OTTMAR BÜHLER. Internationales Steuerrecht (IStR) und Internationales Privatrecht (IPR). Amsterdam 1960 (Publications of the International Bureau of Fiscal Documentation, vol. 13). 88 s. $ 4,00.
I förevarande arbete har en av den tyska finansrättens veteraner, prof. OTTMAR BÜHLER i München, tagit upp frågan om förhållandet mellan internationell skatterätt och internationell privaträtt utifrån rent principiell aspekt. Den fattigdom på litteratur inom detta område, som författaren beklagar, torde kännas mindre tryckande i Sverige än i de stora kontinentala länderna: vår modesta IP-litteratur innefattar sedan några år en omfattande monografi över ett närbesläktat fält, valutaregleringarnas. Syftet med prof. Bühlers framställning är att —närmast till den internationella skatterättens fromma i systematiskt hänseende — undersöka möjligheten av att i större utsträckning änsom hittills varit fallet använda den internationella privaträttens jämförelsevis välutvecklade begreppsapparat i dubbelbeskattningsavtal och
interna normer för beskattning av subjekt och transaktioner med internationell anknytning.
I ett inledande parti redogör förf. för internationella sammanslutningar på de båda rättsdisciplinernas områden, konferenser och reformförslag samt gängse framställningsteknisk uppdelning av de båda gebiten. Den härnäst följande »allmänna delen» inledes med ett synoptiskt schema över de båda rättsområdenas uppgifter och rättskällor, över de använda konfliktnormernas karaktär och rättsliga valör, ifrågakommande grundprinciper för avgörandena samt användningen av utländsk rätt och exekution av utländska domar m. m. Utifrån författarens egen ståndpunkt — hävdandet av en principiell parallellism mellan de båda rättsområdena — bör detta schema te sig skäligen nedslående. Frånsett det ostridiga förhållandet, att de två disciplinerna båda behandla den speciella komplikation, som ett internationellt inslag i eljest entydiga sakförhållanden utgör, föreligger parallellism egentligen blott i den del, som avser ifrågakommande principer föravgörandena, d. v. s. vad som i den internationella privaträtten kallas anknytningsfakta: nationalitet, domicil etc. Det är å andra sidan just på detta område författaren koncentrerar sina fortsatta ansträngningar.
Ett kort avsnitt har ägnats frågan om de båda rättsområdenas förhållande till folkrättens regler. Det är mycket tveksamt, om förf. skulle kunna påräkna anslutning åtminstone från den internationella privaträttens företrädare i denna del. Han synes omfatta den numera tämligen allmänt övergivna läran om den internationella privaträttens folkrättsliga grund. Förnekandet av denna — gamla men framför allt av Savigny energiskt hävdade — lära har i själva verket numera drivits så långt, att man ibland frestas tala om ett positivrättsligt snobberi. Det är antagligen orealistiskt att helt frånkänna folkrättens minimibestämmelser om vad en stat anständigtvis bör iakttaga varje inflytandepå den internationella privaträtten, men man rör sig här långt ute ide rättsliga grundvärderingarnas spatiösa empyré, fjärran från exakta regler. Det folkrättsliga inflytandet torde knappast i något fall sträckasig så långt som till ens de internationellt-privaträttsliga huvudprincipernas utformning. På skatterättens område — där det, som prof. Bühler själv anmärker, rör sig om verkliga konflikter mellan konkurrerande staters anspråk — torde folkrättsliga regler ha en mer direkt betydelse.
I en »besonderer Teil» illustrerar förf. sin tes om den grundläggande parallellismen mellan skatterättens och privaträttens internationella utlöpare med tre exempel. Det första avser frågan om platsen för rörelses bedrivande och prestationsorten såsom privaträttsliga och skatterättsliga anknytningspunkter av avgörande betydelse; det andra behandlar »International Company Law» och det tredje den rättsliga behandlingen av arvfall. Trots den energiska konsekvens med vilken förf. genomför sin intressanta tes — den principiella parallellismen —är framställningen icke alltid helt övertygande. Naturligtvis kan författare av dubbelbeskattningsavtal hämta definitioner ur den internationella privaträttens förråd, men detta förhållande är knappast mer sensationellt än motsvarande tillvägagångssätt på det rent interna pla-
net, där den som självständig vetenskap mindre traditionsrika skatterätten öser ur det civilrättsliga term- och begreppsförrådet. Härtill kommer, att det vid slutandet av dubbelbeskattningsavtal (och författandet av interna skatteförfattningar med internationell anknytning) oftast lär befinnas, att den internationella privaträttens begreppsvärld är nationell och därför icke användbar, om den i något fall skulle vara tillräckligt preciserad för att duga som utgångspunkt för fiskaliska definitioner. För det mesta torde dubbelbeskattningsavtalen få hålla sig med sina egna definitioner.
Vad man vidare måste efterlysa i prof. Bühlers analys är vederbörlig hänsyn till den fundamentala skillnaden mellan de syften, som rättsreglerna på de båda behandlade områdena alltjämt fullfölja —trots den tilltagande »fiskalisering» av i synnerhet den internationella handelsrätten, som gör att man ibland nödgas ställa frågan, om det inte tvärtemot prof. Bühlers tes i själva verket förhåller sig så, att den internationella privaträttens ursprungligen starkt formella och konceptualistiska byggnad i viktiga delar vacklar under trycket frånden fiskaliska lagstiftningens ständiga jakt efter ekonomiska realiteterbakom formerna.
Stig Strömholm