REFORMATORN OLAVUS PETRI OCH ÄRELÖSHETSBEGREPPET I DEN S. K. UPPSALA-STADGAN AV DEN 29 JUNI 1538

 

AV PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST

 

I en medeltida lagbok, innehållande landslagen, finnes en med senare stil (dock senast 1530) gjord anteckning,¹ som i moderniserad språkdräkt har följande lydelse:

    Dessa sägas vara ärelösa och må ej bära vittne:
    Först alla de, som övergiva den heliga [kristna] tron och den heliga kyrkans stadgar, alla uppenbara tjuvar, alla kyrkoplundrare (»-hergare»), alla desom fly ur (»aff») strid från sin herre, de som göra blodskam (frändsämjospjäll), de som äro mandråpare utan tvång (»nödh»), menedare, förrädare och de som förgöra (»forgiffwe») sin jämkristen med gift (»ither»), uppenbara rövare, bannlysta, horkarlar uppenbara, de som äro galna utan förnuft(»sin»), de som slå fader och moder.

    Författaren till dessa rader, vilka nedan kallas A-texten i motsats till en senare redaktion, har här försökt fastställa vilka handlingar, som ansågos kunna i och för sig medföra ärelöshet för vederbörande person eller m. a. o. vilka brottslingar, som borde anses ärelösa och följaktligen icke tillätos avgiva vittnesmål vid domstol. Det bör då först konstateras, att ordet ärelös saknas i det medeltida svenska lagspråket. Eljest är det litterärt belagt i Sverige sedan 1400-talet,² då det tydligen inkommit från Tyskland (jfr det tyska »ehrlos»). Detta betyder dock ingalunda, att själva begreppet varit okänt för de svenska lagstiftarna. Men dessa hade använt andra termer för att uttrycka samma sak. I stadslagen hette det: »Vare ej man dess bättre» eller »Vare man dess värre», vilka uttryck betecknade olika grader av minskad heder.³ I landslagen stadgades i två fall, nämligen då det gällde rubbandet av annans råmärke eller efter konstaterat falskt vittnesbörd, att förövaren av dylika brott aldrig i framtiden skulle kunna bl. a.vittna vid domstol.^3a Vanhedern kunde också komma till uttryck genom legalt tilldelande av skymfliga öknamn, såsom t. ex. tjuv.⁴
    Då det gällde att upprätta en katalog över handlingar, vilka medförde ärelöshet och därmed förlust av rätten att vittna inför domstol, borde nyssnämnde författare, om han varit jurist och sålunda haft kunskap om lagbuden, ha börjat med att anföra de fall, som angivas i då gällande svenska lagar, men så har icke skett. I stället tycks han

¹ Lagboken, som åsyftas, är beskriven av C. J. SCHLYTER i MELL nr 15 (fol. 2). Härmed har jämförts en motsvarande anteckning i en annan lagbok, beskriven av SCHLYTER i MELL nr 33 (fol. 191 v.). Båda anteckningarna äro från ungefär samma tid.

² Se K. F. SÖDERWALL, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket (1884 ff.).

³ Se t. ex. MEStL, KonB 20:1 och 11 samt ÄB 17 in fine och BB 15:1.

^3a MELL, TingmB 32:1; KrLL, BB 27:2 och TingmB 21:1.

⁴ Se KrLL, B 27:2; MEStL, SkipmB 12: »hete tjuv».

till en början ha sökt sina förebilder i utlandet.⁵ Sedan gammalt gällde i tysk rätt,⁶ att trohetsbrott gentemot överheten medförde ärelöshet, och det är denna princip, som åsyftas, då i A-texten talas om förrädare och dem, som fly ur strid från sin herre. Men i övrigt har textförfattaren huvudsakligen hållit sig till s. k. kyrkliga brott, d. v. s. sådana som upptogos och bestraffades på prostetingen⁷ och vanligen hade sin grund i dekalogen eller tio Guds bud. Det var dock först de lutherska reformatorerna, som drogo de fulla konsekvenserna av dekalogens brottsbeskrivningar. En dylik konsekvens var, att de skapade ett nytt brott med stöd av fjärde budordet, som de kallade att »slå sin fader och moder». Misshandel av person bestraffades naturligen tidigare vid de allmänna domstolarna, men då det gällde någon av föräldrarna, blev det efter reformationens genomförande fråga om en kvalificerad misshandel, som särskilt skulle observeras på prostetingen,⁸ och som där kom att medföra böter till biskopen. År 1528 (Schmedeman) bestämdes emellertid, att alla biskopsböter för framtiden skulle tillfalla konungen, och som en följd härav ingåvo fogdarna till det kungliga kansliet särskilda saköreslängder för sådana böter, vilka utdömts på prostetingen. Detta är desto mera betydelsefullt, som alla andra spår av prostetingens funktioner under 1500-taleti form av skriftliga protokoll o. dyl. gått förlorade, såvida sådana alls funnits. Av en slump ha i Västergötlands handlingar (KA) 1539:2 bevarats en knippe kyrkliga saköreslängder från 1530-talet. Från 1533 äro antecknade de äldsta kända fallen, då en son misshandlat sin far och därför fått böta fyra marker på prostetinget, och under de följande åren förekommo åtskilliga sakören av nämnda slag.
    Genom att A-texten innehåller det nya brottet, avslöjas därmed författarens identitet. Det måste vara en av reformationens toppfigurer, och det kan då endast bli fråga om reformatorn Olavus Petri, som under 1520-talet skaffat sig vissa juridiska insikter i egenskap av stadsskrivare i Stockholm, där han fört rådhusrättens tänkebok. Därtill kommer, att han på ett relativt tidigt stadium av sin verksamhet kan visas ha hyst ett speciellt intresse för ärelöshetsbegreppet. I sin kommentar till stadslagen (tr. i Samlade skrifter, bd 4, 1917) har Olavus Petri så-

