Kungl. Maj:ts praxis i internationella adoptionsärenden
Jämlikt 6 kap. 1 § andra st. lagen d. 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption må svensk undersåte ej i främmande stat adoptera eller adopteras, där ej Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall medgivit, att det må ske. Motsvarande bestämmelse återfanns före d. 1 jan. 1950 i 26 § lagen d. 14 juni 1917 om adoption.
De adoptionsärenden, som på grund av nämnda stadgande ankomma på Konungen, handläggas i justitiedepartementet. Något generellt medgivande med avseende å viss stat har aldrig givits eller sökts. Däremot har under årens lopp ett antal ärenden avgjorts efter ansökan av enskild person. I dessa ärenden ha de föreliggande omständigheterna varit mycket växlande och variationerna många. Enär en del tveksamma frågor varit föremål för bedömande i dessa ärenden, kan
det vara av ett visst intresse att lämna en översikt över Kungl. Maj :ts praxis i ärendena.
Kompetenskonflikter mellan svensk och utländsk adoptionsmyndighet. Förutsättning för stiftande av ett internationellt adoptivförhållande är enligt svensk rätt att adoptionen vinner giltighet i båda kontrahenternas hemland. Varje adoptionsärende, där svensk medborgare är kontrahent, skall prövas av svensk myndighet, antingen av domstol — därvid jämlikt 6 kap. 1 § första stycket i 1904 års lag som förutsättning för bifall kräves att adoptionen blir gällande i den stat den utländske kontrahenten tillhör — eller, då det gäller svensk medborgare i utlandet, av Kungl. Maj :t (sagda lag 6 kap. 1 § andra st.). I sistnämnda fallet fattas adoptionsbeslutet av utländsk myndighet.
Den fråga, som framför allt vållat tvekan i de av Kungl. Maj :t prövade adoptionsärendena, har gällt huruvida adoptionsbeslut skall fattas av svensk eller utländsk myndighet. Problemet är att, i avsaknad av internationella överenskommelser, finna en linje, som är förenlig såväl med svensk rättsuppfattning och svenska intressen som med utländsk rätts ståndpunkt. Problemet försvåras därav att utländsk rätt stundom intager en bestämd, oeftergivlig position i kompetensfrågan (se nedan angående tysk rätt). Desto angelägnare synes vara, att även för svensk rätts del vissa principer följas.
De inledningsvis angivna bestämmelserna innehålla som synes icke några internationella kompetensregler. Frågan huruvida ett internationellt adoptionsärende överhuvud må upptagas av svensk domstol är där lämnad öppen. Däremot innehåller KF d. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap för de nordiska ländernas del i 11 § en bestämmelse, som ger exklusiv kompetens åt den stat, där adoptanten har hemvist. Bestämmelserna i FB om forum i adoptionsärenden äro utformade efter samma princip. Enligt 20 kap. 5 § är nämligen laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist. Finnes ej sålunda behörig domstol, skall ärendet enligt 14 § upptagas av Stockholms rådhusrätt. Före d. 1 jan. 1950 gällde enligt 25 § i 1917 års adoptionslag att, om adoptanten saknade hemvist inom riket, ärendet skulle höra till rätten i den ort, där han uppehöll sig eller, om han var utrikes, till Stockholms rådhusrätt. I och för sig kunde det synas som om forum för upptagande av ansökan om adoption härigenom alltid funnes i Sverige, oberoende av adoptantens nationalitet och domicil. Men det kan ju icke vara lagens mening att t. ex. en på Grönland domicilierad neger, som önskar adoptera en därstädes likaledes bosatt kines, skall kunna vända sig till Stockholms rådhusrätt. För att rådhusrätten skall äga att befatta sig med ett adoptionsärende måste krävas en viss anknytning till Sverige. Hur långt rådhusrättens kompetens sträcker sig torde emellertid kunna diskuteras. Av rättsfallet NJA 1947 s. 164 framgår, att det icke tillkommer svensk domstol — således icke ens Stockholms rådhusrätt — att pröva en adoptionsansökan av utländsk medborgare utan hemvist i Sverige. Att märka är för övrigt, att forumreglerna i FB och äldre motsvarande bestämmelser endast reglera den inbördes kompetensen mellan de svenska domstolarna för de fall, då den statliga kompetensen tillkommer Sverige.
