Till recensionen av Per Olof Ekelöf, Rättegång III

    I SvJT 1962 s. 137 ff har professor Karl Olivecrona recenserat det tredje häftet av professor Per Olof Ekelöfs lärobok Rättegång. Recensionen innehåller en konkretiserad kritik av vissa avsnitt av förf:ns framställning, främst såvitt avser dennes beskrivning av rättskraftens innebörd. Härjämte ger den uttryck åt en helhetsbedömning av arbetet såsom lärobok, vilken i allt väsentligt innefattas i följande rader:

    »En student, som skall använda arbetet i sina studier, måste vara på det klara med att han inte skall hänga upp sig på teorierna utan koncentrera sig på att inhämta de kommentarer till lagens innehåll och de upplys-

ningar om rättspraxis som han finner. Vidare måste han förstå, att han bör lära sig lagtexten innan han läser vad förf. har att säga om densamma. Under dessa förutsättningar kan boken användas» (sic!) »som lärobok, även om den inte är särskilt lättläst.»¹

    Den värdering som tycks mig kunna utläsas ur dessa rader ligger mycket långt från min egen. Eftersom det gäller en lärobok, som bl. a.på mitt förslag ingår i kurslitteraturen i det ämne jag har att företräda vid Stockholms universitet, må det kanske tillåtas mig att framhålla och något närmare utveckla min egen åsikt i frågan.
    Enligt min mening är Ekelöfs arbete en utomordentlig lärobok. Detta omdöme synes mig motiverat också i den mån Olivecronas kritik av förf:ns i arbetet framlagda åsikter finge anses befogad. Härtill skall jag i det följande återkomma. Då jag dessutom icke blivit övertygad av Olivecronas kritik av förf:ns åsikter, har jag likväl ansett mig icke böra helt förbigå denna. Såsom Olivecrona själv antyder, kräver emellertid en egentlig diskussion av frågorna om domens juridiska betydelse bl. a. avsevärt utrymme. Det kan därför också här bli fråga om endast några kortfattade anteckningar, närmast med direkt anknytning till Olivecronas kritik.
    Inledningsvis beskriver Ekelöf rättskraftens innebörd på följande sätt: en dom har — om man bortser från exigibiliteten — exakt samma rättsliga betydelse som det sakförhållande, på vilket domen grundas, och förändrar sålunda icke rättsläget såvitt den är materiellt riktig. Härtill ställer Olivecrona — låt vara mera i förbigående — frågan hur man kan bortse från exigibiliteten, som är det viktigaste av allt för parterna, när man skall ange domens rättsliga betydelse. Självfallet kan man inte bortse från exigibiliteten, när man skall ange den rättsliga betydelsen av en dom, som enligt sitt innehåll är exigibel. Ekelöf har ju heller icke gjort det. Han framhåller sålunda att alla domar vinna rättskraft, medan endast fullgörelsedomarna äro exigibla. Och jag har svårt att förstå varför det ej kunde vara en både meningsfylld och angelägen uppgift att behandla en viss rättslig betydelse, som tillkommer lagakraftvunnen dom, oavsett om denna är exigibel.
    Olivecrona anser emellertid, att Ekelöfs beskrivning icke är träffande ens om man bortser från exigibiliteten. Enligt beskrivningen skulle dels en ny talan av samme kärande rörande samma sak, som blivit föremål för en ogillande dom, ogillas, medan den enligt lagen skall avvisas. Och om domen inneburit bifall till ett betalningsyrkande, skulle konsekvensen bli att i motsvarande situation svaranden ånyo förpliktades att betala, medan talan också här i själva verket skall avvisas. Härtill må först framhållas, att Ekelöf själv ingalunda förbisett dessa förhållanden utan uttryckligen framhållit, att hans beskrivning i dessa hänseenden icke överensstämmer med gällande rätt. (Se Rättegång III s. 78 f, jfr Rättegång II s. 203 vid not 32.) Det är alltså fråga om en beskrivning som icke är avsedd att kunna hårdragas och naturligtvis än mindre gör anspråk på att automatiskt leda till en lösning av alla

¹ Härtill fogas, att anmälaren emellertid hoppas och tror att boken skall komma till god nytta i praxis, främst tack vare den omfattande redovisningen av rättspraxis. Arbetet är emellertid enligt förordet (i häfte I) skrivet för att tjäna uteslutande som lärobok, och det är endast frågan om dess tjänlighet för detta syfte som här skall beröras.

