STÄLLNINGSFULLMAKT OCH BULVANSKAP
av
JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN
I min anmälan av VAHLÉNS bok om »Avtal och tolkning» (SvJT 1961 s. 212) nämndes, att allmänt avtalsrättsliga avhandlingar icke äro vanliga i svensk doktrin. Nu föreligger emellertid redan ett nytt arbete på detta ämnesområde: prof. GRÖNFORS' stora avhandling om ställningsfullmakt och bulvanskap. Även här rör det sig, såsom man med kännedom om förf. kunde vänta, om en icke blott till omfånget utan även kvalitativt framstående prestation. Talangfullt och intelligent diskuteras en rad fullmakts- och bulvanrättsliga spörsmål. Avhandlingen är värdefull såväl från praktiska synpunkter — icke minst med hänsyn till de ofta ingående undersökningarna av hittillsvarande rättstilllämpning — som med tanke på de principiella utredningar som där förekomma. Den ger för övrigt vida mer än titeln lovar. Framställningen spänner i olika hänseenden över fullmaktsläran över huvud.
Efter ett inledande kapitel, där bl. a. fullmaktsbegreppet preciseras och de typiska fullmaktsverkningarna beskrivas, följer i kap. 2 en komparativ utblick, avseende dels anglo-amerikansk dels tysk rätt. I kap.3 angivas, såsom det alltför blygsamt heter, några allmänna fullmaktsrättsliga utgångspunkter, och i kap. 4 dryftas ställningsfullmakt som rättspolitiskt problem. Ett centralt parti är kap. 5: ställningsfullmakt enligt avtalslagen. Det efterföljes av två avsnitt om dylik fullmakt enligt specialstadganden och om särskilda fullmaktstyper med anknytning till avtalslagens regel om ställningsfullmakt (kap. 6 och 7). Uti kap. 8 undersökes den oklara företeelse, som benämnes bulvanskap. Det avslutande kap. 9 har närmast till uppgift att klargöra det inbördes förhållandet mellan de förut i arbetet behandlade »partsbindningsmedlen».
Som bekant bygger avtalslagen, efter tyskt mönster, på att man strängt bör skilja mellan fullmakt, som tänkes innefatta en till tredje man riktad viljeförklaring, och uppdrag, som skapar ett internt rättsförhållande mellan huvudmannen och mellanmannen. Fullmakt ger »behörighet», uppdrag »befogenhet», och dessa behöva icke sammanfalla. Varje svensk jurist har fått lära sig, att behörighet kan föreligga, ehuru befogenhet saknas: fullmäktigen handlar inom fullmaktens ram men i strid mot vad som åligger honom såsom uppdragstagare. Omvänt kan befogenhet vara för handen men behörighet saknas:1 huvudmannen har muntligt givit mellanmannen uppdrag att i eget namn
sluta visst avtal med tredje man, men i strid mot huvudmannens vilja slutes avtalet i huvudmannens namn.
En för den härskande läran väsentlig punkt — som dåligt kommer fram i Grönfors' bok — är, att icke blott en s. k. självständig fullmakt (t. ex. den som grundar sig på en särskild urkund eller den som benämnes ställningsfullmakt) utan även en »muntlig» fullmakt enligt 18 § avtalslagen (som grundar sig allenast på ett meddelande från huvudmannen till fullmäktigen) utgör en till tredje man riktad viljeförklaring. Huvudmannen har även här, anses det, avgivit en förklaring till tredje man om att mellanmannen får handla i hans namn, låt vara att denna förklaring inberättas till tredje man av mellanmannen själv, vilken därvid fungerar såsom »bud». Då nu enligt svensk rätt verkan av en till tredje man genom bud framförd förklaring är betingad av att förklaringen riktigt återgiver vad huvudmannen ålagt budet att framföra (32 § andra stycket avtalslagen), är det konsekvent att, därest mellanmannens meddelande till tredje man om att han har fått ifrågavarande rätt att handla i huvudmannens namn är felaktigt, huvudmannen ej blir bunden av mellanmannens handlande. Det är av detta skäl, och icke i och för sig därför att befogenheten överskridits, som ogiltighet inträder. Man brukar visserligen lära — och förf. upprepar det —att vid en 18 §-fullmakt behörighet och befogenhet sammanfalla. Ja, så är det i allmänhet. Men nödvändigt är det icke. Rätten att handla i huvudmannens namn kan för mellanmannen även vid dylik fullmakt vara mindre vittgående än hans rätt att med verkan (regressverkan)mot huvudmannen handla i eget namn. Huvudmannen har t. ex. bemyndigat mellanmannen att i huvudmannens namn köpa en begagnad bil för 5 000 kronor; kan den icke fås billigare än för 8 000 kronor, får mellanmannen visserligen också köpa den för huvudmannens räkning men i så fall i sitt eget namn och med regressrätt mot huvudmannen låt oss säga först vid den senare tidpunkt, då huvudmannen och mellanmannen skola även i övrigt göra upp sina inbördes mellanhavanden.