Man kan fråga sig, om det egentligen spelar någon roll, huruvida beslut om adoption i ärende, där svensk medborgare är kontrahent, fattas av svensk eller utländsk myndighet, då i båda fallen medverkan av svensk myndighet kräves för beslutets giltighet i Sverige. Man kunde kanske till och med vilja hävda, att båda utvägarna till materiell prövning skulle stå öppna att välja emellan och att hinder ej förelåge att först pröva den ena möjligheten och, i händelse av avslag, därefter den andra.
Vad angår Kungl. Maj :ts praxis i internationella adoptionsärenden kan till en början konstateras, att Kungl. Maj :t icke anser en dylik valrätt föreligga. I ett av Kungl. Maj:t d. 15 april 1921 avgjort ärende voro omständigheterna följande. Till ett mellan två svenska, i Sverige bosatta makar, å ena, samt ett österrikiskt barn (genom dess förmyndare), å andra sidan, träffat adoptionsavtal lämnade Landesgericht i Wien medgivande under förutsättning av svensk myndighets godkännande. Kungl. Maj:t fann, enär frågan om godkännande av adoptionsavtalet ej tillhörde Kungl. Maj :ts omedelbara upptagande, makarnas framställning om dylikt godkännande ej föranleda vidare yttrande.
Av det relaterade ärendet framgår också, att Kungl. Maj :t ansett att här i riket domicilierad svensk medborgare har att vända sig till svensk domstol med ansökan om adoption. Överhuvud har Kungl. Maj :t hittills — såvitt möjligt med hänsyn till främmande rätt — intagit den ståndpunkten beträffande den statliga kompetensen, att ansökan om adoption skall upptagas av vederbörande myndighet i det land, där adoptanten har sitt hemvist. Den ofta ingående undersökning, som erfordras beträffande adoptantens lämplighet ur skilda synpunkter, verkställes uppenbarligen bäst där han stadigvarande vistas. Ståndpunkten överensstämmer med förutnämnda stadganden i FB 20 kap. 5 och 14 §§ samt 1931 års förordning 11 §. (Jfr HASSLER, Internationella adoptivförhållanden s. 47 f samt justitierådet Linds yttrande i rättsfallet NJA 1947 s. 164.) Det må även framhållas, att justitiekanslersämbetet anslutit sig till samma uppfattning i sina utlåtanden i de adoptionsärenden, som remitterats till ämbetet.
Föreskrifter saknas hur begreppet hemvist skall bestämmas, då det gäller att i adoptionsärenden avgöra huruvida hemvist inom riket föreligger eller ej. Detsamma gäller hemvistbegreppet inom medborgarskapsrätten. På sistnämnda område har man dock ledning av såväl lagkommentarer1 som en tämligen fast utbildad praxis. En enahanda begreppsbestämning inom de båda områdena förefaller ligga nära till hands. Men medan en fastare och strängare tolkning av begreppets innebörd är motiverad, då det gäller svenskt medborgarskap, torde en viss frihet i bedömningen vara försvarbar vid bestämmandet av den internationella kompetensen i adoptionsärenden. Det synes nämligen angeläget att icke på alltför formella grunder hindra tillkomsten av ett adoptivförhållande, som eljest ter sig lämpligt.
