NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNIN-GEN

 

AV RÅDMANNEN C.-E. SUNDSTRÖM

 

Ämnet för den följande framställningen är otvivelaktigt mera lämpat för en avhandling än för en tidskriftsuppsats. Här kan icke avhandlas annat än grunddragen i tryckfrihetsförordningen (i fortsättningen TF) och kritiska synpunkter måste framföras i mycket koncentrerad form. De svårigheter, som möta vid tillämpningen av TF, äro likväl av sådan storleksordning att det måste anses värt försöket att i en kort sammanfattning ställa dem under diskussion.1
    Till en början kan det vara lämpligt att klargöra innebörden av några i TF använda uttryck. Den första frågan är helt naturligt, vad som menas med tryckt skrift. Begreppet skrift omfattar enligt 1 kap. 5 § även karta, ritning och bild utan text. Att skriften skall vara tryckt, betyder enligt samma lagrum, att den skall vara framställd i tryckpress. Såsom en ytterligare bestämning tillkommer enligt 1 kap. 6 §, att »tryckt skrift skall, för att anses såsom sådan, vara utgiven», varmed enligt vedertagen uttolkning avses, att den skall vara utgiven inom landet. Enligt NJA 1956 s.48 skall skrift anses utgiven inom landet redan i och med att den för postbefordran avlämnats till postanstalt i Sverige, även om adressaten är bosatt utomlands; riktigheten av detta avgörande torde icke vara alldeles odiskutabel. Med utgivning menas enligt sistnämnda lagrum, att skriften blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Enligt motiven skall en skrift anses utgiven även om den utlämnats för spridning endast inom en sluten krets.2 En förutsättning för att utgivning skall anses ha kommit till stånd är, att någon av de för skriften ansvariga samtyckt till

1 Framställningen bygger i viss mån på en kompilation av vad som anförts av ALEXANDERSON i Föreläsningar öfver den svenska tryckfrihetsprocessen (cit. Alexanderson), av EEK i hans arbete Om tryckfriheten, av samme förf. i hans senare arbete Nya tryckfrihetsförordningen (cit. Eek), i Förslag till tryckfrihetsförordning avgivet av 1944 års tryckfrihetssakkunniga, SOU 1947:60, (cit. Betänkandet) och i Kungl. Maj:ts prop. nr 230/1948 (cit. Prop.).

2 Se Betänkandet s. 61 och 216 samt EEK s. 37.

27—623004. Svensk Juristtidning 1962

418 C.-E. SUNDSTRÖMatt skriften utlämnats för spridning. Om någon utanför ansvarighetskedjan olovligen satt sig i besittning av skriften, är den icke att anse såsom lämnad till utgivning och följaktligen icke att betrakta såsom tryckt skrift.
    Vad som menas med periodisk skrift har klart angivits i 1 kap.7 §.
    Begreppet tryckfrihetsbrott har i 7 kap. 1 § uttryckligen definierats på det sätt att därmed skall förstås otillåtet yttrande i tryckt skrift och otillåtet offentliggörande genom sådan skrift. Enligt 7 kap. 4 § skall såsom otillåtet yttrande anses allenast framställning, som innefattar brottslighet i något av de hänseenden, som blivit i sistnämnda lagrum, den s. k. brottskatalogen, särskilt angivna. Begreppet otillåtet offentliggörande har närmare bestämts i 7 kap. 5 §. Åsidosättande av TF:s bestämmelser i övrigt faller icke under begreppet tryckfrihetsbrott.
    I 1 kap. 3 och 4 §§ förekommer uttrycket missbruk av tryckfriheten. Detta begrepp har en vidsträckt och helt obestämd omfattning. Uttrycket får icke fattas såsom synonymt med begreppet tryckfrihetsbrott.3 Då i 1 kap. 3 § stadgas, att ingen må i annan ordning eller annat fall än TF bestämmer kunna dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet »för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri» måste detta innebära, att missbruk av tryckfriheten i viss utsträckning är fredat från straff och ersättningsanspråk eller, med andra ord, att det är tillåtet att i viss utsträckning missbruka tryckfriheten och detta alldeles oavsett om missbruket innefattar gärning, som enligt allmän lag förskyller straff eller ersättningsskyldighet. Begreppets innebörd har icke närmare angivits.
    Med tryckfrihetsmål avses icke, såsom man kanske skulle kunna tro, alla mål angående brott beträffande vilka bestämmelser i TF äro tillämpliga utan, bortsett från ansökningar om konfiskering, enbart mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott. Denna begreppsbestämning är av betydelse framför allt vid bedömandet av tillämplighetsområdet för de i 12 kap. meddelade bestämmelserna om rättegången i tryckfrihetsmål samt lagen den 22 april 1949 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, i fortsättningen kallad rättegångslagen.
    Om TF:s systematik kunna delade meningar råda; en del kan-

3 Se t. ex. Betänkandet s. 48, där det uttalas. att »missbruk av tryckfriheten bör få — — — föranleda straff, endast om skriften innefattar tryckfrihetsbrott». Enligt § 3 äldre TF däremot avsågs med »missbruk av tryckfriheten» ingenting annat än tryckfrihetsbrott.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 419ske anse den förträfflig, andra kanske finna den mindre tillfredsställande.4 Säkert är, att den icke är lättillgänglig. TF:s syfte kan icke rätt gärna vara något annat än att bereda skydd för tryckfrihet.5 I enlighet härmed innehåller också TF bestämmelser om rätt att trycka och utgiva skrifter (1 kap. 2 och 8 §§ samt 4 kap. 1 §), att i tryckt skrift yttra tankar och åsikter, yttrandefrihet i egentlig bemärkelse, liksom även att offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser, vanligen betecknat såsom publikationsfrihet, (1 kap. 1 § första stycket), att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift, även kallat informationens frihet, (1 kap. 1 § andra stycket), att sprida tryckta skrifter (1 kap. 2 § och 6 kap. 1 §) och att åtnjuta anonymitetsskydd (3 kap.).
    Vidare har såsom mera indirekt skydd för tryckfriheten dels meddelats bestämmelser om inskränkt ansvarighet för tryckfrihetsbrott eller, kanske riktigare uttryckt, om ansvarighetens överförande från den verklige gärningsmannen till annan person (8kap.) och dels föreskrivits, att i mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott prövning av frågan om skriftens brottslighet skall ske i särskild rättegångsform nämligen under medverkan av jury (12 kap.).
    Härjämte innehåller TF en del rena ordningsföreskrifter avseende tryckning, utgivning och spridning, lättast redovisade genom hänvisning till straffbestämmelserna i 4 kap. 8 §, 5 kap. 12 § och 6 kap. 3 §.
    TF:s med nödvändighet mycket generella regler till skydd förtryckfriheten kunna självfallet icke gälla undantagslöst; från skyddet måste undantagas gärningar, som i särskilt beaktansvärda hänseenden kränka enskild rätt eller allmän säkerhet. För att sådana gärningar skola vara åtkomliga för bestraffning enligt allmän lag måste TF uttryckligen deklarera, att de äro undantagna från tryckfrihetsrättsligt skydd. TF innehåller också bestämmelser, som innefatta inskränkningar i yttrandefriheten (7kap. 4 §), i rätten att i tryckt skrift offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser (7 kap. 5 §), i rätten att för offentliggörande i tryckt skrift meddela uppgifter

4 Ingen bör neka sig nöjet att taga del av ALEXANDERSONS kritik av 1812 års TF med senare ändringar; se Alexanderson s. 11—15.

5 I själva verket har tryckfriheten sitt verkliga skydd i § 86 RF. TF:s bestämmelser äro emellertid icke endast av supplerande natur; de innefatta en självständig reglering inom områden, som delvis ha ganska svag anknytning till tryckfriheten.

420 C.-E. SUNDSTRÖMoch underrättelser (7 kap. 2 och 3 §§) samt i rätten att sprida tryckta skrifter (6 kap. 2 §).
    Rätt betänkt ha dessa undantagsbestämmelser icke annan innebörd än att de åsyftade gärningarna föranleda ansvar enligt allmän lag även om de ha anknytning till tryckt skrift eller med andra ord att de icke omfattas av det tryckfrihetsrättsliga skyddet. De utgöra alltså icke brott mot TF:s bestämmelser och det är avgjort missvisande att beteckna vissa avsnitt av denna brottslighet, betecknade såsom otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande, såsom tryckfrihetsbrott; sistnämnda gärningar innefatta visst icke något missbruk av tryckfriheten utan äro, liksom med övriga undantagsbestämmelser avsedda gärningar, att betrakta såsom brottslighet, vilken i avsaknad av tryckfrihetsrättsligt skydd i vanlig ordning straffas enligt allmän lag. Detta är icke enbart en teoretisk eller terminologisk fråga; genom att otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande betecknats såsom tryckfrihetsbrott bibringas den, som söker intränga i TF:s hemligheter, lätt nog den uppfattningen att övriga undantagsbestämmelser, avseende otillåtet meddelande och otillåten spridning, äro att betrakta såsom ehuru icke tryckfrihetsbrott dock brott mot TF. I själva verket har med ifrågavarande undantagsbestämmelser avsedd brottslighet icke med TF att göra i annan mån än att tillämplig bestämmelse i denna förordning skall citeras för vederbörlig redovisning av det förhållandet att TF icke lägger hinder i vägen för gärningens bestraffning enligt allmän lag.
    I den mån det i anledning av att tryckt skrift kommit till användning vid brottets begående anses önskvärt, att särskild rättegångsordning tillämpas vid målets handläggning, ha givetvis bestämmelser därom sin plats i TF, men detta är också det enda, som beträffande dessa gärningar har med tryckfriheten att skaffa.
    För tanken ligger närmast till hands att med tryckfrihetsbrott förstå brott mot de föreskrifter, som meddelats till skydd förtryckfriheten, och följdriktigt med tryckfrihetsmål de mål, som angå påföljder för överträdande av åsyftade skyddsregler eller TF:s särskilda ordningsföreskrifter.6 Dessa brott och mål innefattas emellertid icke alls under ifrågavarande begrepp, som tvärtom avser vissa av de gärningar, som enligt särskilda undantagsbestämmelser undandragits det skydd, som TF eljest bereder, och som följaktligen även utan särskilt påpekande i TF självfallet äro straffbara enligt allmän lag. »Tryckfrihetsbrott» och »brott