problem inom rättskraftsläran. Också enligt min mening har det varit berättigat att i en inledande beskrivning av rättskraftens innebörd bortse från berörda förhållanden. Såvitt gäller det senare av de anförda fallen märkes härtill att, såsom Ekelöf själv framhåller, intresset av att förebygga dubbelbetalning ligger vid sidan av de orubblighetshänsyn som motivera domens rättskraft. Och om det förra fallet kan sägas, såsom likaledes framhålles av förf., att rättskraftsreglerna skulle fylla sin avsedda funktion på ett fullständigt likvärdigt sätt, om de utformades så, att talan skulle utan prövning av det i domen åberopade sakförhållandet ogillas i stället för att avvisas.
    Såvitt jag förstår, har Ekelöf ingalunda, såsom Olivecrona menar, sökt sammanfoga disparata element ur tvenne skilda, helt oförenliga åskådningar. Skillnaden mellan Ekelöfs och Olivecronas betraktelsesätt synes mig i själva verket ligga på ett annat plan. Ett försök att belysa detta kan kanske lämpligen göras med utgångspunkt från Olivecronas fråga: »Om gäldenären frågar mig varuti den rättsliga betydelsen av hans utfästelse» (i ett försträckningsavtal) »består, kan jag då svara honom, att den består däri att han 'skall betala' så och så mycket den och den dagen?» Ett sådant svar ger honom, säger Olivecrona, ingen upplysning alls. För egen del vill jag — såsom troligen också Ekelöf skulle göra, om jag fattat hans framställning rätt — härtill säga, att svaret förmodligen — men icke säkert — skulle ge honom precis den upplysning han anser sig ha behov av. Det kan förhålla sig så, att frågaren är osäker om huruvida hans utfästelse är rättsligen giltig. Om detta är anledningen till hans fråga, är svaret att han skall betala precis den upplysning han behöver, förutsatt att han är angelägen om att över huvud undvika rättsliga sanktioner. Svaret kan nämligen då anses innebära, att om han inte betalar, han riskerar att råka ut för icke närmare beskrivna tråkigheter på det rättsliga planet. Det kan emellertid också förhålla sig så, att frågaren har fullt klart för sig, att hans utfästelse är giltig och att han riskerar sanktioner om han inte betalar, men vad han vill veta är just, vilka sanktioner han kan råka ut för. I så fall blir han givetvis inte nöjd med svaret att han skall betala.
    På samma sätt som svaret på den ställda frågan måste bli beroende av vad frågaren egentligen åsyftar, måste, synes det mig, en beskrivning av ett visst regelkomplex bli beroende av vart man syftar med beskrivningen. Liksom jag förmodar att de flesta personer företrädesvis äro intresserade av att få veta hur de skola bete sig för att överhuvud undvika rättsliga tvångsåtgärder, så förefaller det mig också fullt rationellt, att beskrivningen av ett regelkomplex kan begränsas till att avse vad regleringen innebär för den part som vill undvika tvångsåtgärder. Det är sålunda icke fråga om att man kan bortse från sanktionsmekanismen och betrakta rättigheter och skyldigheter såsom oberoende av densamma, utan endast om att man icke närmare beskriver tvångsåtgärdernas beskaffenhet och ordningen för deras vidtagande. Givetvis kan det dock i vissa sammanhang vara just detta som företrädesvis intresserar. Naturligtvis är det då fullständigt befogat att, i stället för att begränsa sig till påståendet att exempelvis en köpare har hävningsrätt, säga att säljaren skall på köparens begäran

