Vardagens processrätt
Min uppgift1 är att presentera några spörsmål inom processrätten, som vi inom domstolarna mer eller mindre dagligen komma i beröring med.
Som utgångspunkt vill jag taga en vanlig typ av bilmål. Upprinnelsen är en sammanstötning i en vägkorsning mellan en högersvängande cyklist och en bil, vars förare är under omkörning av cyklisten. Åklagaren åtalar bilisten och lägger honom såsom vårdslöshet till last att han hållit »för hög hastighet». Cyklisten yrkar i rättegången skadestånd och påstår, att olyckan därjämte berott på att bilföraren brustit i uppmärksamhet.
Åtalet, som sålunda gäller »för hög hastighet», föranleder först till följande spörsmål. Enär hastigheten icke kan vara för hög i och för sig utan endast i förhållande till något, måste avgöras vilka dessa omständigheter äro, till vilkas förhandenvaro anpassning av hastigheten bort ske; jfr TSA 1957 s. 151. Det åligger naturligtvis åklagaren att angiva detta. Och denna skyldighet kan ej vara betungande för honom, enär redan hans åtalsbeslut förutsätter att han tagit ståndpunkt därtill.
Många underrätter godtaga emellertid ett så allmänt hållet påstående som »för hög hastighet» utan att åklagaren anmodas utfylla gärningsbeskrivningen. Och därefter prövas huruvida bilistens hastighet varit högre än vad som betingats av de olika omständigheter, som genom vittnesmål eller annorledes framkomma under huvudförhandlingen. Har åklagaren verkligen knutit »för hög hastighet» till någon omständighet, hindrar det mången gång ej heller domstolen från att döma för uraktlåtenhet att rätta hastigheten efter annan omständighet än den sålunda åberopade.
I anslutning härtill inställer sig då frågan, huruvida en sådan dom är förenlig med det viktiga stadgandet i 30 kap. 3 § RB, sådan paragrafen allmänt tolkas i praxis, nämligen att dom ej får grundas på andra omständigheter än dem som åklagaren åberopat; se EKELÖF, Rättegång II s. 319 med där anmärkt litteratur. Kan man anse att »för hög hastighet» är ett tillräckligt rättsfaktum och att utfyllandet därav får ske ex officio? Eller bör det icke vara så, att begreppet »för hög hastighet» icke kan anses vara ett tjänligt rättsfaktum, eftersom begreppet såsom ovan anförts är ofullständigt. »För hög» skulle därför enligt denna uppfattning behöva knytas till något. Och detta »något» utgör en del av rättsfaktum. Härav skulle i så fall följa, att det icke överensstämde med 30 kap. 3 § RB att bilisten dömes för hållande av för hög hastighet med hänsyn till ex officio framletade omständigheter. Till förebyggande av missförstånd må inskjutas, att åklagaren i detta fall självfallet äger rätt att genom justering under huvudförhandlingen åberopa nya omständigheter; avgörande härför är i stället 30 kap. 9 § RB. — Det anförda har större betydelse än man kan tro. Om åklagaren i stäm-
ningsansökan skulle ha åberopat närvaron av vägkorsningen såsom den omständighet, till vilken bilisten hade bort anpassa sin hastighet, bör bilisten om möjligt kunna utgå från att icke exempelvis väglaget, vägens bredd eller frågan om solens bländande inverkan skola utgöra processens föremål. Omsorgen om den tilltalades trygghet i processen medför nämligen att han i förväg tveklöst bör äga veta, hur han skall förbereda sitt försvar. Ett sådant krav på stämningsansökningens innehåll bidrager dessutom till att koncentrera huvudförhandlingen, varjämte motverkas eljest föreliggande risk för att stämningsansökningen förlorar i betydelse och till följd därav lätt blir ett missiv till förundersökningsprotokollet; jfr BEHM i TSA 1957 s. 8. Samma företeelse förekommer även inom andra områden. I ett mål hade sålunda käranden — som med stöd av reglerna om godtrosförvärv yrkat utfående av viss egendom — såsom grund endast åberopat att köparen varit i ond tro. Vilka omständigheter, som konstituerade denna onda tro, hade däremot icke angivits utan detta utletade domstolen under målets handläggning, främst med utgångspunkt i svarandens egna uppgifter. Vad hade för övrigt hänt om svaranden vägrat att överhuvudtaget yttra sig? Samma erinran kan göras mot användandet av termerna vållande och vårdslöshet såsom rättsfaktum; jfr EKELÖF, Processuella grundbegrepp s. 62 och BOMAN i SvJT 1960 s. 396.