6 Jfr ALEXANDERSON s. 1 och EEK, Om tryckfriheten s. 102 not 1.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 421mot tryckfriheten» skola alltså betraktas såsom två helt skilda begrepp.7
    Anlägger man de nu angivna synpunkterna på TF:s konstruktion, faller det sig naturligt att indela förordningens bestämmelser i sex grupper. Såsom en första grupp kunna avskiljas de i 1 kap. 5—7 §§ lämnade definitionerna av begreppen tryckt skrift och periodisk skrift. Den andra gruppen omfattar de nyss redovisade regler och föreskrifter, som direkt avse att utgöra skydd för tryckfriheten. Vad angår bestämmelserna om rätt att trycka och utgiva skrifter, om yttrandefrihet och publikationsfrihet, om informationens frihet samt om spridningsrätt avser lagstiftningen endast sådana hinder mot åtnjutande av därigenom stadgat skydd för tryckfriheten, som uppställas av myndigheter och personer i viss tjänsteställning.8 Inget av dessa avsnitt innehåller vare sig straffbestämmelser eller hänvisning till allmän lag, men åtgärder som innefatta åsidosättande av dessa skyddsregler äro åtkomliga för bestraffning i den mån de innefatta tjänstefel och straffas då enligt 25 kap. SL, självfallet med åberopande jämväl av tillämplig bestämmelse i TF. Brott mot de i 3 kap. meddelade föreskrifterna om rätt till anonymitet bestraffas enligt i samma kapitel upptagna straffbestämmelser. En grupp för sig utgöra bestämmelserna i 2 kap. om allmänna handlingars offentlighet. Det är rätt svårbegripligt, att dessa bestämmelser om fri tillgång till allmänna handlingar kunna anses ha med tryckfriheten att göra i vidare mån än fråga är om rätt att i tryckt skrift offentliggöra dylika handlingar, en rätt som fastställts redan i 1 kap. 1 § första stycket. Obehörig vägran att utlämna allmän handling kan beivras endast enligt bestämmelserna i allmän lag om ansvar för tjänstefel. Den fjärde gruppen består av de rena ordningsföreskrifterna, beträffande vilka TF även tillhandahåller straffbestämmelser. Den femte och i praktiken avgjort mest betydelsefulla gruppen omfattar de bestämmelser, som redovisa vilka gärningar lagstiftaren ansett icke förtjäna tryckfrihetsrättsligt skydd, alltså otillåtet yttrande, otillåtet offentliggörande, otillåtet meddelande och otilllåten spridning; straffbestämmelserna har man självfallet att söka i allmän lag. Vad angår otillåtet offentliggörande är det dålig korrespondens mellan brottsbeskrivningen i 7 kap. 5 § första stycket och den i 6 § samma kap. gjorda hänvisningen till straffbe-

7 Jfr EEK s. 91 f. Betr. det i vissa sammanhang, t. ex. i lagen om villkorlig dom, använda uttrycket »brott mot tryckfrihetsförordningen» se Eek s. 110.

8 Se Prop. s. 86 f.

422 C.-E. SUNDSTRÖMstämmelser i allmän lag. Säkerligen avses straffbestämmelserna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, i fortsättningen kallad sekretesslagen, vilken emellertid icke stadgar straff för offentliggörande genom tryckt skrift av allmän handling, som skall hållas hemlig. Dessa straffbestämmelser avse endast obehörigt utlämnande av hemlig handling och straffet skall dessutom bestämmas med hänsyn tagen till utlämnarens tjänsteställning, ett bedömande som är uteslutet vid bestämmandet av straff för den som enligt TF:s formella regler är ansvarig för innehållet i den skrift, i vilken handlingen offentliggjorts. Den sjätte och likaledes mycket omfattande gruppen avser uteslutande vad som enligt TF:s terminologi utgör tryckfrihetsbrott samt innefattar bestämmelser om ansvarigheten (8 kap.), åtalsrätten (9 kap.),9 konfiskation och utgivningsförbud (7 kap. 7 och 8 §§, 9 kap. 5 § samt 10 kap. 1—5 §§), särskilda tvångsmedel d. v. s. beslag och tagande i förvar (10 kap.), enskilt anspråk (11 kap.) samt rättegången i tryckfrihetsmål (12 kap.). Härjämte innehåller TF i 13 och 14 kap. bestämmelser om utrikes tryckta skrifter och vissa allmänna bestämmelser.
    Enligt § 86 RF förstås med tryckfrihet varje svensk mans rättighet att »utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning »samt därjämte att »alla allmänna handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda stadgas». Detta är den enda bestämmelse, som konstituerar tryckfrihet i detta ords egentliga betydelse.
    ALEXANDERSON10 giver definitionen det betyget att den icke är något »rättsdogmatiskt mästerverk» samt uttalar, att den icke lämnar ett korrekt uttryck för den gällande rättens tryckfrihetens i dess huvuddrag. Alexanderson framhåller emellertid, att definitionen icke är tillkommen med dylika anspråk utan för att tjäna ett viktigt praktiskt syfte; den är en befästning till värn för den 1766 tillkämpade men sedermera åter starkt kringskurna tryckfriheten, och »en befästning vänder naturligen sina hufvud-

9 9 kap. 2 § andra st. behandlar dock åtalsrätten i fråga om brott, som icke utgöra tryckfrihetsbrott.

10 ALEXANDERSON s. 5.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 423verk mot de olika håll, hvarifrån erfarenheterna från det förgångna lärt att vänta fienden».11
    Mycket kunde vara att säga om bakgrunden till reglerna om skydd för tryckfrihet. Härutinnan hänvisas till EEKS fängslande arbete Om tryckfriheten. Här skall endast framhållas uttalandet12 att talet om pressen såsom den tredje statsmakten åsyftar, att tryckfriheten utgör en av grundlagsstiftarna avsedd kritisk kontrollmakt, som genom granskning av offentlig politik och lagtillämpning samt byråkratins ämbetsutövning på sitt sätt utgör en garanti av författningen.
    Den huvudsakliga innebörden i begreppet tryckfrihet är naturligtvis lagstadgade garantier för att tryckning, utgivning och spridning av skrifter icke skall kunna förhindras eller ens försvåras endast på den grund att innehållet är misshagligt eller obekvämt för statsmakterna, myndigheter och ämbetsmän, ledande politiska partier, enskilda personer eller vem det vara må. Däremot ligger det icke i linje med tryckfrihetens begrepp att, såsom TF i viss mån gör, bereda skydd för gärningar, som äro straffbara enligt allmän lag, knappast heller att överföra ansvarigheten från den verklige gärningsmannen till annan person, vilket i viss mån är samma sak. Ansvarighetsreglerna ha nära samband med reglerna om författares och meddelares rätt till anonymitet. Även om anonymitetsskyddet är ett viktigt led i tryckfriheten, kan det dock icke vara riktigt eller ur tryckfrihetens synpunkt påkallat att lägga hinder i vägen för avslöjande och bestraffande av personer, som i egenskap av författare eller meddelare gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande.
    Den för TF:s del grundläggande bestämmelsen om tryckfrihet återfinnes, såsom vederbör, i 1 kap. 1 § första stycket, som innehåller det i belysning av § 86 RF självklara uttalandet att varje svensk medborgare äger, med allenast de inskränkningar som framgå av TF, »i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst». De inskränkningar, som åsyftas, äro lätt angivna; därmed avses sådant otillåtet yttrande,

11 Betr. äldre tiders straffbestämmelser kan erinras om att lasteligt skrivande emot konungen, varunder inbegreps all kritik av regeringen, ända till 1834 straffades med halshuggning. Till sådant straff dömdes t. ex. en person, som författat en artikel mot brännvinsregalet. Livets förlust var länge normalstraffet även för smädelse mot Gud och förklenliga omdömen om rikets ständer. »Förnekelse av en Gud och ett liv efter detta, eller av den rena evangeliska läran» var straffbelagt ända till 1941.

