OM ANSVARSFÖRSÄKRINGENS

BETYDELSE I

SKADESTÅNDSMÅL

AV DOCENTEN BERTIL BENGTSSON

 

Frågeställningar.¹ När det i den skadeståndsrättsliga debatten talas om ansvarsförsäkringens betydelse för skadeståndsansvaret, torde man oftast syfta på att lagstiftare och domstolar stundom kunna ålägga rättssubjekt av en viss kategori ett strängare ansvar med tanke på att dessa ha möjlighet att trygga sig häremot genom att teckna försäkring. Detta förhållande skall emellertid icke beröras i den följande framställningen. Avsikten är endast att diskutera, vilken inverkan det kan ha på domstolarnas bedömning av de enskilda skadeståndsmålen, om det upplyses att svaranden är skyddad genom ansvarsförsäkring och att ett eventuellt skadestånd alltså skall betalas av ett försäkringsbolag. 
    Det bör betonas, att det här är fråga om två skilda problem. Att domstolarna i viss utsträckning beakta försäkringsmöjligheten, betraktas som naturligt; synpunkten återkommer även i vissa svenska lagmotiv.² Betydligt mera misstänksam är man som bekant mot tanken, att domstolarna skulle behandla den som faktiskt tecknat ansvarsförsäkring annorlunda än en oförsäkrad person, eftersom den förre lättare kan bära en skadeståndsskyldighet. Inför valet, om en skadelidande eller en försäkrad skadevållare skall bära skadan, ligger det ju nära till hands att beakta, att vid bifall till skadeståndstalan förlusten inte skulle drabba en enskild svarandepart utan slås ut på en hel grupp av försäkringstagare i försäkringsbolaget i fråga. En domare kan tänkas anse en sådan fördelning av risken för skadan bäst överensstämma med billighetens krav och med moderna sociala strävanden. Resonemang av detta slag ha emellertid betraktats med stark ovilja ej blott på försäkringshåll utan även inom rättsvetenskapen. På båda håll har man sedan lång tid tillbaka framhållit, att domstolar- 

 

¹Uppsatsen återger med vissa utvidgningar ett av förf. i december 1960 hållet föredrag för finländska försäkringsjurister.
² Se härom BENGTSSON, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960) s. 1 f. med hänvisningar. 

na äro benägna att beakta en föreliggande ansvarsförsäkring.³ Några konkreta belägg härför ha dock sällan anförts; och vad angår domarna själva, äro de i regel mycket förtegna i frågan, i vad mån sådana skälighetssynpunkter få inverka på avgörandet.
    Svårigheterna med dessa spörsmål sammanhänga med ansvarsförsäkringens konstruktion. Försäkringen avser ju främst den risken, att den försäkrade skall bli skadeståndsskyldig enligt gällande rätt. Ju strängare skadeståndsregeln är, desto större är faran för att försäkringsgivaren skall få betala de skador den försäkrade orsakar. Därför anse sig försäkringsbolagen ha ett starkt intresse av att skadeståndsansvaret icke skärpes av den anledningen att svaranden är ansvarsförsäkrad, antingen nu skärpningen består i att domstolen utan lagstöd ålägger ansvar oberoende av culpa, eller att den ställer upp ett onormalt strängt krav på aktsamhet för personer av den försäkrades kategori. Från bolagens sida framhålles, att de räknat med att en viss skadeståndsregel skall gälla i en uppkommande skadesituation och att deras premiekalkyler bleve ohållbara, om strängare regler tillämpades; i så fall skulle de nödgas höja premien, så att det kunde bli svårt för mindre bemedlade att skaffa sig försäkring, eller skydda sig genom rigorösa undantagsbestämmelser, eller rentav upphöra att meddela försäkring för personer av den ansvariges kategori. Detta kunde icke anses som något önskvärt resultat ur social synpunkt; ej heller vore det rättvist och billigt, att försäkringsgivarna i efterhand skulle behöva kompensera sin förlust genom en premiehöjning, som kunde drabba helt andra försäkringstagare än dem försäkringsskyddet avsett från början.
    Å andra sidan ha försäkringsgivarna att taga hänsyn till det välkända förhållandet, att den som orsakat en skada — eller åtminstone teoretiskt sett kunnat förhindra skadan — i många fall kan känna ett moraliskt ansvar för vad som inträffat, oavsett om skadeståndsskyldighet föreligger enligt gällande rätt. Föräldrar vilja ofta svara för sina minderåriga barns handlingar, djurägare för de skador djuren åstadkommit, och även den som av ren olyckshändelse utan oaktsamhet framkallat en skada kan betrakta sig som ersättningsskyldig härför - allt under förutsättning att ansvaret ej alltför kännbart betungar vederbörandes ekonomi. I vissa sådana fall ha försäkringsbolagen också gett efter på kraven att försäkringen strikt måste ansluta till skadeståndsreglerna. 

 

³Så redan DAHL, Ansvarsforsikring (1929) s. 218 och USSING i NFT 1930 s. 183. Se från svensk debatt bl. a. KARLGREN i Skadeståndsläran (1943) s. 16 och diskussionsreferat i NFT 1946 s. 340 ff. 

I tysk och schweizisk försäkring förekom omkring sekelskiftet s. k. »Liberalitätsversicherung» hos vissa bolag, varigenom de i viss omfattning ersatte skador som försäkringstagaren orsakat, när billigheten i det enskilda fallet talade för detta. Denna försäkringsform ansågs visserligen osund och kom snart att försvinna. Men som strax skall omtalas, ha liknande tankegångar framträtt i modern svensk försäkring; och i svensk doktrin har HELLNER nyligen ifrågasatt, om man inte kunde utveckla ansvarsförsäkringen till ett ur allmän samhällssynpunkt mera ändamålsenligt institut genom att vid dess utformning i viss mån beakta de moraliska förpliktelser försäkringstagarna kunna känna att ersätta skador som de tillfogat andra personer.^3a
    Jordmånen tycks alltså vara ganska gynnsam för tanken, att försäkrade personer skulle ansvara enligt något strängare regler än andra. Ännu har dock en sådan inställning icke trängt igenom i nordisk rätt.⁴ I Norge har i varje fall Høyesterett konsekvent intagit ståndpunkten, att en föreliggande ansvarsförsäkring icke kan påverka skadeståndsansvaret i det enskilda målet. Enligt dansk och svensk rätt är detta däremot tillåtet i vissa fall, där lagen ger särskilt stöd för en skälighetsbedömning vid skadeståndsfrågans prövning. I Danmark förekommer detta i fråga om ansvar för minderåriga och vid tillämpningen av 25 § försäkringsavtalslagen; för Sveriges del skall i det följande redogöras för rättsläget i ett par liknande situationer.
    Det är tänkbart, att försäkringen även eljest beaktas i svensk rättspraxis. En undersökning härav försvåras emellertid av att refererade rättsfall sällan ge klart besked på denna punkt. I några enstaka fall anföres försäkringens existens i domstolarnas motivering. Något vanligare är att referatet i NJA innehåller en uppgift, att svaranden haft ansvarsförsäkring; ibland är det svårt att finna någon anledning till denna anteckning, om försäkringen helt skulle ha saknat betydelse för avgörandet. Man kan emellertid inte bortse från möjligheten, att anteckningen blott avser att visa att en försäkringsmöjlighet faktiskt förelåg, vilket försäkringens existens i det enskilda fallet skulle tyda på.⁵
    Ansvar mot efterlevande. Till en början skola behandlas några situationer, där svenska lagbestämmelser uttryckligen tillåta en skälighetsbedömning i skadeståndsfrågan.