I detta sammanhang kan upptagas frågan, huruvida domstolen äger rätt att såsom skäl för häktning beakta annan omständighet än den av åklagaren åberopade. Ej så sällan förekommer nämligen att domstolen grundar sitt häktningsbeslut även på sådana omständigheter. Till stöd för uppfattningen att 30 kap. 3 § RB äger tillämpning även i sådant fall samt att till följd härav så icke får ske kan enligt min mening anföras NJA 1952 s. 518, där HD yttrade: »Såsom grund för L:s kvarhållande i häkte har åberopats, att det skäligen kan befaras att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. — Sådana omständigheter hava emellertid icke förebragts att L må på angivna grund2 alltjämt hållas i häkte med anledning av de brott för vilka rådhusrätten funnit honom vara misstänkt. — I följd härav2 prövar K. M:t lagligt att förordna att L skall omedelbart frigivas.»2a
Med det anförda vill jag peka på angelägenheten av att stämningsansökningen är fullständig och sålunda av beskaffenhet att bilda grundvalen för processen. Vikten av en riktig stämningsansökan belyses på ett intressant sätt av rättsfallet NJA 1957 s. 82. Detta mål har refererats med avseende å spörsmålet huruvida en person kunde dömas för rattfylleri vid det förhållandet att han tidigare för samma bilfärd dömts för vårdslöshet i trafik, därvid åberopats bland annat att han genom förekommen spritförtäring funnits ha saknat nödiga förutsättningar att föra fordonet. Det som i referatet från förevarande synpunkt emellertid är av intresse äro förhållandena vid det först väckta och prövade åtalet. RÅ-ämbetet föranleddes nämligen, efter att ha ägnat avsevärd uppmärksamhet åt frågan vad den tilltalade i det föregångna trafikmålet egentligen åtalats och dömts för, att konstatera följande:
2 Kurs av mig.
2a Se även NJA 1955 not. C 549. Däremot kan med hänsyn till ordalydelsen i 24 kap. 17 § RB annat gälla i det fall att åtal redan blivit väckt.
»Tydligt vore, att den gärning3 åtalet avsåge bestämdes (i målet) icke bara av vad som sades i stämningen3 utan också av det sätt varpå åklagaren utvecklade åtalet» (s. 93).
I anslutning till 30 kap. 3 § RB kan en annan omstridd fråga omnämnas, nämligen huruvida åtal för ett uppsåtsbrott, utan justering, berättigar till dömande för närmast därtill hänförliga culpabrott, t. ex. undanhållande och tjänstefel samt falskdeklaration och vårdslös deklaration; jfr EKELÖF i SvJT 1957 s. 306.3a — I detta sammanhang förtjänar ock beaktande huruvida domstolen på grund av ett åtal för rattfylleri, därvid såsom bevisning främst åberopats ett analysbevis, kan döma för rattonykterhet. Till stöd för uppfattningen att så finge ske har anförts, att frågan i de olika fallen gällde graden av påverkan samt att majus includit minus. Häremot har invänts, att rättsfaktum för rattfylleribrottet icke vore den omständigheten att alkoholhalten överstigit 1,5 promille utan i stället antagandet att vederbörande varit olämplig; jfr JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 133. Hinder mötte fördenskull icke att för rattfylleri döma den som haft till och med lägre alkoholhalt än 0,5 promille. — Enär den under denna punkt behandlade frågan enklast bringas ur världen genom en åtalsjustering, förmår domstolen ock i de flesta fall åklagaren att vidtaga denna åtgärd.