⁵ Ang. ärelöshet eller infami i kanonisk rätt, se P. HINSCHIUS, System des katholischen Kirchenrechts, Bd 6 (1895), s. 555 ff., där det bl. a. påpekas, att den ärelöse i kanonisk men däremot icke i justiniansk rätt förlorade befogenheten att vittna vid domstol.

⁶ Jfr R. His, Das Strafrecht des deutschen Mittelalters, D. 1 (1920), s. 580 ff.; E. SCHMIDT, Einführung in die Geschichte der deutschen Strafrechtspflege (2 uppl. 1951), s. 60. — Enligt die Bambergische Halsgerichtsordnung av år 1507 (ed. J. Kohler und W. Scheel, 1902) medförde följande brott ärelöshet: Majestätsförbrytelse, mened, koppleri, hor och bigami.

⁷ Till ledning för bedömandet av vilka kategorier brott, som vid nya tidens början ansågos höra under kyrklig domvärjo, finnes bevarad ett slags instruktion, som från början var avfattad på latin under titeln »In prostatinge observandum» (se t. ex. Skoklostersaml. in 4:o, RA, vol. 74, fol. 3 eller UUB, sign.B 52, fol. 175) men senare i en svensk version, som förekommer i form av ett otal avskrifter i 1500-talets lagböcker och numera är tryckt av G. EKSTRÖMi Västerås stifts herdaminne I:2 (1949), s. 761 f.

⁸ Eftersom detta brott som nämnt uppdyker först efter reformationens genomförande, saknas det helt och hållet i den ovannämnda instruktionen för prostetingen, vars innehåll härstammar från medeltiden.

lunda fäst sig vid uttrycket »vare ej man dess bättre», som han tolkar på följande sätt: »Det är ett streck i hans sköld. — Icke kallas han tjuv, men föga är han bättre». Även i den av reformatorn upptäcktas. k. Hednalagen, som handlade om envigskamp, har han påträffat olika slag av ärelöshet. Det heter där i moderniserad språkdräkt: »Kommer den (till envigsplatsen), som ord har givit, och den kommer ej, som ord har mottagit: då må han det vara, som han heter; är ej edför och ej vittnesgill varken för man eller kvinna. Kommer ock den, som ord har mottagit, och icke den, som ord har givit, då ropar han tre nidingsrop och gör han märke på jorden. Då vare han man dess värre, som det talade, som han ej tordes hålla.»⁹ I sin kommentar till stadslagen använde Olavus Petri även termen ärelös, t. ex. då han vid tolkningenav KonB 5 säger, att en domare, som tager mutor, är en menedare och »ärelös man». Och slutligen har Olavus Petri i domarereglernas ordspråkssamling, som troligen sammanställts av reformatorn redan under 1520-talet,¹⁰ präglat satsen (p. 16:9): »En ärelös man bör icke vittna». Kanske är det just den satsen, som föranlett tillkomsten av A-texten. Ty om denna sats skulle få någon mening, måste vederbörande gå ett steg längre och förklara vilka brottslingar, som kunde sägas vara ärelösa.
    A-texten började under 1500-talets lopp att inskrivas i allt flera lagböcker, ofta i deras början för att vid vittnesförhör vara lätt tillgänglig för domhavanden. Allt efter som tiden gick, förändrades texten i någon mån, vare sig detta berodde på ambitioner hos vissa domhavande eller på slarv av kopisterna. Förändringarna hade till följd, att olika varianter av A-texten förekommo parallellt i skilda lagböcker under samma tidsperiod. En domhavande hade exempelvis förgäves i sin lagbok efterforskat källorna till A-texten. Det enda han fann var, att lagen jämställde förlusten av rätten att vittna inför domstol med förlusten av rätten att fungera som edgärdsman. Resultatet av hans funderingar blev, att han ändrade rubriken, som i hans version kom attlyda: »Dessa efterskrivna sägas i utländska lagböcker vara ärelösa och må ej vittne bära eller ed fylla för rätta».^10a I en annan rubrik från ungefär samma tid heter det: »Dessa sägas vara ärelösa och må ej vittne föra eller bära och ej sitta till bords med redliga borgare».¹¹ Erik Sparre har förmodligen på 1590-talet i sin kopiebok författat en tredjerubrik av följande lydelse: »Dessa sägas vara ärelösa efter kejsarlagen såväl som efter kyrkans rätt och må ej bära vittne, sitta för dom eller gå ed (»lag») med andra.»¹² Men även den egentliga texten utsattes för tillägg och andra interpolationer, förutom att brottslingarnas ordning

⁹ Citatet är — frånsett kursiveringen, som tillagts av mig — hämtat från A. NELSON, Envig och ära. En studie över ett fornsvenskt lagfragment (i Saga och sed 1944), s. 79.