 

^3a Se Försäkringsrätt s. 365.
⁴ Jfr om dansk och norsk rätt BENGTSSON, a. a. s. 310 f., särskilt noterna jämte där anförd litteratur och rättspraxis.
⁵ Jfr BENGTSSON, a. a. s. 311 f.

 

    Om ansvaret gentemot efterlevande till en omkommen person, för vilkens död svaranden är ansvarig, gäller som bekant, att då någon, som enligt lag har rätt till underhåll av den omkomne, genom dennes död kommer att sakna erforderligt underhåll, han skall tilläggas skadestånd efter vad som prövas skäligt med avseende på såväl den ansvariges tillgångar som andra omständigheter (strafflagen 6 kap. 4 §). Eftersom lagrummet hänvisar till svarandens tillgångar när det gäller skadeståndets utmätande, ligger det särskilt nära till hands att i sådana fall beakta en ansvarsförsäkring.
    I HD:s praxis har detta också skett i varje fall i ett avgörande från 1946.

    NJA 1946 s. 545. En person, som vållat annans död, var ansvarsförsäkrad intill ett belopp av 20 000 kronor men saknade i övrigt tillgångar och större förvärvsmöjligheter; det var en renhållningsarbetare som närmade sig pensionsåldern. Han ansågs skyldig att utge dels ett engångsbelopp på 690 kronor för begravningskostnader m. m., dels livräntor; och livräntorna begränsades till vad som kunde gäldas av skadevållarens ansvarsförsäkring. Försäkringen har här synbarligen medfört en utvidgad skadeståndsskyldighet: hade icke renhållningsarbetaren varit försäkrad, skulle det sannolikt ej ha ansetts skäligt att han skulle svara för de efterlevandes underhåll i samma utsträckning.

    Några senare rättsfall, som närmare klargöra, vilken roll försäkringen spelar i denna situation, synas icke refererade. Överraskande nog tyckas några invändningar icke ha framförts mot HD:s bedömning i detta fall ens från försäkringshåll.^5a
    Ansvar för minderåriga och för otillräkneliga vuxna. Betydligt mera strid om försäkringens betydelse har det stått vid tillämpningen av ett annat lagrum, rörande barns skadeståndsskyldighet. Här blir vårt problem av särskild betydelse, då ju barn sällan ha egna medel varmed ett större skadestånd kan betalas. Ersättningskrav mot barnet får i regel mening blott då det är ansvarsförsäkrat.
    Det välkända stadgandet i strafflagen 6 kap. 6 § föreskriver ersättningsskyldighet för skadevållare under 15 års ålder, »om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt». Hänvisningen till barnets sinnesart och gärningens beskaffenhet skulle kunna sägas i stort sett innebära, att en sorts culpabedömning sker i fråga om barnets handlingssätt, varvid hänsyn lär ta- 

 

^5a Jfr NORSTHÖM i Skadeståndsrättsliga spörsmål (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10, 1953) s. 169 f. 

gas till att det är ett barn som orsakat skadan; att döma av rättspraxis synes det i allmänhet krävas en oaktsamhet av mera kvalificerat slag för att mindre barn skola åläggas skadeståndsskyldighet.⁶ Barn under 5 år gå i regel fria från ansvar. Vad som ger skadeståndsregeln i fråga dess särprägel är emellertid framför allt att lagen även hänvisar till »omständigheterna i övrigt», när det gäller skälighetsprövningen. Motiven till stadgandet tala här särskilt om att olikhet mellan parterna i förmögenhetsförhållanden skall beaktas, dock med tillägget att detta ej betydde mer än att »där tillgången å ena och bristen å andra sidan är påtaglig, billigheten kräver, att ersättningen jämväl därefter jämkas».⁷ Problemet blir då, huruvida ansvarsförsäkringen är att betrakta som en sådan tillgång för barnet, att den skulle få inverka på skadeståndsskyldigheten.
    Hur domstolarna se på denna fråga var länge helt oklart. I några rättsfallsreferat från 1948 förekommer emellertid en anteckning, att barnet varit ansvarsförsäkrat.⁸ År 1949 tog HD steget fullt ut och åberopade uttryckligen den föreliggande försäkringen i sina domskäl, på liknande sätt som skett i fråga om ansvaret mot efterlevande några år tidigare.

    NJA 1949 s. 171. En 13-åring, som var jagad av en större pojke, hade sprungit ut på en landsväg utan att se sig för och orsakat en trafikolycka, varvid en motorcyklist blivit delvis invalidiserad. Hovrätten ansåg pojken böra svara för 1/3 av uppkomna skador. HD uttalade, att 13-åringens oförsiktighet icke kunde anses ursäktlig, varför han vore vållande till olyckan; å andra sidan framstod hans handlande som ganska vanligt hos barn i hans ålder och borde skäligen icke medföra alltför tyngande påföljder. Med tillämpning av regeln i 6 kap. 6 § strafflagen — och med hänsyn också till att motorcyklisten ej kunnat visa, att han var fri från medvållande — skulle skadeståndet jämkas, varvid komme i betraktande, att ansvarsförsäkring gällde till förmån för 13-åringen. Härefter utdömdes till en början 1/3 av den ersättning som i och för sig ansågs skälig för sveda och värk, lyte samt viss ekonomisk skada av engångsnatur. I fråga om av motorcyklisten yrkad livränta, räknade däremot domstolen på ett annat sätt: den utdömde icke 1/3 av det i och för sig skäliga beloppet utan en mindre del,⁹ nämligen den livränta som till sitt kapitaliserade värde motsvarade vad som

 

⁶ Frågan är i viss mån omstridd; jfr KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 89 ff. med hänvisningar. I varje fall torde det vid obetänksamma handlingar, som te sig naturliga med hänsyn till barnets ålder, ligga särskilt nära till hands att låta skadeståndsskyldigheten jämkas kraftigt eller helt bortfalla. Jfr domskälen i NJA 1949 s. 171.
⁷ NJA II 1924 s. 617.
⁸ Se NJA 1948 s. 342 I och II.
⁹ Jfr WALIN i SvJT 1953 s. 103.