12 EEK, Om tryckfriheten, s. 258—261.

424 C.-E. SUNDSTRÖMsom avhandlas i 7 kap. 4 §, och sådant otillåtet offentliggörande, som beskrivits i 7 kap. 5 §, eller alltså helt enkelt sådana gärningar, som enligt TF:s terminologi utgöra tryckfrihetsbrott. Troligen skall undantag göras även för de brott mot tystnadsplikt, som enligt 7 kap. 3 § andra stycket straffas enligt allmän lag, även om uppgiften publicerats i tryckt skrift. Sistnämnda lagrum talar visserligen endast om »meddelande» men måste uppenbarligen vara tillämpligt även å den som i egenskap av författare eller eljest av eget initiativ publicerar uppgiften. Det vore orimligt, om den som bryter mot en i lag stadgad tystnadsplikt skulle kunna undgå ansvar genom att i egenskap av författare i tryckt skrift offentliggöra förhållanden, som han enligt lag icke får uppenbara.13
    Bestämmelserna i 7 kap. 3 § innefatta inskränkningar i informationens frihet och röra alltså, trots sin placering i detta kapitel, icke tryckfrihetsbrott; om 3 § andra stycket anses tillämplig även å författare, är denne i detta sammanhang på ett egendomligt sätt inrangerad bland meddelarna.
    Nu skall man icke tro, att varje framställning, som icke innefattar tryckfrihetsbrott, är fredad från ansvar, om den publiceras i tryckt skrift. 1 kap. 1 § första stycket avser nämligen, såvitt härär i fråga, allenast att bereda skydd åt rätten att i tryckt skrift uttala meningar och åsikter samt förmedla nyheter, alltså skyddför yttrandefriheten i tryckt skrift. Principen att TF ensam reglerar ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll har alltså så tillvida begränsad räckvidd som innehållet, i den mån det med hänsyn till sin karaktär och syftning icke har med yttrandefriheten att göra, kan utan särskild bestämmelse i TF föranleda ansvarenligt allmän lag. Såsom exempel på brott, som enligt denna gränsdragning straffas enbart enligt allmän lag, oaktat tryckt skrift kommit till användning vid brottets begående, kan anföras illojal reklam, obehörigt bruk av varumärke, användande av vilseledande varubeteckning, efter tryck i strid mot auktorrättens bestämmelser, inbjudan till deltagande i lotteri, bedrägeri och försök till bedrägeri, oredligt förfarande, svindleri och utpressningsförsök.14 I detta sammanhang må anmärkas, att ansvar för sådant med användande av tryckt skrift förövat brott, som icke utgör tryckfrihetsbrott, icke kan utkrävas av utgivare av periodisk skrift resp. författare till icke periodisk skrift med mindre veder-

13 Jfr Betänkandet s. 245 f och EEK s. 59 f. Se ock SOU 1955:17, EEK i SvJT 1955 s. 145149 och FRITZ KAIJSER i FT 1961 s. 65 ff.

14 Exemplifieringen enligt EEK s. 94 f; jfr Betänkandet s. 250 f. Se ock SVENNEGÅRD, SvJT 1947 s. 108.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 425börande enligt vanliga regler är att betrakta såsom gärningsman eller delaktig. Ansvaret drabbar den som föranlett artikelns eller notisens införande eller i brottslig avsikt medverkat därtill; TF:s formella ansvarighetsregler avse endast tryckfrihetsbrott.
    En särställning intager bestämmelsen i 7 kap. 2 § angående ansvarigheten för annonser och meddelanden genom chiffer. Bestämmelsen, oangriplig till sitt innehåll, synes vad utformningen angår i viss mån diskutabel. Här skall endast anmärkas, att densamma rent systematiskt närmast torde vara att betrakta såsom dels en inskränkning i den ansvarighet, som eljest åvilar den förskriften ansvarige, och dels en utvidgning av meddelarens ansvarighet eller, om man så vill, en inskränkning i informationens frihet. Lagstiftaren har valt den konstruktionen att här avsedda tillkännagivanden och meddelanden icke skola anses såsom tryckfrihetsbrott, vilket, ehuru i viss mån förvillande, i stort sett giver samma resultat.15 Problemets lösning påminner dock om Alexanders sätt att handskas med den gordiska knuten.
    Vad angår den i 1 kap. 1 § stadgade rätten att offentliggöra allmänna handlingar innehåller 2 kap. 1 § den grundläggande bestämmelsen att varje svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna handlingar med allenast sådana inskränkningar, som påkallas av vissa ur allmän eller enskild synpunkt särskilt beaktansvärda intressen. I 2 kap. 2—7 §§ angives vad som menas med allmän handling. Beträffande det närmare bestämmandet av här åsyftade inskränkningar hänvisar TF till särskild därutinnan stiftad lag, för närvarande sekretesslagen, och det är alltså därman har att söka ledning för bedömandet av om en handling är av beskaffenhet att skola hållas hemlig eller icke. Sekretesslagen innefattar en katalog över de allmänna handlingar, som skola hållas hemliga, jämte bestämmelser om straff för obehörigt utlämnande av sådan handling. Efter denna rundvandring återkommer TF i 7 kap. 5 § första stycket med bestämmelse därom att rätten att offentliggöra allmänna handlingar är inskränkt i det hänseendet att allmän handling, som skall hållas hemlig, ej får offentliggöras genom tryckt skrift. Enligt motiven16 innefattar publicerandet av hemlig handling icke otillåtet offentliggörande, om handlingen av offentlig myndighet utlämnats för publicering, även om utlämnandet skett i strid mot sekretesslagens bestämmelser. Det förefaller som borde denna regel gälla i alla fall, då

15 Se Betänkandet s. 244. Betr. äldre rätt se NJA 1934 s. 7 och 1945 s. 680.

16 Se Betänkandet s. 155.

426 C.-E. SUNDSTRÖMvederbörande myndighet utlämnat hemlig handling, alltså oavsett om myndigheten avsett, att handlingen skulle publiceras.
    Här kan erinras, att under begreppet otillåtet offentliggörande eller publikationsbrott inrymmes icke endast offentliggörande av allmän handling, som skall hållas hemlig, utan även vissa andra förfaranden, närmare angivna i 7 kap. 5 § andra och tredje styckena. Det torde vara avsett, att dessa förfaranden — offentliggörande av uppgift, som kan äventyra rikets försvar, och av sådant som enligt förordnande av domstol och vissa andra myndigheter icke må uppenbaras — skola vara straffbara, även om uppgifterna hämtats ur handlingar, som av vederbörande myndighet utlämnats i publiceringssyfte. Med »uppgift» måste rimligen i detta sammanhang likställas återgivande, helt eller delvis, av handling i vilken uppgiften förekommer.
    En nära till hands liggande fråga är, om den som publicerar en allmän handling, hemlig eller icke, är skyddad mot åtal för innehållet — att väl skilja från ansvar för publikationsbrott — på den grund att handlingen är offentlig. Enligt de före 1949 gällande bestämmelserna var så icke förhållandet och efter allt att döma har ingen ändring gjorts härutinnan.17 I och för sig kunde det annars tyckas vara med tryckfrihetens begrepp mest förenligt att allmänna handlingar finge opåtalt bringas till allmänhetens kännedom utan andra inskränkningar än de i 7 kap. 5 § angivna.
    Enligt samstämmiga uttalanden i förarbetena och den senare vetenskapliga litteraturen avses med offentliggörande genom tryckt skrift av allmän handling, som skall hållas hemlig, endast ordagrant återgivande helt eller delvis av en handling men ej referat av handlingens innehåll eller meddelande av därur hämtade uppgifter. Detta är ganska överraskande; det är svårt att finna någon saklig skillnad mellan ett ordagrant återgivande och ett referat, som fullständigt redovisar handlingens innehåll, resp. publicerandet av en väsentlig uppgift, kanske just den som ensam föranlett förbud mot handlingens utlämnande.
    I detta sammanhang kan man ett ögonblick dröja vid den tanken att en person, som ställts under åtal för otillåtet offentliggörande, invänder, att den ifrågavarande handlingen icke är hemlig. Om den beslutande myndigheten icke genom hemligstämpling eller på annat bekantgjort sätt deklarerat, att handlingen icke får

17 Se Betänkandet s. 243, Prop. s. 177 och EEK s. 95. Se ock EEK, Om tryckfriheten, s. 318.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 427utlämnas, uppkommer frågan hur åklagaren skall styrka sitt påstående att handlingen är hemlig, vilket är liktydigt med att den är av sådan beskaffenhet att den enligt sekretesslagen icke får utlämnas. Vilken bevisning åklagaren än förebringar synes detta vara en fråga, som icke kan avgöras av domstol. Frågan om handlingen får utlämnas eller icke skall enligt 2 kap. 9 § med exklusiv rätt prövas och avgöras av »den myndighet, där handlingen finnes», och talan mot myndighetens beslut skall enligt 2 kap. 10—12 §§ föras i administrativ ordning.18 Det kan till och med ifrågasättas, om ens en hemligstämpling är tillräcklig bevisning om att handlingen icke får utlämnas. En sådan åtgärd är endast av förberedande natur; det enda avgörande är ett av myndigheten meddelat formligt beslut att vägra utlämnande av handlingen, ett beslut som kan överklagas enligt fullföljdshänvisning, som myndigheten enligt 2 kap. 13 § är skyldig att på begäran meddela.19 Ett av myndigheten i efterhand tolkningsvis gjort uttalande angående handlingens beskaffenhet kan icke tillerkännas avgörande betydelse. Man skulle närmast tycka, att ansvar för offentliggörande av hemlig handling kan ifrågakomma endast under förutsättning att det vid tiden för publiceringen föreligger laga kraftvunnet beslut därom att handlingen icke får utlämnas. Det vore minst sagt otillfredsställande om en person kunde dömas till ansvar för offentliggörande av hemlig handling och vederbörande myndighet därefter förklarar hinder icke möta mot handlingens utlämnande. Vilken ståndpunkt lagstiftarna intagit i denna fråga, kan icke ens gissningsvis bedömas.
    Till ytterligare »säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning» har i 1 kap. 1 § andra stycket TF stadgats, att det skall stå envar, alltså till skillnad från reglerna om yttrandefrihet även utländsk medborgare, fritt att »i alla fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter». Såsom ett viktigt led i skyddet av tryckfriheten har alltså här stadgats skydd ävenför s. k. meddelare, även betecknat såsom ett säkerställande av informationens frihet. Detta skydd gäller principiellt även om den meddelade uppgiften är av hemlig natur, till och med om

