OM STÄMNINGSMANNAFÖRORDNANDEN 499Om olämpligheten av att stämningsmannaförordnanden skola årligen förnyas

    Enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken åligger det underrätt att förordna »erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas verkställa delgivning». I samma lagrum stadgas vidare att sådant förordnande icke får meddelas för längre tid än ett kalenderår. Sistnämnda bestämmelse förorsakar en myckenhet arbete, åtminstone för en så stor domstol som Stockholms rådhusrätt. Den bereder dessutom en hel del andra myndigheter, i varje fall i Stockholm, åtskilligt besvär. I huvudstaden föreligger nämligen behov av stämningsmannaförordnande icke blott för de cirka 30 delgivningsmännen vid Stockholms stads delgivningscentral och de ungefär lika många stadstjänarna vid rådhusrätten utan även för omkring 250 befattningshavare vid olika kommunala och statliga myndigheter i staden.
    Före 1936, då det fordrades två stämningsmän för en delgivning, gällde icke någon tidsbegränsning för ett stämningsmannaförordnande. Bestämmelsen härom tillkom i samband med att det blev bestämt att från och med d. 1 jan. 1936 skulle räcka med intyg av endast en stämningsman som fullt bevis om delgivning. Av motiven till denna lagändring framgår att tidsbegränsningen införts för att ge domstolarna tillfälle att utöva en mera verksam kontroll över stämningsmännen än som tidigare varit fallet. Det är givetvis mycket angeläget att till stämningsmän endast utses personer som äro väl lämpade för detta grannlaga värv. Detta skall rätten noga pröva då den ger en person hans första stämningsmannaförordnande. Men då det, åtminstone i Stockholm, utan undantag är fråga om personer som inneha anställning av ett eller annat slag hos den myndighet som begär stämningsmannaförordnandet, kan det knappast anses påkallat att denna prövning skall vara årligen återkommande. De stå ju under fortlöpande uppsikt av sin arbetsgivare, som självfallet — om något skulle inträffa, som kan tänkas diskvalificera vad beträffar stämningsmannauppdraget — omedelbart skulle anmäla detta till rätten och begära stämningsmannaförordnandets återkallande. Möjligheten att till den domstol som meddelat stämningsmannaförordnandet anmäla om den förordnade gjort sig skyldig till fel eller försummelse såsom stämningsman står ju också allmänheten öppen. Skulle anmärkningarna befinnas befogade kan domstolen — i enlighet med bestämmelserna i 33 kap. 24 § rättegångsbalken — återkalla förordnandet. Jag förmenar att dessa möjligheter äro fullt tillräckliga för att hålla stämningsmannakåren fri från för sådant uppdrag olämpliga personer och att föreskriften om årligen återkommande förnyelse av stämningsmannaförordnandena endast föranleder en mycket onödig pappersexercis.

W. von Schéele