Det kan knappast bestridas, att denna av avtalslagen adopterade tyska lära — med sin »abstraktion» av fullmakten från det bakomliggande uppdragsförhållandet och med den fundamentala betydelse, som tillmätes den omständigheten huruvida mellanmannen handlat i eget eller i huvudmannens namn — kan leda till diskutabla resultat, därest de yttersta konsekvenserna av densamma dragas.2 Härmed är icke sagt, att ej läran dock i stort sett innefattar ett framsteg i förhållande till äldre åskådning på området.
Vid bedömningen av möjligheterna att restlöst genomföra härskande fullmaktslära är bl. a. följande spörsmål av vikt. Om den med fullmakt utrustade mellanmannen handlar i huvudmannens namn utan att alls åberopa, att han har någon fullmakt, blir avtalet då bindande för huvudmannen? (Tredje man hoppas t. ex. på efterföljande godkännande eller tryggar sig vid att mellanmannen i varje fall häftar enligt 25 § avtalslagen.) HULT bestrider detta energiskt: här föreligger icke någon till tredje man avgiven fullmaktsförklaring. USSING godtager däremot
huvudmannens bundenhet i sådant fall, och det låter väl förnuftigt, åtminstone om fullmaktens verkan i nu avsedda läge bedömes i enlighet med en »muntlig» fullmakts.3 Såvitt man kan se har förf., vilken eljest som sagt gärna givit sig i kast med principiella fullmaktsspörsmål, undvikit att taga ståndpunkt i detta ämne. — En annan central och ingalunda opraktisk fråga är denna: om huvudmannen visserligen ostridigt tillåtit mellanmannen att sluta avtal för hans räkning meningen utredning förebragts om att mellanmannen också fått medgivande att sluta avtalet i huvudmannens namn, skall då avtalet, därför att existensen av fullmakt ej styrkts, anses ogiltigt gentemot huvudmannen (jfr det nyss sagda)? Knappast. Domstolarna skulle sannolikt i dylika fall vara benägna att med åberopande av huvudmannens »samtycke» eller »bemyndigande» (båda rätt tvetydiga uttryck!) dekretera bundenhet för huvudmannen. Ett slags presumtion för fullmakt framför enbart uppdrag får man nog här räkna med.
I här antydda och vissa andra hänseenden är alltså gängse fullmaktsdoktrin ägnad att framkalla tvivelsmål. Däremot förefaller det, på sätt nu skall beröras, som om de flesta av de »svårigheter» vid dess tilllämpning, som förf. är på jakt efter, måste sägas vara i hög grad överdrivna, för att icke säga obefintliga.
Det är enligt min mening uppenbart, att avtalslagen utgår från att vid självständiga fullmakter brist på behörighet icke till tredje mans nackdel kan grundas på fakta, som ej äro uppfattbara för denne. Förf. hävdar nu överraskande, att tanken blott partiellt genomförts. Vad som anföres till stöd härför är emellertid bräckligt. Till en början göres s.87 ff ett stort — oresonligt stort — nummer av rättsfallet NJA 1953s. 566. HD:s pluralitet (tre ledamöter) skulle här till grund för bedömningen, huruvida ställningsfullmakt förelåg eller ej, ha lagt en för tredje man ej skönjbar omständighet, nämligen att det avdelningskontor vederbörande förestod var ett försäljningskontor, medan minoriteten (två ledamöter) betonade, att förhållandet icke på något sätt var synbart utåt. Detta repeteras för säkerhets skull, förutom s. 97 not 50, s. 208 f. Häremot må sägas för det första, att HD-pluraliteten enligt domens avfattning åberopade kontorets natur av enbart försäljningskontor såsom ett skäl för att någon sedvänja i det av tredje man åberopade hänseendet icke förefanns. Detta innebär ju ej detsamma som att man åsidosatt synbarhetskriteriet; förekomsten av en sedvänja kanvara tillgänglig för tredje mans kunskap, även om orsakerna till dess uppkomst icke äro det. För det andra lär pluraliteten faktiskt ha menat — och ingenting i domen motsäger detta — att det enda synbara tredje man hade att hålla sig till var just kontorets försäljningsverksamhet. Den omständigheten att blott försäljningsverksamhet och icke någon inköpsverksamhet bedrevs befanns med andra ord, i motsats till vad minoriteten ansåg, vara en utåt synbar omständighet. Det är icke alltid en domstolspluralitet direkt polemiserar mot en minoritet.
