STIG JØRGENSEN. Svie og smerte. Århus 1960. Universitetsförlaget. 110 s. Dkr. 24,00.

    Med detta arbete har förf:s doktorsavhandling »Erstatning for personskade og for tab af forsørger», tidigare anmäld i denna tidskrift av JAN HELLNER, fått ett värdefullt och säkerligen av många efterlängtat supplement. Titeln kan komma läsaren att tro att boken behandlar vad som i 6 kap. 2 § strafflagen avses med uttrycket »sveda och värk». Så är ej fallet i det att arbetet omspänner hela fältet av icke-ekonomiskpersonskada.
    Efter inledningen som utgör bokens avsnitt I följer närmast fyra avsnitt som huvudsakligen behandla teoretiska spörsmål. Förf. undersöker bl. a. om gäldandet av ersättning för icke-ekonomisk skada vid personskada bör anses övervägande ha karaktär av straff eller erläggande av skadestånd. Undersökningen leder till att varken individualpreventiva eller allmänpreventiva hänsyn kunna anses tillräckligt motivera ansvarets utsträckning till att omfatta även icke-ekonomiska skadeverkningar. Väsentligt är däremot att den ersättning varom här är fråga sätter den skadelidande i stånd att som surrogat för de olustkänslor som smärtan, lytet m. m. vållat honom skaffa sig ett mått av tillfredsställelse. Vidare förutsätter ersättningsskyldigheten, i motsats till straff, att en skada har inträffat, och anspråket följer i huvudsak all-

HALVAR LECH 47männa skadeståndsrättsliga regler. Härtill kommer att enligt dansk rätt anspråkets uppkomst och omfattning icke är beroende av något skadevållarens uppsåt. Det är därför befogat att tala om ett skadeståndsanspråk.
    I fråga om gränsdragningen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk skada hävdar förf. att det ej finns någon (teoretiskt hållbar) principiell skillnad mellan dessa skadepåföljder. Mot USSINGS teori att en skada är ekonomisk, när den kan värderas i penningar efter en allmän måttstock, anmärkes att vissa typer av vad som enligt Ussings lära är icke ekonomisk skada faktiskt ersättas och att i fråga om ersättning för sveda och värk i dansk praxis utbildats en fast värderingsmåttstock. Vidare anföres att vad som avgör om en skada skall vara ersättningsgill eller icke till sist är en rimlighetsvärdering och att denna rimlighetsvärdering i själva verket är identisk med Ussings allmänna värderingsmåttstock, eftersom det avgörande är, om allmän anslutning till en viss måttstock kan vinnas. Med detta resonemang har förf. kommit fram till att ekonomisk skada helt enkelt är beteckning på de typer avskada som faktiskt ersättas. I den utsträckning skadetyper faktiskt ersättas utbildas alltid småningom en eller annan värderingsmåttstock.
    Det förefaller dock ändamålsenligt att vid bedömningen om en skada utan stöd av särskilt lagstadgande är ersättningsgill kunna utgå från en någorlunda allmängiltig princip sådan som Ussings krav att skadan skall kunna uppskattas efter en allmän värderingsmåttstock. Onyttig blir en sådan princip naturligtvis icke därför att den ej ger tillräcklig ledning i en del oklara gränsfall. En självklar förutsättning för att principen skall vara till någon nytta synes emellertid vara, att den måttstock med vilken man laborerar icke — såsom är fallet med den i dansk rättspraxis antagna normen för gottgörande av sveda och värk— tillskapats av domstolarna själva utan finns i förväg, tillkommen såsom en livets regel, att den med andra ord har en självständig, av den rättsliga bedömningen oberoende existens.
    De teoretiska resonemang som i övrigt innehållas i avsnitten II—V skall anmälaren ej gå in på; de utgöras till en del av polemik mot invändningar, som framkommit mot uttalanden i förf:s tidigare arbete.
    Genom en historik i avsnittet VI får läsaren följa rättsutvecklingen från Den jydske lov och Danske lov fram till de i Danmark nu gällande rättsreglerna. En uppgift (s. 36) att på de nämnda lagarnas tid »lyde» närmast var synonymt med ordet »skade» är överraskande. Finns det verkligen skäl att antaga annat än att »lyde» liksom det svenska lyte på den tiden betydde ungefär detsamma som i dag? I varje fall ger ej Svenska akademiens ordbok stöd för att någotdera ordet haft annan betydelse. Uppgiften därom modifieras också betydligt i fortsättningen.
    Avsnittet VII redogör för gällande dansk rätt på området, och i avsnittet VIII lämnas en kortfattad orientering om rättsregler och rättspraxis i de övriga nordiska länderna och även om engelsk, fransk och tysk rätt. Redogörelsen för svensk rätt anger att för förlusten av ett öga vanligen tillerkännes 1 000 kr. för sveda och värk samt 3 000—4 000 kr. för lyte och men. Det förra beloppet ligger nog över genom-

