ALLAN PHILIP. Studier i den internationale selskabsrets teori. Juristforbundets Forlag. Köpenhamn 1961. XVI + 257 s. Dkr. 30,00.

    Denna bok är en avhandling som förf. nyligen offentligt försvarat för juridisk doktorsgrad vid Köpenhamns universitet. Dr PHILIP har emellertid redan bakom sig en lång tids verksamhet som lektor vid universitetet och som advokat. Han har också tidigare publicerat skrifter i internationell privaträtt, medverkat i 4. omarbetade upplagan av BORUMS kända Lovkonflikter samt tagit del i arbetet på konventioner rörande internationell privaträtt.

    I ett av de inledande kapitlen framlägger förf. sina synpunkter på den internationella privaträttens metod. Han polemiserar mot den »mekaniska» teori, enligt vilken domstolarna har att följa fasta kollisionsnormer vid bestämmandet av den på ett rättsförhållande tillämpliga lagen. Detta leder, säger han, ofta till orimliga lösningar. Men den internationella privaträttens uppgift bör vara att finna den »rimligaste, riktigaste och rättfärdigaste» lösningen på rättsfrågorna. Domstolarna bör därför ej blott väga anknytningsmomenten utan även se till vilken internationell lag, som ger den rimligaste lösningen. Detta bör gälla ej blott i kontraktsförhållanden utan generellt, sålunda även i statusfrågor. De vanliga kollisionsrättsliga reglerna blir därmed »retsstandarder», som tillämpas blott om resultatet blir rimligt.
    Denna mening, som ju framförts även av andra författare, har otvivelaktigt i realiteten en viss täckning i domstolarnas praxis på så sätt, att de ibland utnyttjar de betydande möjligheter att välja en enligt deras mening lämplig lag, som teorierna rörande »hypotetisk partsvilja» och den s. k. individualiserande metoden erbjuder. Teoretiskt kan det te sig ärligare och riktigare att öppet tillerkänna domstolarna befogenhet att vid valet av tillämplig lag ta hänsyn till rimligheten av den lösning, den ena eller andra lagens tillämpning skulle innebära, istället för att de skall söka nå samma resultat genom mer eller mindre

fiktionsbetonade hänvisningar till sådana anknytningsfakta som hypotetisk partsvilja eller rättsförhållandets tyngdpunkt. Men trots allt utgör dock nödvändigheten för en domstol att redovisa dylika anknytningsmoment en viss hållhake mot godtycke i domstolspraxis. Ger man domstolarna rätt att vid valet av tillämplig lag direkt beakta olika lagars »rimlighet», gör man det nog alltför lätt för domstolarna att framför främmande lag välja sin egen, vars lösningar ofta för dem måste framstå såsom mest rimliga. I själva verket torde ifrågavarande mening betyda, att man uppger den restriktiva attityd gentemot ordre publicprincipen, som åtminstone rättsvetenskapen i stort sett sökt upprätthålla i syfte att hindra nationalistisk domstolspraxis på den internationella privaträttens område.
    Som utgångspunkt för behandlingen av de bolagsrättsliga kollisionsfrågorna tar förf. en granskning av »anerkendelseslæren». I vissa länder har sedan länge diskuterats frågan, om och under vilka förutsättningar utländska bolag bör erkännas såsom rättssubjekt, »juridiska personer», och i internationellt konventionsarbete har denna fråga flera gånger varit aktuell bl. a. i det konventionsförslag, som utarbetades vid sjunde Haagkonferensen för internationell privaträtt 1951. Förf. belyser den historiska bakgrunden till detta problem, som han finner vara dels begreppsjurisprudens med avseende på juridiska personer och dels en sammanblandning av internationell privaträtt och utlänningsrätt. Han framhåller, att erkännande av juridisk personlighet är meningslöst såsom ett självständigt internationellt privaträttsligt problem, eftersom det beror på den tillämpliga lagen, om och i vad mån ett bolag kan betecknas som ett rättssubjekt, samt de begränsningar ett land ställer upp beträffande utländska företags rätt att utöva verksamhet i landet hör till främlingsrätten.
    Vad förf. här säger avviker knappast från gängse uppfattning i de nordiska länderna, men förf:s framställning har sitt intresse genom att den belyser problemets uppkomst i kontinentala länder, särskilt Frankrike och Belgien. När förf. från sin utgångspunkt kritiserar 1951 års Haagkonventionsförslag må framhållas, att de nordiska delegater, som medverkade vid förslagets tillkomst, inte ansåg sig böra taga upp en diskussion rörande termen »erkännande», som för majoriteten av konferensdelegaterna är hävdvunnen. Reellt innebär ju konventionsförslaget ett angivande av vilket lands lag, som bestämmer, huruvida ett bolag har rättssubjektivitet. Det väsentliga för de nordiska delegaterna var att, i strid mot vad konferensens majoritet först avsåg, få in i förslaget en regel, som gav rättvisa åt den nordiska uppfattningen, att registreringslandets lag är tillämplig i ifrågavarande avseende. Genom att detta till slut lyckades, kan konventionsförslaget sägas vara i sak ofarligt för de nordiska länderna. Å andra sidan är förslaget, då det endast säger vad som redan är gällande rätt, tämligen ointressant ur nordisk synpunkt — i varje fall så länge andra länder behandlar här registrerade bolag såsom rättssubjekt. Då förslaget dessutom lider av oklarhet i vissa avseenden (som även Philip påpekar), framförde den svenske delegaten vid konferensen den meningen, att ämnet krävde ytterligare bearbetning, och att förslaget därför endast kunde godtagas som ett preliminärt utkast. Till denna ståndpunkt anslöt sig vid

