NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
Europarådets konventioner
Enligt den första artikeln i Europarådets stadga är rådets syfte att skapa en fastare enhet mellan dess medlemmar, bland annat genom att avsluta överenskommelser på de ekonomiska, sociala, kulturella, vetenskapliga, juridiska och administrativa områdena. I överensstämmelse med detta program ha hittills ett tjugotal konventioner upprättats sedan Europarådets tillkomst 1949, varav Sverige ratificerat eller eljest anslutit sig till femton. Konventionsarbetet fortgår emellertid successivt,och praktiskt taget varje år tillkomma nya överenskommelser. En del av dessa konventioner ha anknytning till det rättsliga området, och en översikt av dessa skall lämnas här.
Först skall emellertid med några ord beröras, hur konventionsarbetet vanligen tillgår inom Europarådet. Stadgan innehåller inga fastare bestämmelser om proceduren för utarbetandet av nya konventioner. Enligt den praxis som utbildat sig, men från vilken undantag ej sällan förekommer, kan initiativ till en överenskommelse tagas av rådgivande församlingen eller ministerkommittén, varefter den sistnämnda tillsätter en expertgrupp för att närmare utreda förslaget och eventuellt utarbeta en färdig konventionstext. Församlingen får sedan i vissa fall utkastet på remiss, innan det förelägges ministerkommittén för slutlig
behandling och eventuellt undertecknande. Det sista ledet i proceduren är regelmässigt att konventionen hänskjutes till de olika medlemsstaterna för ratificering.
Den första överenskommelsen som tillkom inom Europarådets ram var, bortsett från en konvention rörande rådets rättsliga ställning och privilegier, den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Då denna nyligen varit föremål för en utförlig redogörelse i SvJT (1961 s. 503 ff), skall den förbigåsi denna översikt. Vid sidan av sagda överenskommelse valde man som en av de första uppgifterna att skapa »gemensamma europeiska borgerliga rättigheter» i den meningen att man skulle antaga regler med skyldighet för medlemsländerna att i olika hänseenden ge varandras medborgare samma rättigheter som de egna medborgarna. En sådan överenskommelse, som man beslöt titulera den europeiska bosättningskonventionen, undertecknades efter omfattande förarbeten den 13 dec. 1955.
Enligt denna konvention skola parterna underlätta inresa för kortvarig vistelse och medgiva rörelsefrihet inom sina områden, utom då hänsyn till den allmänna ordningen, säkerheten, folkhälsan eller sedligheten tala däremot. Parterna skola, i den mån deras ekonomiska och sociala förhållanden tillåta, även underlätta en mera långvarig vistelseeller permanent bosättning. Utvisning skall få ske endast under särskilda, i konventionen angivna omständigheter.
Beträffande civila rättigheter skola parterna i princip ge varandras medborgare nationell behandling och fullständigt rättsskydd avseende såväl person som egendom. Dessa personer skola vidare åtnjuta med landets egna medborgare fullt likvärdiga rättigheter i utövandet av ekonomisk verksamhet, för så vitt hinder häremot ej finnas av tvingande ekonomisk eller social natur. Dylikt undantag får dock icke åberopas gentemot personer, som varit bosatta i landet under längre tid.Vissa verksamhetsområden äro undantagna, nämligen offentliga ämbeten, verksamhet inom försvaret och andra sysselsättningar, som särskilt angivits av parterna. Slutligen föreskrives nationell behandling beträffande undervisning, beskattning, obligatoriska civila skyldigheter, expropriering och nationalisering.
Varje stat får vid undertecknande eller ratificering göra förbehåll för de särskilda restriktioner som enligt dess lagar gälla för utlänningar. En permanent kommitté sammansatt av representanter för de stater, som anslutit sig till konventionen, skall övervaka dess tillämpning och föreslå förbättringar.
Den europeiska bosättningskonventionen har ännu ej trätt i kraft; i själva verket har den hittills ratificerats av endast Danmark och Norge. För svensk del avvaktas pågående omarbetning av näringsrättslagstiftningen, innan ratificering kan äga rum. Det kan emellertid nämnas,att konventionen tjänat som förebild för bl. a. en för några år sedansluten bosättningskonvention mellan Frankrike och Tyskland.
