RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET IBROTTMÅL I USA

 

AV BITR. STADSFISKALEN KLAS LITHNER

 

 

I. INLEDNING

Redogörelsen omfattar dels det federala systemet, dels delstaternas system.1 Eftersom det uppenbarligen är omöjligt att redogöra för 50 olika staters lagstiftning kommer redogörelsen i det senare hänseendet huvudsakligen att avse Pennsylvania (cirka 11 miljoner invånare) och i synnerhet dess största och USA:s fjärde stad, Philadelphia (något över 2 miljoner invånare).
    Redogörelsen är grundad på lagtext och litteratur i ämnet, egna iakttagelser under olika studiebesök samt upplysningar från domare, åklagare, departementstjänstemän i Washington, advokater, polisbefäl och universitetslärare.2

 

II. ORGANISATIONEN

A. Det federala systemet

1. Domstolarna

    Det federala systemet omfattar tre instanser. (Se tablå 1. I redogörelsen behandlas ej de längst till höger på tablån upptagna specialdomstolarna).

1 Följande verk ha använts som allmänna källor och citeras ej särskilt: HENRY J. ABRAHAM, Courts and Judges, An introduction to the judicial process (New York, Oxford University Press, 1959), HENRY M. HART JR. och HERBERT WECHSLER, The Federal Courts and the Federal System (Brooklyn, Foundation Press, 1953), MARSHALL HOUTZ, From arrest to release (Springfield, Ill., Charles G. Thomas, 1956), JEROME MICHAEL och HERBERT WECHSLER, Criminal law and its administration; cases, statutes and commentaries (Chicago, The Foundation Press, 1940) och supplement (1956), LESTER B. ORFIELD, Criminal procedure from arrest to appeal (New York, New York University Press, 1947), Pennsylvania Law Digest and Court Calendar av BALLARD, SPAHR, ANDREWS och INGERSOLL (Philadelphia, 1959), Pennsylvania State Manual 1957—58 (Harrisburg, The Bureau of Publications, 1958), ERNST WILFRED PUTTKAMMER, Administration of criminal law (Chicago, University of ChicagoPress, 1953), WALLACE S. SAYRE, American Government (New York, Barnes &Noble, 13 ed., 1955), EDWIN H. SUTHERLAND och DONALD R. CRESSEY, Principles of criminology (Chicago, Lippincott, 5 ed., 1955) samt United States Government Organization Manual 1959—60 (Washington, Government Printing Office, 1959). Den mest detaljerade skandinaviska beskrivningen är av den danske domaren HENRIK TAMM, Retsplejen i U. S. A., Tidsskrift for Rettsvitenskap 1950 s. 26—62. För de stipendier som möjliggjort studierna av ämnet för uppsatsen ber jag att få framföra mitt varma tack till University of Pennsylvania, Philadelphia, samt Kungl. Inrikesdepartementet och Stiftelsen Lars Hiertas Minne,

2 Se beträffande vikten av att studera hur rättsmaskineriet fungerar TORSTEIN ECKHOFF, Rettsvesen og rettsvitenskap i USA (Oslo 1953), s. 103—30, och EDWARD S. GREENBAUM, »Need for continuous study of law in action», The

272 KLAS LITHNER    Brottmålsdomstolar i första instans äro United States District Courts. Sammanlagt finnas 91 sådana domstolar med var sin »Chief Judge» somordförande och tillsammans 248 domare, U. S. District Judges. Antalet varierar mellan en och aderton i de olika domstolarna, det senare iden största domstolen, som omfattar »The Southern District of Manhattan» i New York. Varje delstat har minst en av dessa domstolar, större stater flera. Dessutom finns en U. S. District Court i var av District of Columbia, Puerto Rico, Guam, Panamakanalzonen och Virgin Islands. De fem sistnämnda domstolarna skilja sig dock från förhållandena på fastlandet eftersom de, då någon delstatlig strafflagstiftning icke finns, ha generell kompetens i brottmål. Den federala lagstiftningen var tidigare även exklusiv i Alaska och på Hawaii, men i och med att dessa blivit delstater 1959, kunna de väntas snarast antaga egna strafflagar och upprätta egna domstolar.
    De federala domstolarnas kompetens omfattar »brott emot Förenta Staterna», d. v. s. brott mot federal lagstiftning. Dessa brott förtecknas i »Title 18, U. S. Code; crimes and criminal procedure». Som exempel kunna nämnas brott mot rikets säkerhet, gäldenärsbrott, våldsbrott mot federala tjänstemän och brott mot utlänningslagstiftningen. Det område som faller under den federala brottmålslagstiftningen har under 1900-talet ständigt utökats, beroende på dels att nya förfaranden straffbelagts och dels att vissa brott överförts från delstatlig till federal kompetens. Inom den federala kompetensen falla också brott, som begås inom »U. S. reservations», d. v. s. de områden, huvudsakligen i de västra staterna, som äro reserverade för vissa indianstammar.
    Domarna i första instans ha en årslön av 22 500 $. De utnämnas liksom samtliga federala domare av presidenten på livstid. Utnämningen måste godkännas av senaten. Vid fyllda 70 år och efter 10 tjänsteår äro de berättigade att avgå med full lön. Kompetensvillkoren äro endast att ha avlagt juridisk examen, Ll. B. (Bachelor of Law). De äro oavsättliga utom i fall av brott i tjänsten. I dylika fall beslutas åtal (impeachment) av representanthuset, och senaten fungerar som domstol. För avsättning fordras 2/3 majoritet (Förenta Staternas författning,art. I sektion 3). Sedan Förenta Staternas tillkomst ha endast 9 åtal förekommit mot federala domare, och endast 4 avsättningar ha skett, den sista år 1936. De federala domarna i första instans rekryteras huvudsakligen bland praktiserande advokater, men även federala åklagare, domare i delstaternas domstolar, förvaltningsjurister, särskilt om de haft erfarenhet från administrativa domstolar, och universitetslärare förekomma bland utnämningarna. Politiken spelar ganska stor roll såtillvida att det betraktas som normalt att det parti, som sitter vid makten, utnämner sina egna anhängare till dessa befattningar. Dock förekomma även utnämningar av personer, som anses opolitiska. Frågan om rekrytering av domare har ofta debatterats.3 De federala domarna åtnjuta genomgående högre anseende än sina kolleger i delstaternas domstolar.