 

återstod av försäkringsbeloppet — 20 000 kronor — sedan engångsersättningen utgått.

    Resultatet av HD:s föga konsekventa beräkningsmetod — vilken ju hade viss motsvarighet i det förutnämnda rättsfallet från 1946 — blev alltså, att pojken icke blott undgick »alltför tyngande påföljder» av sin oförsiktighet, utan t. o. m. helt kom ifrån varje påföljd. Med all sannolikhet skulle ersättningsskyldigheten ha reducerats ännu mer eller rentav helt bortfallit, om icke pojken varit skyddad av försäkring.
    Denna dom har väckt livlig diskussion. Man har ifrågasatt, om även i Sverige gällde den regel för barns ansvarighet som ofta tillämpas i Danmark, att jämkning av skadeståndet vore utesluten i den mån barnet kunde falla tillbaka på en försäkring.¹⁰ En sådan princip har emellertid mött invändningar på olika håll. BECKMAN, som utförligt diskuterat frågan om barns skadeståndsskyldighet i en uppsats, har framhållit, att denna ståndpunkt skulle strida helt mot den vanliga försäkringstanken, att försäkringsbolaget blott övertager den försäkrades egen risk men att försäkringen icke tillskapar en ersättningsskyldighet. Enligt Beckman skulle det stämma bättre med försäkringsrättsliga grundsatser att på vanligt sätt jämka ersättningen med hänsyn till barnets ålder och gärningens beskaffenhet men sedan icke jämka skadeståndet ytterligare på grund av barnets förmögenhetsförhållanden, om det är ansvarsförsäkrat.¹¹ — Uppenbarligen innebär emellertid även denna lösning, att försäkringen i realiteten skapar en ny ersättningsskyldighet, åtminstone för den övervägande majoritet av barn som sakna egna medel. I dessa fall övertager försäkringen icke blott barnets egen risk utan även risken för skador, som barnet till följd av sin medellöshet icke skulle ha blivit skyldigt att ersätta i brist på försäkring. Ur försäkringsgivarnas perspektiv torde det här sakna betydelse, att man föredrar att begagna sig av konstruktionen, att ansvarsförsäkringen ej utvidgar ansvaret utan blott hindrar ytterligare jämkning av ett redan föreliggande ansvar. Beckmans linje utgör därför snarast en kompromiss mellan den försäkringstanke han åberopar och den danska principen.
    I ett rättsfall från 1960 synes HD närmast ha anslutit sig till Beckmans tankegång.

 

¹⁰ Se framför allt STRAHL i Festskrift til Henry Ussing s. 506 med not 30.
¹¹ BECKMAN, Barns skadeståndsskyldighet s. 34. Liknande mening HULT i SvJT 1951 s. 208 f. 

    En 12-åring, som hade ansvarsförsäkring, slängde under lek en spetsig träflisa mot en kamrat, med påföljd att dennes ena öga skadades. Domstolen ansåg, att 12-åringen varit oaktsam samt att skadevållarens ålder och omständigheterna kring gärningen i och för sig ej ledde till att jämka ersättningen mer än till 2/3 av skadans belopp. Härefter tilllades i domskälen: »Sådan ytterligare jämkning, som i fråga om minderårig skadevållare må äga rum för att hindra att han genom skadeståndsskyldigheten oskäligt hårt betungas för framtiden, är i förevarande fall icke påkallad, enär skadeståndet täckes av ansvarsförsäkring.»¹²
    Här har alltså försäkringen ansetts medföra, att man vid jämkningen bortser från skadevållarens ekonomi men däremot icke från andra förhållanden, som kunna påkalla en mildare bedömning av hans handlande. Att exempelvis barn av naturen äro mera obetänksamma än vuxna kan tydligen leda till jämkning i skadeståndet, även om barnet skulle vara försäkrat.
    När det gäller skadeståndsansvar för minderåriga, bedöms alltså en försäkrad person åtminstone i ett hänseende annorlunda än en oförsäkrad. Detta har ibland ansetts betänkligt. Lagen avser ju att ge barnet en förmån genom att tillåta en lindring av skadeståndsskyldigheten bl. a. med hänsyn till dess ekonomi; men detta syfte kunde motverkas, om premierna för barnets ansvarsförsäkring ändå skulle beräknas efter det strängare ansvar som åvilar det försäkrade barnet.¹³ Det är emellertid tvivelaktigt, om det allvarligt strider mot försäkringstagarnas intressen att försäkringen här får inverka på ansvaret. Mot en sådan uppfattning kan bl. a. invändas, att försäkringsbolagen för att tillgodose kundkretsens önskemål gått betydligt längre än HD, då det gällt att avvika från eljest tillämpade skadeståndsregler. Detta har skett i ansvarsförsäkringen för privatpersoner genom ett tillägg, som innebär ett påfallande avsteg från äldre principer i både skadeståndsrätten och försäkringsrätten.
    Enligt 1960 års villkor för hemförsäkring gäller nämligen, att då barns skadeståndsskyldighet på grund av barnets minderårighet eller av annan anledning jämkas eller bortfaller jämlikt 6 kap. 6 § strafflagen, skadan likväl ersättes intill 2 000 kronor utöver det belopp, som barnet lagligen är skyldigt att betala. Här skapar försäkringen alltså en viss begränsad ersättningsskyldighet också då barnet skulle ha gått helt fritt med tillämpning av gällande skadeståndsregler.¹⁴ Man har tagit hänsyn till det mo- 

 

¹² NJA 1960 s. 599.
¹³ Jfr HELLNER, Försäkringsrätt s. 361, och KARLGREN, a. a. s. 92.
¹⁴ Ett första steg på denna väg togo de svenska försäkringsbolagen redan

 

raliska ansvar, som föräldrarna bruka känna i en sådan situation. Det bör emellertid observeras, att förutsättningen för ersättning att döma av klausulens formulering är, att ansvar skulle ha förekommit för en vuxen, som vållat skada på motsvarande sätt; det talas ju om att skadeståndsskyldigheten skall ha bortfallit jämlikt 6 kap. 6 § strafflagen.— I motsats till vad fallet var vid den »Liberalitätsversicherung» som förut omtalats, tar man däremot ingen hänsyn till billigheten i det enskilda fallet, utöver vad som sker redan vid tillämpningen av det nämnda lagrummet.
    Bestämmelsen kan väntas medföra, att det numera sällan blir tvist om skador under 2 000 kronor. Skulle en sådan tvist uppkomma, bör den skadelidande i detta läge kunna stämma försäkringsbolaget direkt, under åberopande av det omtalade villkoret. Detta är ju en påtaglig avvikelse från det sedvanliga processläget vid ansvarsförsäkring. I själva verket kan ansvarsförsäkringen genom detta villkor sägas ha kombinerats med en olycksfallsförsäkring av person eller egendom till förmån för tredje man.
    Liknande principer som vid barns ansvar gälla i fråga om skadeståndsskyldighet för sinnessjuka och andra personer med rubbad själsverksamhet (strafflagen 6 kap. 6 §). I vad mån en förekommande ansvarsförsäkring även här får betydelse, är emellertid ovisst. Skadevållare av denna kategori torde oftare än barn ha egna tillgångar, och vidare har för deras del den synpunkten mindre vikt, att vederbörandes hela framtid icke bör fördärvas av en övermäktig skadeståndsbörda. Det är därför möjligt, att försäkringen i detta läge spelar en mindre väsentlig roll för bedömningen.¹⁵