Den nu nämnda konventionen omfattar endast fysiska personer; för att få till stånd en överenskommelse rörande juridiska personer har ministerkommittén uppdragit åt en expertgrupp att utarbeta förslagtill en dylik. Arbetet i denna grupp, som för övrigt står under ordfö-
randeskap av ambassadören Sture Petrén, har nu nått sitt slutskede, och ett konventionsförslag torde komma att framläggas för ministerkommittén i början av 1962.
Enligt förslaget i sin nuvarande form är konventionens syfte att de deltagande staterna i så vid utsträckning som möjligt skola ge utländska, till konventionsområdet hörande företag samma rätt att etablera sig och bedriva näring som inhemska. Det förutsättes dock, att detta mål kan uppnås först på något längre sikt. Omedelbart skall nationell behandling i princip ges beträffande civila rättigheter, rättsskydd, rätt att anställa viss kvalificerad utländsk arbetskraft, beskattning samt rätt till ersättning vid expropriering och nationalisering.
Som utgångspunkt och förberedelse för ytterligare liberalisering föreskrives i konventionen en regel om »standstill», vilken innebär förbud mot att införa nya eller att skärpa tidigare restriktioner för utländska företag. Åtgärder för successiv avveckling av sådana inskränkningar skola därefter vidtagas i syfte att skapa ökad likställighet med inhemska företag, särskilt så vitt gäller de utländska företagens rätt att bilda dotterbolag, filialer, agenturer etc. En permanent kommitté skall upprättas för att utarbeta förslag till dylika åtgärder, varefter dessa förslag skola kunna ligga till grund för beslut om rekommendationer till konventionsstaterna. Dessa beslut, som sålunda ej bli formellt bindande, avses skola fattas av en till representanter för sagda stater inskränktministerkommitté.
På det folkrättsliga området har en europeisk överenskommelse ingåtts angående fredlig lösning av tvister. Konventionen, som undertecknades den 29 april 1957, ansluter tämligen nära till den ursprungligen av Nationernas Förbund i Genève 1928 antagna och av Förenta Nationerna 1949 reviderade generalakten med bestämmelser om förlikning, skiljedom och rättsligt avgörande av internationella tvister. Europarådskonventionens första kapitel föreskriver sålunda, att parterna skola underställa Internationella domstolen alla inbördes tvister som hänföra sig till den internationella rätten. Beträffande tvister, som icke äro av rättslig natur, föreskrives i kapitel II obligatoriskt förlikningsförfarande och i kapitel III obligatorisk skiljedom. Liksom i generalakten göres emellertid undantag från skyldigheten att underkasta sigskiljedom för inre frågor fallande under staternas egen behörighet. Vidare ålägges skiljedomstolen att följa den internationella rätten, oaktat fråga icke är om rättsliga tvister. I departementschefens utlåtande i Kungl. Maj:ts proposition om ratificering av konventionen (1958:57s. 12) sägs systemet därför i praktiken framstå som nära nog meningslöst. Under förarbetena på konventionen hade från svensk sida framförts ett förslag, som syftade till att avlägsna de nämnda »spärrarna» i systemet men i stället ge ministerkommittén makt att med kvalificeradmajoritet i varje aktuellt fall avgöra huruvida en intressetvist skulle gå till skiljedom. Förslaget vann emellertid ej majoritetens gehör, även om det rönte betydande intresse. Sverige har å andra sidan ej ansett sig kunna acceptera den utformning som bestämmelserna om obligatorisk skiljedom erhållit i konventionen och har därför undantagit dessa från ratificering. Man har därvid följt samma handlingslinje som beträffande motsvarande kapitel i generalakten, mot vilket man
också såg sig nödsakad att göra förbehåll. Av Europarådets sexton medlemmar ha hittills nio antagit överenskommelsen, dock flera med samma förbehåll som Sverige.