Annals of the American Academy of Political and Social Sciences (citeras Annals), vol. 287, May 1953, s. 174—9.3 Jämför EDWARD J. FOX, »The Selection of Federal Judges: The work of the Federal Judiciary Committee», American Bar Association Journal (citeras ABAJ), 1957 s. 685 ff.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 273Tablå 1. Det federala domstolssystemet

 

18—623004. Svensk Juristtidning 1962

274 KLAS LITHNER    Häktningsförhandlingar och andra frågor på förundersökningsstadiet handläggas av särskilda domare för bagatellmål, U. S. Commissioners. Efter vederbörande federala distriktsdomstols avgörande kan en dylik Commissioner även bemyndigas att avdöma mindre brottmål, vilka dock äro sällsynta inom den federala lagstiftningen. Dessa domare utgöras alltid av advokater, som ha uppdraget såsom en bisyssla och avlönas efter antalet avgjorda ärenden. Pennsylvania har 4 dylika Commissioners med var sitt distrikt.
    Domstolar i andra instans äro Circuit Courts of Appeals. Härav finnes det 10 jämte en elfte för District of Columbia. Varje sådan överrätt omfattar mellan tre och sju stater. Antalet domare är sammanlagt 68, kallade U. S. Circuit Court Judges. Antalet i varje domstol varierar mellan tre och sju. Äldste ledamoten i varje överrätt kallas Senior Circuit Court Judge. Domarna i andra instans rekryteras delvis påsamma sätt som domarna i första instans, delvis bland de mera framstående av dessa.
    1939 inrättade kongressen ett särskilt ämbete, the Administrative Office of the United States Courts, som under överinseende av Högsta Domstolen och »domarmötet» (the Judicial Conference of the United States, se därom i det följande) utövar tillsynen över de federala domstolarnas verksamhet och även fungerar som ett slags organisationsavdelning. En årlig statistik angående arbetsbördan m. m. publiceras.4
    Högsta Domstolen, the U. S. Supreme Court, består av en ordförande, Chief Justice, och åtta bisittare. Associate Justices. Antalet ledamöter har tidigare varierat mellan fem och tio.5 Domstolen upptar som första instans mål som gälla ambassadörer, statsråd och konsuler eller där en delstat är part. I övriga fall fullföljes talan dit från federala eller delstatliga domstolar. Rekryteringen har varit utpräglat politisk såtillvida att endast sällan en president utnämnt en ledamot, som ej tillhört det egna partiet. President Truman utnämnde dock 1945 republikanen Harold Burton, och president Eisenhower utnämnde 1956 demokraten William Brennan, som fortfarande är ledamot. Påfallande men givetvis sammanhängande med Högsta Domstolens stora konstitutionella betydelse är också att många av ledamöterna haft ringa eller ingen erfarenhet av tidigare domarvärv, men i stället ha de vanligen varit väl beprövade i offentliga värv. Bland denna kategori ha också befunnit sig flera, som senare kommit att räknas bland eliten i raden av ledamöter.

    En kort genomgång av de nuvarande medlemmarnas föregående bana kan måhända vara av intresse för svenska läsare. Ordföranden, Earl Warren, varvid utnämningen guvernör i Kalifornien sedan 11 år och hade tidigare huvudsakligen ägnat sig åt allmänna värv i nämnda stats tjänst. Hugo Black hade varit advokat samt senator i 10 år. Felix Frankfurter hade varit en berömd professor i juridik vid Harvarduniversitetet samt medarbetat i federala administrativa organ flera år. William Douglas hade varit advokat, professor i juridik samt ledamot och ordförande i Securities and Exchange Commission. Tom Clark hade varit advokat, justitieminister i Texas, tjänstgjort i federala myndigheter och varit USA:s justitieminister i 4 år. John Harlan hade varit

4 Senaste upplaga är Annual Report of the Administrative Office of the United States Courts (Washington, Sept. 1959, stenc.).

