NORDISKT OCH INTERNATIONELLT

 

Juridiska frågor vid Nordiska rådets tionde session

    Nordiska rådet avhöll sin tionde session i Helsingfors d. 17—23 mars 1962. Liksom vid rådets tidigare sessioner förekommo vid denna jubileumssession åtskilliga frågor av tämligen vittgående natur tillhörande det juridiska arbetsfältet. Vid sessionen antogos 33 rekommendationer till regeringarna, ett ovanligt högt antal. Åtskilliga av dessa ha ett allmänt rättsligt intresse.
    Sessionens huvudfråga var spörsmålet om ingående av en allmän nordisk samarbetsöverenskommelse, som skulle sammanfatta hittills uppnådda resultat i det nordiska samarbetet och tillika anvisa riktlinjer för framtiden. I anledning av ett initiativ av enskilda rådsmedlemmar hade regeringarna samfällt till sessionen uppgjort förslag till ensådan samarbetsöverenskommelse. En första huvudavdelning i denna bilda de sex artiklar, som avse rättsligt samarbete och i vilka riktlinjer för det fortsatta nordiska samarbetet på lagstiftningens område uppdragas.
    Enligt överenskommelsen förplikta länderna sig att fortsätta arbetet att ernå största möjliga rättsliga likställighet mellan å ena sidan medborgare i nordiskt land, som vistas i annat nordiskt land än det egna, och å andra sidan vistelselandets medborgare. Härmed fullföljes en linje, som under efterkrigsåren varit en kungstanke i det nordiska lagstiftningssamarbetet. I en följande artikel behandlas medborgarskapslagstiftningen, inom vilket område länderna förbundit sig att söka underlätta för medborgare i ett nordiskt land att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land.
    På de gamla markerna inom privaträtten skall lagsamarbete fortsättas i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse. En viktig nyhet är att straffrätten nu också definitivt inmutats för det nordiska samarbetet. Länderna skola enligt överenskommelsen eftersträva enhetliga bestämmelser om brott och brottspåföljder. Genom denna programförklaring har hela brottsbalken dragits in i den nordiska samarbetssfären. Vidare ha länderna förbundit sig att beträffande brott, som begåtts i ett nordiskt land, låta utredning och lagföring i största möjliga utsträckning kunna ske även i annat nordiskt land.
    Inom övriga rättsområden, d. v. s. framför allt inom den offentliga rätten, skall inbördes samordning eftersträvas, där detta ter sig ändamålsenligt. I en sista artikel, som täcker verkställigheten på såväl det civil- och straffprocessuella som det offentligrättsliga området, stadgas helt allmänt, att varje land bör verka för genomförandet av sådanaregler, att beslut av domstol eller annan myndighet i annat nordiskt land kan verkställas jämväl inom landets område. Däremot var man på regeringshåll ej beredd att komplettera detta avsnitt i överenskommelsen med ett stadgande om att länderna skola verka för att tillämpningen av samfälld lagstiftning blir i möjligaste mån enhetlig.