¹⁰ Jfr Å. HOLMBÄCK, Våra domarregler (i Festskrift tillägnad Axel Hägerström 1928), s. 268.

^10a Se t. ex. Skoklosters foliosamling (RA) I:26, fol. 10 v. och Palmskiöldska saml. (UUB) 140, fol. 176.

¹¹ KB, sign. B 180, fol. 204. Jfr den s. k. Konung Karls stadga av år 1448 (tr. 1687 av Hadorph).

¹² RA, sign. B 7, fol. 8. Ang. Sparres inställning till »kejsarlagen», jfr Hist. handl. 27:1 (1924) s. 133 not. 1.

ofta godtyckligt ändrades. I en avskrift från 1500-talets mitt¹³ har efter orden mandråpare utan nöd tillagts i sängen, hemlighuset eller badstugan. Efter ordet horkarlar har stundom tillagts och möskändare,¹⁴ vilket tydligen berodde på att någon domhavande funnit det självklart, att dylika brottslingar borde jämställas ur ärelöshetssynpunkt. Samme domhavande har också ändrat texten till: slå fader eller moder, eftersom han helt riktigt ansett, att det för ärelöshetens inträde ej var nödvändigt att slå båda föräldrarna, vilket den ursprungliga texten syntes kunna förutsätta. En ytterligare domhavande hade i domarereglerna läst, att avundsmän ej borde vittna och insatte dessa helt frankt i A-texten i den tron, att de blivit oriktigt förbigångna.¹⁵ Han insåg därvidicke, att även om avundsmän ej borde vittna, de därför icke voro ärelösa och följaktligen ej hörde hit. — Övriga ändringar äro av mindrebetydelse och kunna därför här förbigås. Dock bör kanske nämnas, attsomliga avskrifter ha dessutom ett särskilt tillägg, som är olika formulerat, men som går ut på att alla de uppräknade brottslingarna äro i realiteten menedare, varför man icke längre kan sätta någon tro till dem, »ty äran är blott en».¹⁶
    Omkring år 1600 uppdyker plötsligt en ny texttyp i lagböckerna, vilken visserligen bygger på A-texten, men som har givits ett betydligt mera omfattande innehåll. Till skillnad mot sin föregångare kallas den nedan för B-texten. Denna är i moderniserad språkdräkt av följande lydelse:

    Dessa sägas vara ärelösa och må ej ed (»lag») gå eller vittne bära.
    Först alla de som förakta, missakta (»missvörda») och övergiva den kristna tron och den heliga kyrkans rätta stadgar och kristliga bruk. — Alla de som blodskam (»kätteri») bruka och understödja (»medhålla») och frändsämjospjäll göra.¹⁷ — Item de som nidingsverk göra, att en dräper någon sovande eller på sin säng eller å vattnet simmandes.¹⁸ Item alla de som allmän frid bryta, som är hemfrid, badstugufrid, kyrkofrid och hemlighusfrid. — Item alla uppenbara tjuvar och kyrkoplundrare (»-härjare»), rövare, förrädare, mördare, menedare, bannlysta, horkarlar, de som trolldom och vidskepelse bruka, de som giva sig i handel med djävulen för penningars och rikedomars skull. — Item alla de som äro fältflyktingar och fly från deras rätta herre i strid och örlig, alla de som förlorat sitt förstånd (»af sitt sinne komna äro») och äro från vettet (»uhrsinte»), de som slå fader och moder och mandråpare utan tvång (»nödh»). — Alla de som förgiva sin jämkristen eller förgöra honom (»förgiörning giör å honom»).¹⁹
    Alla dessa må ej ed (»lag») eller värjemål gå, ej i någon domstol (»domb») eller nämnd sitta, ej vittne bära, som förr är sagt, utan de först taga uppen-

 

¹³ UUB, sign. B 16, fol. 2 v. Se vidare KB, sign. B 128, fol. 7, sign. B 121,fol. 279 och sign. B 180, fol. 204.

¹⁴ Se t. ex. KB, sign. B 180, fol. 204.

¹⁵ Se KB, sign. B 190, fol. 19.

¹⁶ Se t. ex. KB, sign. B 167, fol. 4 v. De citerade orden äro hämtade från Skoklosters foliosaml. (RA) I:26, fol. 10 v.

¹⁷ B-textens författare har här tagit intryck av den s. k. Västerås stadga av år 1528 (tr. 1706 av Schmedeman), p. 12—13, där skillnad göres mellan kätteri eller svårare fall av blodskam och frändsämjospjäll eller blodskam i tredje och fjärde led.