Än vidare har förf. tydligen förläst sig på ett uttalande i motiven till avtalslagen, enligt vilket vid tolkning av fullmakt hänsyn bör tagas till beskaffenheten av det bakomliggande rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. Uttalandet synes vara skäligen banalt. Underförstått är naturligtvis (vid självständiga fullmakter): såvitt denna beskaffenhet är skönjbar för tredje man. Att lagstiftaren i strid mot hela sin principuppfattning rörande självständiga fullmakter skulle ha menat något så olämpligt och t. o. m. äventyrligt som att även hemliga moment i det inbördes rättsförhållandet mellan huvudmannen och fullmäktigen kunde åberopas mot en fullmaktstolkande tredje man, får anses uteslutet.4
Ej heller synas förf:s bekymmer beträffande behörighetsbegreppet (s. 95 ff) — de kunna för utrymmets skull ej här refereras — vägatungt. Regeln att mot den självständiga fullmakten stridande instruktioner från huvudmannen bli relevanta gentemot en tredje man i ondtro är ju en ogiltighetsregel, motsvarande den i 32 § första stycket avtalslagen upptagna. Att vidare själva behörighetsbegreppet tänkts ha enhetligt innehåll, vare sig fullmakten är självständig eller »muntlig» (18 § avtalslagen), har redan berörts. Och har mellanmannen fått särskilda »instruktioner», som utvidga behörigheten (rätten att handla i huvudmannens namn) utöver den som angivits i fullmaktsurkunden etc., är läget icke fördenskull svårfattligt. Tredje man kan då bygga dels på den självständiga fullmakten, urkunden sådan den ur hans synvinkel är att tolka, dels på den i nämnda ordning meddelade »muntliga» fullmakten, såvitt densamma av fullmäktigen riktigt inberättats till tredje man. Varför detta skulle vara »en smula otillfredsställande» kan ej inses. Det är en ofantlig skillnad mellan interna direktiv, som gentemot ondtroende tredje man omintetgöra den självständiga fullmaktens rättsverkan, och direktiv avsedda att framföras till tredjeman för att behörigheten därigenom skall bli större än nämnda fullmakt själv auktoriserar.
Framställningen av reglerna om ställningsfullmakt föregås i arbetet av ett avsnitt, som avhandlar sambandet mellan ställningsfullmakt och närstående »partsbindningsmedel» (s. 110 ff). Här nämnes bl. a., att vidsträckta möjligheter att liksom vid fullmakt åstadkomma förpliktande rättsverkningar öppnats för domstolarna genom allmänna civilrättsliga regler om verkan av föregående resp. efterföljande godkännande. Huvudmannens samtycke5 behöver dock, såsom antydes, icke utan vidare medföra den fullmaktsverkan, som består i mellanmannens befrielse från bundenhet. Även den förträffliga obehörig-vinstregeln i 18 kap. 3 § HB in fine omtalas, ehuru som det synes med någon motvilja. Betydelsefullt är, att det finns en pendang till ställningsfullmakt på den utomobligatoriska skadeståndsrättens område.
En företagare blir ju ansvarig gentemot tredje man för culpöst skadegörande beteende av folk i förmansställning m. m. I avhandlingen endast snuddas vid ämnet (s. 121 f).6 De rättsfall, som nämnas i denna veva, avse för resten skadeståndsansvar i kontraktsförhållanden och sakna därför allt intresse ur förevarande synpunkt. Fallen gå omedelbart in under avtalslagens regel om ställningsfullmakt. Ty det är självklart, att ett av en ställningsfullmäktig ingånget avtal kan medföra bundenhet icke blott »in natura» utan även skadeståndsansvar.
I sagda avsnitt utvecklas ytterligare, att reglerna om ställningsfullmakt kunna bli tillämpliga vid sidan av stadganden rörande behörighet för »organ» vid juridiska personer (och rimligen även vid sidan av organregler avseende bolag och föreningar utan rättspersonlighet?). Detta är riktigt och borde bidraga till förståelse för att verkställande organ för juridiska personer, när de utses av intressenterna eller intressentkollektiviteterna och ha ett slags sysslomannaförpliktelser mot dessa, stå ställningsfullmäktige nära, fastän man vid tiden för avtalslagens tillkomst — då inom juridisk-person-läran ännu härskade den halvt metafysiska teori, som kallas den organiska — var angelägen att renlärigt markera den förment stora skillnaden mellan fullmäktige och juridiska personers ifrågavarande organ. Exempelvis torde en verkställande direktörs ställning nu och före tillkomsten av gällande aktiebolagslag icke vara särdeles olika, trots att han förr allmänt betraktades som ställningsfullmäktig men numera upphöjts till värdigheten av bolagsorgan. Förf. tycks emellertid (se s. 20 ff) vilja hänga fast vid att en mera djupgående principiell skillnad här skulle vara för handen. Av hans egen framställning framgår dock, att överensstämmelsen i rättsregler är påfallande.7 Något belägg för påståendet, att »den yttre likheten snarare döljer de skiljaktigheter, som förefinnas med avseende på den faktiska situationen», har jag förgäves efterspanat hela boken igenom. Vissa uttalanden i arbetet äro ej heller väl förenliga därmed (s. 214 och s. 227 med not 29).
