STEPHEN SCHAFER. Restitution to victims of crime. London 1960. Stevens & Sons. IX + 130 s. Inb. 25sh. — The Library of criminology No. 2.
I forna tider, då botsystemet ännu rådde hos oss, erhöll den som led skada genom brott ersättning genom rätt till böter eller andel i böter, något som icke uteslöt att han dessutom kunde få skadestånd. I 1734 års lag funnos bestämmelser om att målsägandens rätt till böter skulle ha företräde till betalning framför böter, som ej voro målsägandens ensak, och även om att den som begått tjuvnadsbrott skulle förnöja målsäganden med arbete om han icke återställde eller ersatte det tillgripna. Botsystemet vittrade emellertid som bekant småningom sönder. Helt avskaffades det icke förrän i samband med tillkomsten av 1864 års strafflag. Genom det straffsystem som trädde i botsystemets ställe försämrades den skadelidandes utsikter att få ersättning betydligt. Ej nog med att han icke fick andel i böter, den omfattande användningen av frihetsstraff betog vid brott av allvarligare beskaffenhet i allmänhet den dömde förmåga att fullgöra sin skadeståndsskyldighet.
När man flerstädes i Europa under senare hälften av 1800-talet och under innevarande århundrade opponerat sig mot det straffrättsliga system som hos oss infördes genom 1864 års strafflag, har oppositionen bl. a. riktat sig mot systemets negligerande av målsägandens intresseatt få gottgörelse. Vid internationella kongresser har frågan om ersättning åt målsäganden gång på gång varit under debatt, så t. ex. vid Stockholmskongressen år 1878. Sådana märkesmän i reformarbetet som italienarna FERRI och GAROFALO och belgaren PRINS upptogo åtgärder för att tillgodose målsäganden på sitt reformprogram. De praktiska resultaten av bemödandena att förbättra målsägandens ställning inskränka sig emellertid i stort sett väsentligen därtill, att i den mån frihetsstraff ersatts med villkorlig dom i en eller annan form, möjligheterna för den dömde att betala blivit något bättre. Vad Sverige beträffar har det i viss utsträckning lyckats att förmå de villkorligt dömda att göra rätt för sig gentemot målsäganden.1 Att cellstraffet uppmjukats eller, såsom hos oss, övergivits och fångarbetet rationaliserats torde däremot hittills endast i mycket ringa mån ha medfört förbättrade utsikter för målsäganden att få sin skada ersatt.
Ehuru de reformer beträffande det straffrättsliga reaktionssystemet som under senare tid genomförts hos oss och utomlands icke varit ägnade att försämra den skadelidandes ställning utan tvärtom, ha kraven på ett bättre tillgodoseende av målsäganden snarast tilltagit i styrka. En orsak härtill är säkerligen, att man tyckt att omsorgen om den brottsliges anpassning till samhällslivet eller den hänsyn som visats honom icke motsvarats av omsorg om målsägandens intresse av gottgörelse.
I England har för några år sedan Miss MARGERY FRY kort före sin bortgång framställt ett uppmärksammat förslag att offren för våldsbrott skola erhålla ersättning av statsmedel efter en taxa liknande den
som tillämpas i den engelska yrkesskadeförsäkringen. Förslaget har upptagits i en motion i underhuset och har även föranlett Home Office att intressera sig för frågan. På anmodan av Home Office har dr STEPHEN SCHAFER, en ungrare som tagit sin tillflykt till England, undersökt, hur det på olika håll i världen är beställt med gottgörelse åtmålsäganden. Resultatet av undersökningen framlägges i boken med den ovan angivna titeln. Sina uppgifter bygger förf. på en enquête, som för Sveriges del besvarats av hovrättsassessorn CARL HOLMBERG.
Få länder synas ha något av intresse att bjuda den som önskar nya uppslag till reformer i Sverige. I många länder tycks man av enquêtesvaren att döma anse sig ha gjort nog, om man sörjt för att målsäganden utan alltför stor omgång och kostnad kan få sitt anspråk påskadestånd bifallet av domstol i samband med ansvarstalan. Vad föross är av intresse är emellertid att se, om det lyckats att finna någon metod för att underlätta för målsäganden att verkligen få ut sitt skadestånd.