5 Se beträffande president Franklin Roosevelts misslyckade försök att 1937 giva sina anhängare majoritet i Högsta Domstolen ECKHOFF s. 104—7.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 275advokat och haft en mångfald offentliga uppdrag inom staten New York under 30 år. Charles Whitaker hade haft en liknande bana i staten Missouri. William Brennan hade varit domare i 7 år i olika domstolar i New Jersey. Potter Stewart, slutligen, hade varit advokat, kommunalt verksam i Cincinnati och därefter ledamot av en U. S. Court of Appeal i 4 år. Harlan och Whitaker hade också innehaft sådana domartjänster omedelbart före sina utnämningar till ledamöter av Högsta Domstolen. Sammansättningen har varit mycket homogen, och de karakteristiska egenskaperna hos en nyutnämnd ledamot ha i allmänhet varit följande: tillhörande den vita rasen, protestant, 50—55år gammal, av brittisk härstamning, högt socialt anseende, från stadsmiljö, allmänintresserad, från politiskt aktiv familj, god uppfostran. De personliga faktorerna hos de olika domarna äro föremål för stort allmänt intresse.6
    Som ett exempel härpå kan nämnas, att en liten årlig uppslagsbok, Information Please Almanac, i en särskild tabell upptar samtliga ledamöter från 1790 med uppgift om vem som utnämnde dem, deras ämbetstid, från vilken stat de kommo och vilken religion de hade. I sistnämnda avseende kan nämnas, att den minsta gruppen, de mosaiska trosbekännarna, endast har tre representanter, samtliga tillhörande de mest framstående ledamöterna i Domstolen. Dessa äro Louis Brandeis, Benjamin Cardozo och den ännu tjänstgörande Frankfurter. Ett annat indicium på den stora betydelse som tillmätes dem, är den rikedom av litteratur som existerar kring dem i form av ej blott juridisk historia med analys av deras dömande verksamhet utan även biografier och utdrag ur deras mest betydande domar. Som ett exempel kan nämnas, att i juridiska fakultetens bibliotek vid New York University finnas 31 verk om John Marshall, ordförande 1801—35, och allmänt ansedd som den främste innehavaren av denna post. För att välja ett annat nyare exempel uppgår bibliotekets litteratur om den legendariske Oliver Wendell Holmes (ledamot 1902—32), som avgick vid 90 års ålder, till 23 nummer.7 Karakteristiskt för domstolen är vidare, att varje ledamot förutom en sekreterare, somär fast tjänsteman vid domstolen, har en personlig juridisk sekreterare »law clerk». Denne är en ung jurist, som under ett eller två år hjälper vederbörande ledamot med hans arbete. Dessa befattningar rekryteras vanligen bland de bästa studenter som varje år utexamineras från de mest ansedda juridiska fakulteterna och anses mycket meriterande. Ovan nämnde Holmes, som tidigare varit professor vid juridiska fakulteten vid Harvard University, hade sålunda en överenskommelse med dess rektor, som innebar att han varje år fick årgångens bäste student som law clerk. Befattningarna äro särskilt eftersökta bland dem som i framtiden ämna ägna sig åt den akademiska banan. Ledamöternas årslön är 35 000 $ med undantag för ordföranden, varslön är 35 500 $.

    Ett ytterligare organ, som bör nämnas i detta sammanhang är »domarmötet», the Judicial Conference of the United States, som är ett årligt sammanträde mellan ordförandena i de federala överdomstolarna under ordförandeskap av Högsta Domstolens ordförande. I dess befogenhet ingår att besluta tillämpningsföreskrifter angående förfarandet vid de federala domstolarna. Det publicerar en årlig rapport angående sin verksamhet.8 Av det likaledes tryckta protokollet angående dess senaste sammanträde framgår, att ett överläggningsämne var skiljaktigheter i straffmätningen, vilket synes vara en ständigt återkommande fråga.9

6 Se bland den omfångsrika litteraturen FELIX FRANKFURTER, »The Supreme Court in the Mirror of Justices», ABAJ 1958 s. 723 ff.

7 En utmärkt biografi över Holmes är CATHERINE DRINKER BOWEN, Yankee from Olympus (New York, Bantam Books, 1957).

8 Senaste upplaga är Annual Report of the proceedings of the Judicial Conference of the United States, held at Washington, D. C., Sept. 17—19, 1958 (Washington, Government Printing Office, 1959).

9 Report of the proceedings of the regular annual meeting of the Judicial Conference of the United States, Sept. 16 and 17, 1959 (ibid. 1960).

276 KLAS LITHNER2. Åklagare och dem underställda tjänstemän

    Åklagare vid de federala domstolarna i första instans äro U. S. District Attorneys. En sådan finns inom varje domstols jurisdiktionsområde. Tillsättningen sker genom utnämning av presidenten med godkännande av senaten och är delvis politisk såtillvida att det är nödvändigt att vara anhängare av det härskande partiet. Utnämningen sker för 4 år i samband med att en ny president tillträder. Om presidentvalet ej medför skifte av partiet vid makten, förlängas förordnandena. I annat fall sker nybesättning på samtliga poster. Kvalifikationerna äro juridisk examen, lokalt godkännande för juridisk praktik (called to the Bar) och 3 års praktisk verksamhet. Befattningarna rekryteras vanligen bland praktiserande advokater, men stundom bland de biträdande åklagarna. Varje U. S. District Attorney har nämligen ett antal Assistants. Antalet varierar mellan 1 och omkring 30, det senare i det mest arbetstyngda distriktet i New York. De biträdande åklagarna utnämnas av justitieministern på förslag av vederbörande distriktsåklagare, vars förslag alltid följes. Även här spelar politiken en viss roll. Vissa av de biträdande åklagarna äro tidigare praktiserande advokater, medan andra komma från de juridiska studierna, eftersom kvalifikationsvillkoren ej kräva viss tids praktisk verksamhet. Många unga jurister anse att det är en värdefull erfarenhet med några års åklagarpraktik som förberedelse till egen verksamhet som brottmålsadvokat. De flesta federala åklagare återgå till advokatverksamhet, medan en del bli federala domare. Arbetsuppgifterna äro dels att vara åklagare i federala brottmål i första och andra instans och dels att företräda de federala myndigheterna i tvistemål, både som kärande och svarande. Som ett exempel på hur omfattande sistnämnda uppgift kan vara, kan nämnas, att den federale åklagaren för östra Pennsylvania (med cirka 2,5 miljoner invånare 1959) har 10 biträdande åklagare. Av dessa arbeta 6 nästan uteslutande med tvistemål. Statistik angående de federala åklagarnas verksamhet publiceras årligen av Justitiedepartementet.10
    Den centrala ledningen av åklagarväsendet utövas av en avdelning inom nämnda departement under ledning av en »assistant Deputy Attorney General» (Attorney General = justitieminister). Även två andra avdelningar inom nämnda departement ha beröring med åklagarväsendet, nämligen »the criminal division», som sysslar med beivrandet av brott, och »the tax division», som speciellt omhänderhar skattebrotten.
    Frågor om fullföljd av talan i brottmål till Högsta Domstolen avgöras av justitieministerns ställföreträdare, »the Solicitor General». Talan förberedes av en mindre grupp specialister inom departementet och utföres av »the Solicitor General» eller någon av hans närmaste män. Då enskild part fullföljer talan i brottmål till Högsta Domstolen, handhaves svaromålet av den distriktsåklagare, som haft målet i underinstanserna, men själva talan inför domstolen utföres av samma tjänstemän som nyss sagts. Dessa befattningar i justitiedepartementet med

