FRÅN PRAKTISKA ARBETSLIVET

 

Något om olovlig körning

    Det har för de rättstillämpande myndigheterna varit föremål för tvekan hur det subjektiva rekvisitet skall utformas vid brottet tillåtande av olovlig körning (3 § tredje st. trafikbrottslagen). Praxis har klart angivit, att gärningen är straffbar även vid culpa. Delade meningar råder dock om vilken grad av oaktsamhet, som förutsättes för en fällande dom.

    I två avgöranden från år 1953 var frågan föremål för Svea hovrätts prövning. I det första hade B med A:s tillstånd fört en A tillhörig bil. B saknade körkort men hade på A:s fråga uppgivit sig ha sådant. Stockholms RR ansåg A ha varit skyldig att, innan han lät B föra bilen, förvissa sig om att denne hade körkort. A fälldes därför till ansvar. Hovrätten frikände dock och åberopade att B dels uppgivit sig ha körkort och dels under färden, vid vilken A medföljde, fört bilen anmärkningsfritt. A ansågs därför ha »skäliganledning antaga», att B innehade körkort. (SvJT 1955 rf s. 13.)
    I det andra fallet hade A frågat B om han innehade körkort, vilket denne sanningslöst bejakat. Falu domsagas norra tingslags HR ansåg, att det icke ålegat A att annorledes än genom en fråga förvissa sig om att B hade körkort. A frikändes därför. Hovrätten fällde dock till ansvar under motiveringatt det ålegat A, som endast flyktigt kände B och icke visste något omhans personliga förhållanden eller förtrogenhet med motorfordon, fordra att B företedde körkort. (SvJT 1955 rf s. 48.)

    Det är uppenbart, att rådhusrätten med uttrycket »förvissa sig om»ställde mycket stränga krav på upplåtarens aktsamhet. Detsamma gäller när detta uttryck nedan användes. Häradsrätten däremot ansåg endast en fråga om körkortsinnehavet tillfyllest. Här föreligger alltså enstor skillnad mellan de aktsamhetskrav underrätterna uppställde.
    I det första fallet synes hovrätten intaga samma ståndpunkt som häradsrätten. Hovrätten har nämligen i domskälen icke funnit nödigt omnämna hur väl A kände B och vad A hade sig bekant om B:s personliga förhållanden eller förtrogenhet med motorfordon. Hovrätten konstaterar bara, att B uppgivit sig ha körkort. (Att B sedan förde bilen anmärkningsfritt kan knappast ha varit bestämmande för domslutet. Då hade gärningen redan förövats.)
    Beträffande detta avgörande kan slutligen nämnas, att en ledamot var skiljaktig och ansåg B:s sanningslösa uppgift om körkortsinnehavet ej vara av beskaffenhet att fritaga A från ansvar.
    Det andra hovrättsavgörandet fastslår, att en fråga om körkortsinnehav icke ensamt fritager sig från ansvar. Upplåtaren måste dessutom någorlunda väl känna vederbörande och hans personliga förhållanden eller vana med motorfordon.
    Praxis var med dessa två avgöranden långtifrån klar. Jag hade själv som åklagare tillfälle att år 1959 få frågan prövad av hovrätten för Övre Norrland. A hade låtit sin svåger B, som han kände sedan år 1950, vid ett tillfälle år 1958 föra körkortspliktigt fordon. B saknade körkort. A visste, att B tidigare ägt och fört personbil. Han visste även att B viss tid varit anställd som yrkeschaufför. Han frågade aldrig B om