Men låt mig återgå till det ursprungliga bilmålet. Målsäganden hade såsom grund för sitt skadeståndsanspråk åberopat även att bilisten brustit i uppmärksamhet — ett rättsfaktum, då ju härtill knyter sig den rättsföljden att bilföraren i så fall anses skadeståndsskyldig. Får målsäganden göra detta utan stämning i brottmålet? Svaret beror av tolkningen utav 45 kap. 5 § andra st. RB i vad därigenom stadgas om enskilt anspråk »på grund av brottet». Antingen får målsäganden icke åberopa andra omständigheter av rättslig betydelse än dem vilka innefattas i åtalet; saken skulle ock kunna uttryckas så, att avgörande vore den tilltalades genom stämningsansökningen beskrivna beteende. Eller äger han rätt därtill med den begränsning likväl att gärningen icke får ändras, därvid med »gärning» avses vad som ligger innanför resjudicata-cirkeln. Skall med andra ord begreppet gärning tolkas i överensstämmelse med 30 kap. 3 § eller med 30 kap. 9 § RB? Att olika kriterier gälla, se EKELÖF, Processuella grundbegrepp s. 50. Meningarna härom synas gå i sär. Till stöd för förstnämnda uppfattning brukar anföras bland annat NJA 1948 s. 584. Någon säker ledning torde ej heller kunna hämtas från reglerna om målsägandens rätt att biträda åtalet; jfr motiven s. 261. En bidragande orsak till föreliggande villrådighet kan vara, att 30 kap. 3 § av praxis synes ha givits en annan tolkning än den i motiven avsedda; motiven torde nämligen icke ha begagnat sig av skilda identitetskriterier beträffande 30 kap. 3 § och 30 kap. 9 § RB.
Skulle gällande rätt intaga den ståndpunkten att målsäganden icke får grunda sin talan på andra omständigheter än dem åklagaren åberopat, måste tillstås att en sådan ordning i vissa fall kan te sig väl formalistisk. Man skulle därför i så fall kunna tänka sig den lösningen att målsäganden tillåtes åberopa annan omständighet, därest svaranden ut-
tryckligen går med härpå och målets omfång icke nämnvärt påverkas därav — en ståndpunkt som dock ej är formellt otadlig, eftersom förevarande typ av processhinder icke anses vara dispositiv; jfr NJA 1959 s. 658. Med hänsyn till det beroende av åtalet, som sålunda tilläventyrs må vidlåda det enskilda anspråket, torde målsäganden försiktigtvis i förekommande fall böra försäkra sig om att åklagaren breddar åtalet i den omfattning att grunderna för åtalet och käromålet sammanfalla eller, om så icke kan ske, själv väcka stämning. Sistnämnda utväg hindrar ej att kumulation kan äga rum, så att särskild huvudförhandling i skadeståndsmålet icke behöver hållas.
Ett annat spörsmål, som ej så sällan förekommer, är huruvida svaranden i ett hemskillnadsmål utan stämning får yrka underhåll av käranden för tid, som ligger före domen å hemskillnad. Svaranden, som i sådant fall normalt är hustrun, har ej erhållit bidrag till sitt underhåll under tiden närmast före rättegången och begagnar sig då därav att i målet utsträcka den tidpunkt, varunder mannen har att utgiva underhåll. Väl lärer det ej finnas något uttryckligt stadgande, enligt vilket krav på underhåll överhuvudtaget får framställas utan stämning. Emellertid torde grunden för tillåtligheten av dylika yrkanden vara, att de av hemskillnadsyrkandet föranledda frågorna, såsom frågan om vårdnad och underhåll, skola prövas i målet. Till den del anspråket på underhåll går utanför hemskillnadstiden är det emellertid ej accessoriskt. Hinder skulle följaktligen anses möta mot att upptaga yrkandet i nu förevarande del. Häremot göres då gällande, att en dylik ståndpunkt tvingar svaranden att uttaga särskild stämning å käranden med onödig omgång såsom följd. Enligt denna mening vore det därför praktiskt att tillåta ett sådant yrkande, även om det ej vore formellt oangripligt.
