GUNNAR FREDRIKSON. Vägtrafikförordningen m. m. 2:a uppl. Sthm 1961. Norstedts. 430 s. Inb. kr. 41,00.

    Den rätt länge väntade andra upplagan av vattenrättsdomare FREDRIKSONS välkända kommentar till vägtrafikförordningen (nedan = VF) kom i höstas. De nya eller omarbetade delarna omfattar författningsändringar och nya rättsfall från okt. 1952 fram till mars 1961 och behandlar bl. a. de betydelsefulla ändringar i VF 1955 och 1958, som föranleddes av den Mossbergska trafiksäkerhetsutredningen, samt skärpningarna av trafikbrottslagen 1957 och 1958 (promillegränsens sänkning till 0,5 resp. införande av frihetsstraff vid grov olovlig körning). Trots de nya partierna har boken fått ett mera hanterligt format än förut (430 s. mot 590), tack vare att rena avtryckandet av tillämpningsföreskrifter till VF och andra författningar, som berör trafikområdet (såsom beskattning, försäkring, särskild ansvarighet och yrkesmässigtrafik), har slopats.
    Kommentaren till de nytillkomna bestämmelserna innehåller, såvitt jag förmärkt, i stort sett klokt och omsorgsfullt valda stycken ur förarbetena. Dessa har, som angetts i förordet, i allmänhet återgivits fritt, ofta utan anmärkande av källan, och ibland försetts med reflexioner ur förf:ens egen fatabur. Tekniken har sina textmässiga fördelar, men är en påtaglig nackdel för den, som måste veta vem som sagt vad i förarbetena. Det kan också vara smått irriterande att i början av ett stycke känna igen Mossbergs ordalag och argumentering men sedan finna en slutkläm påhängd, som icke kan vara hans.
    Det ligger väl i sakens natur att kommentaren liksom förf:ens intresse mera inriktats på vägtrafikens straffrättsliga problematik — och därför främst är till glädje för de allmänna domstolarna — än på den förvaltningsmässiga sidan, där tilldelning och återkallelser av körkort blivit ett alltmer uppmärksammat kapitel. Behandlingen av detta kapitel kan dock inte sägas vara styvmoderlig utan ger också den ett allmänt intryck av vederhäftighet. Önskvärt hade dock varit att få en mera fyllig belysning ur förarbeten och RegR:s praxis beträffande de normala väntetiderna för erhållande av nytt körkort efter återkallelser av olika grunder. Ett och annat RegR-utslag på körkortsområdet kan väl också te sig lite nyckfullt valt eller refererat. Utan att lasta förf.alltför hårt härför må ett par påpekanden göras.
    Om till vägledning åberopas ett RegR-utslag (såsom å s. 143), där beträffande domskälen till ett beslut om »ej bifall» två ledamöter stått mot två och den äldstes votum därför fått diktera utslaget, bör åtminstone sagda förhållande framgå av kommentaren och lämpligen även de två andras principiellt avvikande motivering. — Till belysning av återkallelsegrunden fylleri och onyktert levnadssätt i 33 § VF har ganska missledande hänvisats till notisen RÅ 1958 K 673. Där sägs (s. 153), att enbart den omständigheten att föraren ställts under nykterhetsnämnds övervakning för alkoholmissbruk ansetts i praxis icke kunna i och för

