Arbetsanskaffning åt kriminalvårdens klientel. 1956 års eftervårdsutredning, som varit tillsatt för att utreda frågan om effektivare åtgärder inom eftervård och annan kriminalvård i frihet, har nu avgivit sitt slutbetänkande»Arbetsanskaffning åt kriminalvårdens klientel» (stenc.), dagtecknat d. 23dec. 1961.
    I betänkandet erinras om att utredningen i annat sammanhang redan föreslagit vissa åtgärder för förbättring av förhållandena under anstaltsvården såsom införande av yrkesutbildning, åtminstone i någon utsträckning, även för det vuxna klientelet, förmånligare ersättningsgrunder för de intagnas arbete och viss försöksverksamhet med marknadsmässig lön. För att få en mera tillfredsställande planering och utformning av eftervården har utredningen också tidigare föreslagit, att bestyret med de förberedande åtgärderna i huvudsak bör åvila skyddskonsulentorganisationen, vars tjänstemän har rikare tillfällen än anstaltspersonalen att på olika orter knyta personliga kontakter av värde för den frigivnes återanpassning. Vidare har förordats en utvidgning av frigångs- och permissionsinstituten m. m.
    Utredningen framlägger nu förslag syftande till bl. a. en intensivare samverkan mellan kriminalvården och arbetsförmedlingen, varvid frivårdens och arbetsförmedlingens organ skall i de enskilda fallen inkopplas redan på ett tidigt stadium av anstaltsvården. Till arbetsförmedlingens förfogande stående speciella hjälpmedel (resebidrag, starthjälp etc.) bör i erforderlig utsträckning utnyttjas.

NOTISER 245    Vidare upptager utredningen till behandling frågan om de straffades och de villkorligt dömdas möjligheter att vinna arbetsanställning inom statsförvaltningen. Enligt utredningens mening kan de restriktiva principer, som alltjämt i stor utsträckning tillämpas, ej anses tillfredsställande. I praktiken förhåller det sig så, att staten å ena sidan genom olika åtgärder söker främja den betydelsefulla del av kriminalvården, som kan betecknas som resocialiseringen och vari inplaceringen i arbetslivet ingår som ett viktigt moment, men å andra sidan själv i egenskap av arbetsgivare lägger hinder i vägen för resocialiseringsarbetet. En ändrad inställning på denna punktfrån de statliga organens sida bör kunna leda till en ökad beredvillighet även av kommuner och det enskilda näringslivet att anställa straffade personer. Anställning i statens tjänst bör kunna ske efter fri bedömning från fall tillfall och ej vara hindrad genom stela, automatiskt verkande diskvalifikationsregler. Vid den lämplighetsprövning, som alltid bör företagas, kan givetvis den omständigheten att en sökande är straffad inverka på prövningen, men hänsyn skall också kunna tagas till omständigheterna vid brottets begående, brottets betydelse med tanke på de arbetsuppgifter, varom i det särskilda fallet är fråga, samt sökandens livsföring och vandel efter brottet. Utredningen föreslår, att K. M:t genom cirkulär gör ett auktoritativt uttalande,vari nämnda synpunkter inskärpes. Genom en av fångvårdsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen i förening planerad och stödd upplysningsverksamhet skulle allmänhetens inställning till de straffade kunna förändras i positiv riktning.

O. M.