30—623004. Svensk Juristtidning 1962

omröstning den finske delegaten. Den danske nedlade i vederbörande kommission sin röst men anslöt sig i plenarförsamlingen till den svenska ståndpunkten. Den norske delegaten däremot följde majoriteten, som godtog förslaget såsom konferensens definitiva resultat.
    I frågan vilket lands lag, som skall vara bestämmande beträffande ett bolags rättsförhållanden i allmänhet, ansluter sig förf. till »inkorporationsteorien». Stiftelselandets lag skall gälla, d. v. s. »det lands lag som faktiskt har lagts till grund vid bolagets bildande, och efter vilken bolaget har inrättats». Denna teori täcker ju den här i Sverige antagna principen, att registreringslandets lag är tillämplig som bolagets»personalstatut». Som förf. påpekar, är emellertid inkorporationsteorien vidsträcktare, eftersom den fungerar även med avseende på bolagsformer, där registrering ej förekommer, och alltså jämväl på bolag i länder, som över huvud saknar registreringssystem.
    I denna recension kan plats inte finnas för en granskning av argumenten i den vidlyftiga diskussionen i förevarande fråga. Det må blott sägas, att förf. inte utan fog anser det mindre logiskt att låta den del av stiftelseproceduren, som registreringen utgör, vara avgörande men i fall, då registrering inte förekommer, släppa stiftelselandets lag och i stället välja ett annat anknytningsfaktum, t. ex. »huvudsätet», platsen för bolagets centrala ledning. över huvud är förf:s argumentering intressant och beaktansvärd. Dock kvarstår ännu ett och annat frågetecken. I de — egentligen tämligen sällsynta — fall, då tvekan om den på ett bolag tillämpliga lagen föreligger, är det kanske inte så lätt att konstatera vilket lands lag, som »lagts till grund» vid bolagets bildande. Frågan är, om man inte i sådana fall måste ta sin tillflykt till huvudsätet eller något annat anknytningsfaktum.
    Slutligen ägnar förf. en särskild undersökning åt internationellt privaträttsliga frågor rörande ingående av avtal för bolag, särskilt spörsmålet vilket lands lag, som avgör, när ett bolag blir bundet av ett i dess namn slutet avtal. Förf. kommer till det resultatet, att samma regler bör gälla i nämnda avseende som beträffande fullmäktig för fysiska personer. Om man beträffande fullmakt följer tendensen i nutida doktrin och konventionsarbete att tillämpa lagen i det land, där fullmäktigen sluter avtalet (avtalsorten) — och med denna tendens sympatiserar nog förf., även om han ej direkt argumenterar därför —blir konsekvensen, att ett bolagsorgans behörighet bedömes efter avtalsortens lag, och att alltså de inskränkningar i behörigheten som gäller enligt bolagets personalstatut inte kan av bolaget åberopas.
    I denna fråga har förf. enligt min mening inte lyckats föra diskussionen avsevärt framåt. Det föreligger dock väsentliga skillnader mellan fullmäktige och bolagsorgan, som bör beaktas i den internationella privaträtten. En vanlig fullmäktig med skriftlig fullmakt utses ju av huvudmannen genom ett frivilligt uppdrag, och han kan därvid bestämma fullmäktigens behörighet på sätt han finner lämpligt och alltså däri göra sådana begränsningar som han finner påkallade för att skydda sig mot missbruk av fullmakten. Om dessa begränsningar, t. ex. rörande det slag av avtal som avses eller det land där fullmakten skall användas, anges i fullmakten eller eljest framgår av den, måste de gälla överallt. Beträffande bolagsorgan är förhållandet annorlunda.