10 Senaste upplaga är United States Attorneys Statistical Report Fiscal Year 1959 (Washington, United States Department of Justice, Sept. 1959, stenc.).

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 277undantag av toppbefattningarna »Assistant Attorneys General» (ungefär motsvarande byråchefer) rekryteras delvis från de federala åklagarna ute i landet.11
    Vid varje federal distriktsdomstol finns vidare en U. S. Marshal. Hans uppgifter äro att övervara rättegångarna, förvara och transportera häktade, verkställa delgivningar och utbetala federala medel. Han biträdes av en eller flera U. S. Deputy Marshals, vanligen kallad »deputies». Han utnämnes av presidenten med senatens godkännande. Även här spelar politiken en viss roll. Deras verksamhet står under överinseende av en särskild avdelning inom Justitiedepartementet.

 

3. Polisväsendet

    Förundersökningar rörande brott mot federal lagstiftning åvila normalt den federala polisorganisationen Federal Bureau of Investigation (FBI). Dess ledning och centrala organ, inklusive omfattande register och ett berömt kriminaltekniskt laboratorium, finnes i Washington.Verksamheten är i övrigt decentraliserad till »regional offices», som i sin tur äro uppdelade i »district offices». Förstnämnda indelning omfattar vanligen flera stater, medan den sistnämnda omfattar en stat eller del därav. Personalen har höga teoretiska kvalifikationer och god utbildning. Sedan organisationen 1924 kom under J. Edgar Hoovers ledning har det sålunda — med undantag för en kort period av personalbrist under kriget — för antagning erfordrats antingen juridisk examen eller revisors utbildning (degree in accountancy). Tillsättningen är helt opolitisk. Bland den överflödande rika litteraturen om FBI skall här endast nämnas ett av de nyaste verken, hållet i ganskapane gyrisk ton, DON WHITEHEADS »The FBI Story».12 Personalavgången är mycket liten, praktiskt taget endast till utrednings-, undersöknings och säkerhetstjänst hos företag, kommuner eller stater.
    Vissa federala myndigheter ha egna undersökningsorgan för utredning angående brott, som falla inom deras speciella kompetensområde. Exempel därpå äro skattebrott, brott som förövas mot postverket eller med hjälp av posten och brott på fondbörsen som gälla aktier och obligationer. Bland de ytterligare nära 40 myndigheter från vilka brott mot federal lagstiftning kunna komma till de federala åklagarna kunna också nämnas the Secret Service, the Immigration and Naturalization Service, the Coast Guard och the Narcotics Bureau.

 

B. Delstaternas system

1. Domstolarna

    Dessa bestå normalt av två, ofta dock av tre instanser för vanliga brottmål, jämte en tredje (ev. fjärde) lägsta instans för förberedande handläggning av vanliga brottmål och rättskipning i bagatellmål (se tablå 2 betr. domstolsorganisationen i Pennsylvania).
    Den vanliga brottmålsdomstolen i första instans brukar kallas County

 

11 WILLIAM P. ROGERS, Attorney General of the United States, United States Department of Justice, a brief account of its organization and activities(Washington, March 1958, stenc.).

12 (New York, Pocket Books, 1958).

278 KLAS LITHNERTablå 2. Domstolssystemet i Pennsylvania(endast brottmål)
 

Court och omfattar normalt ett »grevskap» (county), ehuru samma domar personal kan utöva jurisdiktion inom flera olika counties domstolar. Sidoordnade med dessa finnas vissa andra domstolar i första instans såsom Common Pleas, Quarter Sessions, Oyer and Terminer, Felony, Juvenile, Orphans, Probate, Domestic Relations, Surrogate etc., av vilka endast de fem första handlägga brottmål. Domarna i en county-domstol tillsättas vanligen genom allmänna val. Eftersom dessval äro en del av de allmänna lokala valen medför detta normalt, att det parti som vinner valet i vederbörande grevskap eller stad därför att dess program har den största slagkraften eller de bästa kandidaterna till de rent politiska befattningarna, som en naturlig konsekvens även besätter domarbefattningarna med sina kandidater, ganska oberoende av rent personliga kvalifikationer. Kandidaterna hämtas vanligen antingen bland praktiserande advokater eller bland distriktsåklagare idelstaternas tjänst.13 Det är normalt att vederbörande lokala advokatförening (Bar Association) uttalar sig om vederbörande kandidaters kvalifikationer, och stundom göras också offentliga uttalanden i sådant avseende av fristående medborgerliga organisationer, som önska

13 Många exempel på de lokala domarvalens politiska betydelse och domarnas möjligheter att använda sina ämbeten i politiska syften återfinnas i JOHN GUNTHER, Inside U. S. A. (New York, Harpers, 1947).

