Professuren i offentlig rätt med folkrätt vid Uppsala universitet efter prof. Halvar G. F. Sundberg har sökts av prof. Stig Jägerskiöld, Lund, docenten Gustaf Petrén, Stockholm, och preceptorn Håkan Strömberg, Lund. De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Hilding Eek, Stockholm, Kaarlo Kaira, Helsingfors, och Ole Westerberg, Stockholm, ha funnit att samtliga sökandena styrkt sin kompetens. Vid jämförelse mellan dem ha de sakkunniga enhälligt placerat dem i ordningen Jägerskiöld, Strömberg och Petrén.
Prof. Sørensen, Århus, har som specialsakkunnig avgivit utlåtande rörande sökandenas folkrättsliga produktion.
Sökandena ha alla tidigare varit föremål för bedömning i liknande tillsättningsärenden (SvJT 1955 s. 362 ff och 1959 s. 551 ff).
Prof. Eek framhäver den mångsidighet och uppslagsrikedom, som kännetecknar Jägerskiölds produktion liksom ett särskilt under senare år manifesterat verklighetssinne och intresse för föga behandlade problemställningar och ofullständigt bearbetade ämnesområden. Även om Eek i Jägerskiölds verk konstaterat vissa brister i fråga om objektivitet, akribi och stil, finner han dessa vara av övervägande formell natur och utan negativt inflytande på kvaliteten av de uppnådda forskningsresultaten.
Eek anser, att Petrén genom sin gradualavhandling »Om offentligrättslig användning av våld mot person» (1949) gjort en mera lovande debut än de båda andra sökandena. Han beklagar emellertid, att Petrén härefter icke samlat sig till någon större vetenskaplig uppgift utan endast utgivit ett antal smärre skrifter, låt vara att dessa belysa sin författares mångsidighet och förmåga till skarpsinnig analys av juridiska problem.
Bland Strömbergs produktion sätter Eek »Den lokala förordningsmakten» (1954) främst, och han betecknar verket som ett synnerligen värdefullt bidrag till vår offentliga rätt.
Även om Petrén genom sin fantasirikedom och stringens samt ådagalagda intresse för den rättspolitiska debatten besitter en mångsidighet, som hans medsökande saknar, anser Eek det — huvudsakligen på grund av Petréns begränsade produktion — uppenbart, att Petrén icke kan uppsättas på förslag framför Jägerskiöld eller Strömberg. En jämförelse mellan de båda sistnämnda är enligt Eeks mening möjlig blott genom att man ställer Jägerskiölds stora arbete »Svensk tjänstemannarätt» mot Strömbergs tre stora arbeten »Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare» (1949), »Den lokala förordningsmakten» och »Konungens dispensmakt»
(1957). Eek finner vid en sådan jämförelse Strömbergs tre arbeten sammantagna mindre givande än Jägerskiölds stora arbete tagen som helhet, och Jägerskiölds rättsvetenskapliga insats med detta arbete betraktas av Eek även i fråga om forskningsarbetets kvalitet som överlägsen den som Strömberg utfört med sina tre huvudarbeten.
Även prof. Kaira finner det klart, att Petrén bör sättas efter de båda andra sökandena. Då det gäller att jämföra dessa sinsemellan ansluter sig Kaira till uppfattningar, som framförts av professorerna Herlitz och Merikoski i ett tidigare tillsättningsärende (SvJT 1959 s. 551 ff).
Prof. Westerberg betonar i likhet med Eek mångsidigheten i Jägerskiölds produktion. Han uttalar sig också berömmande om Jägerskiölds val av ämnen för sina olika skrifter. De problem som Jägerskiöld behandlar äro enligt Westerberg i allmänhet principiellt betydelsefulla och ofta nya. Som karakteristiska drag för Jägerskiölds arbeten nämner Westerberg en bred rättshistorisk bakgrund, en ymnig dokumentering ur litteratur och rättspraxis, rikedom på intressanta synpunkter, skarpsinne, fantasi och utpräglad realism. Samtidigt anmärker Westerberg, att Jägerskiöld stundom icke når fram till svar på de frågor han uppställer och att han förefaller att ha större förmåga att skärskåda ett problem från olika synpunkter än att fullfölja en undersökning till egentliga slutsatser. Westerberg riktar även kritik mot Jägerskiöld för bristande noggrannhet vid redovisning av sitt material.
Petréns gradualavhandling finner Westerberg utgöra ett av de allra bästa specimina, som de sakkunniga i denna konkurrens haft att bedöma. Karakteristisk för Petréns verk är enligt Westerberg en ovanlig kombination av stort patos och rik fantasi med en stringent och koncentrerad stil, som gör hans skrifter sällsynt stimulerande och i sin genre nästan utan konkurrens. Emellertid noterar Westerberg även en viss brist på analys av rättsfall och principiella frågor samt en förkärlek för rättspolitiska synpunkter framför problemlösningar med utgångspunkt från gällande rätt.
Strömbergs författarskap står enligt Westerbergs uppfattning på hög nivå. Särskilt betonas Strömbergs noggrannhet vid insamling och redovisning av material samt vid uppletande av frågeställningar ävensom hans skarpsinne, försiktiga omdöme och tillförlitliga resultat. Särskilt lyckade finner Westerberg Strömbergs framställningar, då ämnena krävt analyser av oklara lagrum, rättspraxis eller teoretiska frågor.
Med hänsyn till att Petréns produktion är ringare till omfånget än de båda övrigas samt till att den under det senaste decenniet utmärkts av splittring på smärre uppgifter, finner Westerberg att Petrén bör sättas efter de övriga. Westerberg anser vidare, att Jägerskiöld genom sitt stora arbete »Svensk tjänstemannarätt» och genom en mängd småskrifter berikat den offentliga rätten i högre grad än Strömberg, låt vara att denne har företräde framför Jägerskiöld då det gäller omsorgsfull penetration av uppställda problem, koncentration och resultatens tillförlitlighet. Jägerskiölds företräde framför Strömberg i fråga om folkrätt befäster ytterligare Westerbergs uppfattning, att Jägerskiöld är mera kvalificerad till professuren än Strömberg.1
H. D-s