denne innehade körkort. Hovrätten ansåg under åberopande av dessa omständigheter att A »haft skälig anledning antaga» att B hade körkort och fastställde därför häradsrättens friande dom. (Avgörandet har ej publicerats.)
    I detta fall var alltså omständigheterna sådana, att det enda som rimligen kunde läggas A till last var att han icke krävt att få se B:s körkort. I syfte att genom en dom av HD få fastslaget, att körkort alltid skall företes för upplåtaren, hemställde jag hos RÅ att denne måtte ansöka om revision. RÅ yttrade dock i beslut d. 18 april 1959, att »det aktsamhetskrav, som hovrätten sålunda uppställt, synes få godtagas»,varför RÅ ej fann skäl fullfölja talan i målet.
    BIÖRKLUND-BERGLUND framhåller (Vår trafiklagstiftning m. m., 1961,s. 212), att upplåtaren skall förvissa sig om att vederbörande har körkort. Som ett minimikrav bör enligt författarna fordras, att vederbörande visar sitt körkort. (Han synes knappast kunna göra mer.) Författarna hänvisar dock till ovannämnda avgöranden från Svea hovrätt. FREDRIKSSON anser (Vägtrafikförordningen m. m., 1961 s. 350 f), att överlåtaren måste fordra att vederbörande företer körkort såvida icke upplåtaren genom närmare kännedom om vederbörandes personligaförhållanden och förtrogenhet med motorfordon har skälig anledning antaga, att hans uppgift om körkortsinnehav är riktig.
    Emot denna ståndpunkt vill jag anföra följande.
    Nyare trafiksäkerhetsforskning har starkt framhållit vikten av att endast därtill lämpade personer framför motorfordon. Lämplighetsprövningen verkställes vid körkortsgivningen. En körkortslös förare har alltså undandragit sig denna prövning. Det kan med fog antagas, att många körkortslösa förare har antingen underkänts vid körkortsprövning eller också vet, att de av skilda skäl inte kan få körkort. Många kör bil trots att de genom körkortsåterkallelse underkänts såsom förare av körkortspliktigt fordon.
    Det är för de rättstillämpande myndigheterna angeläget, att verka för högre trafiksäkerhet. Ett led däri är att söka förhindra olovlig körning. Ett krav, att den som överlåter ratten åt annan dessförinnan skall se dennes körkort, förhindrar åtminstone i viss utsträckning att körkortslösa för motorfordon. Något obilligt ligger ej i ett sådant krav. Körkort skall ju enligt 29 § 4 mom. vägtrafikförordningen under färd medföras för att kunna på begäran uppvisas.
    Konsekvensen av nuvarande rättstillämpning är, att den som någorlunda ofta sett en person han känner föra bil därmed kan utgå ifrån att vederbörande har körkort. Han behöver då vid överlåtande av ratten inte ens fråga efter körkortet. (Jfr domen från hovrätten för Övre Norrland.) Den körkortslöse kan alltså genom upprepad brottslighetskapa förutsättningar för att lätt kunna ånyo begå samma gärning. Även om överlåtaren känt till att vederbörande saknade körkort, kommer han vid åtal naturligtvis att invända, att han trodde på den andres körkortsinnehav. Denna invändning blir för åklagaren mycket svår att bemöta liksom det blir vanskligt att avgöra, vid vilken grad av oaktsamhet ansvar skall följa. (Sistnämnda argument motiverar naturligtvis icke ensamt en ändrad praxis men förtjänar väl beaktande sammantaget med vad jag i övrigt anfört.)

    Det må slutligen framhållas, att en körkortsåterkallelse eller ett straff för olovlig körning mera sällan kommer till allmänhetens kännedom. Den körkortslöse ger alltså fortfarande sken av att inneha körkort.
    Min framställning till RÅ avsåg, som ovan anförts, att söka få den ändring av praxis till stånd, att kravet på överlåtarens aktsamhet skärptes därhän att vederbörande alltid skall ha företett sitt körkort. Jag är dock nu tveksam om just ändring av praxis kan vara en lämplig lösning. Även om HD vid fullföljd bifallit RÅ:s talan hade ofta underrätterna att göra svåra överväganden i det enskilda fallet; nämligen när det gällt att pröva ifall inte den tilltalade på ett annat, lika säkert sätt förvissat sig om vederbörandes körkortsinnehav. Det synes också urmånga synpunkter lämpligast att uppställa ett så strängt krav som det ovannämnda direkt i ett lagbud och icke i praxis. Jag ifrågasätter, om icke just dessa synpunkter gjorde RÅ obenägen att fullfölja talan, även om han möjligen i övrigt delade min mening.
    Jag anser med hänsyn till vad ovan anförts en lagändring påkallad. 3 § tredje stycket trafikbrottslagen skulle då få till exempel dennalydelse: »Där någon anställer och brukar annan såsom förare av körkortspliktigt fordon eller eljest tillåter annan att föra sådant fordon, utan att dessförinnan ha tagit del av dennes körkort, straffes med dagsböter.»
    Det är mig bekant, att många åklagare under hänvisning till Biörklund-Berglunds ovan refererade uttalande fortfarande meddelar straffföreläggande eller väcker åtal när någon överlämnat ratten utan att ha krävt att vederbörande visat sitt körkort. Det är mig därför slutligen angeläget framhålla, att till dess en eventuell lagändring kommit tillstånd, frågan bör bedömas med ledning av vad Fredriksson anfört isaken.

Folke Norberg