I en del länder kommer adoption till stånd genom ett mellan adoptanten och adoptivbarnet ingånget adoptionsavtal, som därefter i någon form skall stadfästas av myndighet. Enligt tysk rätt skall avtal om adoption av omyndig godkännas av förmynderskapsdomstol och se-
dan fastställas av domstol i annan sammansättning. Ofta synes förflyta omkring ett halvt år mellan de båda domstolarnas beslut. Med den praxis Kungl. Maj:t enligt ovan intagit beträffande den statliga kompetensen kan man ställa frågan, vid vilken tidpunkt under adoptionsförfarandet hemvist i Tyskland skall föreligga för att tysk domstol enligt vår uppfattning skall anses behörig upptaga adoptionsärendet. Frågan har hittills icke varit ställd på sin spets, men justitiekanslersämbetet har i några remissutlåtanden, däri ämbetet tillstyrkt bifall, konstaterat att hemvist förelegat vid adoptionsavtalets ingående. I två av Kungl. Maj :t bifallna ärenden har hemvist förelegat i varje fall till och med tidpunkten för förmynderskapsdomstolens godkännande av adoptionsavtalet.
För att belysa den av Kungl. Maj:t tillämpade praxis må två d. 30 aug. 1957 avgjorda adoptionsärenden relateras.
I det ena ärendet hade två svenska makar under hemvist i Tyskland därstädes ingått adoptionsavtal angående ett tyskt barn, varefter avtalet godkänts av vederbörande tyska förmynderskapsdomstol. Efter sin återflyttning till Sverige hemställde makarna om Kungl. Maj:ts tillstånd till adoptionen, vilket beviljades. — Det andra ärendet gällde två svenska makar, vilka — utan att själva ens vistas i Tyskland — genom därstädes bosatt ombud träffat adoptionsavtal beträffande ett tyskt barn. Avtalet godkändes och stadfästes av tysk domstol. Härefter hemställde makarna om Kungl. Maj:ts godkännande av adoptionen. Då den tyska domstolen syntes ha grundat sin behörighet uteslutande på det förhållandet att adoptanternas ombud var bosatt i Tyskland, fann Kungl. Maj :t, i enlighet med justitiekanslersämbetets utlåtande i ärendet, ansökningen icke föranleda någon åtgärd. Innebörden av beslutet är att ärendet ansågs tillhöra svensk domstols prövning.
I de nu relaterade ärendena ha adoptanterna haft samma såväl medborgarskap som hemvist. Ett av Kungl. Maj:t d. 29 aug. 1958 avgjort ärende gällde godkännande av ett av tysk domstol meddelat beslut, varigenom äkta makar — mannen svensk, hustrun tysk medborgare — i Tyskland adopterat ett tyskt barn. Vid tiden för adoptionen hade hustrun hemvist i Tyskland, medan mannen, som hade sitt hemvist i Sverige, vid samma tid endast tillfälligt vistades i Tyskland. Justitiekanslersämbetet ansåg i sitt yttrande att tysk domstol varit behörig handlägga adoptionsärendet. Ansökningen bifölls av Kungl. Maj:t. Det synes rimligt att i ett fall som detta — då endast den ene kontrahenten är svensk medborgare och bosatt i Sverige — icke från svensk sida benhårt kräva att adoptionen sker i Sverige.