Frågan om part äger rätt att återkalla ett medgivande dyker även upp då och då. Den situationen kan föreligga, att den ursprunglige svaranden, efter att vid underrätten ha medgivit ett krav t. ex. å underhåll med visst belopp, i hovrätten yrkar att mindre belopp än vad som svarar mot hans medgivande måtte utdömas. Som förklaring till den ändrade ståndpunkten kan vederbörande då angiva antingen att hans inkomster undergått minskning efter domen i underrätten eller att medgivandet varit förhastat. I frågan uttalar GÄRDE i överensstämmelse med motiven (s. 174) den åsikten att sådant återtagande ej utan vidare vore tillåtet, och han har härför vunnit stöd av OLIVECRONA i dennes nyutkomna bok »Rätt och dom» (s. 194). EKELÖF har å andra sidan hävdat, att sådan handling vore tillåten; Civilprocessen II s. 50.3b Praxis synes mig vacklande. Ett alldeles färskt rättsfall kan emellertid omnämnas i sammanhanget, nämligen NJA 1960 not. B 7. I målet — ett bilmål — hade två barn, i anledning av förlusten av sina föräldrar, av en lastbilsförare yrkat livränta av viss storlek. Föraren invände däremot bland annat, att avdrag därifrån borde göras med belopp, som i form av särskilt barnbidrag kunde komma att utgå av allmänna medel. Barnen förklarade sig inför häradsrätten medgiva detta yrkande. Och domslutet utformades med hänsyn härtill. HD:s dom innehåller här-
om »Lastbilförarens yrkande att livräntorna skola minskas med beloppen av särskilda barnbidrag, som enligt framtida beslut av statsmakterna kunna komma att utgå av allmänna medel, kan mot barnens hos K. M:t gjorda bestridande4 icke bifallas». Det vill synas som om HD här utan vidare godtagit återkallelsen.
Kunna två åtal förenas i samma rättegång även för det fall att åtalen icke, såsom 45 kap. 3 § RB föreskriver, äro väckta vid samma domstol? Spörsmålet uppkommer främst vid tillämpning av reglerna om överflyttning av mål från en domstol till en annan. Att så får ske, synes emellertid självklart; NJA II 1943 s. 566 och EKELÖF, Rättegång II s. 349 not 11. Genom dom har Svea hovrätt ock ansett, att kumulation kan äga rum mellan ett vid underrätt väckt mål och ett mål, som enligt bestämmelserna angående ämbetsbrott av högre ämbetsmän anhängiggjorts efter stämning i hovrätten; hovrättens dom d. 16 juni 1960 (hrr Zetterberg, Senndahl, Ericsson, Backman och Ekström, referent). Se i frågan även MO 1952 s. 166 samt NJA 1942 s. 431 och 1956 s. 54.
Tilltrosparagrafen tilldrager sig ock i förevarande sammanhang särskild uppmärksamhet. Skall denna iakttagas av hovrätten självmant eller åligger det vadekäranden att beakta denna? Även om meningarna härom alltjämt gå isär, torde dock den åsikten bliva mer och mer förhärskande att skyldigheten bör åvila vadekäranden. Det anses då, att bestämmelsen numera varit i kraft under så lång tid att advokaterna rimligen måste ha fått upp ögonen för denna. Vidare är det mången gång vanskligt för referenten att redan vid tidpunkten för målets utsättande till huvudförhandling taga ställning till tilltrosfrågan; i praktiken tager referenten närmare befattning med målet först någon vecka före huvudförhandlingen. I ett fall, där referenten emellertid föranstaltade om inkallande av sådan tilltrosbevisning, inledde parterna huvudförhandlingen med den anmälan att de träffat förlikning utom med avseende därå att ingendera ville vidkännas kostnaden för de av hovrätten självmant inkallade vittnena! Det synes dock högst otillfredsställande att hålla en kostnadskrävande förhandling i medvetande att möjligheterna till ändring av underrättens dom vore beskurna till följd av att hovrätten saknade fria händer beträffande bevisvärderingen. Även om advokatens underlåtenhet att beakta bestämmelsen kunde tillräknas honom såsom försummelse, synas vidare ringa utsikter föreligga för parten att utfå skadestånd av ombudet. EKELÖF har ock — Rättsmedlen s. 51 — förordat, att referenten i förekommande fall borde fästa vadekärandens uppmärksamhet på saken. Såsom antytts torde så emellertid icke ske i någon större utsträckning.