låta köpet gå tillbaka vid äventyr att köparen eljest kan utverka en dom av denna innebörd, vilken, om säljaren icke ställer sig domen till efterrättelse, kan utgöra grundval för viss angiven exekution. Enligt min mening föreligger det ingen annan skillnad mellan uttryckssätten än att det förra förutsätter icke närmare angivna sanktioner för den händelse säljaren icke tillmötesgår köparens begäran om transaktionens återgång, medan man enligt det senare anger beskaffenheten av den sanktionsverksamhet som under angiven förutsättning kan drabba säljaren.
    I Rättegång I s. 27 framhåller Ekelöf, att civilrättsliga lagbud rikta sig till både rätten och medborgaren och sålunda i själva verket ha en dubbel adressat, oavsett om de äro utformade såsom handlingsregler endast för den ene eller den andre av dessa. Ekelöfs uttalande att rättskraftsreglerna skulle kunna uttryckas såsom handlingsregler för parterna åsyftar mot bakgrunden härav uppenbarligen att rättskraftsreglerna lika väl som civilrättsliga regler skulle kunna utformas såsom handlingsregler enbart för parterna men att de också med en sådan utformning alltjämt skulle ha en dubbel adressat. En såsom handlingsregel för parterna utformad regel måste under alla förhållanden kompletteras med närmare bestämmelser rörande domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet för den händelse handlingsregeln icke av parten efterkommes. Detta synes emellertid icke utesluta att såväl utformningen som beskrivningen av regelsystemet kan i första hand anknyta till hur parterna skola förhålla sig för att överhuvud icke komma i kontakt med myndigheternas sanktionsutövande verksamhet. (Med att part drabbas av denna verksamhet kan i förevarande hänseende jämställas att part förgäves söker anlita myndighet för tillgodoseende av visst önskemål.) I betraktande härav kan jag för min del icke finna någon bärande invändning mot Ekelöfs påstående att rättskraftsreglerna i och för sig skulle kunna uttryckas såsom handlingsregler för parterna.
    Det nu anförda har i första hand åsyftat att motivera, att enligt min mening Ekelöfs beskrivning av rättskraftens innebörd näppeligen kan tillskrivas glidningar mellan oförenliga åskådningar eller eljest bristande tankeskärpa. Vilket sätt att inom ramen för de nu diskuterade alternativen återge rättskraftsreglernas innebörd som ur pedagogisk och framställningsteknisk synpunkt må vara att i skilda sammanhang föredraga kan väl vara föremål för delade meningar. Mycket synes mig emellertid vara vunnet om man kunde enas om, att det härrör sig om en praktisk lämplighetsfråga och icke om influens av contrafrihet från metafysik.
    Det finns enligt min mening också visst utrymme för meningsskiljaktighet i vad mån ett funktionellt sammanhang mellan olika regler bör föranleda att de upptagas till gemensam behandling. Av det förhållandet, att det ytterst består ett funktionellt samband mellan alla regler inom ett givet system, kan jag icke, såsom Olivecrona tycks göra, dra slutsatsen att det funktionella sambandet mellan olika regler icke skulle kunna vara ett skäl för att behandla dem gemensamt. Och när det gäller frågorna huruvida en ny talan skall avvisas utan prövning eller om en dom skall läggas till grund för ett nytt avgörande i sak,

menar jag i likhet med Ekelöf det funktionella sambandet mellan dessa frågor — manifesterat i att de erbjuda en i högsta grad närbesläktad och i stor utsträckning rent av fullständigt identisk problematik — vara så intimt att en separat behandling av varje fråga för sig icke är ägnad att medföra större klarhet utan tvärtom föranleder avsevärda pedagogiska olägenheter. Jag kan inte heller se, att det skulle vara vare sig erforderligt eller önskvärt att icke vidare tala om domens rättskraft. Oavsett i vad mån man häri tidigare må ha inlagt en metafysisk innebörd, synes det mig möjligt att använda termen i en fullt rationell mening. Nytt vin behöver inte surna i gamla läglar och det kan vara slöseri att kasta bort dem. Ekelöfs användning av termen rättskraft synes mig invändningsfri såväl ur denna synpunkt som ur synpunkten att han gör fullt klart för läsaren vad han därmed åsyftar.
    Olivecrona riktar i sin anmälan också viss kritik mot Ekelöfs behandling av rättegångskostnadsreglerna. Han anser denna opedagogisk, en uppfattning vartill jag skall återkomma i det följande. Vad angår Olivecronas egna åsikter i dessa frågor, skulle jag emellertid vilja sätta ett frågetecken till hans påstående, att den regel som kommer först i 18:4 RB, nämligen att vardera parten skall bära sin kostnad, bör betraktas såsom huvudregel för den avsedda situationen att parterna ömsom vunnit och tappat. Naturligtvis kan man tillåta sig att per definitionem såsom huvudregel beteckna den regel som kommer först i lagen. Såvitt man med huvudregel avser den regel som vanligen skall komma till användning, tror jag däremot inte att kvittningsalternativet i 18:4 RB utgör en huvudregel. Jag stöder mig därvidlag icke minst på Ekelöfs utredning i minnesskriften för Hult.
    Olivecrona drar också fram Ekelöfs behandling i visst hänseende av rättegångskostnadsreglerna för att illustrera att han icke är övertygad om lämpligheten av att framställa såväl civilprocessens som straffprocessens regler i ett och samma arbete. När jag för min del betecknar arbetet som en utomordentlig lärobok, vill jag heller inte i första hand tillskriva detta den parallella behandlingen av civilprocess och straffprocess, även om jag också här har annan mening än Olivecrona och är böjd för att betrakta detta grepp på ämnet såsom lyckligt. Här finns det, såsom också Olivecrona medger, avsevärt utrymme för delade meningar.
    Såsom jag redan antytt, är min bedömning av Ekelöfs arbete endast till en viss grad påverkad av att jag inte blivit övertygad om något väsentligt fel på de teorier som Olivecrona varnar studenten för att hänga upp sig på. Härtill må för övrigt anmärkas, att det rent av synes mig utmärkande för hela Ekelöfs författarskap, att han i både teoretiska och praktiska frågor i påfallande hög grad vinnlägger sig om att ge läsaren material för ett allsidigt bedömande och ett eget ställningstagande. Jag hyser emellertid dessutom den uppfattningen, att tillämpningen av de processuella regler arbetet behandlar icke är i alltför hög grad beroende på vilken ståndpunkt man intager till de processteoretiska frågor, i vilka Ekelöf av Olivecrona tillskrives en felaktig uppfattning. Då Olivecrona talar om att studenten skall koncentrera sig på de kommentarer till lagens innehåll och de upplysningar om rättspraxis »som han finner», kunde en oförsiktig läsare