På ett håll, nämligen på Cuba, har man inrättat en fond med uppgift att sörja för ersättning åt dem som lida skada genom brott. Liknande anordningar föreslogos i Ferris italienska strafflagsförslag av år 1921 och i det franska strafflagsförslaget av år 1934. Enligt den cubanska strafflagen kan målsäganden få ersättning ur fonden, vilken därefter äger regressrätt mot den brottslige. Fondens inkomster utgöras i övrigt av bl. a. böter och konfiskerad egendom. För att få inkomsterna att räcka erfordras emellertid även statsanslag. Enligt det cubanska enquêtesvaret skulle systemet fungera bra, om blott fonden hade tillräckliga medel. I praktiken händer det enligt svaret, att medlen icke förslå varför de ersättningsberättigade få vidkännas reduktion pro rata parte. Schafer rekommenderar, att staten inrättar ensådan fond vars utgifter skulle bestridas av böter och andra inkomster.
Något övertygande skäl, varför just böter eller något visst annat slags intäkter skulle anslås till täckande av fondens utgifter, torde vara svårt att påvisa. Och även om fondens utgifter skulle kunna bestridas uteslutande med t. ex. böter, skulle utgifterna ändock i sista hand drabba skattebetalarna, eftersom böterna, om fonden icke inrättades, skulle ingå i den allmänna budgeten. Fondsystemet innebär därför, hur det än anordnas, ett slags försäkringsanordning, genom vilken skattebetalarna tillförsäkra sig själva och varandra rätt till ersättning om de råka ut för ett visst slags skador, nämligen skador genom brott eller, om man begränsar fondens uppgift i enlighet med Miss Fry's förslag, skador genom våld å person. Att inrätta en sådanförsäkringsanordning låter sig säkerligen göra utan alltför stor svårighet, men en fråga måste bli om det är motiverat att för just dessaskadefall införa vad som i sak är en obligatorisk försäkring.
Om målsäganden skall vara hänvisad till att söka gottgörelse av den brottslige, har man att överväga att förbättra dennes förvärvsmöjligheter och att effektivisera indrivningsmöjligheterna.
Skola de i fångvårdsanstalt intagna kunna bereda gottgörelse åt målsäganden av sin arbetsförtjänst, måste staten betala fångarbetet avsevärt bättre än nu i allmänhet sker. I intet land torde marknadsmässiga
löner betalas, men tanken att ge sådana löner är sedan länge debatterad och den svenska fångvårdsstyrelsen har nyligen föreslagit att införa sådana löner vid vissa anstalter. Det är sannolikt, att en reform i denna riktning skulle ha goda verkningar i flera avseenden, men det är icke troligt att målsägandena i allmänhet skulle få mycket gott därav såvida icke det allmänna toge på sig åtskilliga kostnader, såsom genom att avstå från att kräva fullt vederlag för kost och logim. m., låta skattefordringar komma i efterhand och svara för anhörigas försörjning. Det förekommer emellertid på sina håll utomlands, att målsäganden har rätt att genom införsel eller liknande åtgärd taga ianspråk en del av den dömdes arbetsförtjänst i anstalten.
Förtjänstmöjligheterna äro på det hela taget bättre, om den brottslige får arbeta i frihet. Hos oss kan som bekant i samband med villkorlig dom ges föreskrift om skadeståndsbetalning. Schafer rekommenderar, att liknande föreskrift skall kunna meddelas också i samband med villkorlig frigivning, och detta föreslås även i brottsbalksförslaget. I praktiken ställer det sig nog emellertid icke så lätt att använda hot om återintagning till att i någon större utsträckning förmå de frigivna att betala skadestånd.