 

under 1950-talet (på ett håll så tidigt som 1953), då de åtogo sig att i fall där barns ansvar jämkats betala ersättning med 2 000 kronor utöver vad barnet lagligen varit skyldigt att utge. Om barnet icke alls var ersättningsskyldigt, utgick däremot enligt de till tarifföreningen anslutna bolagens villkor ingen ersättning. Ett bolag använde icke detta tillägg till klausulen och lär redan vid denna tid i praxis ha utgivit ersättning upp till 2 000 kronor även då ansvaret bortfallit jämlikt 6 kap. 6 § strafflagen. — Ett liknande avsteg från skadeståndsreglerna förekommer enligt villkoren i ansvarsförsäkringen för lantbrukare. Jämlikt ett ålderdomligt stadgande i 22 kap. 7 § byggningabalken svarar ägaren av hemdjur oberoende av vållande för halva skadan, om djuret skadar annat hemdjur. Försäkringen utbetalar emellertid full ersättning i detta fall.
¹⁵ I vissa andra fall av helt annat slag tillåter svensk lag en jämkning av skadeståndsskyldigheten efter skälighet. Detta gäller sålunda bl. a. fartygsbefälhavares och sjömäns ansvar för skada som de vållat i tjänsten (sjölagen 59 §, sjömanslagen 50 §). Enligt svensk försäkringspraxis kunna visserligen 

    Ansvar i övriga fall. Så långt kan man alltså i svensk lag finna ett visst stöd för att ansvarsförsäkringen kan beaktas. I situationer utanför detta område röra vi oss på än osäkrare mark. Det är i hög grad ovisst, om en föreliggande försäkring inverkar på den culparegel som i allmänhet gäller.
    Att domare även här ha möjligheter att beakta försäkringens existens sammanhänger med att culpabegreppet som bekant är i hög grad tänjbart. Långtifrån alltid ger tidigare rättspraxis, en föreliggande sedvana eller allmänna moraluppfattningen någon klar ledning i frågan vad som skall anses som culpa. I stor utsträckning blir det fria skönet avgörande. Även när ett visst handlande stämmer med sedvanan, lära domstolarna stundom ålägga skadeståndsskyldighet, om en högre grad av aktsamhet än den brukliga anses påkallad och skadevållarens handlande därför icke befunnits hålla måttet ur samhällets synvinkel. Det torde ganska sällan innebära något klart avsteg från gällande rätt, om man förklarar en person, vars handlingssätt inverkat på skadeförloppet, vara vållande till skadan och därför ålägger honom ersättningsskyldighet. Domstolarna kunna tänkas på detta sätt utsträcka begreppet oaktsamhet i det enskilda fallet även för att tillgodose billighetens krav.
    Å andra sidan kunna givetvis skälighetsöverväganden också tala för en mildare bedömning av vissa skadevållare. Det är här fråga om liknande synpunkter, som kommit till uttryck vid tillkomsten av 6 kap. 6 § strafflagen och i bestämmelsens tillämpning. Från den nordiska diskussionen kan erinras om den stundom framförda tanken, att jämkning av skadeståndet i vissa lägen borde ske vid ringa skuld hos skadevållaren.¹⁶ Detta anses

 

ej anställda själva teckna försäkring till skydd för det ansvar de kunna ådraga sig i sin tjänst, men den för företagare avsedda ansvarsförsäkringen gäller numera utan vidare även för hans anställda. Om en fartygsägare skulle ha tecknat ansvarsförsäkring av denna typ och någon av hans anställda vållar en skada som omfattas av ansvarsförsäkringen, är det tänkbart att denna skulle motverka en nedsättning av den anställdes skadeståndsskyldighet. — Vid tillkomsten av 10 kap. 3 § luftfartslagen, som föreskriver en liknande ansvarslindring för personal på luftfartyg, uttalades direkt att vid stadgandets tillämpning icke torde kunna bortses från förekomsten av ansvarsförsäkring; se NJA II 1957 s. 143 f. — Enligt motiven till förslag till ändrad lydelse av 25 § försäkringsavtalslagen skulle vidare en föreliggande ansvarsförsäkring inverka på regressansvarets omfattning; se närmare SOU 1958: 44 s. 41.
¹⁶ Se framför allt Forhandlingerne på det attende nordiske juristmøde 1948, s. 172 ff. och bilag 6. Jfr om dessa frågor vidare bl. a. lagrådets uttalanden i NJA II 1924 s. 363 ff. vid tillkomsten av 50 § sjömanslagen, ALEXANDERSON i SvJT 1944 s. 535 ff., STRAHL i SOU 1950: 16 s. 152 ff. och WALIN 

framför allt befogat, då full skadeståndsskyldighet skulle drabba den ansvarige mycket hårt på grund av hans ekonomiska förhållanden.¹⁷ Det är dock svårt att finna något klart tecken på att överväganden av detta slag medfört jämkning eller bortfall av skadeståndsansvaret i rättspraxis utan att särskilda lagbestämmelser kunnat åberopas till stöd härför.¹⁸
    I sammanhanget kan emellertid framhållas ett annat läge, där ansvaret för eget vållande ofta anses mildrat. Enligt en vanlig uppfattning kan man vid culpabedömningen taga viss hänsyn till sådana subjektiva förhållanden som skadevållarens ungdom, hans oerfarenhet eller en fysisk defekt hos honom av något slag.¹⁹ I praxis har man någon gång ansett sig kunna finna belägg för detta.

    Här har bl. a. nämnts NJA 1948 s. 489, där HD friat en lomhörd person, som under snöskottning på en småstadsgata till följd av sin lomhördhet kommit att skada en förbipasserande. Skadevållarens handlande i detta fall torde hos en annan person ha betraktats som oaktsamt.