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 279förbättra rättsväsendets tillstånd. Såvitt är bekant, föreligga dock inga undersökningar om resultatet av sådana uttalanden. De perioder för vilka domarna väljas växla vanligen mellan 8 och 15 år. I åtskilliga stater (i Pennsylvania dock endast beträffande dess högsta domstol) förbjuder lagstiftningen att domarna omväljas. Om en domare avgår under löpande period, är det normalt att statens guvernör har befogenhet att utnämna en efterträdare för återstoden av mandattiden.Vanligen fordras dock även godkännande av statens senat. En vissstabilitet uppstår dock genom att omval är ganska normalt och att ej sällan båda partierna uppställa samme kandidat. Det är också normalt, att en tillsättning i anledning av uppkommen vakans sker med en domare tillhörande det härskande partiet, även om den avgångne tillhört det andra partiet. Domare kunna även utses av guvernören direkt eller av den lagstiftande församlingen. Flera undantag från systemet med allmänna val finnas. Sålunda innebär det s. k. California-systemet att guvernören föreslår en person inför ett särskilt utskott, som består av statens justitieminister samt ordförandena i statens högsta domstol och vederbörande överdomstol. Om utskottet godkänner kandidaten, förordnas han för en tid av ett år. Efter denna tid hålles ett allmänt val, där frågan endast gäller en hel mandatperiod för vederbörande.
    Staten Missouri har ett mer utarbetat system, där valutskottet består av ordföranden i högsta domstolen, tre advokater, utsedda av statens advokatsamfund, och tre lekmän, utsedda av statens guvernör. Dessa uppsätta på förslag tre kandidater, av vilka guvernören utser en för ett år. Efter denna tid hålles val liksom i Kalifornien.
    Vad angår åldern, bruka kandidater över 60 år icke förekomma. Kompetenskraven äro vanligen endast juridisk examen, dock på vissa håll även krav på viss tids praktisk verksamhet.
    Uppgiften för en domare i första instans är att handlägga de brottmål som icke falla inom kompetensen för domarna i bagatellmål (magistrates). Gränsen går vanligen vid fängelse i tre månader.
    I andra instans har varje stat en eller flera överrätter, vanligen kallade Superior Courts eller Appellate Divisions. Tjänsterna tillsättas vanligen även här genom allmänna val. Rekryteringen sker vanligen från delstatens domstolar, men några tjänster kunna även besättas med advokater, delstaternas högsta åklagare eller professorer i juridik. Mandatperioderna äro vanligen ganska långa. En sådan domstols uppgift är att pröva fullföljd av talan mot underrätternas domar och beslut.
    Mer än hälften av USA:s stater ha endast två instanser i vanliga brottmål. En delstats högsta domstol kallas vanligen State Supreme Court. Antalet ledamöter varierar mellan 3 och 9. Tillsättning och rekrytering sker vanligen på i huvudsak samma sätt som i närmast lägre domstol. Detsamma gäller fyllande av uppkommen vakans. Pennsylvania har sålunda en Supreme Court, bestående av 7 ledamöter meden 21-årig mandattid. De äro de enda av statens domare som ej få omväljas. Frågan om tillsättningen av delstaternas högre domartjänster har varit livligt debatterad.14 Årslönen för medlemmarna av en delstats högsta domstol varierar mellan 10 000 och 32 500 $.