¹⁸ Jfr MELL, Dråp med vilja, kap. 16, och KrLL, Dråp med vilja, kap. 15, samt den s. k. Konung Karls stadga av år 1448 (tr. 1687 av Hadorph), p. 2och 4.

¹⁹ Denna punkt är i de flesta avskrifter korrumperad. Här rättad med stöd av en avskrift i KB, sign. B 143, fol. 5.

bar skrift och den heliga kristna kyrkans straff (»pöön»)²⁰ och sedan bättra sitt syndiga leverne med sann botgöring (»pænitentz»), ruelse (»ider») och ånger.

    Den person, som sålunda reviderat brottskatalogen ur ärelöshetssynpunkt, var tydligen en teolog med en viss juridisk bildning. Genom studiet av landslagen²¹ eller genom samtal med lagkunniga personer hade han funnit, att ärelöshet borde medföra ej endast vittnesjäv såsom i den ursprungliga A-texten, utan även förvägrad rätt att avlägga ed vid domstol eller att fungera som domare eller nämndeman. B-texten är emellertid i detta avseende slarvigt redigerad. Ty i rubriken talas blott om vittnesmål och ed, varefter detta upprepas i slutorden och först då med tillägg av övriga konsekvenser av ärelösheten. Vad själva textinnehållet angår, kan antecknas, att brottstyperna, som medförde vanheder, betydligt ökats i förhållande till A. Den märkligaste nyheten var dock, att ärelösheten i B-texten sades kunna upphöra genom kyrkans förmedling, sedan den brottslige underkastat sig kyrkligt straff i samband med uppenbar skrift.
    För att lösa författarproblemet måste först fastställas tidpunkten, när B-texten tillkommit. Detta synes till en början icke föranleda några svårigheter. B-texten är nämligen så gott som alltid försedd med en extra rubrik, i vilken omtalas, att detta efterföljande »blev beslutat och samtyckt av konung Gustaf²² och riksens råd i Uppsala die apostolorum Petri et Pauli (d. v. s. 29/6) anno Domini 1538». B-texten förekommer i lagböckerna stundom ensam^22a liksom A-texten, men stundom i ett större sammanhang, nämligen åtföljd av en rad andra punkter med skiftande innehåll. I denna sistnämnda form är beslutet tryckt av SCHMEDEMAN i Justitieverket (1706), s. 7 ff. efter en avskrift från slutet av 1600-talet.²³ Övriga punkter handla om: (2) Lögnaktiga beskyllningar, som gå ut över »heder eller ära». (3) Okvädinsord, som drabba en annan persons heder eller ära. (4) Oljud å tinget och brytande av tingsfred. (5) Hor eller äktenskapsbrott. (6) Hustjuvnad (»bodräkt»). (7) Brytande av konungsfred. (8) Målsäganderätt. (9) Frestmark. (10) Eden som försvarsmedel vid domstol. (11) Bevisskyldigheten inför rätta. — Det förhåller sig dock icke så, att punkterna 2—11 sedermera tillagts, utan p. 1 har tvärtom — i de fall den förekommer ensam — extraherats ur det större sammanhanget. En parallell kommer till synes i vissa kopieböcker,²⁴ där istället p. 7 har utbrutits och avskrivits under följande rubrik: »K. Gustafs stadga, dat. Uppsala Petri och Pauli dag 1538.»
    Om det vore riktigt, att B-texten författats 1538, förefaller det egendomligt, att denna först vid pass 60 år senare kommer till synes i detbevarade urkundsmaterialet. Detta bör ju betyda, att stadgan i varje

²⁰ De flesta avskrifter ha här böön, vilket ger omening. Här rättat efter den i nyss föregående not anförda avskriften.

²¹ Se MELL, TingmB 32:1; KrLL, TingmB 21:1.

²² I den förut anförda avskriften i KB, sign. B 143, fol. 5, är orden konung Gustaf utbytta mot Kungl. Maj:t till Sverige.

^22a Se t. ex. KB, sign. B 143, fol. 5.

²³ Avskriften är bevarad i KB, sign. B 320:2.

²⁴ Se t. ex. FRA i Helsingfors, sign. B I:15, fol. 124 och UUB, sign. B 124, fol. 364.

