LITTERATUR

 

ARTHUR THOMSON. Barnkvävningen. En rättshistorisk studie. (Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund. LVIII.) 1960. Gleerup. 294 + XII s. Kr. 30,00.

    Förre universitetskanslern ARTHUR THOMSON behandlar i sin bok ett originellt tema, nämligen barnkvävningen. I äldre tider inträffade ej sällan, att mödrar låg ihjäl sina spädbarn. Förf. skisserar den sociala bakgrunden och därmed också orsakerna till denna typ av olyckor: primitiva bostäder med så dålig uppvärmning, att föräldrarna måste ha barnen hos sig i sängen, för att dessa inte skulle ta skada av kölden inomhus. Dagens tunga arbete gav hård sömn, och därmed var olyckan lätt händ. Härtill kan fogas, att den tunga sömnen inte alltid hade så ärbar grund. Redan Gutalagen rör sig med en annan orsak, nämligen ruset.
    Thomson visar inledningsvis, att barnkvävningen är en gammal företeelse, uppmärksammad redan under medeltiden. Den katolska kyrkan försökte komma barnkvävningen till livs på olika sätt. Dels ålades mödrar, som kvävt sina barn, botgöring, dels stadgade kyrkan förbud för föräldrarna att ha barnen hos sig i sängen.
    I den svenska medeltidsrätten — lands- och stadslagarna — finns inte något världsligt straff för moder, som av våda kvävt sitt barn. Att reagera mot barnkvävningen var kyrkans sak, eftersom ur dess synpunkt förelåg ett brott mot femte budet. Därför ålade kyrkan modern (eventuellt båda föräldrarna) botgöring i form av uppenbar skrift, vilket innebar offentlig bekännelse, botgöring och återupptagande i församlingen.
    Barnkvävningsärendena kom efter reformationen att handläggas på ungefär samma sätt som före. Fortfarande var det endast kyrkan, som reagerade. Ett centralt tema i Thomsons arbete är utredningen av den svenska kyrkans reaktion mot barnkvävningar från tiden för reformationen till antagandet av 1734 års lag. Förf. ger en mycket god bild av den utveckling, som ledde fram till den s. k. pliktpallen. Resultatet av denna utveckling var, kort sagt, att den uppenbara skriften, som skulle innebära den brottsliges försoning med församlingen och återupptagande i den, blev ett straff och ett fruktat sådant. Detta berodde på att under 1600-talet utvecklingen ledde till att kyrkoplikten skulle fullgöras på så sätt, att den brottslige stod på en pall i kyrkan under gudstjänsten. Ehuru okärt barn hade denna pall många namn, pliktpall, skampall, horpall m. m. I första hand var den en plats för horkarlar, horkonor och tjuvar, som där ställdes ut till församlingens dygdiga begapande. Även mödrar, som av våda förkvävt sina barn, hamnade emellertid på denna locus peccatorum. Röster höjdes vid skilda tillfällen såväl från världsliga myndigheter som från vissa av kyrkans män mot bruket att låta en moder, som redan tyngdes av sorgen över