14 Se ECKHOFF s. 103—13.

280 KLAS LITHNER    En sådan domstols uppgift är att pröva fullföljd talan i de fall, där dylik fullföljd är medgiven. Obetingad rätt till fullföljd föreligger endast när det gäller frågor om grundlagsenlighet. I övriga fall fordras prövningstillstånd.
    Fullföljd av talan kan även ske från en delstatsdomstol till en federal domstol beträffande frågor som gälla de i Förenta Staternas författning garanterade medborgerliga rättigheterna. Det är denna möjlighet att först gå genom delstatens hela instansordning och sedan föra talan mot dessa domar eller beslut med hänvisning till en fråga om grundlagsenliga rättigheter, för att när även de federala instanserna genomlöpts, återgå till delstaternas domstolar med nya påståenden, som möjliggjort de stundom långt utdragna rättegångar på vilka fallet Caryl Chessman i Kalifornien torde vara det mest typiska exemplet.
    Vad slutligen angår de lägsta brottmålsdomstolarna, kallas de vanligen i städerna Magistrate's Court, stundom Alderman's Court, och på landet Justice's of the Peace Court. De existera i samtliga staterutom en. Befattningarna tillsättas vanligen genom val för en period av 2—4 år. Juridisk utbildning fordras vanligen icke, och även övriga kvalifikationskrav äro mycket lätta att uppfylla.15 Samtliga städer över 1 miljon invånare utom Philadelphia ha dock avskaffat detta system och övergått till att kräva juridisk utbildning. Exemplet har också följts av 10 av de 13 städerna med mellan 500 000 och 1 miljon invånare. På denna punkt föreligger en intressant undersökning rörande förhållandena i Philadelphia, utförd av Bureau of Municipal Research (en fristående medborgerlig organisation, delvis påminnande om Skattebetalarnas Förening).16 Härav framgår bl. a.att staden 1958 hade 28 magistrates, av vilka endast 2 voro jurister. Av 93 magistrates sedan 1930 hade endast 3 varit jurister. Deras föregående erfarenhet var av allt annat än juridisk art, och den teoretiska utbildningen var vanligen mycket ringa. Deras viktigaste kvalifikation syntes i praktiken vara att ha varit ordförande i lokalavdelningen av det parti som segrat i vederbörande valdistrikt. De väljas för 4 år och ha en årslön av 9 900 $ med undantag av en Chief Magistrate, som har 12 400 $ i lön. I många fall ligger vederbörande magistrate helt i händerna på en annan person, som kan vara domstolens sekreterare (the clerk of the Court, som också är en politisk befattning), åklagarmyndighetens representant, om en sådan är närvarande, eller en i domstolen tjänstgörande polisman. Enligt nämnda undersökning skulle f. ö. endast erfordras mellan 15 och 20 magistrates, om samtliga hade full sysselsättning.
    Dessa domares uppgifter äro dels att avgöra smärre brottmål, dels handlägga frågor om frihetsberövanden under förundersökningar i andra brottmål och dels att gallra sistnämnda kategori på ett tidigt stadium, så att de mål där tillräcklig bevisning saknas ej gå vidare

15 En kritisk framställning av domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet är JEROME FRANK, Courts on trial (Princeton, Princeton University Press, 1949).

16 Bureau of Municipal Research — Pennsylvania Economy League, The Magistrate's Court of Philadelphia (Philadelphia, revised ed., 1958).

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 281till nästa stadium av förfarandet. Den första uppgiften gäller vanligen brottmål, i vilka ej kan följa strängare straff än böter eller fängelse i högst 3, undantagsvis 6 månader. De båda andra uppgifterna behandlas närmare i redogörelsen för förfarandet under förundersökningen.

 

2. Åklagare

    Den lokala åklagarmyndigheten består vid domstolar i första instans av en District Attorney (vanligen förkortat D. A., stundom kallad Prosecuting Attorney, County Solicitor, State Attorney e. d.) i varje grevskap, biträdd av en eller flera Assistant District Attorneys. Befattningen som D. A. tillsättes vanligen genom val för en tid av 2 eller 4 år. Även här spelar partitillhörigheten stor roll, och det torde vara ovanligt att ett parti uppsätter en opolitisk kandidat. Liksom vid domare valen spelar den personliga lämpligheten mindre roll än att kandidaten tillhör det i kommunalvalen segrande partiet. Kandidaterna äro vanligen praktiserande advokater inom distriktet, ehuru någon gång även biträdande åklagare kunna avancera. Sistnämnda befattningar rekryteras dels bland advokater, dels bland nyutexaminerade jurister. Inom i varje fall åklagarmyndigheten i New York, möjligen även i vissa andra storstäder, finnas även en del biträdande åklagare, vilka anses som opolitiska specialister, och som sitta kvar oberoende av partiväxlingarna vid makten. En roande, ehuru kanske något överdriven skildring av en lantlig valkampanj för en distriktsåklagaretjänst har ROBERT TRAVER givit i sin självbiografi Small Town D. A.17 En annan litterär skildring, i detta fall dock en roman på verklighetsunderlag, förtjänar också att nämnas i detta sammanhang. New York-domaren BERNARD BOTEIN, tidigare liksom Traver åklagare, har i sin bok The Prosecutor18 givit en utmärkt skildring av hur en ung streber med pressens hjälp använder sin befattning som biträdande åklagare i New York som språngbräda för en avsedd politisk karriär. Traditionellt anses en befattning som D. A. vara den bästa språngbrädan för att bli vald till mayor (vanligen översatt med borgmästare, men riktigare stadsfullmäktiges ordförande) i synnerhet om vederbörande lyckas vinna ett sensationellt brottmål strax före valet. I en större stad kan sedan vägen stå öppen till högre befattningar i delstatens tjänst som Attorney General (justitieminister), Lieutenant Governor (vice guvernör) eller Governor.19 Det bästa exemplet på en sådan karriär torde vara Thomas E. Dewey, som tjänade sina sporrar som specialåklagare mot gangsterna i 1930 talets New York och som delvis på grund av det rykte han därigenom förvärvat nådde ända till presidentkandidat 1948.
    I större städer förekomma ofta mycket stora åklagarmyndigheter. Sålunda finnas 82 åklagare för Borough of Manhattan, som utgör en av de fem halvt självständiga delarna av staden New York, och 128

17 (New York, Fawcett World Library, 1958.)

18 (New York, Pocket Books, 1958.)

19 En välkänd men journalistisk, starkt kritisk och något föråldrad framställning av åklagarväsendet är RAYMOND MOLEY, Politics and criminal prosecution (New York, Minton, Batch & Co., 1929).

282 KLAS LITHNERi Los Angeles County, det senare enligt uppgift världens största åklagarmyndighet. Inom dessa större enheter sker en långt gående specialisering. I Philadelphia, som har 33 biträdande åklagare, finnas sålunda en förste och en andre biträdande distriktsåklagare, som båda — i likhet med myndighetens chef — endast mera sällan uppträda inför rätta och då endast i större eller besvärligare mål. I övrigt leda de myndighetens arbete. Resten av åklagarna äro uppdelade i 7 olika avdelningar, som framgå av nedanstående tabell. 

