ULF CERVIN. Om passivitet inom civilrätten. Lund 1960. Norstedts. Akad. avh. 284 s. Kr. 26,00.
Frågan i vad mån passivitet, underlåtenhet att handla, har rättslig relevans, har för nordisk rätts del undersökts främst av ARNHOLM och KNOPH. Deras undersökningar ge vid handen, att de norska domstolarna i icke ringa utsträckning skulle tillerkänna passivitet betydelse utanför de lagbestämda fallen.
För dansk rätts del är en motsvarande, ehuru mindre omfattande undersökning redovisad i ett i UfR 1944 publicerat föredrag av landsdommer C. BANG. AV hans redogörelse synes framgå, att det icke heller förde danska domstolarna lärer vara främmande att utan direkt stöd i lag tillerkänna passiviteten relevans.
Vad svensk rätt beträffar har det nämnda spörsmålet i doktrinen tidigare ägnats endast mera sporadisk uppmärksamhet och ej gjorts till föremål för särskild undersökning. En sådan har emellertid nu företagits av ULF CERVIN, vars arbete härutinnan resulterat i en vid Lunds universitets juridiska fakultet d. 12 nov. 1960 ventilerad gradualavhandling med titeln »Om passivitet inom civilrätten».
Inledningsvis återger förf. grunddragen i Arnholms »Passivitetsvirkninger» och Knophs »Ikke-bruk av rett, særlig av åndsrettigheter». Naturligt nog bygger Cervins framställning i fortsättningen i icke ringa grad på dessa verk men om någon osjälvständig efterföljd är alls icke fråga. Liksom hos dessa båda föregångare och framför allt då hos Arnholm är det rättspraxis, som utgör det huvudsakliga materialet för undersökningen. Förf. säger sig ha funnit, att våra domstolar i ett flertal fall »utan att man kan märka ett direkt åberopande av i lag upptagna regler härom» ha avvisat ett anspråk eller en invändning därför att anspråket eller invändningen icke gjorts gällande »i tid». Att märka är att förf. härvid beaktar icke blott domar i högsta instans, utan även fall, där en rättsuppfattning sådan som den ifrågavarande kommit till uttryck endast i dissens eller i dom i lägre instans. Till detta förhållande blir anledning återkomma i det följande. Undersökningen är ej begränsad till de svenska domstolarnas avgöranden utan omfattar även danska och norska domar. Förf. har gått igenom referaten och A-notiserna i samtliga årgångar av NJA. Härutöver har han, utan att dock någon systematisk genomgång gjorts, beaktat i Schmidts och Naumanns prejudikatsamlingar redovisade fall. De danska och norska rättsfallen ha uppsökts med doktrinens hjälp.
Inför genomgången av rättsfallsmaterialet beaktas de lagbestämmelser, där tanken att i tiden begränsa möjligheten att framställa ett anspråk eller en invändning, kommit till uttryck. Förf. säger här, att förutsättningarna för tillämpning av de regler, som uppställa en fix frist, äro noggrant reglerade i lag och dessa regler skulle icke ha tillämpats
annat än under de sålunda angivna förutsättningarna. Att tillämpa dem ex analogia skulle icke vara möjligt. Vad däremot beträffar reklamationsreglerna skulle förhållandet vara ett annat. Inom handelsrätten hade under senare hälften av 1800-talet i praxis utvecklats en reklamationsskyldighet för fall av mora, fel och brist. Denna praxis beaktades under förarbetena till Köplagen, Kommissionslagen och Avtalslagen och i motiven till de båda förstnämnda anges, att de där givna reklamationsreglerna icke skulle vara exklusiva. Man ifrågasatte emellertid möjligheten och lämpligheten av att uppställa mera generella reklamationsregler och överlämnade åt praxis att avgöra om reklamationsskyldighet borde statueras utöver vad nu angivits. Här menar sig förf. ha en utgångspunkt för sin undersökning. Den avser civilrättsliga förhållanden överhuvudtaget men på grund därav att rättsfallsmaterialet huvudsakligen varit att hämta från handelsrättens område har detta kommit i förgrunden.