18 En annan sak är, att myndighetens avgörande kan omprövas av allmän domstol i mål angående ansvar för tjänstefel.

19 Jfr EEK s. 134.

428 C.-E. SUNDSTRÖMmeddelaren gjort sig skyldig till tjänstefel20 och oavsett om meddelandet blir publicerat eller icke; de enda förutsättningarna äro, att meddelandet skall ha lämnats till någon inom den angivna kretsen och att det lämnats i publiceringssyfte. Ehuru den nu ifrågavarande bestämmelsen om informationens frihet enligt sin ordalydelse avser endast »uppgifter och underrättelser», synes den vara avsedd att omfatta jämväl utlämnande av allmän handling för publicering.21
    De åsyftade inskränkningarna i informationens frihet återfinnas i 7 kap. 2 och 3 §§; bestämmelserna i 3 § skola åberopas endast då meddelandet lämnats för offentliggörande i tryckt skrift. 3 § första stycket avser endast ärekränkning mot enskild person, vilket innebär, att meddelande, som innefattar ärekränkning mot någon i och för hans ämbete eller tjänst, är enligt huvudregeln skyddat mot ansvar. 3 § tredje stycket avser endast utlämnandeav hemlig handling; om annan än utlämnaren tillhandahåller sådan handling, åtnjuter han den frihet från ansvar, som enligt huvudregeln tillkommer meddelare.
    För meddelare gäller, liksom för utgivare och författare, att han icke är fredad från ansvar enligt allmän lag för av honom lämnade uppgifter och meddelanden, som icke ha med yttrandefriheten att göra.22
    Till de regler, som åsyfta att skydda tryckfriheten, hör även bestämmelsen i 6 kap. 1 § om spridningsrätt eller, som det heter, rätten att »till salu hålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter». Denna spridningsrätt är emellertid inskränkt dels vad angår skriftens innehåll genom bestämmelserna i 8 kap. 4 och 9 §§ om utspridares ansvarighet för tryckfrihetsbrott — vilka bestämmelser, utan att direkt sikta på spridningsrätten, otvivelaktigt innefatta ett spridningsförbud och därmed på ett egendomligt sätt konkurrera med stadgandet i 6 kap. 3 § första stycket —och stadgandena i 6 kap. 2 §, vilka gälla vare sig skriftens innehåll innefattar tryckfrihetsbrott eller icke, dels ock i övrigt genom 6 kap. 3 § första stycket, som avser straff för ordningsförseelser, samt bestämmelserna om tryckt skrifts tagande i förvar, läggande under beslag och konfiskering, jämförda med 6 kap. 3 §andra stycket, som dock icke stadgar straff för spridande av

20 Se Betänkandet s. 50 och 124 f.

21 Se t. ex. Betänkandet s. 50 f, där det talas om »meddelande, som skett därigenom att allmän handling av hemlig natur obehörigen utlämnats». Seock EEK s. 64.

22 Se EEK s. 95 f.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 429skrift, som tagits i förvar. Bestämmelsernas utformning synes, även om resultatet icke är särskilt tillfredsställande, giva vid handen, att de i 6 kap. 3 § angivna ordningsförseelserna skola bestraffas även om utspridaren drabbas av påföljd på den grund att han jämlikt 8 kap. är ansvarig för skriftens innehåll. Likaså torde det, än mer otillfredsställande, vara meningen, att en utspridare, som enligt 8 kap. befinnes förvunnen till ansvar för skriftens innehåll, i förekommande fall skall därutöver straffas för samma innehåll jämväl med tillämpning av 6 kap. 2 §. Det har visserligen sagts, att sistnämnda lagrum icke stadgar straff för innehållet utan endast för spridandet. Detta är emellertid en lek medord; det är ju skriftens innehåll som ensamt föranleder straff för spridandet.
    Då man talar om otillåten spridning, måste man hålla i minnet att sådant utlämnande för spridning, som enligt 1 kap. 6 § utgör en förutsättning för att skriften skall betraktas såsom tryckt skrift, icke i denna mening är att anse såsom spridning av skriften. Sådant utlämnande kan icke drabbas av påföljd enligt 6 kap. Med spridning avses den faktiska spridningen eller alltså skriftens saluförande eller utdelande till allmänheten; ansvar för sådan distribution, i den mån den är otillåten, drabbar utspridaren vare sig han är författare eller utgivare eller han är bokhandlare, kolportör eller annan återförsäljare och oavsett om distributionen bedrives yrkesmässigt eller icke.
    Kärnpunkten i begreppet spridningsrätt är friheten att, allenast med ovan angivna inskränkningar, sprida tryckta skrifter, även om deras innehåll innefattar tryckfrihetsbrott. Detta uttryckes i motiven23 så, att det »föreligger ett intrång i den av tryckfrihetsförordningen garanterade spridningsrätten, om ingripande mot spridande av tryckt skrift grundar sig därå att skriften innehåller otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande». Att utspridaren — med angivna undantag — är fri från ansvar för skriftens innehåll utesluter icke, att sättet för spridningen kan föranleda straff enligt allmän lag t. ex. om det är förargelseväckande eller innefattar brott mot allmän ordning. I motiven betonas med skäl, att det icke står i överensstämmelse med TF:s grundsatser att enbart på grund av skriftens innehåll anse dess spridande straffbart såsom förargelseväckande beteende.24 Härjämte framhålles i motiven,25 att det »är uppenbart att den, som

23 Betänkandet s. 109.

24 Jfr NJA 1944 s. 702 (hovrättens utslag).

25 Betänkandet s. 108 f.

430 C.-E. SUNDSTRÖMförskingrat annan tillhörig tryckt skrift eller som med användning av tryckt skrift gjort sig skyldig till bedrägeri, utpressning eller svindleri, icke till sitt fredande kan åberopa rätten att fritt sprida tryckta skrifter» samt att i fråga om skrift, som upphovsmannen eller den som eljest disponerar över skriften önskar hemlighålla, ett olovligt spridande av skriften i vissa fall kan innefatta trolöshet mot huvudman eller obehörigt yppande av yrkeshemlighet ävensom att TF ej står i vägen för realiserandet av ett skadeståndsanspråk, som grundas på åsidosättandet av kontraktsenlig förpliktelse att ej sprida skriften. Lika uppenbart är, att enligt vanliga regler om delaktighet ansvar kan ifrågakomma för spridande av skrift, som innefattar annat brott än tryckfrihetsbrott.
    Tryckfriheten värnas slutligen även genom reglerna om anonymitetsskydd. Sådant skydd åtnjutes av författare till tryckt skrift, den som lämnat meddelande, avsett att offentliggöras i tryckt skrift, samt utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk. Skyddsbestämmelsernas innebörd är, att förbud meddelats dels för den, som har att taga befattning med tryckningen eller utgivningen, att röja författaren, meddelare eller, i fråga om icke periodisk skrift, utgivaren, »med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven» (3 kap. 1 och 4 §§), och dels mot att i tryckfrihetsmål väcka fråga om vem som är författare, meddelare eller utgivare (3 kap. 2 och 4 §§). Beträffande icke periodisk skrift är det dock tillåtet att i tryckfrihetsmål väcka fråga angående någons författarskap eller egenskap av utgivare, om författare resp. utgivare å skriften angivits med namn eller känd pseudonym eller om någon i skriftlig förklaring eller inför domstol erkänt sig vara författare resp. utgivare (3 kap. 3 §); i sådana fall står det såväl åklagaren som den tilltalade fritt att föra bevisning om att den å skriften lämnade uppgiften resp. erkännandet är oriktigt, även om därigenom den verklige författaren eller utgivaren blir uppdagad.26
    Då TF talar om förbud mot att i tryckfrihetsmål väcka fråga om någons författarskap d. v. s. att efterforska och röja författaren, avses helt visst även förberedande undersökning, som är avsedd att utgöra underlag för talan om ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott.27 Däremot innefatta bestäm-

26 I sådan ordning åvägabragt avslöjande av författaren kan, såsom framgår av 8 kap. 5 §, icke i och för sig medföra, att denne blir ansvarig för skriftens innehåll. Enligt 8 kap. 6 § gäller detsamma för utgivaren.

27 Jfr Prop. s. 145 och EEK s. 62.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 431melserna enligt sin avfattning icke förbud mot att efterforska författaren i andra fall t. ex. i syfte att ställa honom till ansvar förannat förfarande än tryckfrihetsbrott28 eller att efter inhämtande av kompletterande uppgifter åstadkomma rättelse av påtalade missförhållanden. Det förtjänar understrykas, att i fråga om periodisk skrift författarens rätt att åtnjuta anonymitet i tryckfrihetsmål är obegränsad, vilket innebär, att det i sådana mål och under utredning angående ifrågasatt tryckfrihetsbrott är förbjudet att väcka fråga om författarskapet och detta även om saken gäller en signerad artikel eller insändare.
    Vad angår undantagsbestämmelsen att den som har att taga befattning med tryckningen eller utgivningen må uppenbara författaren, om »sådan skyldighet är i lag föreskriven», har säkerligen denna bestämmelse ingen annan innebörd än att de som tillhöra angivna personkrets äro både berättigade och skyldiga att röja författaren i vittnesmål eller berättelse under sanningsförsäkran, som avgives inför domstol.29 Från denna undantagsbestämmelse har gjorts det undantaget att fråga om författarskapet icke får väckas i tryckfrihetsmål. Icke heller denna föreskrift gäller utan undantag; enligt 3 kap. 3 § får i vissa fall författare till icke periodisk skrift röjas även i tryckfrihetsmål. Sådant brott mot tystnadsplikt, som avses i 7 kap. 3 § andra stycket, utgör icke tryckfrihetsbrott; gärningsmannen kan alltså ställas till ansvar endast i en vanlig brottmålsprocess och får då fritt efterforskas och röjas, av den som har att taga befattning med tryckningen eller utgivningen dock endast vid vittnesförhör inför domstol. Detsamma gäller upphovsmannen till annons eller meddelande, som avses i 7 kap. 2 §. Skulle denna tolkning av bestämmelserna vara riktig, måste det sägas, att konstruktionen är sinnrik i överkant. Måhända kan författarens rätt till anonymitet på ett enklare sätt uttryckas så, att de som ha att taga befattning med tryckningen och utgivningen äro berättigade att röja författaren endast då de vid domstol höras såsom vittnen eller under sanningsförsäkran i mål, som icke är tryckfrihetsmål, och dessutom även i tryckfrihetsmål, där sådant röjande är tillåtet enligt 3 kap. 3 §, under det att övriga personer äro skyldiga att bevara författarens anonymitet endast i tryckfrihetsmål och då med det undantag, som framgår av sistnämnda lagrum. Det må vara tillåtet att fråga, om

28 En annan sak är, att därefter verkställd bestraffning, vanligen i disciplinär ordning, kan innefatta brott mot de i 1 kap. 1 § meddelade bestämmelserna till skydd för tryckfriheten.