Men det anmärkta konstaterandet, att reglerna om ställningsfullmakt kunna utnyttjas till att komplettera bestämmelserna om behörighet för juridiska personers organ, ger onekligen anledning till bekymmer, praktiska bekymmer. Kan man sätta lagstadgade begränsningar av organbehörighet, t. ex. de som följa av reglerna om firmateckning vidaktiebolag, ur spel genom att, när den legala behörigheten brister, ut-
fylla densamma med hjälp av grundsatserna om ställningsfullmakt, och i vilken utsträckning kan så rimligen ske? Jfr t. ex. NJA 1917 s. 176, 1943 s. 316. Avhandlingen ger föga ledning för besvarande av detta spörsmål. Det skulle då vara att det hävdas, för övrigt i enlighet med vad som kanske tenderar att bli communis opinio, att en dylik komplettering under alla omständigheter är otillåtlig, såvitt rättsärendet är underkastat ett formkrav. Detta låter höra sig åtminstone beträffande fastighetsköp och liknande. Den praxis som i detta sammanhang anföres är av växlande beskaffenhet och såtillvida av mindre betydelse, som flertalet rättsfall avse utfyllnad av organbehörighet med annan fullmakt än ställningsfullmakt. Att en utfyllnad av denna art måste kunna ske säger sig självt. Behörigheten i sådana fall ligger ju på annat plan än den som sagt med organbehörighet principiellt jämförliga »ställningsbehörigheten». Det är just släktskapen mellan dessa båda, som manar till försiktighet vid företagande av omförmälda kompletteringsmanöver. — Ett avgörande i ett dispensmål i HD år 1954, som omnämnes på fem rader i NJA:s notisavdelning (C 478), får i boken högt betyg. Utgången skulle utgöra »snarast ett incitament för medkontrahenter att i tveksamma fall inte lita på sitt intryck av fullmaktsrättslig behörighet utan kräva iakttagande av firmateckningsreglernas formaliteter». Det var en ingen oäven prestation den dispensavdelningen utförde i all stillhet!
Å s. 123 ff belysas de rättspolitiska skälen för ställningsfullmaktens erkännande. De äro icke alltför vanskliga att gissa sig till. I denna förbindelse beröres även 25 § avtalslagen, angående »falsus procurator», och antydes med allt fog, att denna bestämmelse, om man skall hålla sig till den vidsträckta avfattning som det första undantaget i andra stycket av paragrafen fått, är hart när oanvändbar vid självständiga fullmakter. Huruvida lagrummet anständigtvis kan så tolkas kan man visserligen ha olika meningar om.8
Stadgandet om ställningsfullmakt i avtalslagen (10 § andra stycket) utgör i mitt tycke en underlig lagstiftningsprodukt, föga lämpad att tjäna till förebild vid utformande av internationella lagregler om fullmakt (se om detta senare s. 140 not 13). Stadgandet är, kunde man i förstone tycka, så gott som innehållslöst. Men ett innehåll finns därlika fullt, sådant det nu må vara. I lagrummet föreskrives som bekant, att om någon i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å annans vägnar, han anses hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet. Alltså: om ställningens innehavare enligt lag eller sedvänja har viss behörighet, så har han denna behörighet, och behörigheten är av fullmakts natur.9 Vad skall man kunna få ut av detta?
Att till en början den som »enligt lag» på grund av sin ställning har viss behörighet verkligen skall äga samma behörighet förefaller föga uppseendeväckande. Behörigheten skall visserligen som sagt, i dessa liksom i andra fall, vara av fullmaktsnatur. Men oavsett den behållning
man eljest må kunna få av denna upplysning, lärer dess värde vara minimalt, när särskilda lagregler finnas om behörigheten. I avtalslagens motiv uttalas dessutom, att i ett centralt hänseende fullmaktsregler icke skola gälla, då behörighet inträder »enligt lag» (NJA 1915 IIs. 195 f). Varför skulle det icke kunna vara så att vederbörande, även om han intager sin ställning på grund av avtal, har en legal ställföreträdares (och ej en fullmäktigs) behörighet? Nåväl, vad nu sagts omdenna hänvisning till behörighet »enligt lag» är dock en mera oväsentlig sak.
Märkligare är, att stadgandet enligt sin avfattning utsäger att, om behörighet föreligger enligt »sedvänja», denna behörighet skall gälla även rättsligt. Härigenom får lagbudet onekligen ett visst innehåll men vilket? Det förutsättes alltså på något vis, att det finns en icke-rättslig behörighet, som tack vare stadgandet i avtalslagen transformeras till en rättslig sådan, och detta fastän begreppet »behörighet» redan i sig självt synes vara ett rättsbegrepp i alldeles eminent grad. Över huvud skall, om man följer lagbudet, rättsordningens innehåll beträffande en så komplicerad juridisk fråga som denna — kan innehavaren av en viss ställning i sådan egenskap tillerkännas behörighet och framförallt: hur skola gränserna för denna uppdragas? — omedelbart bestämmas av vad folk i allmänhet (eventuellt folk inom vissa kretsar i samhället) anser om samma rättsordnings innehåll;10 i allt fall skall detta gälla såvitt åsikten tagit sig uttryck i regelmässigt handlande.11 Här uppkomma i sanning principiella »svårigheter» av första ordningen, vilka det emellertid skulle föra för långt att nu utveckla. Hur skola förresten, för att taga upp en punkt av omedelbart praktiskt intresse, domstolarna få ett vederhäftigt besked om vad folk anser om behörigheten (och praktiserar i enlighet härmed), när man befinner sig utanför området för handelskamrarnas verksamhet? — Vid den synbarligen ganska flitiga tillämpning av reglerna för ställningsfullmakt, som förekommer i rättspraxis, är det helt visst icke typiskt, att några fältundersökningar angående förekomsten av sedvänja företagas, även om handelskamrarnas åsikter i ämnet då och då inhämtas. Den utredning, som domstolarna bygga på, när det förklaras att vederbörande »måste anses» ha haft ställningsfullmakt, är ofta mycket begränsad. Detta och åtskilligt annat tyder på att sedvänjan här faktiskt icke spelar den avgörande roll, som avtalslagen tilldelat densamma. Betecknande är också att, som förf. funnit, sedvänja icke synnerligen ofta åberopas i domsmotiveringarna. Härmed har ej förnekats, att bakom stadgandet om ställningsfullmakt med dess sedvänjehänvisning döljer sig en realitet.Uppenbart är bl. a. att, när domstolarna fatta ståndpunkt till frågan om behörighet för en person i viss position, de sträva efter att an-
knyta till vad de föreställa sig vara allmänt praktiserat. I sammanhanget må erinras om att det förekommer speciella lagregler om ställningsfullmakt, som ha en vettigare avfattning än avtalslagens stadgande i ämnet. Se sålunda, beträffande huvudredare vid partrederi, 11 § sjölagen (»alla förbindelser vilka rederirörelsen vanligen medför»), jfr i fråga om verkställande direktör 87 § andra stycket aktiebolagslagen (»löpande förvaltning»). Anmärkas kan ytterligare 54 § i tyska handelslagboken (»alle Geschäfte und Rechtshandlungen, dieder Betrieb . . . gewöhnlich mit sich bringt»).