Mot bakgrunden av det sist relaterade adoptionsärendet bör något beröras tysk rätts ståndpunkt till den internationella kompetensen. Är adoptanten tysk medborgare, måste, som ovan antytts, mellan denne och adoptivbarnet träffas ett adoptionsavtal, som skall fastställas av domstol. Behörig domstol är därvid domstolen i adoptantens hemort (Heimatsrecht des Annehmenden). Om adoptanten varken har sitt hemvist eller vistas i Tyskland, är Amtsgericht Berlin-Schöneberg behörig domstol. Frågan, huruvida tysk domstol härvid är exklusivt behörig, är icke uttryckligen reglerad. Den tyska doktrinen är dock till övervägande del av den uppfattningen att tyska domstolar äro exklusivt behöriga. Enligt verbalnote d. 8 april 1959 från tyska utrikesdepartementet i Bonn kan med anledning härav icke räknas med att en stad-
fästelse av ett adoptionsavtal genom utländsk domstol kommer att erkännas i Tyskland om adoptanten är tysk medborgare, därvid det är utan betydelse om denne har stadigvarande hemvist i Tyskland eller i utlandet. Belysande för hur den tyska ståndpunkten kan inverka på en tilltänkt adoption, där svensk medborgare är kontrahent, är ett av Kungl. Maj:t d. 23 mars 1961 avgjort ärende. Två i Stockholm bosatta makar, varav mannen tysk och hustrun svensk medborgare, ansökte hos Stockholms rådhusrätt om adoption av hustruns barn u. ä., svensk medborgare. Mannen vistades i Sverige sedan 1956 och hade fast anställning i Stockholm. På rådhusrättens förfrågan huruvida adoptionen skulle bli gällande enligt tysk lag svarade utrikesdepartementets rättsavdelning, under hänvisning till ovannämnda verbalnote, att en i Sverige genomförd adoption icke syntes komma att bli giltig i Tyskland. Ärendet överlämnades därför till justitiedepartementet för Kungl. Maj :ts prövning av frågan om tillstånd till adoption i Tyskland. Härtill gav Kungl. Maj :t sitt medgivande. Denna eftergift för den tyska ståndpunkten är ofrånkomlig, om man, som i nämnda fall, vill åstadkomma ett tillsynes lämpligt adoptivförhållande. Det kan dock icke vara tillfredsställande ur svensk synvinkel att adoptionen skall ske i Tyskland och i tysk form, då såväl den ene adoptanten som adoptivbarnet är svensk medborgare och samtliga kontrahenter äga hemvist i Sverige.
Vidare må beröras några fall, där svensk adoptant erhållit bifall till ansökan om godkännande av i Grekland verkställd adoption av grekiskt barn. I samtliga dessa ärenden voro omständigheterna enahanda, i det att adoptanten vid tiden för adoptionens genomförande vistats allenast tillfälligt i Grekland. Justitiekanslersämbetet, vars utlåtande inhämtades i dessa fall, uttalade — under hänvisning till grekisk lagstiftning och ett grekiskt rättsfall — att visst stöd syntes föreligga för uppfattningen att grundsatsen om adoptantens hemvist såsom avgörande för den statliga kompetensen även i grekisk rätt tillämpades vid internationella adoptionsärenden. Visserligen kunde göras gällande att hemvist — bedömt enligt svensk rätt — icke förelåge i dessa fall och att därför frågan om tillstånd till adoptionen borde handläggas vid svensk domstol. Det vore dock också en i svensk rätt erkänd princip att i regel varje stat ägde att enligt sina lagar avgöra, huruvida en utlänning vistades inom statens område under sådana omständigheter att laga hemvist kunde anses föreligga — en princip som kommit till uttryck i 7 kap. 3 § i 1904 års lag. Den grekiska domen borde därför i dessa fall i och för sig godtagas.