29 Jfr Betänkandet s. 85 och 227, Prop. s. 142 f. samt EEK s. 58 f och 63 f.

432 C.-E. SUNDSTRÖMicke tryckfriheten skulle bättre tillgodoses genom regler av alldeles motsatt innehåll eller alltså genom generellt förbud att efterforska och röja författaren i andra fall än då han genom skriften gjort sig skyldig till gärning, som förskyller straff enligt allmän lag.30
    Vad nu sagts om författare äger »motsvarande tillämpning» i fråga om meddelare med den utvidgningen att meddelare i tryckfrihetsmål åtnjuter anonymitetsrätt oberoende av om meddelandet avsetts för periodisk eller icke periodisk skrift. Innebörden av uttrycket »motsvarande tillämpning» är icke alldeles självklar. Mest rationellt synes vara att indela meddelandena i två grupper, de som publicerats i tryckt skrift och de som, ehuru avsedda för tryckt skrift, icke blivit publicerade. Om meddelandet publicerats, äro de som ha att taga befattning med skriftens tryckning och utgivning berättigade att röja meddelaren endast då de vid domstol höras såsom vittnen eller under sanningsförsäkran i mål, som icke är tryckfrihetsmål. Det må erinras, att brott mot tystnadsplikt och utlämnande av hemlig handling (7 kap. 3 § andra och tredje styckena) icke utgöra tryckfrihetsbrott. Personer som icke ha att taga befattning med tryckningen eller utgivningen äro oförhindrade att efterforska och röja meddelaren i alla andra sammanhang än i tryckfrihetsmål.
    Om meddelandet icke blivit publicerat, kan ju något tryckfrihetsmål icke komma i fråga. Skyldighet att respektera meddelarens anonymitet åligger följaktligen i sådant fall endast dem som ha att taga befattning med tryckningen eller utgivningen.31 Förbudet för dessa personer att röja meddelaren är även i detta fall på det sätt inskränkt att de alltid äro berättigade och även skyldiga att vid vittnesförhör inför domstol uppenbara meddelaren.32
    Såsom förut sagts innehåller TF också bestämmelser, som mera indirekt utgöra skydd för tryckfriheten, nämligen bestämmelserna om ansvarigheten för tryckfrihetsbrott och om medverkan

30 Då bestämmelserna om anonymitetsskydd anknyta till ansvarighetsreglerna, avser det här sagda även sistnämnda regler.

31 Anonymitetsskydd åtnjutes även av sådan meddelare, som avses i 7 kap. 3 § första stycket.

32 Anonymitetsreglerna äro ett besvärligt kapitel och ha alltid berett svårigheter; se t. ex. rättsfallet NJA 1944 s. 617, kommenterat av SVENNEGÅRD i SvJT 1946 s. 656. — Betr. den äldre TF har EEK 1942 anmärkt, att senare års lagstiftning på pressrättens område kännetecknas av planlöshet och vacklan mellan skilda idéer och åsiktsriktningar, samt tillagt: »Vår pressrätt har blivit en trasmatta. Den bär prägeln av ett provisorium.» Nya TF utgör ett stort framsteg och har också mottagits med tillfredsställelse. Kanske skulle man kunna säga, att trasmattan blivit avgjort prydligare.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 433av jury i tryckfrihetsmål. De i 8 kap. givna reglerna angående den s. k. ansvarighetskedjan, närmare belysta i motiven,33 tarva icke några kommentarer utöver det förut anförda.34
    Av större intresse är frågan i vad mån subjektiva omständigheter inverka på ansvarigheten. Detta spörsmål behandlas i motiven35 under den något missvisande rubriken »Subjektiva omständigheter såsom förutsättning för tryckfrihetsbrott». Vad som här avses är dels ansvarighetens övergång på ett senare led i ansvarighetskedjan på den grund att beträffande den närmast dess förinnan ansvarige föreligger omständighet, som »enligt lag utesluter straffbarhet» (8 kap. 10 §), varmed avses straffrihet överhuvudtaget t. ex. på grund av sinnessjukdom, och dels de subjektiva omständigheternas betydelse vid bedömandet av gärningens brottslighet och vid straffets bestämmande. Då för valet av tilllämpligt lagrum eller i övrigt för straffets bestämmande är avgörande, huruvida gärningen begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet, föreligger, särskilt i fråga om periodiska skrifter, överhuvudtaget ingen subjektiv inställning hos annan än författaren eller meddelaren; utgivaren har kanske icke ens tagit del av den brottsliga artikeln. På grund av anonymitetsskyddet kan dessutom ingen utredning förebringas angående upphovsmannens viljeriktning. Enligt 8 kap. 12 § skall emellertid, oavsett hur det i verkligheten förhåller sig, vad tryckt skrift innehåller anses infört med den ansvariges vetskap och vilja. Bestämmelsen lämnar föga ledning för besvarandet av den viktiga frågan, om den förskriften ansvarige skall straffas med hänsyn tagen till den subjektiva inställning, som av en eller annan anledning antages föreligga hos författaren resp. meddelaren.36 Om man t. ex. antager, att upphovsmannen handlat uppsåtligt men utgivaren genom att med »vetskap och vilja» införa artikeln eller meddelandet endast gjort sig skyldig till oaktsamhet, förefaller det mycket otillfredsställande, om upphovsmannens subjektiva inställning skulle vara avgörande vid bestämmandet av straff för utgivaren. Än mera tveksamt blir bedömandet, om denna »vetskap och vilja» är helt fingerad. Genom bestämmelsen i 8 kap. 12 § är icke utsagt annat än att den för skriften ansvarige skall anses ha lämnat sitt medgivande till publiceringen. Förarbetena synas emellertid lämna be-

33 Betänkandet s. 143—155.

34 Ansvarighetsreglerna ha icke undgått kritik; se t. ex. EEK, Om tryckfriheten s. 108, 307 ff och 352 ff samt Eek i TSA 1941 s. 57.

35 Betänkandet s. 156.

36 Jfr EEK, Om tryckfriheten s. 115 och 215 not 3.

28—623004. Svensk Juristtidning 1962

434 C.-E. SUNDSTRÖMsked att meningen är, att den ansvarige utgivaren dessutom skall anses ha haft samma viljeinriktning som upphovsmannen i den mån denna kan utrönas samt att i övrigt »de yttre omständigheter under vilka skriften tillkommit och det syfte som med hänsyn härtill genom skriften ådagalägges få bilda grundval för de begränsningar av det brottsliga som enligt allmän strafflag tillgodoses genom kravet på uppsåt eller oaktsamhet», vad nu detta skall betyda.37
    Vad angår publikationsbrotten, här närmast otillåtet offentliggörande av hemlig handling, får icke förglömmas, att mellan otilllåtet yttrande och otillåtet offentliggörande av hemlig handling föreligger den skillnaden att TF beträffande otillåtet yttrande hänvisar till i allmän lag givna brottsbeskrivningar, som innefatta mot allmänheten riktade förbud, under det att i fråga om otillåtet offentliggörande av hemliga handlingar hänvisas till sekretesslagen, som uteslutande innefattar förbud riktade mot vederbörande myndigheter och deras personal, alltså förbud mot utlämnande men icke mot spridning och bekantgörande i övrigt. Denna skillnad är otvivelaktigt av beskaffenhet att komplicera bedömandet av de subjektiva rekvisiten, då fråga är om ansvar för tryckfrihetsbrott. Här ovan har hävdats den meningen att ansvar för otillåtet offentliggörande av hemlig handling förutsätter, att det vid tiden för publiceringen förelåg lagakraftägande förbud mot utlämnande av handlingen. Skulle denna uppfattning vara oriktig, måste det för den ansvarige publicisten vara ett vanskligt avgörande redan huruvida den ifrågavarande handlingen är att anse såsom en allmän handling, än mera om den enligt sekretesslagen faller under begreppet hemliga handlingar. Detta avgörande tillkommer dessutom, såsom redan tidigare berörts, den myndighet, hos vilken handlingen förvaras, och detta avgörande kan till ytterligare försvårande av bedömandet överklagas i en eller flera högre instanser. I sådan ordning tillkommet avgörande kan dessutom, såsom också framhållits i det föregående, omprövas av allmän domstol i mål angående ansvar för tjänstefel. Det synes väl förklarligt, om den här ifrågavarande brottsbeskrivningen för allmänheten framstår såsom utformad med otillräcklig stringens.
    Beträffande de subjektiva omständigheternas betydelse vid övriga publikationsbrott eller alltså brott, som avses i 7 kap. 5 §