Två europeiska konventioner rörande ömsesidig rättshjälp ha slutits. Den första undertecknades den 13 dec. 1957 och avser utlämning för brott. Enligt denna konvention förbinda sig parterna att till varandra utlämna personer, vilka skola ställas till ansvar för brott eller undergå verkställighet av straff eller skyddsåtgärd. Ett allmänt villkor för utlämningsförpliktelse är att brottet enligt lagstiftningen i såväl den begärande som den anmodade staten är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd med varaktighet upp till en tid av lägst ett år eller med svårare straff. I fråga om utlämning för verkställighet av straff eller skyddsåtgärd fordras att den utmätta påföljden avser en tid av minst fyra månader.
Konventionen föreskriver emellertid vissa undantag från utlämningsplikten. Sålunda skall utlämning icke ske för politiska och därmed förbundna brott, utom attentat mot bl. a. statsöverhuvud, samt ej heller för brott mot militär lagstiftning. Utlämning må vägras, om fråga är om egna medborgare, om gärningen förövats på den anmodade statens territorium eller på plats likställd därmed, samt om brottet i den begärande staten är belagt med dödsstraff och denna stat ej avgivit godtagbar försäkran, att sådant straff ej komme att verkställas. Slutligen göres undantag för det fall, att det finns grundad anledning antaga, antingen att framställningen gjorts i avsikt att åtala eller straffa deneftersökte på grund av hans ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning, eller att den eftersökte eljest skulle bli utsatt för diskriminerande åtgärder på grund av någon sådan omständighet. Sverige har med ett ej ringa antal förbehåll — av hänsyn till 1957 års utlämningslag (se prop. 1958:139) — ratificerat den europeiska utlämningskonventionen, vilken hittills antagits av ytterligare tre stater, nämligen Grekland, Norge och Turkiet.
Däremot har hittills endast Italien ratificerat konventionen rörande ömsesidigt bistånd i brottmål, vilken undertecknades den 20 april 1959. För svensk del har riksdagen våren 1961 godkänt ratificering, men denna har ännu ej verkställts i avvaktan på övriga skandinaviska länder. Enligt konventionen skola parterna tillmötesgå varandras framställningar om bl. a. delgivning av rättshandlingar och hållande av vittnesförhör i dylika mål. Konventionen är emellertid ej tillämplig beträffande verkställande av häktningsbeslut eller domar, ej heller beträffande militära brott, som icke samtidigt utgöra brott mot allmän strafflag. Hjälp kan även vägras beträffande politiska eller därmed förbundna brott eller skatteförseelser.
Även inom det immaterialrättsliga området ha ett antal överenskommelser slutits, vilka samtliga ratificerats av Sverige. Den första av dessa, avseende formaliteter för patentansökan, undertecknades den 11 dec. 1953. I avsikt att uppnå uniformitet och förenkla de i de interna lagstiftningarna angivna formaliteterna anges i konventionen de formella krav, som parterna tillåtas uppställa för patentansökningar. Konventionen har ratificerats av elva länder anslutna till Europarådet och dessutom tillträtts av Schweiz och Sydafrika.
Enligt en annan konvention, som undertecknades den 19 dec. 1954, förbinda sig parterna att antaga ett gemensamt system för enhetlig internationell klassificering av patent och att förse varje patentbeskrivning med en beteckning i enlighet med denna klassificering. Även denna konvention har antagits av elva medlemsstater, varjämte den tillträtts av Australien.
Slutligen må nämnas två konventioner på televisionsområdet. Den ena undertecknades den 15 dec. 1958 och avser att underlätta programutbytet mellan de europeiska televisionsföretagen genom att reglera upphovsrätten till televisionsfilmer. Enligt konventionen äger radioföretag, som tagit initiativ till och ansvar för framställning av en sådan film, rätt att medgiva dess användande för televisionsutsändning i andra länder. Det andra avtalet, undertecknat den 22 juni 1960, avser skydd av televisionsutsändningar och ger radioföretagen i de avtalsslutande länderna makt att tillåta eller förbjuda återutsändning, återgivning och upptagning av sådana utsändningar. Dessa två konventioner ha hittills ratificerats av fyra stater, nämligen av Sverige, Storbritannien, Frankrike och Danmark.