fall icke tillämpats under de mellanliggande decennierna. En undersökning har vidare givit vid handen, att de elva punkterna icke kunna ha beslutats i Uppsala av konung Gustaf och riksrådet den 29 juni 1538, eftersom något riksrådsmöte av de bevarade rådslagen och riksdagsakterna att döma ej ägt rum därstädes under sagda tid. Härtill kommer, att av riksregistraturet synes framgå, att icke ens konungen då varit närvarande i Uppsala. Visserligen är det sant, att datumet kan ha felaktigt återgivits — detta gäller exempelvis om den likaledes i Justitieverket intagna s. k. Nyköpings recess av år 1537²⁵ — men allt talar i föreliggande fall mot att de elva punkterna någonsin utgjort någon av K. M:t sanktionerad stadga. Redan B-textens rubrik talar häremot. Orden »Dessa sägas vara» etc., som hämtats från A, passa ovanligt illa i en kunglig stadga. Att konung Gustaf skulle ha godkänt, att ärelöshetens upphörande helt gjordes beroende av kyrkligt godtycke, förefaller också tvivelaktigt. Om de elva punkterna sålunda icke äro någon kunglig stadga, kan det enligt min åsikt knappast vara fråga om något annat än en samling excerpter och utkast, vilka ursprungligen sammanbragts av reformatorn Olavus Petri, allt under förutsättning att punkterna från början kommit från samma håll. Eftersom han på ett tidigt stadium måste ha författat A-texten, innebär det heller icke någon svårighet att förstå, att han under senare delen av 1530-talet, då hans erfarenheter vuxit, sökt åstadkomma ett bättre och fullödigare resultat. Även de efterföljande punkterna tyda i viss mån på att deras innehåll legat inom reformatorns intressesfär.²⁶ P. 2—3 ha sålunda sin

²⁵ Schmedeman påstår Nyköpings recess ha tillkommit år 1537 och understryker detta ytterligare genom att efter textens slut avtrycka följande tilllägg: »Thesse föreskrifne articlar wordo beslutne i Swante Stenssons bröllop i Nyköping å St. Sigfridi dag åhr 1537.» En kontroll av bröllopsdagens datum hos ELGENSTIERNA, Svenska adelns ättartavlor, ger till resultat, att sagda bröllop enligt senaste auktoriteter (1930) skulle ha inträffat den 3 mars 1538 på Nyköpings slott. Gå vi däremot till SCHLEGELS och KLINGSPORS ättartavleverk från 1875, få vi där veta, att bröllopet ägde rum den 23 februari 1538, vilket sannolikt är den riktiga tidpunkten. Källan härför är säkerligen riksrådet Lars Siggessons [Sparre] egenhändiga anteckningar, som 1718 tryckts av Peringskiöld. Att denne där angiver dagen till den 24 februari kan lätt förklaras därigenom, att riksrådet tydligen själv varit med på bröllopet och då hållit på glaven vid morgongåvans stadfästelse. Denna ceremoni, som företrädesvis måste ha stannat i hans minne, ägde emellertid som bekant alltid rum dagen efter vigseln. Under alla förhållanden bör alltså Nyköpings recess sanktionerats av konung och råd någon av dagarna omkring den 24 februari 1538 och uppgiften hos Schmedeman om S:t Sigfrids dag eller den 15 februari måste vara felaktig. Därtill kommer, att konungen enligt riksregistraturet 1538 den 9 februari befann sig i Uppsala, den 18—20 februari i Stockholm, den 26 februari i Nyköping samt den 28 februari—5 mars på Gripsholm. Under mellandagarna har han icke utfärdat några skrivelser, och hans vistelseort är därför då okänd, ehuru vissa slutsatser givetvis ändå kunna dragas. Se f. ö. Svenska riksdagsakter, D. 1 (1887), s. 235 ff. — Flera avskrifter av Nyköpings recess förlägga dock bröllopet och därmed recessen till 1538, vilket därför måhända varit det ursprungligen åsatta årtalet, ehuru S:t Sigfrids dag fortfarande icke passar in i sammanhanget. Se t. ex. Riksarkivets avskriftssaml. efter 1520, vol. 44; Juridiska och kamerala avskrifter i RA, vol. 10, samt SCHLYTER, KrLL nr 65.

²⁶ Eftersom det skulle föra för långt att analysera alla de olika efterföljande punkterna, har jag här fått nöja mig med att påpeka de viktigaste fallen.

motsvarighet i Domarereglerna, p. 36. — Punkt 5 om hor, som är av speciell karaktär, kan förklaras ur den synpunkten, att reformatorerna under 1530-talet strävat efter att åstadkomma ett moderniserat legalt straff för äktenskapsbrott. Detta hade då under ett halvt sekel uteslutande varit under den katolska kyrkans domvärjo och bestraffats blott med ringa böter till biskopen.²⁷ Olavus Petri har därför här gjort ett försök att åstadkomma ett utkast eller förslag till ny lagstiftning i ämnet. Som straff föreslår han 40 marker till treskiftes och sex marker till biskopen. Att han här talar om biskopsböter visar, att förslaget måste ha tillkommit under en period, då dylika ännu utgingo i praktiken.²⁸ — P. 9 om frestmark är blott ett lagreferat ur Västmannalagen (KöpmB 6—7), en av de landskapslagar, som bevisligen studerats ingående av Olavus Petri.^28a Uttryckets förekomst och tolkning i hans s. k. Glossarium juris²⁹ vittnar ytterligare om reformatorns intresse för det ålderdomliga begreppet frestmark. Det förefaller också ytterst otroligt, att själva ordet, som ej alls förekommer i landslagen, skulle plötsligt ha kunnat ånyo komma till användning i en kunglig stadga av år 1538. —P. 10—11 slutligen utgöra en med hänsyn till språkstilen typisk excerpt av Olavus Petri. Och den har också delvis ordagrant kommit att ingå i hans domareregler, p. 33,³⁰ vilket framgår av följande jämförelser :³¹