Av intresse i detta sammanhang är slutligen även ett av Kungl. Maj :t d. 10 juni 1960 avgjort ärende. Två svenska makar hade i början av 1959 i Brasilien adopterat ett brasilianskt barn. Mannen var sekreterare vid svenska ambassaden i Rio de Janeiro och makarna hade vistats i Brasilien under tiden juni 1955—mars 1959. Enligt svensk uppfattning torde makarna såsom knutna till svenska ambassaden, åtminstone i medborgarskapshänseende, ha haft hemvist i Sverige. Justitiekanslersämbetet yttrade, med utgångspunkt från Kungl. Maj :ts ovan angivna praxis, att, enär brasiliansk rätt icke syntes tillerkänna adoptantens hemvist avgörande betydelse för den statliga kompetensen, vederbö-
rande brasilianska myndighet sannolikt ansett sig sakna anledning ingå på prövning av frågan om var makarna vid tiden för adoptionen ägt sitt hemvist. Nämnda spörsmål torde därför vara att bedöma enligt svensk lag och enligt denna torde makarna haft sitt hemvist i Sverige. Principiellt skulle det alltså tillkomma svensk domstol att pröva frågan om tillstånd till adoptionen. På grund härav vore ämbetet benäget förorda, att ansökningen icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd. — Regeringsrätten, vars utlåtande inhämtades, yttrade:
I målet är icke i första hand fråga om en kompentenskonflikt mellan svensk domstol och utländsk myndighet, utan spörsmålet gäller, om ett adoptionsbeslut, som meddelats av en enligt sin egen lag därtill behörig utländsk myndighet, må lända till efterrättelse här i riket. Därest de i svensk lag angivna materiella betingelserna för godkännande av ett sådant beslut föreligga, synes beslutet icke böra frånkännas giltighet, med mindre synnerliga skäl härför kunna åberopas. Vid prövning huruvida dylika skäl kunna anses föreligga, blir givetvis frågan om den brasilianska myndighetens kompetens enligt svensk internationell rätt av betydelse. Denna fråga kan emellertid icke besvaras med stöd av någon uttrycklig författningsbestämmelse eller med säker ledning av svensk rättspraxis. Någon oeftergivlig regel, varigenom det materiella avgörandet av adoptionsärendet kan anses vara förbehållet svensk domstol, gives således icke. Vid sådant förhållande lärer Kungl. Maj :t — oavsett hur den uppkomna kompetensfrågan finnes böra besvaras — på grund av den maktbefogenhet, som enligt nämnda lagrum (6 kap. 1 § i 1904 års lag) tillkommer Kungl. Maj :t, äga att pröva, huruvida det meddelade adoptionsbeslutet bör eller icke bör erhålla rättsverkan i Sverige. — Enär, såsom justitiekanslersämbetet funnit, de i föräldrabalken uppställda förutsättningarna för adoption torde vara för handen, lärer hinder ur svensk familjerättslig synpunkt icke förefinnas för Kungl. Maj :ts godkännande av adoptionen. Ej heller i övrigt har omständighet förekommit, på grund varav betänkligheter kunna möta mot ett sådant godkännande. — Regeringsrätten tillstyrker därför, att — därest sökandens hustru biträder sökandens framställning — Kungl. Maj :t måtte jämlikt merberörda lagrum godkänna adoptionen.
Kungl. Maj:t godkände adoptionen. Detta avgörande synes stå i strid med den linje som Kungl. Maj:t enligt ovan följer. Om man emellertid betänker, att bakom principen om adoptantens hemvist som avgörande för den statliga kompetensen främst ligger det förhållandet att den bästa utredningen angående adoptantens lämplighet står att erhålla i det land, där han mer eller mindre stadigvarande vistas, torde avvikelsen från praxis kunna betraktas som av enbart formell natur. Erforderliga upplysningar om adoptanternas lämplighet kunde otvivelaktigt erhållas i Brasilien. Härtill kommer den garanti som ligger i Kungl. Maj:ts prövning av ärendet. Hänvisning till svensk domstol i det föreliggande fallet hade onekligen inneburit alltför sträng formalism, då de materiella förutsättningarna för adoptionen enligt svensk lag voro klart uppfyllda. Ärendet kan tjäna som exempel på fall, då hemvistbegreppet icke bör fattas lika strängt som inom medborgarskapsrätten.
Materiella förutsättningar för adoption. I några av Kungl. Maj:t avgjorda adoptionsärenden har fråga uppkommit om tillstånd till adoption utomlands, trots att hinder mot adoption förelegat enligt våra inhemska regler.
I ett d. 17 sept. 1954 avgjort ärende ansökte två i Amerika bosatta amerikanska makar om tillstånd till adoption av ett svenskt barn. Hustrun hade icke fyllt 25 år och skulle sålunda icke kunna adoptera
enligt svensk rätt. Enär denna omständighet dock icke enligt vederbörande amerikanska lag utgjorde hinder mot adoptionen, bifölls ansökningen av Kungl. Maj:t. Beslutet innebär, att en till adoptantens person knuten förutsättning för adoptionen bedömts efter adoptantens civitetslag.