Inom rättsområdet finnas ytterligare några europeiska konventioner att nämna. En av dessa, undertecknad den 13 dec. 1957, avser förenkling av gränsformaliteterna mellan medlemsstaterna genom att föreskriva att pass må ersättas med identitetskort vid inresa för högst tre månaders vistelse och utan förvärvssyfte. Sju stater, dock ingen från Skandinavien, ha ratificerat konventionen. Från skandinavisk sida hade redan under förarbetet på konventionen förklarats, att man först önskade avvakta erfarenheterna av den nordiska överenskommelsen om avskaffande av passkontroll.
En konvention om viseringsfrihet för flyktingar undertecknades den 20 april 1959, enligt vilken flykting skall vara befriad från viseringstvång, därest han är bosatt på en ansluten stats område, innehar ett av myndigheterna där utfärdat resedokument samt inresan avser vistelse under högst tre månader. Denna konvention har ratificerats av åtta stater, däribland Sverige.
Samma dag undertecknades vidare en europeisk konvention om obligatorisk trafikförsäkring för motorfordon, som skall täcka ägares, brukares och förares skadeståndsskyldighet enligt den nationella lagens bestämmelser. Hittills har endast ett land, nämligen Grekland, anslutit sig till konventionen.
Utöver här nämnda redan avslutade överenskommelser pågå inom Europarådets ram förarbetena på nya. En särskild kommitté är sålunda sedan några år sysselsatt med att utarbeta och verkställa ett europeiskt program för förebyggande av brott och behandling av brottslingar. De frågor som man inom denna speciellt behandlar avse det nuvarande läget i de europeiska länderna beträffande dödsstraffet, fångars och f. d. fångars civila, politiska och sociala rättigheter, behandlingen av f. d. fångar samt övervakning av villkorligt dömda och frigivna, samarbete mellan medlemsregeringarna för beivrande av vägtrafikbrott och slutligen frågor rörande ungdomsbrottsligheten.
En annan kommitté har tillsatts för att utforma regler till begränsning av antalet fall av dubbla medborgarskap. Vidare bedrives arbete
inom liknande kommittéer bland annat på att skapa en europeisk konsularkonvention — i viss parallellitet med motsvarande arbete inom FN:s ram — samt på att lägga grunden till en enhetlig europeisk lagstiftning om skiljemannaförfarande i internationella rättsförhållanden på privaträttens område. Slutligen ha de expertkommittéer, vilka gjorde förarbetena till ovannämnda patent- och televisionskonventioner, erhållit nya uppgifter.
Utöver dessa i huvudsak rättsliga överenskommelser ha konventioner slutits inom Europarådets ram även inom andra ämnesområden. Här kunna nämnas två provisoriska avtal rörande social trygghet (av den 11 dec. 1953), ett avtal jämte tilläggsprotokoll rörande social ochmedicinsk hjälp (av samma dag), ett avtal rörande vård av krigsskadade (av den 13 dec. 1955), ett om utbyte av terapeutiska preparat av mänskligt ursprung (av den 15 dec. 1958) samt ett om import av medikokirurgisk materiel (av den 28 april 1960).
Slutligen ha på det kulturella området ett antal konventioner slutits i syfte att underlätta ett fritt akademikerutbyte, nämligen rörande likvärdighet mellan betyg från skolor i olika länder för tillträde till universitet (av den 11 dec. 1953), om likvärdighet mellan studieperiodervid universiteten (av den 15 dec. 1956) samt om godkännande av universitetsbetyg för tillträde till fortsatta studier (av den 14 dec. 1959). I enlighet med detta program undersöker man nu förutsättningarna för skapandet av en gemensam europeisk arbetsmarknad för högskoleutbildade yrkesutövare. Även en allmän europeisk kulturkonvention har ingåtts (den 19 dec. 1954).
Den här gjorda översikten av europeiska konventioner, som skulle kunna utökas med ytterligare några avtal, gör måhända ett något brokigt intryck. I Europarådets konventionsarbete har man dock strävat efter att finna samarbetspunkter på så många områden som möjligt för att på så sätt fullfölja det i stadgan uttalade syftet att stärka den europeiska enheten. Utan att göra sig skyldig till någon djärvare politisk värdering torde man nog kunna påstå, att Europarådet genom deinom dess ram slutna konventionerna på de rättsliga, sociala och kulturella områdena uppnått sina kanske påtagligaste positiva resultat.
Curt Lidgard