Av större praktiskt värde skulle säkerligen vara, om skadestånd på grund av brott skulle kunna indrivas genom införsel, något som likaledes rekommenderas av Schafer. Tanken har framförts av svenska riksdagen och av strafflagberedningen och skall tagas under övervägande av lagberedningen vid dess arbete på revision av utsökningsväsendet. Den reella innebörden av införseln skulle bli, att den brottslige nödgades arbeta för målsägandens räkning. I sådana fall, där skadeståndet står i alltför starkt missförhållande till den brottsliges förvärvsförmåga, torde det vara nödvändigt att låta införseln avse endast en del av skadeståndet.
De bästa utsikterna att utfå något genom införsel föreligga visserligen som nämnt på det hela taget, när den brottslige icke berövats friheten. Men i sådana fall konkurrerar ofta ett bötesstraff med skadeståndet. Strafflagberedningen har till övervägande framfört tanken, att böterna i sådana fall skulle tillfalla målsäganden till täckande av hans skadeståndsfordran och att det allmänna i samma mån skulle övertaga skadeståndsfordringen. Eftersom böter enligt gällande svensk rätt kunna uttagas genom införsel och en tredskande bötesbetalare därtill hotas av frihetsstraff, skulle även denna anordning innebära tvång att avarbeta skadeståndet.
Båda de nämnda anordningarna skulle medföra, att skadeståndsbetalning genom arbete i frihet skulle komma att i realiteten te sig såsom ett slags brottspåföljd, något som redan är fallet när skadeståndsföreskrift ges i villkorlig dom.
Tanken att låta det allmännas anspråk på böter komma i efterhand i förhållande till gottgörelse åt målsäganden var, såsom inledningsvis nämnts, icke främmande för äldre svensk rätt. Enligt Schafers framställning förekommer något sådant i vissa främmande länder. I Schweizhar domstol befogenhet att, om målsäganden genom brottet råkat inöd, förordna om gottgörelse åt honom ur böter som ådömas på grund av brottet; där kan f. ö. gottgörelse utgå även ur konfiskerad egendom.
Den nya etiopiska strafflagen,2 vilken utarbetats under medverkan av en schweizisk jurist, stadgar, att domstol äger överlåta vad som inflyter genom böter eller genom konfiskation till målsäganden. Denna strafflag innehåller också bestämmelser om att obetalda böter kunna förvandlas till skyldighet att avarbeta böterna i anstalt eller i frihet efter en taxa, enligt vilken den dömde skall anses förtjäna visst belopp pr dag, och vad som inflyter genom sådant arbete kan tillerkännas målsäganden. I Indien och Pakistan kan domstol förordna om gottgörelse åt målsäganden ur ådömda böter för brottet. I Mexico indrivas böter och skadestånd under ett, och det indrivna beloppet går i första hand till betalning av skadeståndet.
Ett steg längre gå länder, vilka såsom Cuba, Dominikanska republiken och Egypten hota brottsling med frihetsstraff om han icke fullgör ådömd skadeståndsskyldighet. Till synes motsatt men till sin praktiska innebörd kanske rätt lika är det enligt Schafer i Förenta Staterna ganska vanliga förfaringssättet, att domstolen vid mindre allvarliga brott efterger påföljd om målsäganden erhållit skadestånd eller att den utdömer skadestånd i stället för straff.
De frågor, som behandlas i Schafers bok, äro av stort intresse. Om den välståndsökning som vårt land åtnjutit fortsätter och förvärvsmöjligheterna därför förbättras, ökas möjligheterna att använda ekonomiska sanktioner som brottspåföljder. Sedan länge ha önskemål framställts om användning av bötesstraff i fall där annars korta frihetsstraff måste tillgripas, och åtgärder med denna syftning ha också vidtagits. Såsom brottspåföljd kan emellertid även skadestånd användas. Det förtjänar övervägas vad som kan göras för att inordna skadeståndsskyldigheten i det straffrättsliga systemet. Så gott som alla äro nog ense om att skadeståndsbetalning är ett ändamålsenligt medel att bibringa den brottslige insikt om vad han gjort och en känsla av ansvar för sina handlingar. Att man samtidigt uppnår att målsäganden erhåller gottgörelse är givetvis en stor fördel.
Ivar Strahl