LITTERATUR

 

SEVE LJUNGMAN och PER STJERNQUIST. Den rättsliga kontrollen över mark och vatten. I. Institutet för rättsvetenskaplig forskning XXVIII. Sthm 1961. Norstedts. 187 s. Kr. 19,75.

    Den fr. o. m. 1958 gradvis genomförda reformen av de juridiska studierna innebär bl. a., att flera ämnen måst nedskäras för att man utan en ökning av studietiden skall få plats för den avslutande terminens tillämpade studier. För civilrättens del är det framför allt fastighetsrätten där studiestoffet fått begränsas. Det är härvidlag främst den s. k. speciella fastighetsrätten, d. v. s. reglerna om fastighetsbildning samt om speciella arter av fastigheter (vatten, skogar, jordbruk etc.)som måst undergå en — f. ö. också i och för sig välmotiverad — gallring. Tidigare använda läroböcker och kompendier ha därmed blivit alltför omfattande och det har såväl från lärarnas som från studenternas synpunkt framstått som en synnerligen angelägen uppgift — här såväl som på många andra områden — att få fram en lärobok som är avpassad efter kursfordringarna.
    Professorerna LJUNGMAN och STJERNQUIST ha planerat att tillgodose detta behov med ett arbete med titeln »Den rättsliga kontrollen övermark och vatten». Ljungman skall behandla bl. a. vattenrätt, expropriationsrätt, gruvrätt, jakt- och fiskerätt m. m. Stjernquist har på sin lott tagit vad som kallas den jord- och bebyggelsepolitiska lagstiftningen och dessa avsnitt bilda arbetets första del, som nu utkommit och som sålunda i sin helhet är författad av Stjernquist.
    Boken består av två avdelningar. Den första, jordpolitisk lagstiftning, avser fastigheter på landet, och här skildras först den på förevarande område särskilt viktiga historiska bakgrunden och ges en översikt över det betydelsefulla och genomgripande program för jordbrukspolitiken som i sina huvudlinjer fastlades år 1947. Härefter behandlas de tre olika regelkomplex med vilkas hjälp man söker nå de jordpolitiska målen: fastighetsbildningen, sålunda reglerna om lagaskifte, avstyckning, sammanläggning etc., vidare jordförvärvslagstiftningen samt slutligen »skötsellagarna», d. v. s. vanhävdslagstiftningen och skogsvårdslagstiftningen.
    Den andra huvudavdelningen bär rubriken bebyggelsepolitisk lagstiftning och här behandlas i främsta rummet huvudpunkterna i gällande byggnadslag. Förf. analyserar de i 1947 års lag centrala begreppen glesbebyggelse och tätbebyggelse och genomgår de olika plantyperna; på ett åskådligt sätt belysas å ena sidan de vägar som stå det allmänna till buds för att föra stadsplanen, byggnadsplanen, etc. ut i verkligheten, och å andra sidan de regler som skola skydda markägarnas intressen. Arbetet avslutas med en kort översikt över väglagstiftningen.

46 ANM. AV PER STJERNQUIST: KONTROLLEN ÖVER MARK OCH VATTEN    Den ingalunda lätta uppgiften att avväga vad av det omfattande stoffet som bör tagas med och vad som kan utelämnas synes förf. ha löst på ett mycket tillfredsställande sätt. En sak för sig är, att en lärare väl knappast bör urskillningslöst kräva, att studenterna skola inhämta allt med samma noggrannhet; som exempel på partier, där man bör nöja sig med en kursivläsning, kan nämnas de som handla om delningsgrund och ägogradering vid laga skifte. Förf. bemödar sig om att sätta in de olika instituten i sitt ekonomiska och politiska sammanhang, och på en del punkter får man intressanta analyser av reglernas effektivitet och av hur de kunna antagas påverka den enskildes handlande. Förtjänstfullt är, att förf. försett sin framställning med åskådningsmaterial i form av kartor över ett laga skifte och en avstyckning samt en stadsplan och en byggnadsplan; måhända kunde värdet därav ha blivit än större om texten i högre grad än som skett anknutits till kartorna och planerna.
    Såsom ett särskilt intressant avsnitt må slutligen framhållas det som gäller reglerna om beräkning av markersättning vid inlösen av mark enligt byggnadslagstiftningen. Av förf:s framställning framgår med all tydlighet, hur förvirrat läget är med avseende på frågan om rätten till ersättning för tätbebyggelsevärde. Någon klar lagregel finns icke. Man förefaller ha tänkt sig, att det skulle vara tillräckligt medvissa i och för sig dunkla departementschefsuttalanden om ersättningens bestämmande. Stjernquists påvisande av vilken ovisshet som råder borde kunna bidraga till att förmå lagstiftaren att utforma reglerna i klar och otvetydig lagtext.

Henrik Hessler