Vid sitt försök att klarlägga under vilka förutsättningar man i svensk rättspraxis utan direkt stöd i lag tillerkänt underlåtenhet verkan, ställer förf. upp vad han kallar »en modell för [hypotes om] företeelsens ungefärliga uppbyggnad». Det förefaller dock ha varit lämpligare att använda beteckningen hypotetisk modell. Av vilka beståndsdelar modellen skall byggas upp bestämmes under beaktande av doktrin och rättspraxis men främst med ledning av reklamationsreglernas utformning. Resultatet blir det att i modellen tänkas ingå ett tidsförlopp och därunder ändrade förhållanden samt kunskap resp. god tro. En rättsfallsanalys företages sedan i avsikt att utröna dels i vad mån överensstämmelse föreligger mellan de i modellen ingående kraven och de förutsättningar, under vilka domstolarna tillerkänna passiviteten relevans, dels vilken verkan passiviteten tillerkännes, då den överhuvudtaget anses relevant. Resultatet av den undersökning, som förf. företager utifrån det i modellen ingående kravet på förändrade förhållanden skulle bli det, att en oöverensstämmelse skall ha uppstått mellan vad han kallar en rättslig och en faktisk situation. Att förändringen skall ha medfört en intresseförskjutning — eller risk för en sådan — skulle icke krävas i det enskilda fallet men en intresseförskjutning skulle kunna utgöra ett motiv att tillerkänna passiviteten relevans. — Undersökningen beträffande tidsrekvisitet säges ha givit negativt resultat, i det praxis på denna punkt ej utvisar någon enhetlig tendens förutom möjligen den att tidsförloppet ofta anges till sin längd utan uttalande om huruvida dröjsmålet är att betrakta som oskäligt eller otillbörligt. — Krav på kunskap hos den passive om de faktiska förhållandena ställes så gott som undantagslöst. Frågan om huruvida efterforskningsplikt föreligger säges vara svårare att besvara; som regel torde dock en sådan få antagas. Hos motparten skulle i flertalet fall aktsam godtro krävas.
Härefter diskuteras vad förf. kallar overksamhetsrekvisitet eller motåtgärders utformning. Frågan om vilken grad av aktivitet, som fordras för att anspråket skall anses ha gjorts gällande, säges få besvaras med hänsyn till det enskilda fallets art. Så skulle en enkel hänvändelse kunna vara tillräcklig för att vidmakthålla anspråket, om detta är, som det säges, av mindre värde och grunden till det är klar och okomplice-
rad, medan i fall av mera omfattande och komplicerade anspråk rättsliga åtgärder stundom skulle behöva vidtagas.
Det av förf. genomgångna rättsfallsmaterialet säges ge vid handen, att passivitetsverkningar av tre olika slag skulle förekomma. Dessa anges som avtalsverkan, bevisbördeverkan och skadeståndsverkan. Med avtalsverkan förstås »att avtal uppkommer, förändras, anses ha visst innehåll eller upphör» genom vederbörandes passivitet. I de fall, där passiviteten säges ha avtalsverkan, vilka äro de vanligast förekommande, användes i domarna oftast vad förf. kallar viljeuttryck resp. objektiva uttryck, de förra av typen »finge anses ha godkänt», »måste anses ha medgivit» m. fl. liknande och de senare av typen »har köparen ansetts bunden», »har ådragit sig betalningsskyldighet» o. s. v. Stundom anges, i fall av avtalsverkan, passiviteten vara ett bevis bland andra för att viss viljeinriktning förelegat hos den passive. Slutligen beaktas här passiviteten som tolkningsdatum. — Endast i ett ytterst ringa antal fall skulle passiviteten ha den verkan, att bevisbördan omkastades, eller medföra skadeståndsskyldighet.
Under rubriken »Faktorer som kan medföra passivitetsverkan» behandlar förf. frågan om vad han kallar »den gemensamma orsaken» till att passiviteten tillerkänts relevans i de fall, som undersökningen visar. Här skulle vara av betydelse sådana konkreta omständigheter som kontraktsförhållande, affärsförbindelse och möjligen också tidigare förhandlingar men däremot endast i mera extrema fall sådana abstraktafaktorer som exempelvis illojalitet och missbruk.
Slutligen undersökes huruvida förefintligheten av en tvingande lagregel eller en lagregel, som uppställer viss frist, påverkar spörsmålet om passivitetens relevans. En lagregel av det förra slaget har funnits praktiskt taget undantagslöst utesluta passivitetsverkan. Fråga rörande den senare relationen säges icke ha varit före i svensk praxis, men det skulle icke vara att antaga, att en preskriptionsfrist kunde förkortas genom den berättigades passivitet. Laga förfall och force majeure skulle i allmänhet kunna anföras som skäl att icke erkänna passivitetsverkan.