Det framgår tydligt, att förf. icke varit helt främmande för tankegångar besläktade med de nyss antydda (se s. 152, 200, 208). Men någon mera djupgående kritik och undersökning i ämnet presteras ej. På de få sidor, som ägnas lagens huvudrekvisit, behörighet enligt lag eller sedvänja, har detta icke heller varit möjligt. Framställningen är här till övervägande del något menlös. Måhända har förf. fruktat, att en annan uppläggning av avhandlingen i förevarande hänseende skulle ha sprängt dess ram.
Mot bakgrunden av vad nu sagts torde det vara ett spörsmål av mera underordnad betydelse vad som ligger i kravet på att mellanmannen intager viss »ställning», detta ord då läst isolerat. Förf., som emellertid ingår på en omsorgsfull analys av ställningsbegreppet, ger en antydan härom (s. 147).
Att ställningen måste ha intagits på grund av avtal med huvudmannen — ett rekvisit, som tycks ha intresserat förf. mycket — beror, såvitt jag kan förstå, helt enkelt på att man vid denna legala reglering icke ville överskrida avtalsområdet (av samma mening är VON EYBEN, enligt hänvisning s. 160 not 54). En slutsats om att det ej bör analogiseras från grundsatserna rörande ställningsfullmakt i de fall då ställningen har annat upphov torde därför vara obefogad. I överensstämmelse härmed lär det, i förbigående sagt, icke finnas något hinder för analog tillämpning utanför fullmäktig fallen av en regel sådan som 25 § avtalslagen. En dylik analogi kan vara av särskilt värde, om det anses för strängt att bedöma en falsus procurators handlande, när han innehar en offentligrättslig ställning, som tjänstefel, jfr NJA 1956 s.217 (pluraliteten i HD, som givetvis för dylik tillämpning krävde att rättsförhållandet hade viss likhet med ett privaträttsligt mellanhavande). Kravet på att ställningen skall bottna i avtal med huvudmannen kan emellertid tillika, såsom det framhålles i arbetet, åberopas som stöd för att skära bort vissa mera sällsynta situationer, då någon intagit en ställning, som möjligen kan anses peka på att han är i annans tjänst, men denne andre i verkligheten icke haft något med saken att skaffa. Tredje mans goda tro skyddas icke i dylika fall. Ställningen är från den förmente huvudmannens synpunkt sett »förfalskad». Motsvarande avsteg från synbarhetsgrundsatsen, om man nu skall kalla det så, göres vid förfalskning av viljeförklaringar i allmänhet.
I ett särskilt avsnitt (s. 164 ff) behandlas rekvisitet att rättshandlingen, vid ställningsfullmakt liksom vid annan fullmakt, måste för att huvudmannen skall bli bunden företagas i dennes namn. Ett klargörande av vad detta innebär är utan tvivel en betydelsefull uppgift.
Vad som här avses är då närmast frågan vad som i förevarande hänseende kräves för att huvudmannen, med mellanmannens befrielse, skall bli förpliktad gentemot tredje man. Ty det är av vikt att fasthålla, att motsvarande rekvisit i regel icke kan uppställas såvitt »rättighetssidan» angår. Svensk rätt går tvärtom påfallande långt i den riktningen, att en mellanman kan genom handlande i eget namn göra en huvudman omedelbart berättigad. Detta gäller både i sakrättsligt och i obligationsrättsligt hänseende, jfr 53—64 §§ kommissionslagen. Undantag torde, i motsats till vad ibland förmenas, icke böra göras ens för formbundna rättsärenden.12 Lika litet finns det i allmänhet något hinder för att någon i eget namn verksamt förfogar över en annan tillhörig egendom. Men som sagt: förpliktad mot tredje man blir huvudmannen icke gärna, med mindre mellanmannen handlat i hans namn.»Icke gärna», ty undantag förekomma (såsom i vissa bulvanfall).
