GEORG LOUS. Sakføreres taushetsplikt. En utvikling og vurdering. Den Norske Sakførerforening. Oslo 1960. 112 s. Nkr. 25,00.

    Förestående skrift har utarbetats till besvarande av en av Den Norske Sakførerforening uppställd prisuppgift och belönats med det uppsatta priset. Tävlingskommittén har härtill uttalat bl. a.: »Besvarelsen er klar og oversiktlig. Den er passe inngående og gir en tilfredsstillende og tilstrekkelig oversikt over og innføring i problemene. Den historiske innledning er noe knapp, men den avsluttende vurdering er god og verdifull. Besvarelsen er delt opp i naturlige avsnitt og den er vel disponert og redigert. For Den Norske Sakførerforenings medlemmer vil besvarelsen være en god veiledning i de fleste spørsmål som reglene om taushetsplikt reiser.» Det sist sagda synes i ganska betydande utsträckning gälla också för svenska advokater, då premisserna för bedömande av problem rörande advokatsekretess icke äro alltför olikartade i de båda länderna. I anslutning härtill må emellertid beträffande förf:s redogörelse för svensk rätt anmärkas, att man här gärna skulle ha sett ett omnämnande av den bestämmelse

om tystnadsplikt, som intagits i 30 § 2 st. av stadgarna för Sveriges advokatsamfund. Det skulle också ha varit värdefullt om förf. på åtskilliga punkter inom ramen för själva problembehandlingen konfronterat sina åsikter med uttalanden i litteraturen. Sådana redovisas endast ytterligt sparsamt, och såvitt anmälaren kunnat finna ha ingenstädes författare från de nordiska grannländerna åberopats. Måhända har emellertid tävlingsfristens iakttagande omöjliggjort en mera ingående materialredovisning.
    Medan norsk rätt i motsats till svensk har ett stadgande om straff för bl. a. sakførere som »rettsstridig åpenbarer hemmeligheter, som er dem eller deres foresatte betrodd i stillings medfør» (144 § NSL), har man i Norge beträffande sakførere ingen bestämmelse vilken såsom den svenska stadgebestämmelsen positivt föreskriver tystnadsplikt. Förf. uttalar härtill, att lagstiftningen väl förutsätter en tystnadsplikt, vars överträdande bestraffas och som man har närmare regler för i fall då den kolliderar med vittnesplikten, men att själva tystnadsplikten har en annan rättslig grundval och att dess omfattning får bestämmas väsentligen efter de etiska hänsyn och det praktiska behov som plikten framsprungit ur (s. 28 f.). Förf. räknar med en oskriven tystnadspliktsregel, som sträcker sig utanför det straffsanktionerade området (jfr t. ex. s. 44 f.). Härtill synes i och för sig intet annat vara att erinra än att det blir viktigt att särhålla det straffbara området från den s. a. s. utvidgade tystnadsplikten. Stundom förefaller det emellertid något osäkert, huruvida förf:s uttalande, att visst förhållande omfattas av tystnadsplikt, hänför sig till innebörden av straffbestämmelsen i 144 § NSL eller det vidsträcktare tilllämpningsområdet för den förutsatta oskrivna regeln. Som exempel må återgivas följande, som i nytt stycke uttalas omedelbart efter en behandling av innebörden av uttrycket »betrodd» i nämnda lagrum: »Endelig må taushetsplikten gjelde i de tilfelle hvor klienten kommer med opplysninger som han ikke skjønner betydningen av og åpenbart selv ikke anser det påkrevet å bevare hemmelige. Forstår sakføreren at opplysningene er av slik art at det bør ties om dem, må han ha taushetsplikt. Og dessuten bør han selvsagt forklare klienten hvorfor opplysningene bør behandles med diskretion. Men det spilleringen rolle om det lykkes for ham å forklare sin klient ønskeligheten av at der bevares taushet. Selv om klienten fortsatt synes å legge mindre vekt på dette, må sakføreren tie hvis hans egen innsikt og hans egen omsorgsfullhet overbeviser ham om at dette er det rette.»(S. 40 f.) Om, såsom sammanhanget närmast synes giva vid handen, förf. avsett att i dessa fall inbegripa upplysningarna under »betrodda hemmeligheter» enligt 144 § NSL, vill anmälaren för sin del sätta ett frågetecken härtill. Man synes ha förlorat varje kontakt med språkbruket, om man såsom »betrodd» eller »anförtrodd» betecknar en upplysning, som uppgiftslämnaren otvetydigt icke önskar hemlighållen gentemot någon. Också på några andra punkter kan det synas tvivelaktigt i vad mån förf:s ställningstaganden förtjäna instämmande. Det skulle emellertid ha varit högst märkligt om så icke varit förhållandet. Den vanskliga avvägningen mellan offentlighets- och sekretesshänsyn måste alltid lämna betydande utrymme för meningsskilj-

aktighet. Anmälaren vill f. ö. helhjärtat instämma i förf:s uttalande i förordet, att det på det hela taget kan ifrågasättas »om der bør skrives bøker hvis innhold alle og enhver må erklære sig enig i». Man har anledning att vara förf. tacksam för att han icke haft denna målsättning utan livfullt ventilerar och djärvt tar ställning till de mest intrikata spörsmål. Arbetet vittnar överhuvud om stark känsla för advokatsekretessens utomordentliga betydelse och, såvitt en s. k. teoretiker kan bedöma, om grundlig förtrogenhet med dess praktiska problem. Det utgör en högst fängslande och tankeväckande läsning.
 

Lars Welamson