 

    Ofta lär man emellertid vid dylika skador i trafiken kunna lägga vederbörande till last, att han försatt sig i en situation, som han till följd av sin defekt ej kunnat behärska, eller ägnat sig åt en sysselsättning för vilken han saknat kvalifikationer. Vid förvärvslivets skador torde det också vara ovanligt att vederbörandes individualitet på detta sätt beaktas vid culpabedömningen; vanligen kan man här räkna med att en ganska enhetlig aktsamhetsstandard krävs hos yrkesmän av en viss kategori.²⁰ Däremot bör det ligga nära till hands att beakta subjektiva förhållanden av angivet slag, då skador inträffat inom det rena privatlivets område.

 

i Några punkter i en allmän skadeståndslag (särtryck ur förhandlingarna å det 22 nordiska juristmötet 1960) s. 29 ff.
¹⁷ Se bl. a. USSING i Forhandlinger 1948, Bilag 6 s. 45, samt STRAHL a. st.
¹⁸ En skälighetsprövning av detta slag framträder då Kronan för skadeståndstalan mot värnpliktig, se NJA 1930 s. 5 och även NJA 1943 s. 731. Här torde dock den i arbetsförhållanden framträdande tendensen att lindra arbetstagarens ansvar mot arbetsgivaren spela in, jfr t. ex. SCHMIDT, Tjänsteavtalet s. 262 ff. Det kan anmärkas, att svensk privatansvarsförsäkring täcker värnpliktigs ansvar blott i den mån den skadevållande handlingen ej framstår som betingad av militärtjänsten.
¹⁹ Jfr BECKMAN, a. a. s. 21 f., HELLNER i SvJT 1953 s. 617, KARLGREN, a. a. s. 96 ff.
²⁰ Jfr KARLGREN, a. a. s. 54 f., HELLNER i SvJT 1953 s. 618 samt BENGTSSON, a. a. s. 281 f. med hänvisningar till andra delar av arbetet. 

    I den mån man i några sådana situationer vill frångå den eljest förhärskande objektiva culpabedömningen, sker detta väl i allmänhet i anknytning till den traditionella uppfattningen om (moralisk) skuld som förutsättning för skadeståndsansvar. Icke sällan torde emellertid ansvarslindringen även bero på att domstolarna — på liknande sätt som då doktrinen ifrågasatt jämkning vid ringa skuldgrad — finna det obilligt att betunga skadevållare av denna kategori, vilka i regel kunna antagas vara sämre rustade än andra att bära ekonomiska påfrestningar, med en omfattande skadeståndsskyldighet.²¹
    Övergå vi så till att mot bakgrunden av det sagda granska rättspraxis rörande ansvar för försäkrade personer, är det svårt att finna några klara belägg för att dessa behandlats annorlunda än en oförsäkrad i samma läge. Vad först gäller privatlivets ansvar, kunna emellertid några fall anföras, där vissa tecken tyda på att ansvarsförsäkringen spelat en roll för utgången.

    I NJA 1945 s. 471 hade sålunda en lantbrukare spelat fotboll med några vuxna och barn — bl. a. sin 9-årige son — på sin gårdsplan, som låg nära en allmän väg men skildes från den av en trädgårdsmur. De vuxna synes blott sporadiskt ha deltagit i spelet. 9-åringen råkade sparka upp bollen i ett träd, med påföljd att den vid nedfallet studsade mot muren och ut på landsvägen; där påkördes den av en cyklist, som välte och skadades. HD:s majoritet — 3 röster mot 2 — ansåg lantbrukaren ha eftersatt sin skyldighet att tillse, att icke spelet bedrevs så att fara uppkom för trafiken, varför han ålades skadeståndsskyldighet mot cyklisten. I referatet finns antecknat, att lantbrukaren — den ende svaranden i målet — hade ansvarsförsäkring.

    Man kan nu fråga, varför denna anteckning skedde. Med tanke på den omsorg som nedlägges på referaten i NJA kan det svårligen antagas bero på en slump, att en sådan uppgift inflyter. Det är icke heller sannolikt, att anteckningen blott skulle framhålla den föreliggande försäkringsmöjligheten för personer av svarandens kategori; denna möjlighet måste ändå ha framstått som alldeles självklar. Lägg härtill att aktsamhetskravet i målet ställdes mycket högt; man har rentav ifrågasatt, att domstolen skulle ha fingerat culpa hos lantbrukaren.²² Detta tillsammantaget måste

 

²¹ Se från nordisk doktrin särskilt argumentationen för ansvarslindring i detta läge av OVERGAARD, Norsk erstatningsrett (1951) s. 111 f. — Om svarandens förmåga att i det enskilda fallet bära ett skadeståndsansvar inverkar, är ovisst; häremot talar, att svaranden i det ovannämnda fallet NJA 1948 s. 489 varit ansvarsförsäkrad, jfr nedan.
²² Så KARLGREN, a. a. s. 148 f.

 

ge anledning till misstanken, att försäkringen spelat en viss roll för HD:s bedömning åtminstone i detta mål.
    Vilken inverkan kan försäkringen då närmare ha i fall av denna typ? Ett visst intresse har kanske här ett hovrättsvotum, där en domare avvikit från den sedvanliga tystlåtenheten i denna fråga just i ett mål om privatpersoners ansvar.

    I NJA 1950 s. 440 hade en arbetare på arbetsplatsen på skämt börjat brottas med en nära 30 år äldre arbetskamrat, varvid den äldre mannen skadats. Hovrätten ogillade dennes skadeståndstalan; men en skiljaktig ledamot ville utdöma visst skadestånd och anförde till stöd härför bl. a.: »Det är upplyst, att Andersson (svaranden) innehar ansvarsförsäkring, vid vilket förhållande av honom vållad skada till sina ekonomiska verkningar i sista hand drabbar ett försäkringsbolag. Detta förhållande har för bedömande av Anderssons nu ifrågavarande vållande icke annan betydelse än att billighetsskäl ej tala emot att belasta Andersson med en för hans ekonomiska förhållanden avsevärd ersättningsskyldighet.» Ansvarsförsäkringen skulle alltså utgöra ett skäl för att tillämpa sedvanliga skadeståndsregler, fast de i det konkreta fallet framstå som stränga mot den ansvarige. Det är väl tänkbart, att uttalandet motsvarar många domares inställning. — En enig högsta domstol ändrade sedan hovrättens dom och utdömde fullt skadestånd, givetvis utan att omnämna försäkringen i domskälen.
    I det förutnämnda rättsfall (NJA 1948 s. 489), där talan ogillades mot den lomhörde snöskottaren, ha däremot sådana synpunkter ej fått spela in; även här förelåg nämligen ansvarsförsäkring, ehuru detta ej antecknats i referatet.²³

    När det gäller privatlivets skador, är det alltså möjligt att en föreliggande försäkring kan få en viss betydelse för vuxnas liksom för barns ansvar: i båda fallen skulle gälla, att den i en del tveksamma lägen s. a. s. neutraliserar de billighetsskäl, vilka eljest kunde tala för att skona en privatperson, som råkat orsaka en skada utan att visa påfallande stor vårdslöshet. Sådana synpunkter lära icke sakna betydelse i underrätterna, särskilt när nämnd deltager i avgörandet. Och det är ej uteslutet att även överinstanserna stundom kunna resonera på liknande sätt, åtminstone när det icke är tydligt att domen skall få avgörande betydelse som prejudikat.
    Vad åter angår förvärvslivets förhållanden, torde skälighets- 

 

²³ Mot att billighetssynpunkter skulle ha inverkat på utgången i detta mål talar, att HD även torde ha tillmätt det en viss principiell betydelse i fråga om de krav som kunna ställas på snöskottare under de aktuella yttre förhållandena. Argumenteringen i målet har enligt akten främst berört detta spörsmål. Jfr BECKMANS kommentar till rättsfallet, a. a. s. 22, och KARLGREN, a. a. s. 150. 