I förevarande sammanhang dryftas även bevisregeln, att vid tvivelsmål huruvida en person handlat i eget eller i annans namn det förra skall presumeras, och hithörande rättspraxis diskuteras. Det förefaller emellertid, som om man vid ämnets penetrerande klarare bör skiljapå olika frågor. Nämnda presumtion taga domstolarna säkerligen med bestämdhet fasta på, när det rör sig om ansvarigheten för den som med tredje man ingått vederbörande avtal. Tredje man bör vidutkrävande av förpliktelserna enligt avtalet äga hålla sig till denne, såvida det icke kan visas att det klargjorts för tredje man, att avtalet slutits å annans vägnar (eller tredje man insett eller bort inse förhållandet).13 Att härvidlag tillämpa den mycket kritiserade »Leugnungs»-teorin (som omhuldades av HD, beträffande ett köprättsligt tvisteämne, ännu i plenimålet NJA 1951 s. 1) skulle nog de flesta taga avstånd från. En annan fråga är däremot huruvida, för den händelse tredje man framställer anspråk mot huvudmannen, man skall — i de fall då skäl tala för bägge alternativen — strängt upprätthålla en regel om att huvudmannen in dubio icke får göras ansvarig utan att ansvaret i stället bör drabba mellanmannen. Något stöd för en sådan inställning lämnar veterligen icke rättspraxis. Snarare behandlas tredje man
även i detta läge påfallande älskvärt, jfr t. ex. NJA 1935 s. 290. Någon gång förekommer det t. o. m. (se s. 170), att huvudmannen sättes fast under åberopande från domstolarnas sida av vad som får antagas vara mellan honom och tredje man »förutsatt»; här föreligger väl dock mera ett onöjaktigt uttryckssätt än ett laborerande med förutsättning såsom rättsgrund vid sidan av konkludent viljeförklaring. — En tredje, redan i det föregående delvis berörd fråga är den huruvida, när mellanmannen obestridligen har handlat i huvudmannens namn, det kan göras någon invändning mot avtalet enbart av det skäl, att ingenting vid avtalsslutet förekommit som tyder på att han haft fullmakt eller annan behörighetstitel, ehuru sådan faktiskt förefunnits. Ogiltighet lärer i allmänhet icke böra inträda i sådana fall. Varför skulle det icke duga t. ex., att någon med annans samtycke skriver hans namn å en ordersedel eller t. o. m. å ett skuldebrev? Här framträder ju huvudmannen utåt som kontrahent, och ett samtycke av sådan beskaffenhet innebär icke blott ett uppdrag till mellanmannen utan även en tilllåtelse för denne att handla i huvudmannens namn. Lika litet synes det böra inkräkta på avtalets giltighet, att tredje man felaktigt trott, att den mellanman som skrev huvudmannens namn var huvudmannen själv.
Under sådana omständigheter är det knappast förståeligt varför, såsom förf. s. 172 f tycks mena, rättsfall av typen NJA 1934 s. 385 (i vad angår den telegraferandes behörighet) och 1927 s. 92 skulle erbjuda något problem ur förevarande synpunkt. Även det s. 175 f behandlade rättsfallet NJA 1923 s. 109 är föga problemartat; det står ju uttryckligt i HD-domen: »vid fraktavtalets slutande». Och rättsfallet NJA 1931 s.412, som dryftas i detta sammanhang, angår över huvud icke frågan om huvudmannens resp. mellanmannens förpliktelser gentemot tredjeman; det hänför sig i stället till avtalets »rättighetssida» (jfr ovan). I det avseendet tillämpades för övrigt, såsom av rättsfallshänvisningen under rubriken framgår, cessionsgrundsatser. En »omdirigering», som består i att den rätt avtalet medför gentemot tredje man överföres från den i eget namn handlande mellanmannen till hans huvudman resp. från den ursprunglige huvudmannen till annan person, kan näppeligen sägas innebära något märkvärdigt. Att däri se en »glidning» från kravet på att handlandet sker i huvudmannens namn (s. 278) synes omotiverat. Grönfors har nog här gjort sig mycket onödigt besvär.
Det behöver slutligen knappast framhållas, att nämnda krav är uppfyllt, om tredje man vid avtalsslutet haft anledning räkna med att en annan person, t. ex. viss rörelses innehavare, är hans med kontrahentmen för dagen icke har reda på hans namn (mellanmannen handlar »für den es angeht»). Härifrån är naturligen att skilja — ehuru en fjärrverkan är omisskännlig — att domstolarna behandla tredje man välvilligt jämväl i det fall att, sedan han avtalat med den som han verkligen ansett vara ifrågavarande rörelses innehavare och som också utåt uppträtt som sådan, det visar sig att den reelle innehavaren är en annan. Om denne senare skall hållas ansvarig gentemot tredje man, beror detta, såsom i avhandlingen ock förutsättes, på en särskild, i rättspraxis utbildad bulvanregel. Det intressanta är här, att åläggandet av dylikt ansvar i själva verket kan sägas innebära en ansats till
juridisk-person-bildning även när det gäller en av enskild person innehavd rörelse; de i rörelsen nedlagda tillgångarna bilda ett substrat för ansvaret (jfr s. 310, där det med rätta talas om »ett slags obligationens objektivering till skydd för godtroende tredje man i så måtto, att det är rörelsen som framstår såsom den egentlige medkontrahenten»).