Organet är ett nödvändigt led i bolagets organisation, och dess behörighet att handla för bolaget är — jag talar här närmast om svensk rätt — fastställd av rättsordningen, så att bolaget inte kan efter behag begränsa den, i varje fall inte med verkan mot godtroende tredje man. Systemet kompletteras med publicitet, i det att registrering med åtföljande publicering sker av bolagets verksamhetsföremål (bransch), vilka som är bolagets behöriga organ och vad bolaget bestämt om kollektiv behörighet för organen (d. v. s. om att bolaget representeras av två eller flera personer i förening). Vår lag har velat uppmuntra kollektiv representationsrätt såsom ett medel mot behörighetsmissbruk. Andra behörighetsbegränsningar, t. ex. grundade på särskilda instruktioner, kan ej registreras och ej åberopas mot person i god tro. Vad som är registrerat och publicerat gäller däremot i förhållande till envar blott med undantag för det fall, att omständigheterna är sådana, att vederbörande varken ägde eller bort äga vetskap därom. Denna möjlighet att genom registrering skapa en mot tredje man verkande publicitet beträffande vissa behörighetsbegränsningar innefattar ett skydd för bolagen mot den obligatoriska, generella behörigheten för bolagsorganen, som eljest skulle kunna innefatta helt andra risker för missbruk än sådana, som en vanlig fullmaktsgivare behöver taga på sig. Applicerar man nu avtalsortens lag på bolagsorganens behörighet med påföljd, att skyddsverkan av registrering i bolagets hemland bortfaller, har man på ett sätt, som i varje fall ur svensk synpunkt ej kan accepteras, rubbat systemets balans och blottställt bolagen för oöverskådliga risker. Även om möjlighet skulle finnas för bolagen att i främmande land enligt dess lag åstadkomma en mot tredje man verkande publicitet, kan inte bolagen rimligtvis ombesörja dylik publicitet i alla länder, där ett organ kan tänkas missbruka sin behörighet. I ett inom International Law Association utarbetat konventionsförslag (återgivet å s. 243) har dessa från svenskt håll framförda synpunkter medfört ett förslag till kompromiss, innebärande att ett avtal,som bolagsorgan med överskridande av sin behörighet slutit i främmande land, blir bindande för bolaget, om medkontrahenten inte rimligtvis borde ha känt till behörighetsbegränsningen och liknande behörighetsbegränsningar inte finnes enligt avtalsortens lag. Detta försök med ett slags uniform regel i en internationellt privaträttslig konvention synes mig mer välment än vällyckat. Det lider av oklarhet (vad menas med »rimligtvis borde ha känt till», »liknande begränsningar»?) och det ger inte bolagen det erforderliga skyddet i de fall, där detta bäst behövs. I all synnerhet om förslagets princip tänkes gälla generellt och ej blott i förhållande till ett begränsat antal konventionsländer torde det därför inte kunna godtagas av Sverige. Emellertid menar förf., att förslaget i förevarande avseende ungefär motsvarar vad som redan gäller enligt dansk rätt. Han tolkar nämligen den danska regeln om verkan av registrering och publicitet (vilken regel ju liknar den svenska) så (s. 233, 235—236), att en i utlandet bosatt tredje man trots skedd publicering i Danmark kan vara i god tro, emedan han inte haft »opfordring» till att undersöka det danska bolagsregistret därför att hans eget lands lag saknar dylika registreringsregler. (Skall detta gälla även t. ex. svenskar eller t. o. m. dans-

kar bosatta i Tyskland?) En sådan tolkning torde i varje fall för svensk rätts del helt strida mot tanken med publicitetsreglerna, som är den, att envar — oavsett om han är svensk eller utlänning och oavsett var han är bosatt — vid förhandlingar med ett svenskt bolags organ å ena sidan kan förlita sig på vad som står i registret men å andra sidan måste, om han vill vara säker på organets behörighet, undersöka registret eller den offentliga tidning, vari kungörelse sker, och att han kan åberopa okunnighet om vad som publicerats endast i exceptionella fall såsom om avbrott i kommunikationerna omöjliggjort för honom att få kännedom om det publicerade förhållandet. Det kan påpekas, att under förarbetena till firmalagen den danske justitieministern med anledning av en fråga från hans svenske kollega gjorde vissa uttalanden, som tydligt visar, att registreringens effekt förutsattes gälla även gentemot utlandet (NJA II 1887 s. 21).
    Vid avvägningen av bolagets och medkontrahentens intressen och skyddsbehov bör slutligen observeras, att ett bolag kan bli bundet i enlighet med de regler, som gäller för vanlig fullmakt. Om bolaget upprättar en stadigvarande representation i ett främmande land, bör man på behörigheten kunna tillämpa lagen i det landet. Även om bolagets ansvariga organ tillfälligt sänder ut en person, med eller utan organställning, för avtalsförhandlingar i annat land, bör detta lands lag kunna tillämpas på behörighetsfrågan. I sådant fall föreligger nämligen inte den oöverskådliga risk för bolaget som följer av ett organs generella behörighet och som måste begränsas genom registreringsmöjligheten. Vederbörande kan anses ha erhållit ett speciellt bemyndigande av bolaget, vilket motiverar tillämpning av kollisionsreglerna för vanliga fullmakter. Ett uttalande av mig i denna riktning har, säkerligen på grund av att det var så kortfattat, till synes blivit något missförstått av förf. (s. 226).
    Allan Philips bok är den första monografiska framställningen av den internationella bolagsrätten som publicerats i Norden. Att den inte kan innefatta det slutliga svaret på alla hithörande kontroversiella frågor är självfallet. Men skrivet med förf:s intelligens och kunnighet, i klar och elegant form, är arbetet av stort värde för den fortsatta rättsutvecklingen på ett intressant och viktigt område.

Håkan Nial