mellan medveten och icke medveten förutsättning tillmättes betydelse för tillämpning av 32 § avtalslagen.

Hjalmar Karlgren