New Yorkkonferensen ang. begränsning av statslöshet. Den av FN:s generalsekreterare utlysta diplomatiska konferensen för eliminering eller begränsning av framtida statslöshet (se SvJT 1960 s. 66), som icke lyckats slutföra sin uppgift 1959 i Genève att utarbeta en konvention med syfte att förbättra statslösa personers möjligheter att förvärva medborgarskap, fortsatte i New York d. 15—d. 30 aug. 1961. Av de vid konferensen i Genève representerade 35 staterna hade samtliga utom 6 sänt ombud till New York, varjämte Finland, som i Genève endast haft en observatör, representerades genom befullmäktigat ombud. Den svenska delegationen bestod av förste kanslisekr. O. Hellberg och förste sekr. C. Lidgard.
    Till president valdes prof. W. Riphagen, Nederländerna, och till vicepresidenter Brasiliens och Ceylons chefsdelegater.
    Den centrala frågan, som kvarstod olöst från konferensens första del, gällde rätt för konventionsstat att beröva en person medborgarskap. Flertalet representerade stater saknade dylik rätt i nationell lagstiftning och hävdade att, enär konventionen från humanitär synpunkt syftade till att i möjligaste mån begränsa förekomsten av statslöshet, det strede med konventionens anda att i konventionstexten intaga en artikel, vilken medgav rätt förstat att beröva någon hans medborgarskap, låt vara i starkt begränsad omfattning. En icke ringa minoritet av stater åter framhöllo sina svårigheter på konstitutionella och andra juridiska grunder att avstå från rätten att fråntaga en person hans medborgarskap, om hans vandel vore oförenlig med honom åliggande lojalitetsplikt mot landet eller om han under en lång följd av år varken vistats i landet eller annorledes visat indikationer på samhörighet med detta.
    Ett av Storbritanniens delegation framlagt nytt textförslag blev nu med viss förenkling slutligen antaget av konferensen. En artikel medger sålunda fördragsslutande stat rätt att beröva den person medborgarskap, som förvärvat sådant genom fel representation eller bedrägligt förfarande eller som efter bosättning utomlands underlåtit att tillkännagiva sin önskan att bibehålla sitt medborgarskap — för utomlands född gäller underlåtenhet att inom ett år efter uppnådd myndighetsålder bosätta sig i det land, vari han äger medborgarskap, eller låta registrera sig där hos vederbörlig myndighet. Vidare äger konventionsstat att vid tiden för undertecknande eller ratificering av eller tillträde till konventionen anmälda önskan att bibehålla i egen lagstiftning redan inskriven rätt att beröva medborgarskap på någon av följande grunder: a) frivilligt trädande eller kvarstannande i tjänst hos annan stat i strid mot uttryckligt förbud av fördragsslutande stat; b) trohetsed till annan stat eller formell förklaring om att underkasta sig annan

stats överhöghet; c) bistånd till fientlig stat under krig; d) högmålsbrott eller brott mot allmän verksamhet eller ordning eller, om person åtalats för sådant brott och vistas i främmande land, underlåtenhet att återvända för rättegång. Berövande av medborgarskap med statslöshet till följd får enligt artikeln icke ske med mindre det enskilda fallet prövats av domstol eller annat fullkomligt oavhängigt och opartiskt organ.
    Konferensen antog vid slutomröstning den utarbetade konventionen med 21 röster mot 0. Sju stater nedlade sina röster. De skandinaviska staternasdelegationer röstade för konventionen, som fick titeln »Konvention om begränsning av statslöshet».
    Konferensen antog tillika fyra rekommendationer resp. resolutioner, nämligen på förslag av Belgien, att personer, som de facto vore statslösa, skulle såvitt möjligt behandlas såsom de jure statslösa för att kunna förvärva ett effektivt medborgarskap; på förslag av Danmark, att med »naturaliserad»i konventionen skulle förstås endast den som förvärvat medborgarskap på ansökan, vilken konventionsstat ägde att efter diskretionär prövning avslå; på förslag av Norge, att konventionsstat, som gjorde bibehållande av medborgarskap för utomlands bosatta beroende av ansökan, anmälan eller registrering, skulle vidtaga åtgärder för att dessa medborgare i god tid underrättades om formaliteter och fatalietider, som de hade att iakttaga; samt på förslag av Israel, att termen »dömd» i konventionen skulle innebära »dömd genom lagakraftvunnen dom, meddelad av kompetent juridisk domstol».
    Konventionen träder i kraft, när minst 6 stater hos FN:s generalsekreterare deponerat sina ratifikationsinstrument.
    För undertecknande av eller tillträde till konventionen erfordras för Sveriges liksom för Danmarks och Norges del viss liberalisering av 1950 års medborgarskapslag.

O. Hg