P. 10—11 i »Uppsala-stadgan». Där man icke kan försvara sig med skäl och vittne, då försvare sig med lag och ed (et e contra). Allt det man kan driva med vittne och skäl, bör icke gås lag för. Allt klagomål, som icke har någon skälig liknelse, bör icke gillas. En rätt domare bör rannsaka klagarens sinne, om han gör det i nöd, vällust eller arghet och vad de äro för folk, om en bör tro dem eller icke.³²

Domarereglerna, p. 33. Där som svaranden har skäligt vittne och bevis för sig, med vilka han kan tillintetgöra (»nedherleggia») åklagarens anklagelse (»claghemål»), då är det orätt, att honom ändå ålägges ed (»lagh»). För ty honom bör njuta till godo sina vittnen och bevis, om de skäliga äro och domaren kan gilla dem. Men där skälen icke äro till fyllest, där tvingas han till att göra ed. Därman icke kan försvara sig med skäl och vittne, där skall man då försvara sig med laggång och ed.

    Varför ha då Olavi Petri hithörande excerpter dykt upp först omkring 1600? Det är känt, att Gustaf I efter reformatorns död 1552 lät beslagtaga hans efterlämnade papper, som sedermera förvarades i det

²⁷ Jfr N. STJERNBERG i Festskrift för B. J. Grotenfelt 1929, s. 122 ff. samtolika saköreslängder i KA.

²⁸ Även om det kan visas, att biskopsböter särskilt redovisats ännu under 1540-talet, hade deras betydelse efter 1528 nedsjunkit till den grad, att det knappast kunnat falla någon in att i en ny lagtext speciellt föreskriva böter till biskopen.

^28a Se härom Lychnos 1937, s. 144. Motsvarande paragraf i Upplandslagen, KöpmB 5 har i själva verket ett motstridigt innehåll i fråga om frestetidens användbarhet både vid köp och byte.

²⁹ Tryckt i Lychnos 1937, s. 141 ff.

³⁰ Jfr J. E. ALMQUIST, Domareregler från den yngre landslagens tid (2 uppl.1951), s. 34.

³¹ Båda jämförelsepunkterna äro här något normaliserade ur språklig synpunkt.

³² Den sista punkten ingår ordagrant i de senare domarereglerna, p. 19 (tr. i mitt nyss anf. arbete, s. 54).

kungliga kansliets arkiv.³³ Men det är också möjligt, för att icke säga troligt, att ett liknande beslag skett redan 1539 i samband med den rättegång, som ledde till hans dödsdom för högmålsbrott i januari 1540. Under 1590-talet uppkom genom impulser utifrån ett stort intresse för det egna landets språk och historia, och ej minst rättshistorien kom då i blickfältet. Arkiven genomsöktes av en rad intresserade personer med Johannes Bureus i spetsen i förhoppning att finna gamla laghandskrifter och andra litterära rester från en gången tid. Det var då, som Olavi Petri utkast och excerpter på nytt kommo i dagen. Det speciellt juridiska materialet uppdelades på minst tre avdelningar allt efter innehållet. Ett utkast med titeln »En liten ingång i lagboken» vann stor popularitet och infördes genast i en mängd lagböcker, trots att slutet förlorar sig i en rad excerpter av närmast klassiskt ursprung.³⁴ Dylika ingå även i den andra avdelningen, som i lagböcker och andra handskriftssamlingar sammanförts under rubriken »Om lag och rätt. Nyttiga undervisningar».³⁵ Till den tredje avdelningen kan nu räknas den s. k. »Uppsala-stadgan av år 1538», vars sista punkter lika gärna kunde ha hört till någon annan av avdelningarna. Av en slump har årtalet blivit ungefär riktigt så till vida, som innehållet i såväl denna som övriga avdelningar tillkommit senast under 1530-talet, vilket bl. a. framgår därav, att materialet delvis kan betraktas som förstudier till hans arbete om domarereglerna.
    Olika meningar råda emellertid fortfarande beträffande rätta tidpunkten för domarereglernas författande. Man har utgått från uppgiften i två lagböcker från 1600-talets början, att domarereglerna »sammanhämtats» av Olavus Petri 1544. Därtill kommer en något tidigare uppgift, som jag nyligen funnit i Nordinska saml. (UUB), vol. 1389, där det heter: »Anno Christi 1544 dabantur hæ regula ab Ol. Petri pastoreet syndico Stockholm.»³⁶ I intet dera fallet säges, att domarereglerna för-

³³ Se härom närmare G. T. WESTIN, Historieskrivaren Olaus Petri (1946),s. 1 ff. — L. SJÖDIN påpekar i Historisk tidskrift 1929, s. 66, att rikets arkivvarit stängda för reformatorn redan efter 1533 på grund av konungens misstänksamhet gentemot honom.