    Rådet rekommenderade de fem regeringarna att ingå en samarbetsöverenskommelse med utgångspunkt från det framlagda förslaget, som blott föreslogs skola jämkas på några få punkter. överenskommelsen undertecknades under sessionen i en paus i rådsförhandlingarna den 23 mars 1962 och har därefter framlagts för de olika parlamenten för godkännande. Sedan samtliga nationalförsamlingar under våren 1962 fattat beslut om överenskommelsens godkännande, har denna efter ratifikation kunnat träda i kraft den 1 juli 1962.
    Redan vid 1958 års session hade några rådsmedlemmar, tillika domare i sina hemländer — däribland numera landshövding Olov Rylander — väckt förslag om upprättande av ett gemensamt nordiskt rådgivande domstolsorgan. Tanken bakom förslaget var att, då åtskillig lagstiftning tillkommit efter ett samfällt beredningsarbete och var av gemensam natur, garantier borde skapas för att enhetliga principer komme till användning vid tillämpningen i praxis av denna lagstiftning. För att tillgodose detta önskemål hade förslagsställarna ifrågasatt inrättandet av ett rådgivande domstolsorgan, exempelvis bestående av några medlemmar av ländernas högsta domstolar. Detta förslag mötte redan 1958 stark kritik. I anledning av förslaget igångsattes på initiativav rådets juridiska niomannakommitté en rättsvetenskaplig utredning rörande hur den gemensamma lagstiftningen i själva verket tillämpats i de olika länderna; utredningen har publicerats i Nordisk Udredningsserie 1961: 6. Då praxis visade sig ha varit ganska enhetlig och då tanken rönt starkt motstånd inte minst från domstolarnas företrädare, blev förslaget vid årets session avslaget.
    I sammanhang med detta förslag hade emellertid rådet att behandla en annan fråga, som också gällde det nordiska lagstiftningssamarbetet, nämligen spörsmålet om hur en enhetlig nordisk lagstiftning skall kunna bevaras i ett läge, då ett eller flera av de nordiska i länderna anslutit sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen. Enligt Rom-traktaten ha gemenskapens organ möjligheter att meddela inom medlemsländernas territorier omedelbart giltiga föreskrifter på en rad av de områden, som Rom-traktaten omspänner. Redan nu ha på några fält av gemenskapens kommission i Bryssel och dess ministerråd utfärdats förordningar, vilka inom gemenskapen ha samma kraft som nationella lagstiftningsakter. På andra områden gäller att deltagarländerna äro skyldiga att ändra sin nationella lagstiftning i överensstämmelse med från gemenskapen erhållna direktiv. Då en stor del av det hittillsvarande nordiska lagstiftningsarbetet gäller just handelsrätten, som uppenbarligen omfattas av Rom-traktatens bestämmelser, är att befara att de nordiska länder, som bliva medlemmar i gemenskapen, kunna nödgas ändra sin lagstiftning på centrala handelsrättsliga områden till i överensstämmelse med gemenskapens föreskrifter. Problemet är nu, hur man i denna situation skall kunna bevara den hittillsvarande nordiska rättsgemenskapen.
    På förevarande stadium kunde Nordiska rådet icke göra annat än att i en rekommendation uppmana regeringarna att överväga på vilket sätt den nordiska rättsgemenskapen bäst kan bevaras och utvecklas i det tänkta läget. De nordiska ländernas justitieministrar, vilka alla deltogo i sessionen, hade förutskickat, att de skulle envar i sitt departement

eller ministerium tillsätta studiegrupper med uppgift att undersöka på vilka punkter den nuvarande nationella lagstiftningen, som är av nordisk natur, kan komma att behöva anpassas till Rom-traktatens regler eller till en blivande europeisk lagstiftning. Av vikt torde särskilt bliva att finna vägar, på vilka de nordiska länderna kunna inom gemenskapens organ redan på det förberedande stadiet inverka på utformningen av den blivande europeiska rättens regler och vinna förståelse för nordiska synpunkter och erfarenheter. Om endast ett eller två länder bliva medlemmar av gemenskapen, förminskas självfallet möjligheterna härvidlag.
    En annan fråga med europeiska perspektiv, som var före första gången år 1960, gällde huruvida även Norge och Sverige skulle liksom tidigare Danmark och Island erkänna Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna jurisdiktion. Behandlingen av saken i rådet ledde visserligen i år återigen till ett nytt uppskov, men debatten i rådet torde dock sannolikt komma att medföra, att Norge relativt snart erkänner domstolens kompetens. Därmed torde också Sverige bliva försatt i den situationen, att ett sådant erkännande ej kan låta vänta på sig alltför länge.
    Kort efter krigsslutet 1945 togs frågan om nordiskt samarbete beträffande skadeståndsrätten upp till behandling. Därvid enades man om att utvälja två områden, på vilka lagstiftningsarbetet skulle börja, nämligen ansvaret för trafikskada och det allmännas ansvar för underordnades åtgöranden. Tanken härvid var att hela komplexet icke skulle angripas på en gång utan att man först skulle taga itu med mindre, avgränsade områden, inom vilka behovet av lagstiftning var särskilt påfallande. Vad angår den första frågan om skadestånd i trafik har det visat sig, att någon enighet mellan länderna ej kunnat uppnås. Efter ett i gemenskap utfört utredningsarbete och på grundval av detta har culparegeln ersatts av en regel om strikt ansvar i norsk och finländsk rätt, medan däremot Danmark beslutat stå kvar på culparegelns grund. Något formellt ställningstagande till utredningen har icke träffats i Sverige, men gällande rätt, som alltjämt bygger på culparegeln, har icke ändrats. Man har här måst konstatera ett misslyckande. Vid årets session fick även det andra specialområdet — frågan om det allmännas skadeståndsansvar — avskrivas, närmast på grund av svenskt motstånd. De på detta område föreliggande kommittéförslagen bygga på grundsatsen att det allmänna i princip skall svara för skada vållad av det allmännas företrädare. Dessa lagförslag har man varit beredd att genomföra i Danmark och Norge, där en sådan lagstiftningsakt närmast skulle innebära en kodifiering av praxis. Finland, som saknar lagregler på området, har också varit berett att acceptera en lagstiftning av detta innehåll. Då man från svensk sida rest motstånd, har anledningen varit rädsla för de ekonomiska konsekvenserna av de i svensk rätt nya principer, som ett godtagande av lagförslagen skulle medföra, men också hänsynen till den säregna svenska sidoordningen av förvaltning och domstolar. Lagstiftningens genomförande komme nämligen lätt att innebära att de allmänna domstolarna — därest de skulle ha avgörandet beträffande dessa liksom andra skadeståndsfrågor— nödgades inlåta sig på bedömanden huruvida de administrativa