Förf. säger sig vilja visa, att tanken, att tillerkänna underlåtenhet relevans utan direkt stöd i lag, har vunnit visst insteg, icke mer. Han begränsar sig härvid huvudsakligen till en kartläggning av vad som i rättspraxis kommit till uttryck; han behandlar de spörsmål, som kommit under domstolarnas bedömande. En sådan avgränsning kan naturligtvis ha sitt berättigande. Man hade dock önskat, att den som gjort denna omfattande undersökning, också hade beaktat situationer, i vilka passiviteten kunde tänkas tillerkänd relevans, ehuru fråga därom icke varit föremål för domstols prövning. Begränsningen till det material, som rättspraxis ger, synes vidare ha lett till att förefintlig doktrin på viktiga punkter blivit förbisedd. Så exempelvis i fråga om den reklamationsskyldighet, som är stadgad i Avtalslagen 28 § 2 st. och 32 § 2 st. Förf. konstaterar här: »Man torde icke i praxis kunna spåra någon utvidgning av i dessa regler upptagna principer till övriga typer av ogiltighetsgrunder i 3 kap. AvtalsL.» Att denna och närliggande frågor varit föremål för uppmärksamhet flerstädes inom nordisk doktrin lämnas obeaktat så när som på en nothänvisning till GOMARDS gradualav-
handling. KARLGRENS synpunkter på det förevarande spörsmålet i hans uppsats om nullitet och angriplighet bjuda dock ett intresseväckande utgångsläge för dess vidare behandling.1 Fråga är för övrigt om huruvida den nu nämnda begränsningen kan anses konsekvent genomförd, då förf., när han behandlar beståndsdelarna i den ovan nämnda modellen, anser sig kunna gå utanför vad som kommit till uttryck i praxis. Så exempelvis beträffande spörsmålen om huruvida i kravet på kunskap hos den passive får anses innefattad en efterforskningsplikt, huruvida passivitet under omyndighet eller sinnessjukdom må åberopas och huruvida force majeure utesluter passivitetsverkan.
Avhandlingens största värde ligger onekligen i den omfattande rättsfallsredovisningen. Denna framstår som resultatet av ett imponerande arbete och bör kunna lända till stor nytta i en fortsatt diskussion av spörsmålet om passivitetens relevans. Materialet är tack vare ett fullständigt register lätt åtkomligt. Väl saknar man ett och annat rättsfall av intresse för undersökningen — en brist som dock synes så undantagsbetonad, att den icke bör vara ägnad att i nämnvärd mån rubba respekten för förf:s möda och noggrannhet i fråga om materialsamlandet. Anmälaren hade för sin del väntat att återfinna rättsfallen NJA 1935 s. 613, 1937 s. 180, 1939 A 168 och 1953 C 206. I fallet NJA 1937 s.180 synes makes underlåtenhet under lång tid att framställa anspråk på del i makarnas bo ha ansetts innefatta eftergivande av sådant anspråk. Rättsfallet NJA 1935 s. 613, där också fråga är om makes underlåtenhet att påkalla bodelning, synes väl ha försvarat sin plats i den del av arbetet, där förf. behandlar fall, då passivitet fått tjänstgöra som hjälp vid tolkning av avtal. I rättsfallet NJA 1939 A 168 var väl främst fråga om efterlevnad av sedermera ogiltigförklarade avtal genom betalning men detta fall torde ha minst lika stort intresse för spörsmålet om passivitetens relevans som de av förf. i not 55 på s. 74 redovisade condictio-indebiti-fallen NJA 1942 s. 101, 1955 s. 310 och 1958 s. 475. Förhållandena i fallet NJA 1939 A 168 utgöra en ingalunda ointressant illustration till problemet om huruvida bristande kunskap om möjligheten att göra ett anspråk gällande må åberopas av den passive. Fallet NJA 1953 C 206, slutligen, synes ha sin plats i den del av arbetet, där förf. behandlar frågan om huruvida underlåtenhet att framställa ett anspråk, för vilket viss preskriptionstid är i lag bestämd, skall kunna leda till att anspråket går förlorat, innan den sålunda lagstadgade fristen ännu är ute. Med hänsyn till icke blott detta rättsfall utan också det i avhandlingen redovisade fallet NJA 1959 s. 471 är det anmärkningsvärt, att förf. [s. 253] säger, att det nämnda spörsmålet icke skulle ha berörts i svensk praxis. I båda fallen ansågs hustrus underlåtenhet att av mannen utkräva underhållsbidrag enligt avtal icke kunna förkorta den 10-åriga preskriptionsfristen. Här kunde också ha omnämnts det av förf. i annat sammanhang beaktade fallet SvJT 1952