37 Se Betänkandet s. 156. Jfr Straffrättskommitténs kritiska remissyttrande återgivet i Prop. s. 62 f. Se även EEK s. 107.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 435andra och tredje styckena, skall här endast hänvisas till vad därom sagts i motiven.38
    Medverkan av jury förekommer endast i tryckfrihetsmål och juryns enda uppgift är att pröva »frågan, huruvida skriften är brottslig». Juryn har alltså icke att yttra sig i processuella frågor utan allenast i huvudsaken och beträffande prövningen av huvudsaken har, såsom det uttryckts av Alexanderson,39 juryn endast att pröva frågan om skriftens objektiva brottslighet, lösgjord från frågan om vem som är brottssubjekt. Ansvarighetsfrågan faller utanför juryns kompetensområde och i följd härav även bedömandet huruvida det föreligger »omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet» (8 kap. 10 §) t. ex. sinnessjukdom, som föranleder straffrihet. Ej heller tillkommer det juryn att taga ställning till frågan huruvida straffanspråket förfallit på grund av preskription.40 I åtskilliga fall kan emellertid juryn icke uttala sig om, såsom det uttryckts i 7 § rättegångslagen, »huruvida skriften är brottslig efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga» utan att taga ståndpunkt till frågan om den åtalade gärningen utförts med uppsåt eller av oaktsamhet. Särskilt i tryckfrihetsmål som röra ärekränkning tillkommer det otvivelaktigt juryn att ingå i prövning och avgörande även av frågor, som angå dylika subjektiva rekvisit. Om fråga uppkommer, huruvida ett i och för sig ärekränkande uttalande rör förhållanden, om vilka det åligger upphovsmannen såsom tjänsteplikt att uttala sig, är det lika otvivelaktigt fråga om sådant bedömande av framställningens brottslighet, som ankommer på juryn; skulle sådan intressekollision föreligga, är ju uttalandet icke brottsligt. Juryn har, med andra ord uttryckt, att yttra sig om icke endast vad som skall anses bevisat utan även hur det konstaterade saksammanhanget är att straffrättsligt bedöma.
    Prövningen av frågan om skriftens brottslighet sönderfaller i två delar nämligen dels ett avgörande av frågan om innehållet är brottsligt enligt allmän lag och dels, om så befinnes vara förhållandet, ett mera godtyckligt bedömande huruvida den för skriften ansvarige bör drabbas av straff för publicerandet. Att sistnämnda fråga skall bedömas för sig framgår av 1 kap. 4 §.41verkligheten har det, såsom i något sammanhang sagts, blivit så att juryn dömer mindre efter allmän lag än efter allmänna me-

38 Betänkandet s. 156 och 252.

39 ALEXANDERSON s. 170.

40 Se härom ALEXANDERSON s. 214.41 Jfr Betänkandet s. 213 f. Se ock EEK SvJT 1943 s. 235 f.

436 C.-E. SUNDSTRÖMningen. Det är väl bekant, att juryns beslut i anmärkningsvärd utsträckning är frikännande, även då det juridiskt sett föreligger flagranta brott mot tryckfriheten. Då fråga är om otillåtet yttrande låter juryn, med fullständigt bortseende från förbudet mot sanningsbevisning, sitt avgörande dikteras just av sin övertygelse om sanningen i det framställda påståendet eller, ännu vanligare och än värre, av sin känsla att framställningen, ehuru otillräckligt grundad eller av tvivelaktig sanningshalt, utgör ett led i den nyhetsförmedling, som allmänheten väntar sig av pressen.42
    Publikationsbrotten bereda här liksom i åtskilliga andra sammanhang särskilda svårigheter, framför allt då det ankommer på juryn att avgöra, om skriften är brottslig i det hänseendet att hemlig handling blivit offentliggjord. Det synes stå utom allt tvivel, att det i förekommande fall tillkommer juryn att avgöra delsom den publicerade handlingen överhuvudtaget är att anse såsom allmän handling dels om den är av sådan beskaffenhet att den enligt sekretesslagen icke får utlämnas dels ock om den faktiskt blivit utlämnad av vederbörande myndighet. Härjämte skall juryn även i detta sammanhang beakta bestämmelsen i 1 kap. 4 §TF. Det förefaller som skulle de svåra och ömtåliga avgöranden, som här anförtrotts åt juryn, ligga ganska långt vid sidan om juryns naturliga uppgift att pröva brottsligheten av tryckt skrifts innehåll.43
    Slutligen skall här anläggas några synpunkter på rättegången i mål som angå brott mot TF:s bestämmelser, däri inberäknade s. k. tryckfrihetsmål. De domstolar, som tillagts behörighet att handlägga tryckfrihetsmål, benämnas i det följande för enkelhetens skull tryckfrihetsdomstolar.
    Undantag från de allmänna underrätternas behörighet att handlägga mål av nu ifrågavarande slag har stadgats endast beträffande tryckfrihetsmål. Alla övriga mål, vare sig de angå brott mot TF:s regler till skydd för tryckfriheten, brott mot de i TF med-

42 Mången juryman måste ha lyckönskat sig till att inte behöva avlägga den fruktansvärda ed, som var föreskriven fram till 1870: »Allsvåldige Gud! Du skådar mitt hjärta; för ditt allseende öga är intet uppsåt fördolt; vare din godhet och förbarmande nåd mig evigt tillsluten, om jag döljer min övertygelse i detta mål. Jag N. N. svär därföre vid Gud och hans heliga evangelium, att efter mitt bästa förstånd och samvete utlåtande i denna sak avgiva; och att det, som under överläggningen yttras, skall av mig i obrottslig tystnad hållas.»

43 Jfr Betänkandet s. 274 f. Publikationsbrottens hänförande till tryckfrihetsmålen kritiserades också i en del remissyttranden; se Prop. s. 190.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 437delade ordningsföreskrifterna eller gärningar, som enligt särskilda bestämmelser i TF äro undandragna tryckfrihetsrättsligt skydd, skola upptagas vid den domstol, som enligt RB:s bestämmelser är behörigt forum för brottmål i allmänhet, samt handläggas såsom vanliga brottmål.
    Sedan ett mål anhängiggjorts, vid vilken domstol det vara må, skall följaktligen domstolen pröva och avgöra, huruvida skrift kommit till användning vid det påstådda brottets begående, om skriften är att betrakta såsom tryckt skrift d. v. s. om den är framställd i tryckpress och utgiven här i landet samt om åtalet eller käromålet innefattar påstående om otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande; från ansökningar om konfiskering bortses såväl här som i fortsättningen.
    Såsom av det föregående framgår inskränker sig, vad otillåtet yttrande beträffar, domstolens prövning av ansvarsyrkandet till en undersökning huruvida det påstådda brottet ingår i TF:s brottskatalog. I fråga om otillåtet offentliggörande av hemlig handling skall domstolen icke i detta sammanhang taga ställning till vare sig huruvida den publicerade handlingen är att anse såsom allmän handling eller om den är att betrakta såsom hemlig; detta är frågor som skola avgöras under medverkan av jury. Beträffande annat otillåtet offentliggörande har domstolen med avseende å ansvarsyrkandet endast att undersöka, huruvida påstående gjorts om brott mot de i 7 kap. 5 § andra och tredje styckena meddelade förbuden. Samtliga nu berörda frågor utgöra rättegångsfrågor och rätten är domför med en lagfaren ledamot; jämlikt 45 kap. 14 § RB kan särskild huvudförhandling utsättas för behandling av sådan fråga.
    Domstolen är nämligen under alla förhållanden berättigad och skyldig att, oavsett om någon bestämmelse i TF åberopats eller icke, fritt pröva, huruvida fråga är om tryckfrihetsbrott. Vid denna prövning är domstolen enligt 30 kap. 3 § RB obunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning och tillämpligt lagrum. Om målet befinnes utgöra tryckfrihetsmål och domstolen icke är behörig tryckfrihetsdomstol, skall målet avvisas. Detsamma gäller, om ett vid tryckfrihetsdomstol anhängiggjort mål befinnes icke vara tryckfrihetsmål och domstolen icke enligt vanliga regler är rätt brottmålsforum. Om domstolen under alla förhållanden är behörig — både såsom tryckfrihetsdomstol och såsom allmänt brottmålsforum — gäller frågan endast om målet skall handläggas såsom tryckfrihetsmål eller såsom vanligt brottmål. Om domstolen skulle finna, att en gärning av åklagaren eller målsäganden oriktigt rubricerats såsom tryckfrihetsbrott eller

438 C.-E. SUNDSTRÖMatt tvärtom en gärning, för vilken ansvar yrkats endast enligt allmän lag, är att anse såsom tryckfrihetsbrott, skall målet alltså icke i någotdera fallet avvisas.44 Domstolen har endast att bestämma, i vilken ordning den fortsatta handläggningen skall företagas. I sistnämnda fall måste tydligen åklagaren på ett eller annat sätt föranledas att åberopa jämväl tillämpliga bestämmelser i TF; detta synes vara en förutsättning för att juryn skall kunna fullgöra sin uppgift att bedöma, huruvida tryckfrihetsbrott föreligger.
    Det kan ifrågasättas, huruvida i nyss angivna situationer domstolen skall meddela särskilt beslut om processordningen eller helt enkelt fortsätta handläggningen i den ordning lagen föreskriver. Om åklagaren avsett, att målet skall handläggas såsom tryckfrihetsmål, framgår detta av stämningsansökningen; för den händelse domstolen delar denna uppfattning och ingen invändning framställes från svarandesidan, saknar frågan aktualitet. Skulle däremot domstolen vara av annan mening än den, som anhängiggjort målet, eller svaranden göra invändning om att målet skall handläggas i annan rättegångsform, än stämningsansökningen angiver, torde domstolen icke kunna undgå att genom särskilt beslut uttala sig angående formerna för målets fortsatta handläggning. Då varken TF eller RB innehåller någon bestämmelse om rätt att föra särskild talan mot ett dylikt beslut, är det tveksamt, huruvida sådan rätt föreligger. Det förefaller emellertid uppenbart, att domstolen åtminstone i tveksamma fall bör ha möjlighet att bestämma, att särskild talan skall föras och att målet skall vila i avbidan på lagakraftägande beslut i frågan om tillämplig rättegångsform. Det kan icke vara meningen att ett tryckfrihetsmål med sin stora apparatur skall fullföljas, förrän sistnämnda fråga blivit slutgiltigt avgjord.
    Det må redan här anmärkas, att tryckfrihetsmål skall behandlas såsom vanligt brottmål, om parterna äro överens om att icke påkalla medverkan av jury, vilket innebär, att rätten vid huvudförhandlingen skall bestå av en lagfaren ledamot jämte nämnd, stor eller liten allt efter omständigheterna. Därest talan föres allenast om enskilt anspråk, skall dock, om jury ej skall medverka, målet utsättas till huvudförhandling i den för tvistemål i allmänhet gällande ordningen d. v. s. rätten skall bestå av tre lagfarna ledamöter.45 De nu anmärkta reglerna avse endast rättens sam-