myndigheterna handlat riktigt eller ej. En utveckling i sådan riktning har den svenska lagstiftaren under senare tid med all makt velat undvika. När man vid sessionen från svensk sida anmälde, att Sverige icke för närvarande kunde deltaga i samarbetet, beslöt rådet att avslå det vilande medlemsförslaget i ämnet.
    Den nuvarande nordiska lagstiftningen om kommission, handelsagentur och handelsresande är relativt gammal. Den härstammar från åren 1914—1917 och har sedan dess inte varit föremål för mera genomgripande revision. Från olika håll, särskilt från handelsagenternas sida, har på senare tid framställts krav om en översyn av lagstiftningen, bl. a. i syfte att modernisera de mera socialt färgade reglerna. Utvecklingen beträffande de rättsförhållanden, som beröra de beroende uppdragstagarna, har gått raskt under senare år. Frågan har länge fått stå tillbaka för andra uppgifter, som bedömts viktigare. Sedan Finland i anledning av ett i rådet väckt medlemsförslag påbörjat en nationell utredning under hösten 1961, har emellertid fältet öppnats fören allmän nordisk revision av denna lagstiftning. Rådet antog också en rekommendation härom.
    I detta lagstiftningsarbete kommer för övrigt en ny metod att tilllämpas. Tidigare ha i liknande fall i samtliga länder tillsatts nationella kommittéer, vilka därefter samarbetat. I arbetsbesparande syfte enades de nordiska justitieministrarna vid sin sammankomst i Oslo i januari 1962 om att i stället i ett fall som detta lägga huvuddelen av arbetet på en utredningskommitté i ett land men att förstärka denna kommitté med observatörer från övriga länder. På dessa senare skulle ankomma att i hemlandet anmäla på vilka punkter en revision också av den egna lagen ter sig önskvärd i belysning av de resultat som framkommit under kommittéarbetet. I ett senare skede kan därefter ett mera ordinärt nordiskt utredningsarbete upptagas.
    Vad gäller näringsrätten har det visat sig svårt att göra framsteg med hänsyn till den europeiska marknadssituationen. I Danmark räknar man med att inom kort få anpassa sin lagstiftning till Europeiska ekonomiska gemenskapens normer och vill därför icke vara bunden av nordiska åtaganden. Av dylika skäl blev rådet nödsakat avslå ett redan 1961 väckt förslag, som gick ut på att enskilda personer från ett nordiskt land skulle få etablera sig fritt inom handel och hantverk i annat nordiskt land på samma villkor som gälla för detta lands egna medborgare. Etableringsfriheten är just ett av de spörsmål, som komma att bliva särskilt känsliga ur Norges synpunkt vid förestående förhandlingar om medlemskap med Europeiska ekonomiska gemenskapen.
    I detta sammanhang kan också uppmärksammas, att den nordiska kommitté, som tillsatts för att inom vissa avgränsade områden av aktiebolagsrätten undersöka möjligheterna för ett nordiskt förenhetligande — från svensk sida deltager professor Nial i detta arbete —hemställt om att dess uppdrag måtte vidgas att avse hela aktiebolagslagstiftningen. Denna framställning skall ses i belysning av att man inom gemenskapen enligt där gällande arbetsplaner skall avsluta utredningarna rörande en ny europeisk aktiebolagslagstiftning redan under 1962.