s. 205, där fråga var om hustrus underlåtenhet under 12 år att av mannen utkräva underhållsbidrag enligt avtal, fastställt i domstols utslag i mål angående hemskillnad. Med en motivering, som det skulle föra för långt att här återge, förklarade HovR:n hustrun icke äga rätt till underhållsbidrag ens för de tio sistförflutna åren. Detta fall anföres av förf. som exempel på att det passiva uppträdandet skulle ha tillerkänts verkan som bevisdatum. Möjligen hör det dock snarare hemma i det avsnitt, där det talas om passivt uppträdande som tolkningsdatum: fråga var om huruvida mannens åtagande att utge underhållsbidrag »under hemskillnadstiden» av parterna fattats som ett åtagande avseende endast 12 månader från vunnen hemskillnad. Mannen betalade för den sist angivna tiden och hustrun vidtog ingen åtgärd för att utfå ytterligare bidrag. Ehuru här alltså snarare torde föreligga ett tolkningsspörsmål än en fråga om relationen mellan passivitetens relevans och en preskriptionsregel, synas förhållandena i fallet ha kunnat användas som illustrationsmaterial vid behandlingen av den förstnämnda frågan, nämligen beträffande av Knoph skisserade, speciella situationer, där han menar, att preskriptionsfristen skulle kunna förkortas genom den berättigades passivitet, ett antagande, som Cervin för svensk rätts del tillbakavisar (s. 252 och 253). HovR:n talar dock om att ett krav från hustruns sida i anslutning till betalningens upphörande måste antagas ha föranlett att mannen begärt äktenskapsskillnad och därmed fått en slutpunkt för underhållsåtagandet. Diskuteras kan väl också förf:s analys av rättsfallet NJA 1946 s. 679, som rör fråga om befrielse på grund av penningvärdeförsämring från åtagande att för framtiden tillhandahålla järnvägsbiljetter till visst pris. Förf. vill här se en tillämpningav en »allmänt accepterad och vidmakthållen huvudregel, att förändrade faktiska förhållanden icke tillerkännes rättslig relevans i så måtto att de skulle kunna medverka till eller ensamma åstadkomma ett rättsförhållandes uppkomst eller påverka beståndet av ett sådant». Med hänsyn till de mycket speciella förhållanden, som voro förhanden i fallet, synes överhuvud icke från avgörandet i detta böra dragas slutsatsen, att våra domstolar icke skulle kunna förväntas jämka ett avtal på grund av en betydande penningvärdeförsämring. Det förvånar, att förf. ej närmare beaktar RODHES synpunkter på fallet — förf. hänvisar dock vid sin behandling av detsamma till Rodhes rättsfallsöversikt i SvJT1951.2 Rättsfallet redovisas i ett avsnitt av Cervins arbete, som behandlar frågan om verkan av en intresseförskjutning i fall, där passivitet icke åberopas. Förf. kommer härvid till följande slutsats: »Man torde således — åtminstone för svensk rätts del — kunna anta, att generellt sett en intresseförskjutning icke utan stöd i lag tillerkännes relevans, när det gäller uppkomst eller fortvaro av rättsliga förhållanden». Det skulle föra för långt att här diskutera riktigheten av detta förf:s påstående. Konstateras kan dock att överensstämmelse stundom ej synes vara för handen mellan det av förf. i denna fråga sagda och de anförda beläggen. Anmärkningsvärt är att förf. tydligen ej uppmärksammat Rodhes behandling av spörsmålet om jämkning av kontrakt på grund
av ändrade förhållanden i referat till det 19 :e nordiska juristmötet och senare i Scandinavian studies in law. Det hade säkert varit tjänligt att i det förevarande avsnittet av arbetet beakta särskilt den av Rodhe angivna utgångspunkten för ämnet och vad han anför underrubriken »Lagstiftningstekniska synpunkter».3 Framställningen överhuvudtaget i kap. IV skulle säkerligen ha vunnit på att förf. givit den ett bättre utgångsläge genom en närmare utredning av innebörden i begreppen rättslig och faktisk situation samt intresseförskjutning och risk för intresseförskjutning.