kanske därav tänkas draga den — i och för sig dock näppeligen berättigade — slutsatsen, att det enligt Olivecronas mening skulle vara förhållandevis tunnsått med sådana kommentarer och upplysningar. I själva verket domineras boken ingalunda av några teorier, och den innehåller en rikedom av intressanta kommentarer och upplysningar på ett plan som sålunda synes till avsevärd del oavhängigt av nyss berörda teoretiska frågor. Ekelöfs arbete synes mig framför allt ägnat att ge läsaren en grundlig och tankeväckande introduktion i de behandlade reglernas praktiska problematik.
    När Olivecrona uttalar, att studenten måste förstå, att han bör lära sig lagtexten innan han läser vad förf. har att säga om densamma, torde han kunna påräkna instämmande icke minst av förf., som i förordet till första häftet understrukit att arbetet är avsett att läsas parallellt med lagtexten. (Den praktiska skillnaden mellan att först lära sig lagtexten och att läsa den parallellt med boken torde icke vara stor.) Förf. uttalar, att det är för att framtvinga detta som framställningen i viss utsträckning anknyter till lagtexten utan att redogöra för dess innehåll. Det är enligt min — och förmodligen åtminstone de allra flestas — uppfattning ett utomordentligt angeläget önskemål att studenten vänjer sig vid att ha lagbokens text för ögonen när han studerar en lagkommentar. (Jfr senast ANDENÆS, Straffeprosessen, Oslo 1962, s. V.) Detta önskemål torde särdeles effektivt främjas genomEkelöfs framställning, just därför att den i stora delar måste bli obegriplig för läsaren om den icke konfronteras med lagtexten.
    Ett arbete som i hög grad tar sikte på diskussion av vanskliga rättstillämpningsproblem blir självfallet långt mindre lättläst och såsom lärobok vida mera krävande än ett arbete som i allt väsentligt är inriktat på att förmedla inlärandet av minnesstoff. I gengäld kan det åt den som icke snabbt resignerar inför svårigheterna ge oändligt mycket mer. Uppgiften för en läroboksförfattare kan väl sägas vara att träffa det rätta mellan ytterligheter i båda de nämnda hänseendena. Att Ekelöfs framställning är krävande synes mig ofrånkomligt, om också indelningen i olika stilsorter hjälper studenten att utsovra vad som avses icke behöva redovisas i tentamen. Jag tror emellertid, att både studietiden — också efter den hårda beskärningen i samband med studiereformen — och studenternas förutsättningar möjliggöra, att man offrar så mycket åt läsarens eftertanke och självverksamhet som skett i Ekelöfs arbete. Målsättningen i universitetsstudierna bör enligt minmening icke minst enligt den nya studieordningen vara att så långt möjligt aktivera studenterna och väcka deras intresse för ämnet. Medhänsyn härtill fyller Ekelöfs arbete Rättegång III just såsom lärobok enligt min åsikt mycket högt ställda anspråk.
    Bakom Ekelöfs framläggande av de hittills utkomna tre delarna av Rättegång måste ligga ett utomordentligt mödosamt arbete. Man synes mig ha anledning att känna stor tacksamhet inför denna insats och att hoppas, att Ekelöf icke låter sig förtröttas i sitt arbete på verkets fullbordan.

Lars Welamson