48 HALVAR LECHsnittlig sveda och värk-ersättning vid förlust av ett öga, de båda senare beloppen äro för låga när det gäller barn, och det är oftast barn som förlora ett öga. Till en sexårig flicka och en nioårig gosse har i vartdera fallet utdömts en lytesersättning av 6 000 kr.
    Av störst intresse för en svensk läsare är otvivelaktigt avsnittet IX, som innehåller en utförlig, av talrika hänvisningar till rättsfall beledsagad framställning av dansk rättspraxis. Hur förhålla sig de danska ersättningarna för av kroppsskada härflytande ideell skada till motsvarande svenska ersättningar? En jämförelse bör lämpligen börja med lagtexterna.
    Enligt 6 kap. 2 § i vår strafflag skall i mål, som kroppsskada angå, under skadeståndet räknas, förutom ersättning för ekonomisk skada, ersättning för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men. Stadgandet har alltjämt den lydelse som lagfästes genom en förordning av 1861.
    Enligt § 15 i ikrafttrædelsesloven till 1930 års danska strafflag kan den, som är ansvarig för kränkning av annans kropp eller frihet, samt den som finnes skyldig till straffbar kränkning av annans person i övrigt, hans fred eller ära, dömas — förutom att gälda ersättning för ekonomisk skada eller förlust — att därjämte betala den förorättadegottgörelse för »lidelse, tort, ulempe, lyde og vansir samt for forstyrrelse eller ødelæggelse av stilling og forhold». Av dessa skadetyper funnos »lidelse, lyde og vansir» upptagna redan i en förordning av 1833, medan »ulempe» tillades i 1866 års danska strafflag och de båda övriga ideella skadeposterna tillkommo genom ikrafttrædelsesloven. Att »lidelse» är detsamma som sveda och värk står genast klart för läsaren. »Vansir» användes som beteckning på ärr, amputationer och deformiteter; gränsen mot »lyde» är flytande. »Tort» har betecknats som en känsla av kränkning och nedvärdering. I fråga om kroppsskador har detta uttryck ej fått någon praktisk användning. Vad som menas med»ulempe» og »forstyrrelse af stilling og forhold» är högeligen oklart. Båda uttrycken sägas närmast hänföra sig till den skadelidandes förhållande till omvärlden och i första hand avse att täcka ekonomisk skada av mera obestämt slag. De användas emellertid också om icke ekonomisk skada, vilken användning för övrigt bäst överensstämmer med att lagtexten även beträffande dem talar om »godtgørelse» och icke om »erstatning». Deras praktiska betydelse ifråga om kroppsskador tycks vara ringa, något som alldeles särskilt gäller om »forstyrrelse».
    Totalintrycket av lagtexterna blir att olikheten mellan dem ej skulle behöva leda till någon olikhet i praxis. Allt vad de många danska skadetyperna avse bör kunna täckas av »sveda och värk, lyte och annat stadigvarande men».
    Eftersom i Danmark invaliditetsersättning regelmässigt utgår i form av ett kapitalbelopp har ej där — såsom merendels är förhållandet i Sverige, varest livränta utgår så snart invaliditeten är av någon betydenhet — mött hinder mot att fastställa ersättningsbelopp som innefatta såväl gottgörelse för icke-ekonomisk skada som invaliditetsersättning. I Danmark förekommer tydligen i stor utsträckning att ekonomisk och icke-ekonomisk skada på det sättet slås ihop. Vilka typer