sig föranleda körkortsindragning. »Ytterligare omständigheter måste alltså tillkomma.» Man tycks ha missat poängen i RegR:s skrivning. Denna måste läsas mot länsstyrelsens beslut, som innebar, att enär klaganden ställts under övervakning körkortet skulle indragas. Utslaget markerar den rätt självklara principen att den kommunala nämndensbeslut om övervakning icke är formellt prejudicerande för körkortsprövningen. Detta kan ju vara otillräckligt grundat eller rentav felaktigt, även om det vunnit laga kraft. Men de omständigheter, som ligger till grund för ett sakligt riktigt beslut om övervakning, måste som regel i och för sig vara tillräckliga för en körkortsåterkallelse. Vederbörande är då enligt nykterhetsvårdslagens terminologi »hemfallen åt alkoholmissbruk», vilket inte lär vara ett mindre kvalificerat missbruk än »onyktert levnadssätt» i VF. Därjämte har förbisetts att rättsfallet är hänförligt till den äldre lydelsen av stadgandet, vilket gör åberopandet än mer svårsmält. Enligt nya 33 § VF skall körkortsinnehavet tas upp till omprövning, så snart föraren brister i det krav på »pålitlighet i nykterhetshänseende», som uppställts för erhållande av körkort, dvs att vara »känd för nyktert levnadssätt», vilket är nog så svårt för den som är hemfallen åt alkoholmissbruk. Vidare medför enligt 5p. redan en fylleriförseelse återkallelse, såvida det ej »kan anses uppenbart att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person» — en bedömning som den hemfallne inte heller kan proponera på.
    För tillämpningen av både VF och trafikbrottslagen är begreppet förande av motorfordon av central betydelse. Förf. har under 2 och 29 §§ VF nedlagt berömvärd tankemöda på att bestämma detta begrepp, vilket synes vara särskilt vanskligt i de fall, då fordonet icke drives av motorn. Resultatet blir en rätt komplicerad bestämning, sedan förf. sökt lotsa sig fram genom olika HD-utslag i rattfyllerimål. Särskilt tycks det ha gällt att förena innehållet i tre avgöranden, NJA 1950 C 53, 1951 s. 314 och 1958 s. 39. I första fallet ansågs en spritpåverkad ha fört bil, då han på en parkeringsplats skjutit bilen framåt med axeln mot kanten och styrt med ena handen; när polis kom tillstädes, hade han för att stanna lagt in tvåans växel. I de två senaste fallen hade spritpåverkade icke ansetts vara förare, därvid den ene hade gått bredvid och lett sin tvåhjuliga motorcykel och den andre hade trampat gatan fram på en moped med obrukbar motor. I vad mån förf:s begreppsbestämning är hållbar, vågar rec. icke döma om, men med fog framhålls, att det ankommer på den praktiska rättstillämpningen att alltfort träffa avgöranden från fall till fall. Redan föreligger ett nytt rättsfall att infoga i systemet. I det uppmärksammade NJA 1961 s. 352 fann HD sådant förande av bil, som avses i 3 och 4 §§ trafikbrottslagen, icke ha förelegat, när en spritpåverkad person vid en parkeringsplats gått vid sidan av bilen och med handen mot bilens sidostolpar skjutit den några meter bakåt och därefter skjutit den framåt, då möjligen hållande med ena handen i ratten, som var låst med rattlås. Förf. får börja grubbla över om det innebär någon ändrad uppfattning om »förande» eller om frikännandet hängt på att mannen — till skillnad från 1950 års man — icke kunnat vrida ratten eller om det graverande förden senare låg i att han sökte stanna genom att lägga in tvåans växel. Har möjligen den tidigare praxis ansetts för sträng till sina konse-

kvenser, exempelvis att det vore olovlig körning om körkortslösa arbetare i ett offentligt garage förflyttade en bil, förande ratten med ena handen?
    I fråga om straffbestämningen vid rattfylleri citerar kommentaren 1:a lagutskottets utl. 1957:16, där med åberopande av jämförelsevis låg återfallsfrekvens vid detta brott uttalas att villkorlig dom jämte böter syntes kunna ifrågakomma i förstagångsfall mer än hittills. Förf. ifrågasätter, om icke med hänsyn härtill en viss modifikation i den starkt generalpreventiva inriktningen av praxis vore befogad. Det är ändå att hasta väl fort. Utskottet föreslog en utredning, varvid frågan skulle övervägas. Denna sattes omedelbart igång av Kungl. Maj:t, men har ännu icke framlagt något förslag. Det är rimligt att avvakta statsmakternas prövning i vanlig ordning, i synnerhet som det statistiska underlaget för uttalandet om den låga återfallsfrekvensen var alltför bräckligt. Här finns bara prof. Dahlbergs statistik över återfall i brott i allmänhet av 1939 års fångar under tre år och docent Inghes motsvarande statistik för 1947 års fångar under fem år. Observationstiderna var båda gångerna misslyckade för belysning av den speciella risken att återfalla i rattfylleri (vilket statistiken ej åsyftade). Under 1940—43 låg antalet rattfyllerier vid ungefär 1/4 av 1938—39 års siffror. Denna form av nöjesbrottslighet trivdes inte med gengasgrytans besvärligheter, och under den senare observationsperioden drabbades den också avsevärt av förbudet mot s. k. söndagskörning och av den följande stränga bensinransoneringen. Återfallssiffrorna blev m. a. o. exceptionellt låga. Även om det förefaller troligt, att risken för återfall för rattfylleristen är mindre första gången än den är för exempelvis tjuvar och billånare, som efter flera åtalseftergifter och villkorliga domar äntligen får frihetsstraff, säger det inte så mycket. Det krävs uppenbarligen ett bättre underlag för bedömande av straffbestämningen vid rattfylleri än det som 1:a lagutskottet hade. Och det kommer väl, bara vi ger oss till tåls.

Henrik Klackenberg