Inteckningsansvaret vid sammanläggning
    Med anledning av hovrättsfiskalen GEORG STERZELS genmäle (SvJT 1962 s. 145) på min artikel om Inteckningsansvaret vid sammanläggning ger jag följande replik.1
    Sterzels artikel är ytterligt intressant och klargör på det mest uttryckliga sätt hur oklart och oenhetligt fastighetsbegreppet är. Mitt påstående om en lucka i lagen får just därigenom ett visst stöd, och jag vidhåller till alla delar synpunkterna i min artikel. I likhet med Sterzel anser jag IF:s2 fastighetsbegrepp täcka både registerfastigheter och ur äganderätts- eller inteckningssynpunkt individualiserade ideella andelar av registerfastigheter. Däremot delar jag icke hans uppfattning, att samma fastighetsbegrepp utan vidare skall tolkas in i 14 och 16 §§ SmlL. Vid tolkningen av SmlL utgår jag från den teleologiska metoden3och anser en ledande princip vara, att inteckningshavares rätt icke får försämras vid ordnandet av inteckningsförhållandena. Vidare tillämpar jag den historiska metoden och menar, att eftersom grundprincipen i 16 § SmlL icke ändrades, då möjlighet att ordna inteckningsförhållandena medelst förmånsordning infördes år 1947, utsvällningsregeln primärt måste bedömas med utgångspunkt från olika varianter av sammanläggning utan förmånsordning. Det fortsatta resonemanget åskådliggöres bäst med ett exempel, där de exekutionsrättsliga följderna av inteckningsbelastningen också beaktas.
    Bo 11 och 21 ägas av samma person. Hela Bo 11 besväras av en botteninteckning på 10 000 kronor, beviljad 1940, och en inteckning på 10 000 kronor, beviljad 1950. Dessutom besväras hälften av Bo 11 av en år 1945 beviljad inteckning på 5 000 kronor, vilken alltså gäller som inteckning 2) i den ena hälften. Bo 21 är gravationsfri. Vilken betydelse har det om inteckningen på 5 000 kronor kommer att besvära hela eller halva den sammanlagda fastigheten Bo 11 + 21? En exekutiv försäljning inbringar — utöver belopp förtäckning av exekutionskostnaderna — i fall a) 15 000 kronor och i fall b) 20 000 kronor. Om inteckning 2) besvärar halva fastigheten, göres två borgenärsförteckningar, en för vardera fastighetshälften.4 Den första förteckning-

1 För att undanröja allt missförstånd vill jag framhålla, att jag är häradshövding i Jämtlands norra domsaga och därför icke haft någon befattning med tillkomsten av Jämtlands västra domsagas ägodelningsrätts utslag angående den sökta sammanläggningen av Myre 14 och 112 i Ovikens socken. Att en domare i efterhand går in på en diskussion av en av honom fälld dom är nog ovanligt i Sverige, men när domskälen äro så korta som i hovrättensbeslut, anser jag en diskussion motiverad, sedan beslutet vunnit laga kraft. Ett känt exempel finnes i justitierådet Nils Alexandersons närmare utveckling i SvJT 1945 s. 295 ff av skälen i dolus-eventualis-fallet NJA 1941 s. 466.

2 IF = KF 16 juni 1875 ang. inteckning i fast egendom.SmlL = lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter pålandet.

3 Jfr SvJT 1952 s. 657 ff.

4 Jfr NJA II 1905 artikel 4 s. 23 och 24; OLIVECRONA, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom (1941) s. 90 ff; SvJT 1961 s. 445 (in fine).

320 BERTIL ADÈLLen upptager inteckningar på sammanlagt 15 000 kronor, d. v. s. halva inteckning 1), hela inteckning 2), halva inteckning 3). Den andra förteckningen upptager inteckningar på 10 000 kronor d. v. s. återstoden av inteckning 1) och återstoden av inteckning 3). I fall a) fördelas köpeskillingen med 7 500 kronor på vardera fastighetshälften. På den första fastighetshälften utfaller 5 000 kronor på inteckning 1) och 2 500 kronor på inteckning 2). På den andra hälften utfaller 5 000 kronor på inteckning 1) och 2 500 kronor på inteckning 3), som där gäller som andra inteckning. Skulle däremot inteckningen på 5 000 kronor ha genom sammanläggningen svällt ut i hela Bo 11 + 21, upprättas endast en borgenärsförteckning, och köpeskillingen fördelas på inteckningarna 1) och 2), medan inteckning 3) skulle ha blivit utan. I fall b) däremot har det icke någon betydelse för innehavaren av inteckning 3), om inteckning 2) besvärar hela eller halva Bo 11 + 21.

