172 NOTISER    JO:s ämbetsberättelse. Av ämbetsberättelsen till 1962 års riksdag framgår att antalet under år 1961 hos JO diarieförda ärenden varit något lägre än under 1960. Medan antalet inkomna klagomål hållit sig konstant, har antalet på JO:s eget initiativ upptagna ärenden nedgått väsentligt. Detta sammanhänger med att JO till följd av arbetsförhållandena vid ämbetet nödgats avsevärt begränsa sin inspektionsverksamhet under 1961. Trots detta har emellertid antalet balanserade ärenden under året ökat, och JO avslutar årets ämbetsberättelse med en framställning till riksdagen om åtgärder i syfte att trygga JO-ämbetets behov av kvalificerad personal och härigenom göra det möjligt för ämbetet att i tillbörlig utsträckning utöva den vidgade och intensifierade tillsyn över förvaltningen, som av riksdagen ansetts önskvärd.
    I ämbetsberättelsen behandlas bl. a. frågan, om domstol i mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad som anhängiggöras genom gemensam ansökan bör genom hörande av barnavårdsnämnd införskaffa utredning att läggas till grund för ett bedömande av huruvida vad makarna överenskommit rörande vårdnaden om barnen är uppenbart stridande mot dessas bästa. JO anser sig lika litet som de myndigheter och andra organ, som till JO yttrat sig i frågan, kunna rekommendera ett obligatoriskt inhämtande av yttrande från barnavårdsnämnd i mål av detta slag. Däremot finner JO det ofta vara ändamålsenligt, att rätten underrättar barnavårdsnämnden om makarnas överenskommelse i vårdnadsfrågan och att nämnden härigenom får tillfälle att inom en kortare tid till rätten anmäla om den på grund av tidigare kännedom om familjen finner särskild utredning i vårdnadsfrågan erforderlig.
    Med utgångspunkt från tre domstolsavgöranden behandlar JO vidare den principiella frågan huruvida, när åtal mot en tilltalad ogillas, förordnande får meddelas att kvarstad, skingringsförbud eller beslag skall bestå i avbidan på att domen vinner laga kraft. I de tre åberopade fallen hade domstolarna meddelat dylika förordnanden. Medan det av RB 24:21 och 25:7 klart framgår att en tilltalad som frikännes från ansvar icke får hållas häktad eller underkastas reseförbud i avbidan på att domen vinner laga kraft, säges i RB 26:6 och 27:8 endast att, då fråga är om kvarstad, skingringsförbud eller beslag, rätten skall, då målet avgöres, pröva om åtgärden fortfarande skall bestå. Även om lagens ordalydelse således i fråga om sistnämnda s. k. reella tvångsmedel icke i och för sig kan anses utesluta möjligheten att förordna att tvångsmedlet skall bestå till dess den frikännande domen vinner lagakraft, finner JO dock övervägande skäl tala för att dessa tvångsåtgärder —liksom häktning och reseförbud — alltid skola hävas, därest den mot den tilltalade väckta talan ogillas.
    Vidare kan nämnas att JO i anledning av klagomål från sjöfartshåll undersökt behovet av åtgärder för att förekomma att villkorligt dömda personer i alltför stor omfattning hänvisas att ta anställning å fartyg. I ett annat ärende framhålles vikten av att förundersökning och lagföring bedrivas skyndsamt i fall då den misstänkte redan avtjänar straff och SL 4:3 kan komma att tillämpas i ny dom. Om den nya domen icke hinner meddelas, innan frigivning från det första straffet äger rum, kan detta i vissa situationer leda till otillfredsställande konsekvenser med hänsyn till de särskilda bestämmelser om villkorlig frigivning som gälla för den som — sedan han avtjänat ett straff — blivit dömd till ett nytt gemensamt straff med tilllämpning av SL 4:3. Av stort intresse är också JO:s redogörelse för iakttagelser vid inspektioner av bl. a. domstols- och åklagarväsendet.

NOTISER 173    I en framställning till K. M:t har JO fäst uppmärksamheten på den stora tidsutdräkten vid verkställandet av sinnesundersökningar i brottmål samt påpekat behovet av åtgärder för avhjälpande av arbetsbalansen inom sinnesundersökningsväsendet.

H. D-s