44 Jfr NJA 1956 s. 50 (hovrättsdomen).

45 Betr. dylika mål anbefalles 13 § rättegångslagen till noggrant studium;jfr Betänkandet s. 298.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 439mansättning och innefatta ingen modifikation av föreskriften att tryckfrihetsmål skola handläggas vid tryckfrihetsdomstol. Det kanske bör framhållas, att även då jury medverkar rätten består av tre lagfarna domare; jurymännen äro icke ledamöter av rätten.
    I det fall att svaranden i tryckfrihetsmål redan från början medgiver åtalet eller käromålet d. v. s. underkastar sig ansvar eller annan påföljd, är frågan om rättens sammansättning vidmålets avgörande mera svårbedömd. Det är liksom i flera andra sammanhang svårt att följa turerna i ringdansen genom TF, rättegångslagen och RB, i viss mån även sekretesslagen och SL. Medverkan av jury påkallas icke av någondera parten. Om ansvarstalan föres, skall målet handläggas såsom vanligt brottmål, vilket innebar, att målet skall avgöras efter huvudförhandling inför antingen en lagfaren domare eller en lagfaren domare och nämnd; någon möjlighet att i enmansrätt avgöra ett mål av sådan beskaffenhet att nämnd skall medverka föreligger icke enligt RB och har icke öppnats av TF. Om målet rör endast enskilt anspråk, skall det, såsom nyss sagts, utsättas till huvudförhandling i den för tvistemål i allmänhet gällande ordningen d. v. s. inför tre lagfarna domare. Bestämmelsens avfattning synes omöjliggöra att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med den förberedande behandlingen. Helt uteslutet är, att under den förberedande behandlingen meddela dom i anledning av medgiven talan.
    12 kap. TF och rättegångslagen ägna sitt huvudsakliga intresse åt handläggningen efter det att vederbörande domstol konstaterat, att det föreligger ett tryckfrihetsmål och att domstolen är behörig att handlägga målet. I detta skede, som alltså föregåtts av en viss föreberedande prövning, inledes förfarandet med något som kallas en förberedande behandling; det har ansetts självklart, att rätten då är domför med en lagfaren ledamot. Vid denna förberedande behandling skall utredas, huruvida svaranden är ansvarig för skriften, varmed avses den ansvarighet, som regleras i 8 kap. TF. Befinnes svaranden icke ansvarig, skall talan avvisas genom slutligt beslut.46 Giver prövningen till resultat att av svaranden i sådant hänseende framställd invändning ogillas, kommer detta till uttryck i ett beslut under rättegången, varvid det enligt 2 § tredje stycket rättegångslagen beror på rättens bestämmande, om särskild talan skall föras mot beslutet. För behandling av frågan om svarandens ansvarighet för skriften kan särskild huvudförhandling utsättas; rätten är då domför med tre lagfarna ledamöter.

46 Se Betänkandet s. 296.

440 C.-E. SUNDSTRÖM    En annan fråga som, ehuru icke omförmäld i rättegångslagen, otvivelaktigt skall prövas och avgöras under den förberedande behandlingen är av den tilltalade framställd invändning om preskription av straffanspråket. Om invändningen gillas, skall domstolen skilja sig från målet genom frikännande dom. Det har ifrågasatts, om detta är det riktiga tillvägagångssättet i det fall att målet anhängiggjorts av allmän åklagare och det endast är åklagarens rätt att tala å brottet, som preskriberats, under det att målsägande enligt 9 kap. 4 § TF är bibehållen vid rätt att föra såväl ansvars- som skadeståndstalan. Den frikännande domen innebär emellertid, om den är riktigt avfattad, ingenting annat än att åklagarens talan ogillas och därmed har inget hinder lagts för målsäganden att därefter inom den för honom gällande preskriptionstiden anhängiggöra och föra talan om ansvar och skadestånd.47 Om preskriptionsinvändningen ogillas, måste uppenbarligen detta ställningstagande komma till uttryck genom ett beslut under rättegången. Ehuru inga bestämmelser lämnats angående rätt att föra talan mot ett dylikt beslut, ligger det i sakens natur att frågan huruvida skriftens innehåll är brottsligt icke gärna kan underställas juryns bedömande, förrän preskriptionsfrågan blivit slutgiltigt avgjord. Mot rättens beslut att ogilla preskriptionsinvändningen skall alltså föras särskild talan och målet skall vila i avbidan på lagakraftägande beslut i denna del. Ehuru alltjämt hänvisad till gissningar måste man antaga, att särskild huvudförhandling kan utsättas även för behandling av preskriptionsfråga.
    För den händelse det är tvistigt, huruvida skriften är att anseså som periodisk eller icke periodisk, är detta en fråga, som skall avgöras under den förberedande behandlingen. Mot härutinnan meddelat beslut synes särskild talan icke kunna föras.
    Då talan om ansvar föres endast av målsägande, skall dennes åtalsrätt prövas vid den förberedande behandlingen.
    Samtliga nu berörda frågor anses skola av domstolen prövas oberoende av invändning.48
    Under den förberedande behandlingen kan härjämte meddelas beslut om beslag och utgivningsförbud ävensom beslut om hävande av tidigare förordnande om beslag eller utgivningsförbud.

47 Annorlunda ALEXANDERSON s. 111 f.

48 Om författaren är ansvarig jämlikt 8 kap. 5 §, prövas icke ex officio riktigheten av uppgift eller erkännande, som avses i 3 kap. 3 §; jfr NJA 1951 s. 652.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 441Någon rätt att föra särskild talan mot av rätten i angivna hänseenden meddelade beslut synes icke föreligga.
    Sedan klarhet vunnits därom att tryckfrihetsmålet skall fortsätta till huvudförhandling, skall vidare under den förberedande behandlingen bestämmas, huruvida skriftens brottslighet skall prövas av jury. Bestämmelserna om juryns tillsättande och om juryns medverkan i rättegången erfordra inga vidare kommentarer. Av större intresse är vad som skall hända, sedan juryn avgivit sitt utlåtande, eller med andra ord vilka avgöranden, som därefter ankomma på rätten d. v. s. de tre lagfarna domarna. Klart besked har lämnats därom att svaranden icke kan dömas till ansvar eller annan påföljd, om juryn frikänt, men att han däremot kan frikännas, även om juryn funnit skriften brottslig, liksom att brottet kan hänföras under mildare straffbestämmelse, än juryn tillämpat.
    Om nu juryn funnit skriften brottslig och rätten delar juryns uppfattning, återstå åtskilliga frågor, vilkas avgörande ankomma uteslutande på rätten. Frågan om straffrihet på grund av sinnessjukdom skall bedömas av rätten men kan icke upptagas till behandling, förrän juryn och rätten tagit ställning till frågan om skriftens brottslighet. Bland övriga frågor, som skola avgöras av rätten, kunna nämnas straffmätningen, förordnande om domens införande i den periodiska skrift, som kan vara i fråga, förordnande om beslag, konfiskering och utgivningsförbud samt skadeståndstalan och rekonventionstalan.
    Alldeles icke ovanligt är, att i stämningsansökningen yrkas ansvar å en och samma person för såväl tryckfrihetsbrott som brott mot annan bestämmelse i TF, oftast brott mot någon ordningsföreskrift. Helt uteslutet är att handlägga dessa ansvarspåståenden i en rättegång;49 tryckfrihetsmålet skall handläggas och avgöras i den för sådana mål stadgade ordningen, regelmässigt under medverkan av jury, under det att målet angående annan brottslighet skall med tillämpning uteslutande av RB prövas och avgöras av domstol med den sammansättning, som stadgats för brottmål i allmänhet d. v. s. med en lagfaren domare, i förekommande fall utrustad med den förstärkning, som man trott sig finna genom att i form av nämnd tillföra domstolen ett större eller mindre antal lekmannadomare. Denna regel är undantagslös; det är alltså icke tillåtet att, såsom någon gång ifrågasatts, sammanföra olika mål på det sätt att, efter gemensam förberedande be-

49 Se RB 45:3, den av GÄRDE m. fl. utgivna kommentaren till RB s. 650 och Betänkandet s. 291. Jfr dock NJA 1957 s. 352.

442 C.-E. SUNDSTRÖMhandling inför en lagfaren domare, målen företagas till huvudförhandling å samma dag, därvid juryn medverkar i tryckfrihetsmålet och det eller de andra målen handläggas inför en eller flera lagfarna domare resp. en lagfaren domare jämte nämnd, sammansättningen beroende på målets beskaffenhet. Detta är beklagligt, då förfarandet icke skulle vara till nackdel för någondera parten men däremot erbjuda åtskilliga fördelar, bland andra att rättegångsförfarandet förenklades och att den tilltalade omedelbart kunde ådömas gemensamt straff för den åtalade brottsligheten. Om nämnd skall medverka i något sammanhang, är anordningen alldeles uppenbart icke praktikabel redan på grund av den i 17 kap. 10 § RB givna föreskriften om domens underskrivande; en dom som beslutats av en lagfaren domare jämte nämnd kan icke underskrivas av tre lagfarna domare eller, mera allmänt uttryckt, en dom kan icke underskrivas av andra än dem som deltagit i avgörandet.