överväganden spela en mindre roll. Talan föres ofta mot företag, som även utan försäkring ha möjlighet att bära ett skadeståndsansvar. Man kan dock icke bortse från att domstolarna också här kunna ställa frågan, om det är skäligt att ålägga en småföretagare eller en ideell förening ansvar för en betydande skada, som drabbat en kund eller en annan person, och att de låta sådana betänkligheter fara, om de finna att svaranden är försäkrad. Härpå kunna tyda några andra fall, där man antecknat försäkringens existens i referatet.

    I NJA 1942 s. 434 har detta skett, då en idrottsförening på landet ålades ansvar mot en uppträdande artist, som halkat och skadat sig vid en fest som föreningen arrangerat. I ett annat sådant fall — NJA 1945 s. 676 — fördes talan mot innehavaren av en liten lanthandel, varifrån en felaktig vara utlämnats med påföljd att betydande personskador uppkommo. I NJA 1947 s. 432 blev en lantbrukare ansvarig för en personskada, som hans tjur orsakat. Lanthandlaren i 1945 års mål ålades ansvar oberoende av vållande; i de två andra målen tillämpades culparegeln, men aktsamhetskravet måste anses utsträckt mycket långt. Dessa fall ge ett liknande intryck som de förut nämnda avgörandena rörande privatpersoners ansvar. — Detsamma gäller det färska rättsfallet NJA 1960 s. 388, där på grund av en sträng culpabedömningen ansvarsförsäkrad fastighetsägare förklarades ersättningsskyldig för personskada orsakad av nedfallande fasadputs; skadeståndskravet uppgick till betydande belopp.²⁴

    Det förefaller alltså möjligt, att ansvarsförsäkringen fått betydelse i skadeståndsmål icke blott då lagen hänvisat till en skälighetsprövning utan också i vissa andra fall. Den synes i så fall närmast ha medfört en skärpning av culpabedömningen. Däremot finns knappast något stöd för att försäkringens existens skulle kunna förändra skadeståndsregeln på annat sätt, exempelvis genom att vållande skulle presumeras hos svaranden i målet eller att ansvar skulle åläggas denne oberoende av culpa.²⁵
    Emellertid bör betonas, att det är i hög grad oklart hur stort spelrum domstolarna anse sig kunna ge billighetshänsyn i sådana fall som här anförts. Troligen anse många domare det icke möjligt att utan direkt stöd i lag eller rättspraxis lindra culpabedömning- 

 

²⁴ Jfr vidare NJA 1943 s. 201 och NJA 1950 s. 506 samt även NJA 1948 s. 259 och NJA 1959 s. 280, där skadeståndstalan dock ogillats av HD:s majoritet. I NJA 1947 s. 126, där stiftelsen Nordiska Museet blev ansvarig såsom restaurangägare, kan däremot anteckningen om ansvarsförsäkring i referatet svårligen förklaras av dylika synpunkter.
²⁵ Det förut omtalade fallet NJA 1945 s. 676 är ett särpräglat avgörande, som knappast kan anföras som belägg för en sådan inställning i rättspraxis. 

en eller jämka skadeståndet på grund av den ansvariges ekonomiska förhållanden; och i så fall spelar ansvarsförsäkringen en mindre roll för deras vidkommande. — Vidare kan påpekas, att flertalet av de rättsfallsreferat, där anteckning skett om försäkringen, härrör från 1940-talet. Det är svårt att finna lika påtagliga tecken på att HD också under senare år skulle ha låtit existensen av en ansvarsförsäkring inverka på sina avgöranden.²⁶
    Några kritiska synpunkter. Frågan blir då slutligen, om det finns skäl att godtaga en sådan tendens som skymtat i rättspraxis och om man kan förorda en ytterligare utveckling i denna riktning.
    Som bekant ha i detta hänseende framförts mycket radikala förslag i den rättsvetenskapliga diskussionen. Man har rentav rekommenderat, att domstolen alltid skulle beakta en föreliggande ansvarsförsäkring; dess existens skulle vara skäl nog för att ålägga skadeståndsskyldighet.²⁷ Det är också uppenbart, att vägande socialt betonade argument, vilka icke här behöva närmare utvecklas, i många situationer tala för att skadan flyttas över från den skadelidande till försäkringen. Häremot stå emellertid som förut framhållits försäkringstekniska synpunkter, främst att man vid premiesättningen skulle ha utgått från en lindrigare ansvarsregel än den domstolarna tillämpa.
    Detta centrala argument från försäkringsgivarsidan synes emellertid icke gå fritt från invändningar. Domstolarnas benägenhet att taga viss hänsyn till en föreliggande ansvarsförsäkring har nu i mer än 30 år uppmärksammats och kritiserats av nordiska försäkringsmän. Det vore onekligen överraskande, om vid de ändringar av premienivån som skett under denna tid bolagen icke beaktat den påtalade tendensen, särskilt som den ju bör ha framträtt i bolagens skadestatistik, ifall den varit av någon större ekonomisk betydelse. Det finns därför anledning att antaga, att åtminstone den moderata ansvarsskärpning som hittills skymtar i rättspraxis just varit vad bolagen på förhand tagit med i beräkningen.
    Även om domstolarna mot förmodan skulle gå något längre i

 

²⁶ Det är möjligt, att den ringa förekomsten av anteckningar om försäkring i skadeståndsfall från tiden efter 1950 delvis kan sammanhänga med att referaten numera bruka utgå från underrätternas domar, icke — såsom ofta på den äldre rättegångsbalkens tid — från revisionssekreterarnas föredragningspromemorior.
²⁷ Se HOEL, Risiko og ansvar s. 188 f.; jfr även STRAHL i Festskrift til Henry Ussing s. 506 om jämkning av barns ansvar. 