    Den av mig rekommenderade metoden för utsvällning av inteckningsansvaret — nämligen att inteckningen 2) skulle gälla endast i halva Bo 11 + 21 — går bra att tillämpa på sammanläggning utan förmånsordning. Den passar följaktligen bra på förhållandena före 1947 och även för Sterzels alla tre exempel med Åby 11 + 21, alltså också det första exemplet, som han icke kan lösa med sin princip för utsvällningen. Bäst av allt, min metod garanterar, att inteckningshavarnas rätt icke försämras.5 Såsom framgår av mitt exempel med Bo 11 + 21 har en inteckningshavare ofta svårt att överblicka följderna av att godkänna en förmånsordning, varigenom en i en ideell andel gällande inteckning med bättre förmånsrätt sväller ut att gälla i hela den sammanlagda fastigheten, vilket ju ofta skulle inträffa med Sterzels metod. Den av mig hävdade tolkningen förutsätter, att fastighetsbegreppet i 14 § SmlL endast omfattar registerfastighet.6 Det är väl också helt naturligt, om lagstiftaren vid SmlL närmast haft registerfastigheter i blickfältet, eftersom endast sådana fastigheter — men icke några ideella fastighetsandelar — kunna sammanläggas. Detta har enligt min uppfattning återverkat på skrivningen av ordet »hela» i 16 § SmlL. Det skulle ju vara häpnadsväckande om lagstiftaren verkligen åsyftat att med 16 § SmlL sätta inteckningsförordningens bestämmelser ur spel i vidare utsträckning än som erfordras för sammanläggningars genomförande;7 och detta utan någon som helst diskussion eller begrundande av de ökade risker för en icke beräknad försämring av inteckningar, vilka framför sig ur förmånssynpunkt ha en inteckning, som gällt endast i en ideell andel men genom sammanläggningen skulle enligt Sterzels metod komma att svälla ut i hela den sammanlagda fastigheten. Risken för en försämring av inteckningshavares rätt måste i sådana fall vara betydligt större och väga betydligt tyngre än den diskutabla risk som avses i not 25 och 26 i Sterzels genmäle.

5 Vad angår not 25 och 26 i STERZELS andra exempel vill jag framhålla, att 14 § andra stycket punkt 2 sista delen SmlL icke torde vara tillämplig, eftersom exemplet avser sammanläggning av Åby 11 med en ointecknad fastighet Åby 21. Någon anledning att analogivis tillämpa lagrummet på exemplet föreligger icke med hänsyn till den ringa risken för försämring av den ideella inteckningshavarens rätt. Jfr min artikel s. 674. Sterzels exempel avser ju sammanläggning av två registerfastigheter Åby 11 och 21, icke av tre fastigheter: halva Åby 11, återstoden av 11 och hela 21.

6 Jämte »fastighetsdel, som avstyckas för sammanläggning».

7 Jfr ägodelningsrättens motivering, se min artikel s. 676.

INTECKNINGSANSVARET VID SAMMANLÄGGNING 321    Vad anför nu Sterzel mot min tolkning? Han påstår, att den leder till såväl obilliga som rent orimliga resultat utan att han på något sätt exemplifierar påståendet. Jag hävdar, att resultatet varken blir obilligt eller orimligt för inteckningshavarna. Han säger vidare, att resultatet av min tolkning kommer i strid mot förbudet att meddela inteckning i en del av en fastighet, när samma person äger hela fastigheten. Detta förbud är dock icke genomfört fullt ut.8 Dessutom ifrågasätter jag, om läget vid sammanläggning av fastigheter, där en intecknad ideell andel ingår, skall ur nämnda förbuds synpunkt jämställas med fall där t. ex.ägare av hel fastighet söker inteckna en ideell andel därav och s. a. s. nyskapa en sådan olämplig och vansklig belastning, som en andelsinteckning ur många synpunkter är. Den av Sterzel rekommenderade metoden med förmånsordning i hans exempel 3) torde strida mot praxis hos åtskilliga erfarna ägodelningsdomare, som i sådant fall anser inteckning 1) endast komma att besvära halva den sammanlagda fastigheten. Sterzel tillämpar ju icke sin metod fullt ut på sitt exempel 1) och han skulle ha varit tvungen att tillgripa en så omständlig åtgärd som heldödning och nyinteckning av båda inteckningarna i Åby11 — alternativt andra än krångligare åtgärder9 — för att före 1947 genomföra sammanläggning i exempel 3). Mot slutet av genmälet staplar Sterzel upp en hel del kritiska anmärkningar mot min tolkning utan att ange närmare skäl. Vilken formalistisk bokstavstolkning gör jag mig skyldig till? På vilket sätt göres med min tolkning avkall på de principer, som gälla till skydd för inteckningshavarna? Sterzel tycks där förutsätta vad han skall bevisa!
    Ur alla synpunkter anser jag den av mig rekommenderade principen för utsvällningen av inteckningsansvaret ha de bästa skälen för sig. Men jag är den förste att beklaga att hovrättsbeslutet i Ovikenfallet icke blev prövat av HD.
    Vad angår 7 § jordförvärvslagen medger jag, att man på det av Sterzel i not 30 föreslagna sättet kan få erforderlig upplysning. Vid sammanläggning utan tillämpning av 7 § jordförvärvslagen utgår ägodelningsdomaren emellertid enbart från fastighetsböckerna och väntar— i fall där inteckning för ogulden köpeskilling kan förekomma —med sammanläggningen, tills tvångsinteckningsfristen utlupit. I mitt exempel måste vi på ett annat sätt skapa en upplysningskälla, som dock på grund av exemplets enkla art kan anses tillfredsställande. Vid mera komplicerade inteckningsförhållanden kan man inte få fram en tillförlitlig upplysningskälla på det av Sterzel anvisade sättet.
 

Bertil Adèll

8 Förbudet gäller t. ex. icke tvångsinteckning för ogulden köpeskilling vid förvärv av ideell andel av fastighet och torde — med hänsyn till äganderättsförhållandenas svåröverskådlighet — icke kunna generellt tillämpas vid inteckning av fastigheter, som ännu icke överförts till nya fastighetsböcker. Jfr OLIVECRONA, Inteckningsförordningen (1959) s. 22 ff.

9 Inteckna skuldebrevet på 5 000 kronor till ytterligare säkerhet i resten avÅby 11, vilken inteckning får sämsta förmånsrätt, därefter postponera inteckning på 10 000 kronor efter den till ytterligare säkerhet beviljade inteckningen. 

21—623004. Svensk Juristtidning 1962