Ett ytterligare exempel på att förefintligt rättsfallsmaterial kunde ha noggrannare analyserats och därmed bättre utnyttjats i den av förf. företagna undersökningen återfinnes vid behandlingen av Köplagens regler om reklamationsplikt vid mora. Det är enligt förf. allmänt antaget, att reklamationsplikten i 26 § Köplagen icke skulle avse köparens rätt till skadestånd — skadeståndsrätten skulle endast vara underkastad »sedvanlig preskription». Här hänvisas emellertid till ett danskt rättsfall av år 1918, där enligt förf. den frågan skulle ha hållits öppen om icke ett passivt uppträdande från köparens sida under en längre tidrymd efter omständigheterna skulle kunna leda till att denne gick förlustig också sin rätt till skadestånd. Vidare hänvisas till ytterligare två danska rättsfall — av år 1941 och 1949 — och en rättsfallsöversikt i TfR 1950, där det sistnämnda av dessa båda fall kommenteras. Kommentatorn — højesteretsdommer FROST — ställer här i huvudsak samma fråga som enligt Cervin skulle ha hållits öppen i 1918 års fall. I 1941 och 1949 års fall fanns köpare ha gått förlustig sin rätt till skadestånd på grund av underlåtenhet att tidigare framställa anspråk därpå. Det rörde sig här — märkligt nog — icke om längre tidrymder än 15 resp. 4 månader. Om förf. har ansett dessa rättsfall ej motivera en närmare undersökning huruvida den ifrågavarande rätten till skadestånd är oberoende av varje som helst reklamationsplikt, kunde det ha varit av intresse att få veta något om skälet härtill utöver den antydan, som möjligen ligger i beskedet, att i rättsfallet UfR 1941 s. 1172 passiviteten tillerkändes relevans »på icke-juristernas tillskyndan».
Åtskilliga av förf:s rättsfallsanalyser inbjuda till diskussion och på sina ställen kunde väl rättsfallsmaterialet ha bättre utnyttjats i framställningen. I det mesta lärer emellertid invändning emot de slutsatser förf. drar utifrån anförda rättsfall ej vara att göra — detta stundom dock av det skälet, att förf. är ytterst försiktig vid sina analyser, en försiktighet, som i mycket är berömvärd men som dock förefaller ha sin negativa sida. Mera inträngande rättsfallsanalyser och en mera ingående diskussion — icke minst vad beträffar HD:s dom i de fall, där ej HD men väl domstol i lägre instans eller dissident velat tillerkänna passiviteten relevans — skulle sannolikt ha lett till större respekt för vissa av förf:s konstateranden.
Som här tidigare nämnts, säger förf. sig ha för avsikt att undersöka i vad mån man kan spåra en tendens hos domstolarna att utan direkt stöd i lag tillerkänna underlåtenhet att handla relevans. Som resultat av denna undersökning redovisar han icke blott domar i högsta in-
stans utan även underdomstolars domar och dissenser, där den nämnda tendensen kommit till uttryck. En sådan redogörelse är utan tvivel av intresse. Mot förf:s sätt att använda rättsfallsmaterialet som belägg för sina uttalanden torde dock invändning stundom få göras. Sålunda åberopas domar och vota i olika instanser — svenska, danska och norska— vid sidan av varandra. Eftersom förf. endast vill påvisa uttryck för den nämnda tendensen, må detta väl ske. Det gäller emellertid för läsaren att hålla i minnet, att förf. använder detta något egendomliga förfaringssätt, annars riskerar man att i förstone bli vilseledd av vissa förf:s uttalanden. Så exempelvis då i huvudtexten säges, att svensk praxis ansett reklamationsplikt föreligga, eller kortare, att reklamationsskyldighet ansetts föreligga, eller motsvarande, därvid emellertid — i not — åberopas endast ett icke publicerat hovrättsfall, en eller flera dissidenter i HD etc.
Undersökningen av rättsfallsmaterialet säges alltså ske i avsikt att spåra förekomsten av en av förf. inledningsvis antagen tendens hos domstolarna att tillerkänna passivitet relevans. I fortsättningen talar förf. emellertid ställvis om en sådan tendens, ställvis om tillämpning av en passivitetsgrundsats eller en passivitetsregel. Av ordalagen skulle man kunna föranledas tro, att här skett en glidning i sak, att förf. gått över från att med hjälp av en hypotetisk modell undersöka, huruvida hos domstolarna kan spåras en tendens att utan direkt stöd i lag tillerkänna passivitet relevans, till en undersökning rörande tillämpningen av en rättsregel (passivitetsregel). Så tycks dock ej vara fallet. Man står här tydligen endast inför en slapphet i ordvalet. Även när förf. talar om tillämpning av en passivitetsregel etc. fasthåller han uppenbarligen sin avsikt att endast söka spåra den nämnda tendensen.