sin rättstillämpning än försäkringsgivarna utgått från vid premiesättningen, är det diskutabelt om de försäkringstekniska argument som anförts ha någon större slagkraft.²⁸ Till en början kan frågas, i vilken omfattning skadeståndsreglerna beaktas vid premiesättningen. Det visar sig då, att vid vanlig privat- och företagarförsäkring man åtminstone i Sverige sällan närmare utreder, vad skadeståndsansvarets skärpa betyder för försäkringens ekonomi.²⁹ På senare tid har vidare de i Sverige använda ansvarsförsäkringarnas omfattning ändrats i många viktiga avseenden. Det är oklart, om man trots dessa nyheter — vilkas inverkan sällan kunnat bedömas på förhand med ledning av någon statistik — kommit fram till en premie, som direkt svarar mot risken. Mot denna bakgrund synes det svårt att hävda att det skulle ha en så ödesdiger effekt för försäkringsgivarens kalkyler, om domstolarna använda en något strängare culpabedömning, när svaranden är försäkrad.
    Givetvis kan häremot invändas, att försäkringsgivarna riskera att ej blott i de tvister som gå till rättegång utan även eljest komma i sämre läge, om ansvarsförsäkringen beaktas av domstolarna. Inställningen i rättspraxis måste ju inverka på skaderegleringen. Det blir då av visst intresse, vilka skaderegleringsprinciper som nu tillämpas vid prövningen av frågan om de försäkrades skadeståndsskyldighet.
    Också på denna punkt är det självfallet svårt att göra några generella uttalanden utan mera omfattande undersökningar av försäkringspraxis. Så mycket torde dock kunna sägas, att långtifrån alla svenska försäkringsbolag rigoröst tillämpa gällande skadeståndsregler, då en skada anmäles.³⁰ I varje fall vid smärre skador inom privatlivets område torde ofta förekomma avsteg från vanligen tillämpade skadeståndsregler; en handling betraktas som culpös, fast den i själva verket icke på något sätt avviker från en god familjefaders normala uppträdande i sådana sammanhang. Man tar också här i viss utsträckning hänsyn till det

 

²⁸ Ett resonemang som delvis erinrar om det följande synes också möjligt gentemot synpunkten, att försäkringstekniska faktorer böra beaktas vid tolkning av försäkringsvillkor; jfr BENGTSSON, Om tolkning av ansvarsförsäkringsvillkor s. 25 ff.
²⁹ Vid trafikförsäkring har detta däremot förekommit; jfr nedan.
³⁰ Jfr från tidigare år bl. a. inlägg i Gjallarhornet 1937 s. 113 ff., 142 f. och 188 f., samt diskussionsreferat i Gjallarhornet 1945 s. 193 ff. — Vad som hittills framkommit vid en pågående undersökning av förf. rörande skaderegleringspraxis vid vissa privatlivets skador överensstämmer i stort sett med dessa uppgifter från försäkringshåll.

    41—613004. Svensk Juristtidning 1961

 

moraliska ansvar, som en försäkringstagare kan känna för skador som han själv och hans familj orsakar. Det är troligt, att något liknande på en del håll förekommer också i andra situationer: bolagen kunna, av hänsyn till sin goodwill eller av medlidande med den skadelidande, betala ersättningar, som man knappast varit lagligen skyldig att utge.
    I den mån nu en sådan tendens förekommer, är den givetvis förklarlig och ur vissa synpunkter rentav önskvärd; men den rubbar ytterligare tilltron till argumentet om de svåra verkningarna för försäkringens ekonomi av att domstolarna beakta ansvarsförsäkringen. Man kan i så fall urskilja en liknande utveckling i skaderegleringspraxis som i domstolarnas avgöranden: försäkringens existens leder till att culparegeln skärps. Visserligen framträder i rättspraxis tendensen mest vid större personskador, medan den i försäkringspraxis torde märkas framför allt vid småskador, särskilt på egendom; sådana skador äro emellertid synnerligen talrika hos svenska försäkringsgivare, trots den självrisk om 50 kronor som privatansvarsförsäkringen föreskriver i dylika fall.
    Ytterligare torde det slå klart, att det i och för sig icke finns något försäkringstekniskt hinder för att man i vissa fall tillämpar strängare skadeståndsregler mot försäkrade än mot oförsäkrade personer. Tanken, att ansvarsförsäkringen icke bör skapa någon ny ersättningsskyldighet utan blott övertaga den försäkrades risk, ha bolagen ju såsom tidigare utvecklats medvetet övergivet i varje fall då det gäller barns ansvar. Kan blott risken överblickas i förväg, lär det idag knappast anses principiellt förkastligt att försäkringsskyddet går längre än det lagliga ansvaret.
    Såsom tidigare antytts, har i diskussionen framhållits, att även av hänsyn till försäkringstagarna man icke borde låta försäkringen påverka ansvaret, eftersom dessa i sista hand skulle få bära den premiehöjning som kunde bli följden. Visserligen torde ej heller denna synpunkt numera tillmätas samma vikt som tidigare i försäkringskretsar;³¹ men man kan icke bortse från möjligheten, att en fördyring av ansvarsförsäkringen skulle leda till att allmänheten försäkrade sig i mindre omfattning än nu är fallet. Med tanke på de viktiga samhällsfunktioner försäkringsformen för närvarande fyller måste en sådan utveckling betraktas som olämplig.

 

³¹ Jfr t. ex. NORSTHÖM i Forhandlinger på det tyvende nordiske juristmøte i Oslo 1954, s. 162. 

    Emellertid kan man sätta i fråga, om ett beaktande av försäkringen skulle få någon större betydelse för premiens storlek. De farhågor som stundom framförts från rättsvetenskapligt håll³² vinna ringa stöd i utredningar, som företagits om verkan på trafikförsäkringen av ett strängare trafikansvar.³³ Trots de betydande skärpningar i skadeståndsansvaret i övrigt, som förekommit genom HD:s praxis kanske främst på 1940-talet, torde man svårligen kunna finna något exempel på att denna rättstillämpning medfört en premiehöjning för någon kategori av försäkringstagare. Skadornas frekvens och storlek synes i regel ha långt större betydelse än skadeståndsreglerna för försäkringens ekonomi.³⁴Även om en utvidgning av ansvaret i rättspraxis så småningom skulle leda till en premiehöjning, torde vidare denna i övervägande flertalet fall bli så obetydlig, att den saknar märkbar betydelse för försäkringstagarna; ansvarsförsäkringspremien utgör i allmänhet en mycket ringa del av en företagares eller privatpersons årsutgifter. Många försäkringstagare kunna för övrigt ha direkt intresse av att försäkringen i vissa hänseenden medför en skärpning av det skadeståndsansvar som åvilar dem. Detta gäller sålunda då försäkringstagaren — såsom tidigare berörts — tecknar ansvarsförsäkring delvis med tanke på att han därmed kan infria sin moraliska plikt att ersätta skador som han eller hans familj kan orsaka. I den mån skadeståndsansvaret utvidgas i enlighet med detta moraliska ansvar, vilket ju ofta går betydligt längre än ansvaret enligt den sedvanligen använda culparegeln, är det helt i sin ordning, om försäkringstagaren får bära den premiehöjning som eventuellt kan bli följden härav. Något liknande gäller, om en företagares skadeståndsansvar utvidgas till att omfatta sådana skador, som han under alla omständigheter anser sig nödgad att ersätta av hänsyn till sin goodwill i kundkretsen.
    Det förefaller alltså ganska tvivelaktigt, om försäkringstekniska synpunkter utgöra något avgörande hinder för att ansvarsförsäkringen skulle tillmätas viss betydelse i de enskilda målen; de argument som framföras häremot synas i regel väl allmänt hållna och äro i varje fall otillräckligt bestyrkta. Icke heller är det troligt, att hänsyn till försäkringstagarna behöver vara något tungt vägande skäl mot en utveckling i denna riktning.
    De viktigaste invändningarna mot den påstådda tendensen i