S. 194 ff frågar sig förf., varför avtalslagen blott säger, att en ställningsfullmäktig skall »anses» ha fullmakt, och icke direkt dekreterar att han har fullmakt. Är detta värt att grubbla över? Lagstiftaren har förmodligen fäst sig vid att i allt fall en typisk fullmaktsförklaring här saknas.
I ett särskilt kapitel behandlas, såsom förut nämnts, speciella fullmaktstyper med anknytning till avtalslagens regler om ställningsfullmakt. Dit hör i främsta rummet vad som i avhandlingen kallas »toleransfullmakt» (»Duldungsvollmacht»). För denna angives som karakteristiskt, att mellanmannen (den i och för sig obehörige mellanmannen) företagit ett upprepat handlande, vilket huvudmannen tolererat genom sin underlåtenhet att aktivt ingripa för att förhindra ett upprepande. I ämnet föreligger en rikhaltig rättspraxis, som förtjänstfullt genomgås. Det är av stort värde, att toleransfullmakten sålunda för första gången i svensk doktrin blivit föremål för en mer ingående undersökning (ämnet behandlas även s. 338 ff).14 Förmodligen vilar rättspraxis ej enbart på hänsyn till den konkludenta avtalsvilja, som kan utläsas ur den passivitet som förekommit, utan innefattar också visst erkännande av en objektivt grundad passivitetsverkan. Det kan icke nog ofta betonas, att detta senare är något väsentligt annat än det förra, fastän man i praxis ofta gör sitt bästa för att sudda ut gränserna. Däremot kan man ställa sig mera tvivlande till värdet av att som särskild »fullmaktstyp» upptaga den s. k. kombinationsfullmakten. Härmed avses de fall, då ett flertal omständigheter, som var för sig icke kunna grunda behörighet, sammanlagt anses avgörande på grund av det intryck av behörighet hos mellanmannen, som tredje man genom desamma erhållit. Men rättsfallsanalysen har lika fullt sin betydelse. Det är av intresse att fastställa hur domstolarna faktiskt förfara, oavsett om man menar att begreppsbildningen bör taga intryck därav och arbeta med ett slags »negotium mixtum».
Jag övergår så till Grönfors' behandling av bulvanskap. Det är ett synnerligen praktiskt och viktigt ämne, som här angripes. De teoretiska aspekterna äro ock anslående. Ingen tvekan råder om att framställningen i jämförelse med vad som tidigare skrivits på området betecknar ett långt steg framåt. Förf. har emellertid blott i begränsad omfattning förmått uppdraga några klara riktlinjer. Detta är förståeligt med hänsyn bl. a. till det trevande sätt, varpå rättspraxis hittills tagit befattning med hithörande frågor. Tveksamt är likväl, huruvida den rättstillämpning som föreligger tillräckligt tillgodogjorts i avhandling-
en.15 Ämnets vansklighet är i själva verket utomordentligt stor. Detta har, som det förefaller, satt sin prägel på framställningen, vilken i denna del av boken (felet kan dock ligga även på min sida) icke synes lika klar och lättillgänglig som eljest.
Huvudfrågan är naturligen: i vad mån kan en tredje man, som slutit avtal med en i eget namn handlande »bulvan», vända sig mot den bakomvarande huvudmannen och göra gällande, att denne är förpliktad enligt avtalet?16 Ett sådant ansvar är strängt taget, såsom riktigt understrykes, något för svensk (och tysk) rätt »regelvidrigt». Vad åter engelsk rätt angår finns det en berömd resp. beryktad lära, som öppnar vidsträckta möjligheter för tredje man att hålla sig till huvudmannen, trots att denne vid avtalsslutet var okänd för tredje man och först senare blir »disclosed». Rörande denna lära, som skulle kunna tänkas utgöra ett hjälpmedel när man vill få bukt med de med bulvanskap förbundna rättsspörsmålen för svensk rätts del, föreligger en hel litteratur. Dess innebörd är icke särdeles lättfattlig; att tränga till botten av engelska juristers tankegångar är ej allom givet. Grönfors skildrar nu ganska utförligt de ifrågavarande rättsreglerna. Men då han icke inlåter sig på en undersökning av grunden, enligt engelsk rättsåskådning, för det omedelbara ansvar gentemot tredje man, som drabbar huvudmannen när denne så småningom blir »disclosed», vill det synas att man för ändamålet knappast har någon större nytta av denna skildring,17 även om förf. på vissa punkter18 ansträngt sig att utnyttja densamma för bulvanskapets rättsliga värdering enligt svensk rätt.
Hur bedömes då i avhandlingen nämnda huvudfråga?
Efter några inledande anmärkningar företager förf. en utförlig analys av bulvanbegreppet, som enligt vad han med rätta framhåller icke har någon av svenska jurister allmänt godtagen innebörd; i detta sammanhang bli i lag meddelade bulvanregler, med därtill hörande rättsfall, instruktivt kommenterade. Vilket syfte skall då en sådan begreppsbestämning tjäna? Jo, att till bulvanbegreppet anknyta speciellarättsregler (s. 279 f, 299 nederst i texten). Vad som därvidlag åsyftas måste då rimligen främst vara, att bulvanbegreppet skall utgöra underlag för just en regel om huvudmannens bundenhet gentemot tredje man på grund av bulvanens handlande. Härmed behöver ju icke vara sagt, att det sålunda bestämda bulvanbegreppet skall utgöra ansvarighetsregelns enda underlag, jfr nedan.