Slutligen kunna bestämmelserna om rättegångskostnad giva upphov till åtskillig diskussion. Frågan gäller då närmast huruvida vadekäranden trots viss framgång i hovrätten med hänsyn till bestämmelserna i 18 kap. 4 § RB ändock kan vara skyldig att bära sina egna kostnader eller till och med tvingas att gottgöra vadesvaranden dennes kostnader; NJA 1959 s. 688 med där anmärkta rättsfall. Till detta kommer frågan huruledes kostnaderna skola fördelas i de olika instanserna. Skola dessa fördelas på samma sätt, eller skall full ersättning utgå för kostnaderna vid underrätten medan överrättskostnaderna i sådant fall antingen kvittas eller jämkas för den i målet vinnande? Reglerna synas
(onödigt) invecklade; jfr WELAMSON i SvJT 1959 s. 234 f.5 Till följd härav synes ännu ej någon fast praxis finnas utbildad. Och dock kan det vara av den största betydelse för parterna att i förväg känna till huru kostnaderna komma att fördelas. Den som exempelvis avser att överklaga en dom, kan vid ställningstagande till frågan, vad han tilltror sig att kunna vinna i högre instans, mången gång icke bortse från rättegångskostnaderna. Skulle vederbörande trots viss framgång i den högre instansen ändock få betala icke endast sina egna utan ock motpartens kostnader, kan vissheten härom till och med avhålla honom från fullföljd. En sådan ordning torde ej så sällan gälla i t. ex. skadestånds- och underhållsmål. Har svaranden, mot sitt bestridande av betalningsskyldighet överhuvudtaget, dömts att utgiva visst belopp, synes han i överensstämmelse med HD :s praxis även vid utverkande i högre rätt av någon nedsättning därav icke kunna undgå skyldigheten att gottgöra motparten dennes kostnader; se Welamson i SvJT 1959 s. 236. Om då dessa kostnader kunna förväntas bliva högre än den sannolika vinsten beträffande huvudsaken, kan denna omständighet som sagt avhålla honom från att överklaga. Saken har ock en annan ej oväsentlig sida. Skulle det förhålla sig så, att svaranden i det anförda exemplet i överrätten bedömdes välvilligare med avseende å rättegångskostnaderna därest han vid underrätten i stället medgivit något belopp, kunde det förhållandet öva inverkan på den ståndpunkt han borde intaga i huvudsaken.
På tal om rättegångskostnad uppkommer ock en omstridd fråga i det fall att en person, som vid underrätten — jämte det hans talan i saken även innefattande anspråk på sådan kostnad ogillats — förklarats pliktig ersätta motparten dennes kostnader, i hovrätten yrkar »bifall till den vid underrätten förda talan». Äger man rätt att i hans vadetalan intolka yrkande om befrielse från att gälda motpartens rättegångskostnader? Till stöd för att sådan rätt föreligger anföres, att befrielsen rimligen måste anses accessorisk till yrkandet om gottgörelse för egna kostnader. Vill man få sina egna kostnader ersatta av motparten, vore det enligt denna mening så självklart att man i vart fall ville undgå gäldande av motpartens kostnader, att detta förhållande måste vara uppenbart för envar. Vunne vadekäranden i hovrätten, måste det te sig stötande, att han ändock finge ersätta motparten dennes kostnader vid underrätten. Resultatet härav bleve en kvittning av kostnaderna på det sätt att vardera parten svarade för den andres kostnader. Mot denna mening invändes då, att ordalagen i 50 kap. 25 § RB lade hinder i vägen häremot samt därjämte att risk formellt förelåge för att underrätten med ledning av vadeinlagan redan utfärdat lagakraftbevis å ifrågavarande del. Hänvisningen till utställandet av lagakraftbevis föranleder i sin tur frågan, om någon underrätt verkligen vore benägen att i den angivna situationen utfärda sådant bevis. Såsom antytts gå meningarna isär, ehuru den uppfattningen, enligt vilken intolkande finge ske, naturligt nog torde vara den förhärskande.
Det nu anförda har visat, att tillämpningen av den nya rättegångsbalken i vissa icke oviktiga hänseenden bereder svårigheter samt att rättsvetenskapsmännen således icke behöva lida brist på arbetsuppgifter.
Allan Ekström