 

³² Se t. ex. USSING, a. a. s. 46 f. Jfr även KARLGREN, a. a. s. 92.
³³ Se härom BENGTSSON, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden s. 305 f. med hänvisningar.
³⁴ Jfr BENGTSSON, a. a. s. 304—313.

 

rättspraxis torde snarare ligga på ett annat plan. Man framhåller ofta värdet i och för sig av enhetlighet och konsekvens i systemet av rättsregler.³⁵ Att låta skäligheten spela en större roll i skadeståndsrättsliga sammanhang skulle enligt denna uppfattning leda till en icke önskvärd rättsosäkerhet. Om olika ansvarsregler tilllämpas mot försäkrade och mot oförsäkrade personer, är detta oförenligt med den klarhet och följdriktighet som man vill uppnå. Bl. a. skulle man ytterligare luckra upp culparegeln, denna centrala princip i vår skadeståndsrätt, som anses så värdefull icke minst som uppfostrande faktor.
    Betydelsen av sådana invändningar bör icke förringas. Över huvud taget torde redan den osäkerhet, som föreligger beträffande möjligheten att beakta försäkringen, leda lill en viss ojämnhet i rättskipningen. Det finns goda skäl att söka motverka en sådan utveckling.
    I sammanhanget kan emellertid framhållas, att det icke alltid behöver leda till bristande enhetlighet i skadeståndsreglerna, om man beaktar ansvarsförsäkringen. I det föregående har berörts möjligheten, att billighetsöverväganden i det enskilda fallet kunna inverka på ansvaret för oförsäkrade personer, varvid den stundom framträdande benägenheten att beakta skadevållarens subjektiva och individuella förhållanden anförts som ett exempel härpå. Man kunde nu tänka sig, att försäkringen i dylika fall skulle få inverka endast på det sättet, att samma väsentligen objektiva culpabedömning användes beträffande sämre utrustade personer, vilka ha ansvarsförsäkring, som för andra skadevållares del. Om detta skulle stämma med gällande rätt — vilket dock, bl. a. med hänsyn till utgången i det förut anförda fallet NJA 1948 s. 489, är tvivelaktigt — leder knappast försäkringen till inkonsekvens i regelsystemet; resultatet bleve endast, att antalet undantagsfall, där en speciellt utformad culparegel tillämpas, skulle minska ytterligare. Icke heller ha försäkringsbolagen anledning att kritisera, att ansvarsförsäkringen beaktas på detta sätt; ty den försäkrades individuella egenheter beaktas ju ytterligt sällan vid kalkyleringen inom branschen. En standardisering av skadeståndsregeln måste anses väl förenlig med försäkringsgivarnas intressen. — I den mån billighetsskäl i andra fall tillåtas påverka det sedvanliga culpaansvaret i rättstillämpningen, kan det vara befogat att på liknande sätt låta dem neutraliseras av ansvarsförsäkringen.
    Ett motsvarande betraktelsesätt synes möjligt också i fråga

 

³⁵ Se t. ex. HULT, Juridisk debatt s. 182 ff.

 

om barns ansvar. Man kunde låta en försäkring få den betydelsen, att man bortser icke blott från barnets medellöshet utan även från individuella drag hos barnet, varigenom det skiljer sig från sina jämnåriga; domstolarna skulle alltså endast ställa den frågan, vad som kan begäras av ett barn i den ifrågavarande åldern, utan att närmare ingå exempelvis på det enskilda barnets förståndsutveckling.³⁶ Om en sådan bedömning är förenlig med tankegången i det förut omtalade HD-avgörandet från 1960 (pojken med träflisan) är dock ovisst. I detta rättsfall har ju HD hållit isär å ena sidan frågan om jämkning med hänsyn till ekonomiska förhållanden, på vilken ansvarsförsäkringen fått inverka, å andra sidan spörsmålet om jämkning av annan anledning. Något direkt hinder att beakta ansvarsförsäkringen även i det senare avseendet utgör dock knappast domen.
    Både vid ansvar för vuxna och vid ansvar för barn kan alltså övervägas, om icke försäkringens existens åtminstone bör medföra att culpabedömningen mindre än eljest påverkas av skadevållarens individuella förhållanden. Ett sådant mycket måttfullt beaktande av försäkringen torde icke allvarligt drabbas av de invändningar man framställt mot de påstådda tendenserna i rättspraxis. Bl. a. kan framhållas, att just i de här särskilt berörda fallen det sällan lär förekomma en skadeståndstalan mot andra änförsäkrade personer, varför det ej borde uppkomma någon påtaglig skillnad i förhållande till behandlingen av oförsäkrade skadevållare.
    Hur bedömningen närmare bör ske i olika fall, och i vilken utsträckning det är tänkbart att gå längre än nu sagts, äro frågor som kräva mera ingående diskussion än vad som är möjligt i detta sammanhang. Här får värdet av enhetlighet i skadeståndsreglerna vägas mot de fördelar, som man kan nå ur riskfördelningssynpunkt och i övriga hänseenden genom att skadorna överflyttas på försäkringen.
    Givetvis kunna därvid även försäkringstekniska överväganden komma i betraktande. Det bör betonas, att avsikten med den föregående argumenteringen icke varit att förringa värdet av sådana synpunkter. Tvärtom är det försäkringsbolagen, som ha bästa möjligheten att lämna uppgifter av intresse i de frågor som här berörts. Just därför finns det skäl att i debatten efterlysa mera konkreta argument från detta håll, vilka bygga på statistiska undersökningar av skadeståndsreglernas betydelse för risken vid ansvarsförsäkring.

 

³⁶ Annorlunda BECKMAN (a. a. s. 27 f.), som anser att i detta hänseende även individuella avvikelser skola beaktas.