Av FB 4 kap. 3 och 4 §§ framgår, att barn i äktenskap enligt svensk rätt icke kan vara föremål för adoption av föräldrarna (Jfr lagberedningens uttalande NJA II 1917 s. 476). I ett av Kungl. Maj:t d. 15 jan. 1960 avgjort ärende begärde två i Amerika bosatta makar, varav mannen var amerikansk och hustrun svensk medborgare, Kungl. Maj :ts godkännande av ett av amerikansk domstol fattat beslut, varigenom makarna adopterat hustruns dotter i ett tidigare äktenskap. Kungl. Maj :t godkände adoptionen.
Slutligen må anföras följande av Kungl. Maj :t d. 3 mars 1961 avgjorda ärende. En belgisk medborgare, bosatt jämte sin hustru i Belgien, ansökte om Kungl. Maj:ts tillstånd att i nämnda land adoptera en svensk flicka, dotter u. ä. till båda makarna. Vid barnets födelse var fadern gift med annan belgisk kvinna. Detta äktenskap upplöstes efter barnets födelse, varefter fadern gifte sig med barnets moder, som då var svensk medborgare. Enligt svensk rätt hade barnet sålunda legitimerats genom föräldrarnas äktenskap. Däremot tillerkänner belgisk rätt i regel icke barn, fött i äktenskapsbrott, äktenskaplig börd i och med föräldrarnas äktenskap. Under vissa förutsättningar kan dock belgisk domstol genom en särskild lag efter ansökan medge att äktenskapet i ett dylikt fall får legitimerande verkan. Sådan ansökan hade emellertid icke gjorts. Den närmaste frågan gällde nu huruvida bördsfrågan skulle bedömas enligt svensk eller belgisk lag. I överensstämmelse med den tydligen gängse uppfattningen inom svensk doktrin befanns att adoptantens lag borde gälla. Kungl. Maj :t biföll ansökningen. Tilläggas må, att Kungl. Maj :t medgav båda makarna att adoptera barnet, trots att ansökningen endast gjorts av och tydligen avsåg mannen. I och för sig hade intet hindrat, att medgivandet lämnats allenast mannen, enär barnet enligt belgisk rätt saknade äkta börd. (Likaväl kunde hustrun ensam ha medgivits rätt till adoption, eftersom barnet ju även var hennes barn u. ä.) Men då barn u. ä. enligt belgisk rätt icke har arvsrätt efter någondera av föräldrarna, befanns för barnet lämpligast att Kungl. Maj:ts medgivande avsåg makarna gemensamt.
Tidpunkten för Kungl. Maj:ts medgivande. Att döma av formuleringen i 6 kap. 1 § andra stycket i 1904 års lag synes avsett, att Kungl. Maj :ts medgivande skall föreligga före den utländska myndighetens adoptionsbeslut. I en del fall har emellertid medgivandet lämnats i efterhand, varvid stundom åtskillig tid förflutit efter den utländska myndighetens beslut. Anledningen till dröjsmålet med begäran om Kungl. Maj :ts medgivande torde i regel ha varit bristande kännedom om kravet på dylikt medgivande för adoptionens giltighet i Sverige. Av intresse är här särskilt ett av Kungl. Maj:t d. 27 nov. 1959 avgjort ärende, däri omständigheterna voro följande. Två makar, varav mannen svensk och hustrun fransk medborgare, adopterade 1948 i Frankrike en utländsk flicka. Sedan makarna avlidit, hustrun 1956 och mannen 1958, anhöll adoptivdottern i september 1959 att Kungl. Maj :t måtte
medgiva mannens adoption av henne. Justitiekanslersämbetet yttrade bl. a., under hänvisning till rättsfallet NJA 1918 s. 476, att den omständigheten att mannen avlidit ej syntes utgöra hinder för adoptionen, och tillstyrkte densamma. Kungl. Maj :t beslöt godkänna adoptionen.
Thore Wisén