³⁴ Denna avdelning är tryckt av mig i Lychnos 1937, s. 137 ff.

³⁵ Denna avdelning är tryckt av mig i Domareregler från den yngre landslagens tid (1951), s. 65 ff.

³⁶ Jfr Å. HOLMBÄCK, Våra domarregler (i Festskrift tillägnad Axel Hägerström 1928), s. 267. Uppgifter om reformatorns författarskap utan någon tidsbestämning förekommer enligt Holmbäck i ytterligare ett antal olika lagböcker från 1500-talets senare hälft. Även på denna punkt kan ett tillägg göras i form av en relativt tidig uppgift. År 1634 var fornforskaren Johan Håkansson Rhezelius i färd med att företaga en systematisk genomgång av då ännu bevarade småländska och öländska laghandskrifter. Hans reseberättelse härom är bevarad i KB, sign. Fc 1. Enligt denna hade han hos f. d. fogden Lars Andersson i Skogsby på Öland påträffat en lagbok in 4:o, innehållande landslagen, som var skriven i mars månad 1552 (kopieringen färdig 12/3) av dåvarande kaplanen i Tuna församling, sedermera kyrkoherden i Österåker Ericus Olai Helsingius, vilken då bodde i Finflo (Gävleb. 1.). Som tidigare ägare till lagboken nämnes borgmästaren i Gävle Nils Eriksson. Omedelbart före landslagen, berättar Rhezelius, ha domarereglerna funnits avskrivna,vilka avslutats med anteckningen: »Af m. Olof Petri Holmens [is] först utgången». Denna lagbok har tyvärr numera förkommit, men genom att Rhezelius dessförinnan gjort sina anteckningar, står det härmed klart, att traditionen om Olavi Petri författarskap till domarereglerna kan ledas tillbaka till en tidpunkt, då reformatorn själv ännu var i livet.

fattats nämnda år. HOLMBÄCK har också tolkat ordet »sammanhämtats» som innebärande, att reformatorn nämnda år sammanfogat flera tidigare självständiga delar av reglerna.³⁷ För min del skulle jag i ordet »dabantur» vilja inlägga, att Olavus Petri då — om nu årtalet är riktigt— givit offentlighet åt domarereglerna genom att tillåta spridning genom avskrift, ehuru de i verkligheten författats några år tidigare.³⁸ För den oinvigde kan det te sig tämligen likgiltigt, om reglerna tillkommit 1539 eller 1544, men därvid är att märka, att dödsdomen för högmålsbrott av 1540 ligger emellan dessa båda år. J. SAHLGREN har i Arv 1951, särtryck, s. 24 ff. gjort gällande, att just detta tyder på att reglerna författats under åren 1540—44, eftersom Olavus efter dödsdomen måste »ha varit fylld av en glödande harm över av Gustaf Vasas domare utkrävda orättvisa böter». Om Sahlgrens hypotes skulle vara riktig, följer härav, att Olavus Petri haft en både cynisk och tarvlig karaktär, —cynisk, emedan han i domarereglerna rekommenderar tortyr vid högmålsbrott, för vilket han själv nyss blivit dömd, och tarvlig, om han skapat domarereglerna som en personlig hämndeakt mot konung Gustaf. Men allt vad man i övrigt känner om reformatorn strider häremot. Dessutom är Sahlgrens ståndpunkt även psykologiskt sett oriktig. Ty en person, som dömts till döden och därefter benådats efter inskridande från sina vänner, som erlagt den fordrade lösesumman, är näppeligen fylld av »glödande harm» över att konungen låtit muta sig till att benåda honom. Det finns alltså intet skäl att frånträda uppfattningen, att domarereglerna tillkommit mot slutet av 1530-talet, låt vara, att man sedan 1538 års stadga nu visat sig vara en chimär, ej längre behöver låta detta år utgöra någon nödvändig gräns bakåt.³⁹
    Det återstår nu att förklara, hur det kom sig, att upptäckaren av B-texten med åtföljande punkter omkring 1600 trodde sig finna, att det var fråga om en stadga, och framför allt varför han daterade den just Petri och Pauli dag 1538. Om det blott varit fråga om ett årtal kunde svaret bliva, att han med stöd av innehållet beräknat tidpunkten mera på en höft. Men med utsatt datum är en dylik förklaring knappast möjlig. Vissa av punkterna giva emellertid faktiskt intryck av att tillhöra en stadga, och det är därför ganska naturligt, att upptäckaren dragit en sådan slutsats, och han har sedan tydligen forskat i äldre lagböcker för att finna rätt datum. Han har då påträffat A-texten, vars likhet med B-texten frapperat honom, och några kopior av A-texten ha då visat sig vara försedda med en extra rubrik, innehållande nämnda datum. Hur är detta möjligt? De äldsta bevarade avskrifterna från tiden kort före 1530 ha av naturliga skäl ingen sådan rubrik. Men 1538 har efter allt att döma en avskrivare antecknat i marginalen, att han skrivit av A-

³⁷ Se härom närmare min uppsats »Om domarereglernas slutord» i SvJT 1936, s. 194, där jag anslutit mig till Holmbäcks uppfattning.