Om man nu närmast håller sig till sammanfattningen s. 305, skulle för begreppet bulvan till en början fordras, att mellanmannen intager sin ställning på grund av huvudmannens åtgöranden, att han handlar för huvudmannens räkning samt att han handlar i sitt eget namn. Detta åstadkommer naturligtvis, såsom ock framhålles, icke en tillräcklig avgränsning. Vad som anförts utmärker nämligen vilket »medelbart ställföreträdarskap» som helst, och huvudmannen är ju där i princip icke ansvarig gentemot tredje man. För det fjärde fordrar då förf., att »arrangemanget» måste vara ägnat att dölja huvudmannen, i dennes intresse, för medkontrahenten och eventuellt även för vissa eller samtliga övriga tredje män. Icke heller detta rekvisit tillgodoser dock på långt när behovet av en avgränsning. Förf. tycks visserligen mena, att genom kravet på huvudmannens döljande i dennes intresse kommission skulle hållas utanför bulvanbegreppet; för kommission vore karakteristiskt att döljandet tillgodoser mellanmannens-kommissionärens eget affärshemlighetsintresse (s. 300). Men icke ens så mycket lärer man vinna genom nämnda fjärde rekvisit. T. o. m. vid kommission av den art som avses i kommissionslagen kan det nämligen vara huvudmannens och icke mellanmannens intresse, som förestavat att den förre döljes för tredje man. Och i alla händelser lär ett döljande av huvudmannen i hans intresse ofta förekomma i de viktiga fall av kommission och uppdrag, som ligga utanför kommissionslagens räjong.
Förf. nöjer sig ej heller med de angivna kriterierna för bulvanskap. Han kräver för det femte en fördelning av befogenheterna mellan huvudmannen och bulvanen på det sätt, att de rättsliga befogenheterna (men väl icke nödvändigt allesammans?) utövas av bulvanen, underdet att den faktiska dispositionen »helt eller delvis, direkt eller indirekt» tillkommer huvudmannen, vilken för att säkra sig denna position och kontrollera mellanmannen har att lita till den »press» han kan underkasta denne. Men även bortsett från att berörda utskiftning av
rättsliga och faktiska befogenheter partiellt följer redan av de tre först omnämnda rekvisiten måste det fortfarande göras den invändningen, att begreppet bulvan blir alltför omfattande, för att man redan med utgångspunkt från detta begrepp skulle våga ålägga huvudmannen omedelbart ansvar gentemot tredje man. Den skildrade befogenhetsfördelningen19 måste kunna förekomma i en mängd uppdrags- och bolagsfall, där dylikt ansvar näppeligen kan ifrågasättas. Måhända är det ock förf:s mening, att det än ytterligare måste tillkomma vissa kvalificerande omständigheter — allt efter lägets egenart — för att huvudmannen skall kunna bli föremål för direkt angrepp från tredje man. Härpå tyder särskilt, att i refererade sammanfattning av bulvanrekvisiten icke upptagits något så betydelsefullt som ett illojalt syfte hos huvudmannen, varom dock både tidigare och senare i avhandlingen är tal. Hur sagda syfte skall komma in i bilden och vilken roll det enligt förf. skall spela (ensamt avgörande i förening med de fem grundrekvisiten eller blott vid sidan av andra extra fakta?) har jag emellertid icke fått klart för mig.
Det hänger alltså, om denna tolkning av framställningen är riktig, på beskaffenheten av de extra, kvalificerande omständigheterna för att det särskilda bulvanansvaret skall träda i funktion. Något mera generellt svar på spörsmålet, av vad beskaffenhet dessa omständigheter skola vara, lämnas icke i avhandlingen, och detta kan väl ej heller begäras. Förf. säger sig likvisst vilja beröra två typfall. Vad som säges om det första — bulvanskap vid drivande av rörelse (s. 308 ff, se ävens. 290 ff, 303 f) — är värdefullt och upplysande. De mycket knapphändiga uttalandena s. 311 ff om det andra typfallet (juridisk person som bulvan) synas däremot icke mycket givande; angående vissa avsvårigheterna i detta avseende må hänvisas till mitt lilla inlägg i SvJT 1960 s. 22. Och beträffande ett tredje typfall, som obestridligen är ytterst viktigt, undvikes rent av ett ställningstagande (s. 313 f). Man får nästan intrycket, att förf. nu tröttnat. Ett intressant avsnitt rörande bulvanens eget ansvar gentemot tredje man följer dock. I det sista kapitlet belyses tillika utförligt, men mera »teoretiskt»,20 bulvanskaps betydelse som partsbindningsmedel i jämförelse med främst ställningsfullmaktens motsvarande betydelse.
Jag slutar, såsom många recensenter före mig gjort i liknande fall, med att försäkra att de framställda kritiska reflexionerna på intet sätt kunna undanskymma de stora förtjänster, som utmärka det anmälda arbetet. Det är endast mot böcker av kvalitet, som det lönar sig att mera utförligt rikta någon kritik.