    Med denna framställning har icke åsyftats annat än att försöka en tolkning av gällande bestämmelser. Trots ärligt bemödande att icke ingå på kritik och polemik har det icke kunnat undgås, att en del kritiska synpunkter insmugit sig i framställningen. Vid sådant förhållande kan det kanske vara på sin plats att åtminstone i stora drag redovisa den uppfattning, som ligger bakom den kritiska inställningen. Ehuru ämnet är ömtåligt, synes det, här som alltid, hederligt att visa, vad man för i skölden.
    De frågorna kunna då ställas, om det i vår tid och i vårt land överhuvudtaget föreligger något behov av särskild lagstiftning till skydd för tryckfrihet utöver det grundlagsskydd, som § 86 RF bereder, och, för den händelse så skulle anses vara fallet, om det kan anses nödvändigt eller ens lämpligt att giva sådan lagstiftning grundlags karaktär.50
    Skulle det anses, att det finnes grund för farhågor att den gamla s. k. indragningsmakten skulle kunna i nya uppenbarelseformer såsom beslag och konfiskation, spridningsförbud ochtransportförbud återuppväckas till nytt liv, kan denna risk undanröjas genom att § 86 RF, som under alla förhållanden är i

50 Jfr EEK, Om tryckfriheten s. 284: »Ett kortfattat — — — grundlagsstadgande, en presslag i modern mening utan grundlagskaraktär samt tillämplighet med vissa i presslagen angivna modifikationer av allmän straff- och processlags bestämmelser också på pressen skulle utan tvivel utgöra den ur systematiska synpunkter mest tillfredsställande ordningen, vilken också skulle undanröja olägenheter som följa av tryckfrihetens grundlagsnatur enligt nu i Sverige gällande ordning.»

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 443behov av omredigering, kompletteras med förbud mot undertryckande av utgiven skrift i annat fall än då enligt prövning av allmän domstol skriftens innehåll är brottsligt enligt allmän lag. Härvid kan dock anmärkas, att i kritiska situationer, då kanske rentav rikets existens står på spel, det är ett vitalt intresse att de för landets politik ansvariga statsmakterna ha möjlighet till något så när snabbt ingripande mot meningsyttringar, som äventyra den förda politiken.51 Risken för att en olämplig politik undgår kritik är i sådana situationer avgjort mindre än att den av de styrande såsom riktig bedömda politiken — efter all sannolikhet omfattad av folkets flertal — spolieras av ansvarslösa agitatorer och skribenter.
    Risken för ett obehörigt undertryckande av åsikts- och yttrandefriheten är med vårt statsskick praktiskt taget obefintlig. Ingen kan väl hysa allvarligt menade farhågor att en i vanlig ordning tillkommen lagstiftning om åsikts- och yttrandefrihet skall komma att sättas ur kraft — något som kan ske endast genom ny lagstiftning — i annat fall än då rikets säkerhet svävar i fara. Då man genom särskild i form av grundlag och alltså såsom ett led i konstitutionen tillskapad lagstiftning om tryckfrihet — innefattande sanktionerande i viss utsträckning av »missbruk av tryckfriheten» — och därmed hopkopplade regler om fingerad ansvarighet för innehållet i tryckta skrifter, om anonymitetsrätt och om särskild rättegångsform för s. k. tryckfrihetsmål söker bereda ansvarsfrihet för tryckta framställningar i större utsträckning än för muntliga, förefaller det som ginge man till storms mot spöken från en längesedan svunnen tid.
    Ingen ifrågasätter numera var mans rätt att i hyfsad formfritt uttala åsikter om kungahuset, statsskicket, regeringen, riksdagen, myndigheter och ämbetsmän, religionen och kyrkan och överhuvudtaget i vilket ämne som helst, allt naturligtvis med de inskränkningar, som i allmän lag stadgats till skydd för rikets säkerhet, tukt och sedlighet, enskild persons heder och anseende och andra särskilt beaktansvärda allmänna och enskilda intressen. Ingen ifrågasätter annat förhållande än att allt som är tillåtet i den muntliga kommunikationen också får opåtalt bringas till allmänhetens kännedom genom uttalanden och meddelanden i tryckt skrift. En självklar följd härav är rätten att trycka och utgiva skrifter.
    Ett uttalande eller meddelande, som är förbjudet och straffbelagt om det framföres i muntlig form, bör icke få passera opå-

51 Jfr EEK, Om tryckfriheten s. 217 f.

444 C.-E. SUNDSTRÖMtalt, om det framlägges i tryckt skrift och därigenom gives en ofantligt vidare spridning än det muntliga uttalandet. Det riktiga synes vara att låta åsiktsfriheten och rätten att uttala meningar och lämna meddelanden följa samma regler utan avseende å om framställningen lämnas muntligen eller i tryckt skrift.52 Snarast kan väl ifrågasättas, om icke i vissa fall den tryckta framställningen bör bedömas strängare än den muntliga. På det hela taget torde det numera vara av behovet påkallat att skydda, mindre pressens av alla erkända frihet än myndigheters, ämbetsmäns och enskildas anspråk på att förskonas från, icke kritik men rena smädelser, för att icke tala om önskvärdheten att stävja den s. k. boulevardpressens tarvligheter i bild och text.
    Om det anses erforderligt att lagfästa åsikts- och yttrandefrihet, skulle en sådan lagstiftning förslagsvis kunna utformas enligt följande huvudlinjer.
    Envar skall äga frihet att med de inskränkningar, som stadgas i allmän lag, ej mindre såväl muntligen som i tryckt skrift tillkännagiva meningar och omdömen än även till vem det vara må lämna meddelanden om iakttagelser och erfarenheter såväl muntligen som genom spridande av tryckt skrift.
    Likaså skall det stå envar fritt att muntligen eller i tryckt skrift återgiva eller eljest vidarebefordra innehållet i allmän handling, som blivit av vederbörande myndighet utlämnad. I särskild lag meddelas bestämmelser om vad som menas med allmän handling, om tillgång till dylika handlingar och om sekretess, om beslutande myndighet samt om ansvar för obehörigt utlämnande av allmän handling och för obehörigt återgivande av allmän handling, som icke blivit av vederbörande myndighet utlämnad.
    Det skall vara förbjudet att efterforska och röja författare och meddelare till periodisk skrift i den mån fråga icke är om gärning, som förskyller straff enligt allmän lag.
    Vid utkrävande av straff eller annan påföljd skall alltid den verklige upphovsmannen anses såsom gärningsman. Utgivare av tryckt skrift skall i denna egenskap icke straffas för annat än medverkan, därvid straffet bestämmes med hänsyn tagen till om han handlat med uppsåt eller av oaktsamhet.

52 Enligt utländsk lagstiftning är huvudregeln att inget kriminaliserat förfarande kan lämnas obestraffat av den anledningen att det utförts med tryckpressens hjälp (EEK, Om tryckfriheten s. 103). Se t. ex. stadgandet i art. 118 i 1919 års tyska författning om frihet att i skilda former uttrycka åsikter »innerhalb der Schranken der allgemeinen Gesetze» samt § 84 i danska Grundloven, där det heter, att »enhver er berettiget til paa Tryk at offentliggøre sine Tanker, dog under Ansvar for Domstolene».

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 445    Bestämmelser meddelas om straff för den som obehörigen lägger hinder i vägen för ett fritt utbyte och spridande av åsikter, framställningar och meddelanden, för den som obehörigen förvägrar någon tillgång till allmän handling och för den som obehörigen efterforskar och röjer författare eller meddelare till periodisk skrift.
    Juryinstitutionen synes icke böra bibehållas. Den har icke längre någon funktion att fylla men har däremot — bortsett från de allmänt kända åtalen för rashets — visat sig utgöra ett svåröverstigligt hinder mot att åtkomma genom tryckt skrift begångna brott. Detta förhållande har — ett mycket betänkligt tecken —medfört, att numera endast enstaka optimister anse det mödan lönt att anhängiggöra ett tryckfrihetsmål; detta syftar närmast på enskilda åtal men även JK torde ha erfarenhet av svårigheten att vinna bifall till åtal för tryckfrihetsbrott.53 Det måste numera anses vara en äventyrlig princip att, såsom det fullt adekvat uttryckts av en engelsk domare, det »står var och en fritt att säga eller skriva vad tolv av hans landsmän anse tillåtligt».54 Av vissbetydelse i detta sammanhang äro även de efter 1949 års tryckfrihetslagstiftning vidtagna lagändringar, enligt vilka, om juryn avskaffas, lekmän i form av nämnd komma att medverka vid bedömandet av här avsedd brottslighet och därvid deltaga även i straffmätningen. Om man likväl vill ha juryn kvar, får man i särskild katalog specificera i vilka fall genom tryckt skrift begånget brott mot allmän lag skall prövas och avgöras under medverkan av jury. Närmare bestämmelser om rättegången i dylika mål meddelas, liksom nu, i särskild lag.
    Ordningsföreskrifterna ha sin rätta plats i särskild lag omtryckning och utgivning eventuellt även om spridning av tryckta skrifter.

53 Vid Stockholms rådhusrätt har under tiden den 1/1 1957—den 30/6 1961 avdömts allenast fem tryckfrihetsmål, av vilka tre rörde åtal för rashets.

54 Värdet av juryns medverkan i rättskipningen belyses av vad som hände i två under hösten 1833 samtidigt anhängiggjorda mål, det ena vid Stadens kämnersrätt mot Allehandas Aftontidning och det andra vid Södra förstadens kämnersrätt mot Aftonbladet, båda avseende ansvar för smädliga uttalanden om riksdagen i ett av tidningarna återgivet petitionsutkast. Aftontidningen fälldes till ansvar medan Aftonbladet frikändes. Detta föranledde en tredje tidning till följande anmärkning: »Det kan ej annat än väcka förundran att skiljaktigheten i åsikter, lagbegrepp och samveten kan bliva så stor, blott man går över Slussen.»