sitt barn, på detta sätt schavottera. Det skulle dock taga lång tid, innan dessa humana tankegångar slog igenom. Den offentliga kyrkoplikten upphävdes först år 1855.
    En viktig rättshistorisk fråga, som Thomson ägnar stor uppmärksamhet, är forumproblemet. Omkring år 1700 var, såvitt man kan finna, läget det, att fall av barnkvävning i stad handlades av rätten men på landet av kyrkoherden. Denna dualism fungerade till en början utan gnissel. I början av 1700-talet uppstod emellertid en kompetenskonflikt mellan de kyrkliga och de världsliga myndigheterna. Denna kom sig därav, att hovrätterna reste krav på att barnkvävningsfall även på landet skulle prövas av domstol. Frågan togs upp redan 1700 av Åbo hovrätt men föranledde då inte något definitivt ställningstagande av Kungl. Maj:t. År 1712 tog Svea hovrätt upp samma fråga. Utan att som Åbo hovrätt tidigare gjort förfråga sig hos Kungl. Maj:t resolverade hovrätten, att barnkvävningsmål även på landet skulle prövas av domaren. Till yttermera visso utsände hovrätten ett cirkulärbrev till domkapitlen av innehåll, att dessa måtte tillse, att den nya ordningen iakttogs. Hovrättens triumf var emellertid bedräglig. I samband med frågan om prästerskapets privilegier 1723 togs forumfrågan upp på nytt, och denna gång var det prästerna, som genomdrev sin vilja. Barnkvävningsmålen på landet skulle i fortsättningen handläggas av prästen, och denna ordning kom också att fastslås i 1734 års lag.
    Häradsrätternas befattning med barnkvävningsmålen orsakade ett nytt problem. Det var nämligen oklart, om dessa mål skulle underställas hovrättens prövning. I denna fråga ansåg sig Svea hovrätt böra rådfråga Kungl. Maj:t. Härvid argumenterade hovrätten mot att underställande skulle ske bl. a. genom att framhäva de kostnader i skrivmateriel, som ett obligatoriskt underställande skulle medföra. I fråga om vissa fall av barnkvävning var emellertid hovrätten beredd att bortse från papperskostnaderna. Sådana fall, i vilka föräldrarna »visat så stor vårdslöshet, att de jämte kyrkoplikten med något annat straff beläggas böra», skulle nämligen enligt hovrätten underställas. Detta är av största rättshistoriska intresse. Vad hovrätten här säger är helt enkelt, att man inte kan skära alla vådafall över en kam. Enligt lands- och stadslagarna var alla fall av barnkvävning, som inte skett uppsåtligen, vådafall. Hovrätten vill differentiera vådabegreppet och skilja mellan sådana fall, som var rena olyckshändelser, och sådana, som vållats av föräldrarnas vårdslöshet. I det senare fallet borde modern (föräldrarna) trots lagens ord inte gå fria från världsligt straff. Ett belysande fall har rec. funnit i Göta hovrätts kriminaldomböcker (28/5 1728).
    En kvinna i Karlskrona hade för andra gången gjort sig skyldig till barnkvävning. Olyckan hade skett genom att hon i fylleri tagit barnet till sig i sängen. Redan underrätten betonar, att här föreligger inte en ren olyckshändelse, och utdömer för den skull vådabot, d. v. s. världsligt straff. Ej heller hovrätten anser, att modern kan gå fri från straff. Tvärtom skärper den straffet och dömer modern till 6 dagars fängelse på vatten och bröd. Hon skall dessutom undergå uppenbar kyrkoplikt.
    Thomson har, med all rätt, lagt tyngdpunkten i sin framställning på utvecklingen fram till 1734. Denna utveckling rymmer nämligen de int-

ressantaste problemen. Tiden efter 1734 behandlar han därför mera kortfattat. Av intresse är, att något världsligt straff fortfarande inte drabbade föräldrarna (givetvis under förutsättning, att händelsen skett av våda). Först genom KF 29/1 1861, en förelöpare till 1864 års strafflag, torde barnkvävningen i princip ha blivit ett världsligt brott.
    Det har hävdats, att barnkvävningen inte var en olyckshändelse utan våra förfäders brutala form för barnbegränsning. Thomson visar övertygande, att man i gångna tider konsekvent betraktat företeelsen som en olyckshändelse. Man får därför med Thomson anta, att det verkligen rört sig om olyckshändelser, till dess motsatsen mot all förmodan kan bevisas.
    Thomsons bok är ett arbete med många aspekter, kyrkohistoriska, rättshistoriska och kulturhistoriska. Framställningen bygger på ett omfattande och med stor noggrannhet redovisat arkivmaterial. Det är ett skarpsinnigt och fascinerande arbete, som kommer att inspirera forskningen på åtskilliga områden, icke minst, när det gäller 1600- och 1700-talets straffrättshistoria.

Per-Edwin Wallén