ANM. AV STIG JØRGENSEN: SVIE OG SMERTE 49av icke-ekonomisk skada som komma att nämnas i domen och vilka poster som slås ihop synes mest bero på en tillfällighet, ibland på det sätt varpå käranden kommit att angiva sin talan. Betecknande är uppgiften s. 73, att det ej finnes någon dom som fastställt en särskild ersättning för ulempe, lyde og vansir vid sidan om både en särskild invaliditetsersättning och en särskild ersättning för sveda och värk. Den förstnämnda gruppen skadepåföljder har alltid slagits ihop med denena eller den andra av de båda övriga skadeståndsposterna eller med bägge.
    Någon nära jämförelse mellan de svenska och danska lytesersättningarna kan därför knappast ske. Stig Jørgensen har kommit till resultatet att de svenska ligga icke oväsentligt över de danska, och det är säkerligen riktigt, även om skillnaden här icke är lika påfallande som i fråga om invaliditetsersättningarna.
    I fråga om ersättning för sveda och värk har, såsom berörts i det föregående, en viss standardisering ägt rum. Stig Jørgensen upplyser, att vid ett nyligen hållet domarmöte i Östre Landsrets domkrets fastställts en taxa, enligt vilken ersättningen bestämts till 15 kr. per dag under tid, då den skadade måste ligga till sängs, och 8 kr. för annan dag under sjukdomsperioden. Man börjar dock, när ersättningen stigit till 1 000 kr., runda av den nedåt, och vidare har fastställts ett maximum av 2 500 kr. Högre belopp utdömas emellertid skönsmässigt vid skador, där behandlingen varit särskilt smärtsam och obehaglig, såsom vid svåra brännskador med därav nödvändiggjorda hudtransplantationer och plastiska operationer.
    I Sverige komma ersättningarna för sveda och värk i regel ej under domstols bedömande. Mycket ofta regleras skadan av en trafikförsäkringsanstalt eller ett ansvarsförsäkringsbolag. När så är fallet träffas i allmänhet godvillig uppgörelse på grundval av den praxis som medledning av domstolsavgöranden utbildat sig inom de nämnda försäkringsgrenarna. Denna praxis torde i stort sett leda till ersättningar av samma storleksordning som de danska. Ersättningen brukar beräknas icke per dag utan per månad eller halvmånadsperiod. För månad räknat brukar den uppgå till 400—600 kr. under de tre första månaderna, omkring 300 kr. under högst tre månader därefter och till 200 kr. under den följande tiden, allt under förutsättning att den skadade behövt vårdas på sjukhus. Ersättningen i Sverige kan nog, när det är fråga om jämförelsevis lindriga skador, bliva lägre per månad än i Danmark under den första delen av sjukdomstiden, men sannolikt blir förhållandet ofta det omvända i fortsättningen. I Sverige brukar nämligen ej ske sådan avrundning nedåt som praktiseras i Danmark och ej heller tillämpas någon maximering. Vidare tages större hänsyn än i Danmark till omständigheterna i det särskilda fallet. Här liksom på invaliditetsersättningarnas område karakteriseras tydligen dansk praxis, till skillnad från svensk, av längre driven standardisering och långtgående hänsyn till förväntad tillvänjning och till det »borgerlige jævnmål». Mer än vad fallet är i Sverige bliva därigenom de lindriga skadefallen gynnade i förhållande till de svårare. Emellertid måste bestämda fördelar anses vara förenade med att i det stora flertalet fall tillämpa er-

4—623004. Svensk Juristtidning 1962

50 ANM. AV STIG JØRGENSEN: SVIE OG SMERTEfast taxa. Säkerligen skulle införandet av ett sådant system i Sverige av försäkringsbolagen hälsas med stor tillfredsställelse.
    Stig Jørgensen omtalar (s. 44) att på senare tid funnits en tendens i dansk praxis att vid kroppsskada helt bortse från ikrafttrædelseslovens uttryckssätt och fördela skadeståndet på endast två poster, nämligen ekonomisk skada och — såsom en beteckning på alla icke-ekonomiska följder av skadan — »svie og smerte», vilket uttryck för närvarande ej förekommer i annan dansk lag än lagen om hundar av år 1917. Härigenom undgås den förbistring som ikrafttrædelseslovens alltför rika sortering av skadepåföljder fört med sig. Å andra sidan synes därigenom fördelen med den fasta taxan, vilken ju avser »svie og smerte» i detta uttrycks egentliga mening, i ej oväsentlig mån gå förlorad.
    Avsnittet X behandlar reglerna om ersättningsanspråkets övergång genom överlåtelse, dödsfall och exekution. Även här lämnas upplysningar om främmande rätt. I fråga om svensk rättspraxis omtalas ett par rättsfall, där i lägre instans utdömd ersättning nedsatts av Högsta domstolen i anledning av vunnen upplysning att den skadade under rättegången avlidit. I det ena fallet avsåg ersättningen »framtida men», bestående i nedsättning av arbetsförmågan; det var således där frågaom ekonomisk skada. I det andra fallet däremot (NJA 1941 s. 507) avsåg ersättningen ideell skada, nämligen lyte, för vilket ersättning utdömts vid sidan av en årlig livränta. Att Högsta domstolen där enhälligt nedsatte lytesersättningen från 3 000 kr. till 1 500 kr. på grund av att den skadade avlidit omkring två år efter olyckan måste antagas bero på att lytesersättningens storlek ansetts böra påverkas bl. a. av längden av den skadades återstående livstid.
    Sista avsnittet slutligen är ägnat åt rättspolitiska överväganden och utmynnar i ett förslag att ändra § 15 ikrafttrædelsesloven därhän, att vid personskada ersättning skall betalas — förutom för kostnader förskadans botande, förlorad arbetsförtjänst och invaliditet — för »svie og smerte samt varigt men». Regeln i 6 kap. 2 § i vår svenska strafflag har här fått tjäna som förebild.
    Arbetets värde som källa för kännedomen om dansk rättspraxis förhöjes av tabeller, utvisande vilka personskadeersättningar som tillerkänts skadelidande i icke mindre än 346 fall.
    En ny upplaga av arbetet bör utökas med sakregister och förklaring av förkortningar.

Halvar Lech