 

UppgiftAntal
rättegångar i allmänhet14
våldsbrott3
affärsbedrägeruer o. d1
villkorlig frigivning2
fullföljd4
stämningar3
familjerättsärenden4

    En nybörjare på åklagarbanan får i början cirkulera mellan olika avdelningar, men får vanligen ej uppträda som åklagare inför rätta förrän efter ett år. Efter ytterligare två år placeras han vanligen definitivt för tjänstgöring på en viss avdelning och stannar normalt där under sin återstående tjänstgöringstid. Kompetenskraven för Philadelphias D. A. äro juridisk examen och tre års advokatpraktik samt för de biträdande åklagarna endast förstnämnda krav. Dessutom måste samtliga vara godkända för advokatverksamhet i staten. Distriktsåklagarens lön är numera 18 500 $.20 I åklagarmyndighetens organisation ingår numera — sedan 1956 — också på avdelningen för affärsbedrägerier en auktoriserad revisor för biträde med förundersökningen i därför lämpade mål. Erfarenheterna av detta system äro mycket goda.
    Någon särskild utbildning existerar icke för åklagare med undantag av att juridiska fakulteten vid Northwestern University i Chicago sedan ett antal år varje sommar håller en kurs för redan verksamma åklagare, som dock endast omfattar en vecka.21 Enligt upplysningar från kriminalpolismän äro bristerna i denna utbildning ej sällan märkbara i särskilt de yngre åklagarnas handhavande av sina uppgifter, i synnerhet när det gäller detaljer som ligga utanför de juridiska studiernas ram.
    Nästa högre åklagarmyndighet i en delstat är the Attorney General. Termen synes stundom i litteraturen översättas med stats- eller överåklagare, men ämbetet omfattar vida mera och är snarare att beteckna som en delstatens justitieminister, bland vars många plikter åkla-

20 De senaste uppgifter som varit tillgängliga för mig lämnas i Report of the District Attorney's Office of Philadelphia 1957 (Philadelphia 1958). Värdefullt material har också återfunnits i en organisationsundersökning av Bureauof Municipal Research, The Powers, duties, responsibilities and obligations of the District Attorney of Philadelphia, Pa. (Philadelphia, 1958, utkast).

21 En mer detaljerad redogörelse är KLAS LITHNER, »En amerikansk utbildningskurs för åklagare», Landsstaten, 1959 s. 169.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 283garuppgifterna spela en ganska liten roll. Hans uppgift är att fungera som främste juridiske rådgivare till delstatens olika regeringsdepartement och att själv vara chef för justitiedepartementet, som vanligen omfattar domstols- och åklagarväsendet, stundom även polisen och fångvården. Även denna befattning tillsättes vanligen genom allmänn aval på samma gång som guvernörsposten, vilket gör att även här politisk anslutning är betydelsefull. Bland kandidaterna finnas både lägre domare, åklagare och advokater. I Pennsylvania råder det systemet att dess Attorney General biträdes av 19 Assistant Attorneys General. En av dessa har bl. a. överinseendet över åklagarväsendet.
    Frågan om kompetensförhållandet mellan the Attorney General i egenskap av överåklagare och distriktsåklagarna är omdebatterad, men den förre anses i allmänhet berättigad att övertaga uppgifter från samtliga distriktsåklagare inom staten på vilket stadium som helst av en förundersökning eller rättegång.22
    Vid utövandet av sina plikter som överåklagare biträdes the Attorney General i större eller mindre omfattning av en statspolis som behandlas närmare nedan.
    Sedan några år är den vid Northwestern University i Chicago utgivna tidskriften Journal of Criminal Law, Criminology and Police Science fackorgan för både åklagarnas och försvarsadvokaternas fackorganisationer.

 

3. Polisväsendet

    De tidigaste polistjänsterna i Förenta Staterna voro sheriff i ett grevskap eller en därmed jämförlig större stad och constable i kommuner (township eller village). Båda uppdragen ha alltmer förlorat sin betydelse genom tillkomsten av yrkesutbildade poliskårer.
    En sheriff har i städer och tättbefolkade distrikt nu närmast kvar uppgifterna som häktesföreståndare samt lokalförvaltare och kassör för domstolen. Endast i mindre och glest befolkade distrikt ha polisuppgifterna fortfarande betydelse för sheriffen.
    I städer och tätorter fungera constables numera huvudsakligen som delgivningsförrättare, exekutionsbiträden och domstolsvaktmästare. I andra distrikt kunna de dock fortfarande handha polisuppgifter.23
    Vad angår det vanliga polisväsendet, ha praktiskt taget alla större och medelstora orter en poliskår, bland vars uppgifter ingår att utreda och beivra brott. Utredningar i brottmål handhas vanligen av en kriminalpolisavdelning (detective division eller bureau).24 En olikhet mot det svenska förfarandet är att åklagarna oftast ej ha någon befattning

22 Se två osignerade artiklar, »The Common Law Powers of State Attorney Generals to supersede local Prosecutors», The Yale Law Journal, vol. 60, 1951s. 559—65, och »Attorney General versus District Attorney», University of Pennsylvania Law Review (citeras Review), vol. 99, 1951 s. 826—9.

