FRÅN PRAKTISKA ARBETSLIVET

 

Om avräkning av böter vid bestämmande av förvandlingsstraff

    I 14 § första st. lagen d. 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff stadgas att, därest vid förvandling av bötesstraff av betalning skett och dagsböternas belopp äro olika, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot. Stadgandet innebär en förmån för den dömde, enär det vid förvandling av böterna medför ett lägre förvandlingsstraff än om avbetalningen avräknas å bötesstraff med högre dagsbotsbelopp.
    Bestämmelsen gäller även om avbetalningen skulle ha bokförts såsom avbetalning på annat bötesstraff än det med lägsta dagsbotsbeloppet och även om avbetalningen skulle ha skett innan detta ådömts (jfr STRAHL, Om påföljder för brott s. 111—112, samt JO:s ämbetsberättelse 1948 s. 168 ff).
    Lagstiftaren torde vid avfattningen av ovannämnda stadgande ha utgått från, att detsamma alltid skall lända den dömde till godo. Undantag härifrån kan emellertid under vissa speciella förhållanden förekomma. Så var förhållandet beträffande ett fall där fångvårdsstyrelsen jämlikt 18 § andra st. lagen om verkställighet av bötesstraff hade att vid beslut om verkställighet av förvandlingsstraff för böter nedsätta det av domstol bestämda förvandlingsstraffet.
    Enligt beslut d. 19 maj 1959 förordnade domstol att N. N. ålagda böter, dels 20 dagsböter å 3 kr. och dels sammanlagt 500 kr. i penningar, varå av betalats 20 kr., skulle förvandlas till fängelse 68 dagar.Förvandlingsstraffet verkställdes med början d. 30 juni och slut d. 6 sept. 1959. Genom ett senare beslut d. 25 april 1961 förordnade domstolen att N. N. ålagda böter å sammanlagt 710 kr. i penningar skulle förvandlas till fängelse 78 dagar. Av böterna å 710 kr. var sammanlagt 425 kr. ålagda innan verkställigheten av det tidigare förvandlingsstraffet avslutats och sammanlagt 285 kr. ålagda efter verkställighetens avslutande. Nedsättning jämlikt 14 § andra st. lagen om verkställighet av bötesstraff skulle således äga rum. Därvid sammanlades hela det först ådömda bötesstraffet (20 dagsböter å 3 kr. + 500 kr.) med 425kr. Det sammanlagda dagsbotsantalet (205) minskades därefter med 6 dagsböter, utgörande den verkställda avbetalningen avräknad å lägsta

dagsbotsbeloppet eller 3 kr. Det sålunda erhållna dagsbotsantalet, 199, motsvarar fängelse 90 dagar, varifrån avräknades det redan avtjänade förvandlingsstraffet eller 68 dagar. Återstoden utgör då 22 dagar. Detta dagantal sammanlades därefter med det förvandlingsstraff som motsvarar återstoden av bötesbeloppet enligt beslutet d. 25 april 1961 (285 kr.) eller 44 dagar. Det nedsatta förvandlingsstraffet utgjorde sålunda (22 + 44) 66 dagar.
    Om däremot den verkställda avbetalningen avräknas från bötesbeloppet å sammanlagt 285 kr. (motsvarande 57 dagsböter å 5 kr.) kommer man till ett för den dömde förmånligare resultat. Det genom beslutet d. 19 maj 1959 ålagda bötesbeloppet (20 dagsböter å 3 kr. + 500kr) sammanlägges med de före verkställighetens slut ålagda böterna(425 kr.) till 205 dagsböter, motsvarande ett förvandlingsstraff av 90 dagar, varifrån avräknas det redan avtjänade förvandlingsstraffet eller 68 dagar. Kvarstående förvandlingsstraff utgör även i detta fall 22 dagar. Från det enligt beslutet d. 25 april 1961 resterande bötesbeloppet (285 kr.) avräknas därefter den verkställda avbetalningen å 20 kr. Det sålunda erhållna bötesbeloppet, 265 kr., motsvarar förvandlingsfängelse 42 dagar. Enligt denna beräkning skulle den dömde således ha att avtjäna fängelse (22 + 42) 64 dagar eller 2 dagar mindre än enligt det första beräkningssättet.
    Därest i det refererade fallet avbetalningen utgjort 60 kr., således 20 dagsböter å 3 kr., blir förvandlingsstraffets längd enligt de båda beräkningsgrunderna 66 resp. 60 dagar. Anledningen till divergenserna är givetvis den, att enligt båda beräkningsgrunderna vid sammanläggningen av bötesstraffen maximum av 90 dagar uppnås.
    Några föreskrifter om vilketdera av de båda beräkningssätten som skall tillämpas finnes ej. Frågan är i vad mån bestämmelsen i 14 § första st. lagen om verkställighet av bötesstraff om att avbetalningskall avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot skall tillämpas även om den, som i detta fall, ger ett för den dömde oförmånligare resultat. Uppenbart är att bestämmelsen tillkommit för att lagstiftaren velat bereda den dömde en förmån. Att då i ett av lagstiftaren icke förutsett fall tillämpa bestämmelsen mot den dömde förefaller i viss mån inkonsekvent och inhumant. Det gäller ju här en så viktig fråga som att beröva en person friheten under flera dagar. Det kan framhållas, att det vid strafftidsberäkning stundom inträffar fall där man kommer till olika resultat beträffande frigivningsdag beroende på olika beräkningsprinciper. Avgörande är då som regel det beräkningssätt som blir lindrigast för den dömde. I konsekvens härmed skulle man även i det nu relaterade fallet tillämpa det för den dömde förmånligaste beräkningssättet. Vad som talar mot detta är att man då handlar i direkt strid mot en utfärdad lagbestämmelse. Undertecknad, som haft att å fångvårdsstyrelsens vägnar avgöra det refererade fallet, har, om än med stor tvekan, följt föreskriften i 14 § första st. lagen om verkställighet av bötesstraff, som givit det för den dömde oförmånligare resultatet.
    Det synes emellertid påkallat att stadgandet i 14 § första st. ovannämnda lag erhåller det tillägget, att det är tillämpligt endast såvitt det ej medför att förvandlingsstraffet blir längre.

Einar Ruda