Genmäle
    Jag har med intresse läst den artikel, avsedd att införas i Svensk Juristtidning, som översänts för min kännedom.
    Låt mig inledningsvis meddela, att det lösryckta citat som inleder artikeln och som bl. a. förekommit i dagspressen, ger ett både ofullständigt och felaktigt intryck av debattens innehåll och mina synpunkter på det principiella problemet om grundlagarnas giltighet och efterföljd. Jag vill därför till en början i sin helhet återge den del av mitt anförande i första kammaren, där citatet ingår.
    »Riksdagen har att välja mellan att antingen acceptera hamstring eller att själv sätta sig över grundlagen och ta en behandling av modell 1956 och 1958. Jag förmenar att riksdagen i det senare fallet bör ha denna möjlighet. Det kan ju tänkas att en finsmakare på grundlagens tolkningsområde har en annan uppfattning. Jag är varken jurist eller grundlagstolkare, och därför tvekar jag inte att säga att riksdagen skall ha rätt att sätta sig övergrundlagen om den anser att det finns motiv för detta i denna specifika fråga. Vill man inte göra det, är man alltför renlärig på den punkten —den senaste diskussionen har kanske givit anledning att tro att denna renlärighet är till finnandes — då får man ta hamstringseffekten. Frågan är således inte den lättaste att lösa.»

    I såväl första som andra kammaren utvecklade jag utförligt de motiv som föranlett propositionens framläggande. Då redogörelsen i andra kammaren av tidsskäl blev mer koncentrerad, återges i det följandeutdrag ur andra kammarens protokoll av den 23 maj 1962.
    »Jag behöver inte närmare lägga ut texten om alla de olika konsekvenser som en hamstring innebär — att de innebär en konsumtionsstegring tror jag man måste slå fast.

NÄR FÅR GRUNDLAGARNA ÅSIDOSÄTTAS? 489    För att undvika detta har riksdagen alltså vid ett par tillfällen tagits med överrumpling. Finansministern har talat med partiledarna och försäkrat sig om att dessa varit med om att avhända de enskilda riksdagsmännen deras i grundlagen angivna motionsrätt. Man har sett olägenheten av hamstringen som ett större problem och satt sig över de grundlagsmässiga reglerna rörande riksdagens arbetsformer. Men detta har väckt olust i alla läger. Tar man del av protokoll från 1956 och 1958 ser man att representanter för samtliga partier har luftat sin olust över den nonchalans emot riksdagens arbetsformer, som tillvägagångssättet har inneburit.

 Från alla partier kom ungefär samma reaktion, och man åberopade attdenna snabbehandling av ärendet stämde mycket illa med den grundlagsenliga rätt, som varje riksdagsman har.

    För regeringen har problemet varit detta: Kan man tillgodose riksdagsmännens fullt legala anspråk på att i överensstämmelse med grundlagarna få serverat en proposition på sitt bord, få gå hem och tänka över den, skriva motioner i anledning av den och få den behandlad i bevillningsutskottet och efter ett par bordläggningar få den upp på kammarens bord? Kan man förena denna önskvärda behandlingsgång med en metod att hindra folk från att under mellantiden hamstra sprit? Sprithamstringen är nog den mest olustiga av alla hamstringsföreteelser på alla varuområden. Jag trodde mig ha lagt fram ett relativt hyggligt förslag — och i det fallet får ni tro mig på mitt ärliga utseende — som skulle kunna accepteras av kammaren. Reaktionen hade ju kommit till uttryck i dubbla omgångar, både 1956 och 1958, och i klara verba. Därför lades mitt förslag fram. Man skulle, som alla känner till, interimistiskt fatta ett beslut i konselj och under den tid det interimistiska beslutet gällde skulle riksdagen få tid att behandla ärendet i vanlig ordning och sedermera efter sitt beslut ändra skattelagarna. Men skattelagarna skulle inte ändras i anledning av K. M:ts interimistiska beslut.»

    Jag har således med mina inlägg velat slå fast att riksdagen, för att hindra sprithamstring, två gånger under min tid som finansminister satt sig över grundlagarnas bestämmelser bl. a. i fråga om riksdagsmans motionsrätt. Jag anser att riksdagen bör ha denna möjlighet. En motsatt uppfattning från min sida, eller någon annans sida, måste logiskt och konsekvent innebära en anklagelse mot riksdagen för dessa åtgärder. Någon anklagelse mot riksdagen i denna riktning har jag inte observerat från något håll, och mina uttalanden i riksdagsdebatten är uttryck för ett godkännande av riksdagens tidigare beslut i denna speciella fråga. Att ifrån detta specifika fall ta upp en debatt på principiell och konstitutionell bas rörande hypotetiska kontroverser i avseende på grundlagens helgd och riksdagens beslutanderätt har, som klart framgår av vad jag anförde i debatten, icke varit min avsikt.

G. E. Sträng