23 BRUCE SMITH, Police Systems in the United States (New York, Harper, revised ed., 1949).

24 De lokala poliskårernas arbetsbelastning framgår av de årligen publicerade Uniform Crime Reports for the United States (Washington, Federal Bureau of Investigation, United States Department of Justice).

284 KLAS LITHNERmed förundersökningen som avlämnas i avslutat skick från polisen. Detta har lett till att på många håll förekomma särskilda county detectives, som utgöras av små grupper av kriminalpolismän under särskild ledning. Deras uppgifter äro dels att komplettera de vanliga förundersökningarna på åklagarnas begäran, dels att själva utreda mera komplicerade ärenden, som anmälts till eller på eget initiativ upptagits av åklagarmyndigheterna. Med systemet med county detectives som biträde åt åklagarna kan f. ö. jämföras systemet vid Köpenhamnspolisen, där cirka 10 % av kriminalpolisens personalstyrka är permanent placerad för tjänstgöring vid åklagarmyndighetens olika åklagarkamrar.
    En memoarbok, som visserligen är ganska journalistisk, men som ger en god bild av den ofta ytterst konfidentiella karaktären hos dessa county detectives' arbete är HAROLD R. DANFORTH och JAMES D. HORANThe D. A.'s man.25
    Ett annat polisorgan är delstaternas statspoliskårer. Sådana existera numera i samtliga 48 stater på fastlandet. De bestå vanligen av motoriserade, decentraliserade styrkor med militärt betonad utbildning och organisation. Ledningen är vanligen förlagd till statens residensstad. I 12 stater omfatta uppgifterna huvudsakligen trafikövervakning och -kontroll. I återstoden av staterna handha de dock alla slags ordningspolisuppgifter. Vissa statspoliskårer ha även kriminalpolisavdelningar för biträde åt dels the Attorney General, dels på begäran de lokala åklagarna.26
    Karakteristiskt för USA i polishänseende är också den vidsträckta förekomsten av privata poliskårer eller privatanställd personal med polismans förordnande.27 Av störst betydelse på detta fält äro numerade olika järnvägsbolagens poliskårer.28
    En annan mera betydelsefull kugge i rättsmaskineriet är coronern, vars uppgift är att utreda alla dödsfall, där orsaken ej är uppenbar. Han biträdes vid fullgörandet av sina uppgifter av en coroner's jury. Coronern är oftast läkare eller advokat. På grund av det otillfredsställande sätt på vilket uppgifterna mångenstädes fullgjorts, ha vissa grevskap eller storstäder avskaffat denna befattning och lekmannainflytandet och istället infört speciella rättsläkaretjänster. I Philadelphia har detta skett 1957 och systemet anses fungera mycket väl. Organisationen består av fyra rättsmedicinare och en toxikolog. Endast de dödsfall där anledning föreligger att misstänka brott gå vidare till kriminalpolisen efter den preliminära utredningen.29

 

4. Advokater

    Några ord böra även sägas om advokatväsendet. För att få behörighet som praktiserande advokat (called to the Bar) fordras att ha

25 (New York, Perma Books, 1959.)

26 BRUCE SMITH, The State Police (New York, 1925).

27 JEREMIAH S. SHALLOO, Private Police, American Academy of Political and Social Sciences Monographs No. 1 (Philadelphia, 1933).

28 H. S. DEWHURST, The railroad police (Charles C. Thomas, Springfield, Ill., 1955).

29 JOSEPH W. SPELMAN, Office of the Medical Examiner Report 1959 (Philadelphia, 1960, stenc.) och »The Medical Examiner's Job», Philadelphia Medicine, vol. 54, no. 15, April 11, 1958, s. 406—7.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 285avlagt juridisk examen och ha blivit godkänd vid särskild prövning inför examinatorer, utsedda av advokatsamfundet i den stat, där vederbörande ämnar praktisera. Förberedelserna ta vanligen ett par månader efter avlagd juridisk examen. Den landsomfattande organisationen är the American Bar Association, som utger sin kända »Journal», flera gånger citerad i denna redogörelse. Dessutom har varje stat, grevskap eller större stad sitt advokatsamfund, ofta med egen tidskrift.Under senare årtionden har advokatsamfundet ägnat mycken uppmärksamhet åt att höja standarden bland medlemmarna.30 Samfundet driver också en omfattande efterutbildningsverksamhet.31 I det föregående har flera gånger nämnts advokatyrkets stora betydelse som rekryteringsbasis för domar- och åklagartjänster. Som ett indicium på advokatyrkets stora politiska betydelse kan vidare nämnas, att 1960 66 platser av 100 i Förenta Staternas Senat och 228 av 434 i Representanthuset innehades av nuvarande eller förutvarande advokater. Denna tendens brukar vara ännu mera utpräglad i vissa delstaters lagstiftande församlingar, dock icke i Pennsylvanias, där år 1957 17 ledamöter av 50 i senaten och 40 av 210 i representanthuset voro advokater.
(Forts. i nästa häfte.)

 

30 Bland den omfångsrika litteraturen kan nämnas American Bar Association, Canons of Professional Ethics (Chicago, 1959), HENRY S. DRINKER, »LegalEthics», The Annals, vol. 297, January 1955, s. 37—45, och ARTHUR LEWISWOOD »Professional ethics among criminal lawyers», Social Problems, vol. 7,no. 1, Summer 1959, s. 70—83.

31 HAROLD J. GALLAGHER, »The American Bar Association Program», The Annals, vol. 287, May 1953, s. 163—8.