Här har framhållits önskvärdheten av en stundom mera ingående behandling av i avhandlingen redovisat rättsfallsmaterial. Ett motsvarande önskemål gör sig gällande beträffande vissa andra sidor av undersökningen. Så skulle man gärna sett resonemanget vidarefört exempelvis vad beträffar kravet på god tro hos den »aktiva» parten och betydelsen av rättsvillfarelse hos den passiva. Det låter sig knappast göra att i en recension taga upp dessa omfattande spörsmål till diskussion. — Vad godtroskravet beträffar må dock sägas, att frågan om efterföljande god tro förefaller kunna ha större intresse för passivitetsspörsmålens del än förf. velat tillmäta den. Härvid är att märka, att förf. — vid behandlingen av tidsrekvisitet — ej ägnar de exceptionellt långa tidrymderna särskilt intresse. Man frågar sig emellertid om det icke kunde varit tjänligt att undersöka huruvida passivitet under mycket lång tid — eventuellt i förening med en märkbar intresseförskjutning — möjligen skulle kunna tänkas få betydelse även om endast efterföljande god tro kan åberopas. — Rättsvillfarelses relevans beröres inledningsvis, då förf. går att utreda frågan om den närmare innebörden av det i modellen ingående kravet på kunskap hos den passive. Efter att ha konstaterat, att den kunskap, det här är fråga om, kan hänföra sig till ett faktiskt förhållande eller till en rättsregel, meddelar förf., att han, frånsett något »gränsfall», endast kommer att behandla det förra slaget av kunskap. En sådan begränsning anser förf. försvarad därmed, att frågan om rättsvillfarelses relevans icke utan en special-
undersökning skulle kunna bedömas någorlunda säkert och att det icke läte sig göra att inom ramen för det förevarande arbetet företaga en sådan undersökning. Det torde väl dock få sättas i fråga om det sålunda är motiverat att utesluta spörsmålet om rättsvillfarelsen. Att förf. avvisar tanken på en mera omfattande undersökning är uppenbarligen befogat. Fråga är emellertid om icke en medelväg stått honom till buds mellan en sådan undersökning och ett uteslutande av hela spörsmålet om i vad mån passivitetens relevans må anses influerad av en förhandenvarande rättsvillfarelse. Förefintlig doktrin och praxis lämna dock vissa besked i fråga om rättsvillfarelses relevans och det förefaller som om förf. med utnyttjande härav skulle kunna fört sin undersökning vidare även med ett arbete, som vore rimligt inom gradualavhandlingens ram.
Förf. lanserar en för spörsmålet om passivitetens relevans helt ny terminologi, i det han använder uttrycket passivitet för att beteckna icke underlåtenhet att handla utan vad förf. kallar »rättsregeln» eller det förhållandet att underlåtenheten under vissa förutsättningar har viss rättslig verkan. Förf. menar sig flerstädes, såsom hos Thomsen, Grundtvig, Walin och åter andra ha funnit stöd för en sådan terminologi. Men detta synes riktigt endast i fråga om användningen av ordet passivitet framför sådana uttryck som bristande aktivitet, underlåten reklamation eller dylikt. De i det förevarande sammanhanget åberopade författarna använda nämligen genomgående ordet passivitet för att beteckna själva underlåtenheten som rättsfaktum. Intet rimligt skäl förefaller kunna utletas för att man skulle acceptera den nu föreslagna terminologin men mycket talar däremot, så ej minst det förhållandet, att ordet passivitet i den juridiska litteraturen allmänneligen användes så som nyss nämnts och alltså i överensstämmelse med vanligt språkbruk.
Att ett arbete, som avhandlar en så viktig, teoretiskt intressant och vansklig fråga som den om relevans av passivitet i andra fall än de lagbestämda, på många punkter inbjuder till diskussion är knappast ägnat att förvåna. Med hänsyn därtill att ämnet berör skilda delar av ett stort rättsområde, förefaller det särskilt antagligt, att en läsare ägnar vissa av de behandlade spörsmålen sitt intresse, en annan åter andra. Så torde vara att vänta att det föreliggande arbetet skall komma att stimulera diskussionen av frågan om passivitetens relevans på olika områden. Ej minst genom sin metod att med ledning av vissa, från förefintliga lagbestämmelser utgående, hypotetiska antaganden till särskild behandling taga upp skilda i frågan om passivitetens relevans ingående detaljspörsmål torde förf. ha lämnat ett värdefullt bidrag till denna diskussion.
Gunvor Wallin