³⁸ Eftersom uppgiften synbarligen icke härstammar från reformatorn själv, kan med skäl frågas, hur den kommit till. Anteckningen kan exempelvis ursprungligen ha gjorts av en person, som 1544 f.f.g. gjort bekantskap med domarereglerna och därför trott, att de då först offentliggjorts.

³⁹ Jfr J. E. ALMQUIST, Domareregler från den yngre landslagens tid (1951), s. 5 not 2.

texten på S:te Peders dag⁴⁰ 1538. En dylik marginalanteckning, som äger många motsvarigheter i dåtidens kalligrafi, har av en senare avskrivare förvandlats till extra rubrik, troligen emedan han missuppfattat innehållet. I en avskrift av A-texten från mitten av 1500-talet⁴¹ lyder sålunda denna extra rubrik på följande sätt: »Dessa artiklar blevo skrivna om S:te Peders dag apostoli anno [15] 38.» Vid slutet av århundradet hade motsvarande rubrik till A-texten fått följande lydelse: »Dessa efterskrivna artiklar blevo förhandlade av salig ihågkommelse konung Gustaf och blevo skrivna om S:t Petri apostels dag anno 1538.»⁴² Och slutligen i en lagbok från 1602⁴³ hette det: »Dessa efterskrivna artiklar blevo stadfästa i Uppsala S. Petri dag av riksens råd anno [1538].» Steget till B-textens nya rubrik är som synes icke långt. Det bör emellertid påpekas, att A-texten i allmänhet saknar den extra rubriken, och det är först genom sammanställningen av hela det bevarade materialet, som en analys av utvecklingsgången blivit möjlig.⁴⁴
    Anledningen till att Olavus Petri aldrig offentliggjorde sin reviderade upplaga av A-texten var alltså åtminstone delvis⁴⁵ den, att hans utkast därtill beslagtogs av Kungl. Maj:t troligen redan 1539 tillsammans med en rad andra utkast och regester av juridiskt innehåll, som alla ungefär samtidigt nämligen vid det kommande sekelskiftet ånyo döko upp och genom avskrifter bragtes till allmän kännedom. Sedermera har B-texten efter tryckningen 1706 under benämningen Uppsala-stadgan av år 1538 kommit att i hög grad påverka ett flertal juridiska vetenskapsmän, bland vilka från senare tid märkas T. ENGSTRÖMER i Vittnesbeviset (1911) och A. MONTELIUS i hans studie över 2 kap. 19 § Strafflagen (1920). För dessa författare har stadgan utgjort en realitet.⁴⁶ I verkligheten var den, såsom den nu avslutade utredningen torde ha givit vid handen, i hithörande del⁴⁷ endast ett uttryck för reformatorn Olavi Petri privata funderingar över ärelöshetsbegreppet och dess rätta omfattning.

⁴⁰ Det är att märka, att S:te Peders dag och apostlarna Petri och Pauli dag betyda detsamma, nämligen den 29 juni. Se härom H. GROTEFENDS på tyska avfattade kronologiska handbok.

⁴¹ SCHLYTER: KrLL nr 26, fol. 2. Jfr även KrLL nr 118, fol. 188, samt SCHLYTER: MEStL nr 87, fol. 299, där ungefär samma rubrik förekommer.

⁴² Se SCHLYTER: KrLL nr 124 fol. 19 v.

⁴³ SCHLYTER: KrLL nr 151, fol. 12.

⁴⁴ Då det gällt att finna reda på de olika avskrifterna har jag haft stor hjälp av Diplomatariekommitténs regestsamlingar i RA, vilket härmed tacksamt erkännes.

⁴⁵ Å andra sidan ha väl hans möjligheter att påverka rättsutvecklingen under senare hälften av 1530-talet varit närmast obefintliga.

⁴⁶ Även i lagstiftningsarbetet och i praxis har »Uppsala-stadgan av år 1538 »satt sina spår, och detta även långt före 1706, då den f.f.g. trycktes av SCHMEDEMAN. Se t. ex. C. J. WAHLBERG, Åtgärder för lagförbättring 1633—1665 (1878), s. 240 och Uppsala läns renoverade dombok (RA) 1660 nr 12, s. 215.

⁴⁷ Tager man i betraktande även övriga punkter i den föregivna stadgan, skall man finna, att åtskilligt flera vetenskapsmän ha satt sin lit till dess uppgifter, t. ex. C. J. SCHLYTER i Juridiska afhandlingar I (1836), s. 135; I. AFZELIUS i Parts ed (1879), s. 72; A. WINROTH i hans rättshistoriska föreläsningar i straffrätt (1889), s. 298; G. OLIN i Några blad ur det svenska straffsystemets historia (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934), s. 808. —N. STJERNBERG i Festskrift för B. J. Grotenfelt (1929), s. 132, anser t. o. m., att Uppsalastadgan av år 1538 »betecknar en vändpunkt i den svenska reformationens rättsutveckling».