    Ur samma aspekt måste även frågan om nordisk likställighet beträffande rätten att förvärva fast egendom betraktas. Utgångspunkten för diskussionerna har under senare tid varit den fr. o. m. 1960 gällande danska lagstiftningen, enligt vilken blott den som är bosatt i Danmark får fritt förvärva fastighet i landet, även för bostadsändamål. Den som icke är bosatt i Danmark måste för sådant förvärv ha justitieministerns tillstånd. Vid meddelandet av sådana tillstånd har någon principiell skillnad icke ansetts kunna göras mellan dem, som äro bosatta i Norden, och dem, som äro bosatta utom Norden. Även här ha hänsynen till ett blivande medlemskap i gemenskapen varit utslagsgivande för Danmark. Rådets juridiska utskott bad nu regeringarna att gemensamt överväga vilka åtgärder som kunna bliva erforderliga för att bevara tillgången på lämplig mark för de egna medborgarna. I praktiken är det här särskilt fråga om tomter för sommarbostäder. Med den tilltagande urbaniseringen i det kontinentala Europa och med det växande välståndet har man att räkna med en ökad efterfrågan på sommarbostäder från fram för allt västtyskar, en efterfrågan som med all sannolikhet kommer att inom något decennium starkt påverka sommarbostadsmarknaden inom i vart fall södra delen av Skandinavien.
    På det straffrättsliga området var självfallet den viktigaste frågan regeringsförslaget om en lagstiftning rörande internordisk verkställighet av straffdomar. Hittills har möjlighet till sådan verkställighet funnits blott beträffande bötesdomar och endast i Danmark, Norge och Sverige. Rådet underställdes för yttrande huvudprinciperna i de efter ett omfattande och långvarigt förberedelsearbete uppgjorda lagförslagen, enligt vilka det blir möjligt att verkställa straff, ådömt i ett nordiskt land, i ett annat land. Denna lagstiftning innebär en revolutionerande nyhet och torde sakna motsvarighet på andra håll. Huvudmotivet för den är av rent humanitär natur. Det har ansetts vara till förmån för den dömde och hans återanpassning, att de kriminalvårdande åtgärderna, antingen de innebära anstaltsvård eller företagas i frihet, kunna vidtagas i hans hemland, där förutsättningarna för en framgångsrik behandling måste vara gynnsammare än i ett för honom mera främmande land, där han vid ett måhända tillfälligt uppehåll blivit dömd. Rådet tillstyrkte genomförande av en sådan lagstiftning. De nationella parlamenten kunna under hösten 1962 väntas få sig förelagda förslag i ämnet.
    Rådet beslöt på det straffrättsliga området också avgiva en rekommendation till förmån för enhetlig lagstiftning avseende straff för missbruk av alkohol i samband med luftfart. Märkligt nog har man på detta i och för sig internationellt betonade område ej lyckats att i de nya luftfartslagarna i Norden, vilka äro frukten av ett gemensamt arbete, nå fram till enhetliga regler.
    Av närmast straffrättslig karaktär var även ett annat utåt mycket uppmärksammat medlemsförslag avseende åtgärder för upprätthållande av det internationella radioreglementets bestämmelser om förbud mot radiosändningar från öppna havet eller från luftrummet där ovanför. I syfte att kunna inskrida mot s. k. »piratsändare» hade nordiska experter utarbetat förslag till en långtgående lagstiftning i ämnet. Ur folkrättslig synpunkt är av intresse, att lagförslagen innebära en täm-

ligen vittsyftande utsträckning av det egna landets straffrättskipning i rummet. Även medverkan i det primära brottet, bestående i radiosändning från öppna havet, hade i förslagen kriminaliserats i stor omfattning. Rådet hade icke att taga ställning till enskildheterna i denna lagstiftning utan rekommenderade blott i allmänhet regeringarna att gemensamt vidtaga åtgärder till förhindrande av dylika radiosändningar.
    Av administrativ natur var spörsmålet om införande av internordiska flyttningsbetyg. Åtskilliga fördelar skulle kunna vinnas praktiskt sett om de nordiska länderna skulle kunna följa sina medborgares flyttningar icke endast i hemlandet utan även i övriga nordiska länder. Ett förslag med sådant syfte har framlagts i ett av särskilda sakkunniga avgivet nordiskt betänkande (Nordisk Udredningsserie 1961:4). Då remissbehandlingen av detta ej hunnit slutföras till rådsmötet, uppsköts saken till nästa session.
    Vad angår socialrätten kan antecknas, att ett av de finländska folkdemokraterna framfört förslag om att lagstiftningsvägen genomföra 40 timmars arbetsvecka avslogs av rådet. Däremot antogs en rekommendation som syftade till att skapa likställighet mellan nordiska sjömän, anställda ombord å fartyg, som seglar under något nordiskt lands flagga. För närvarande åtnjuta i allmänhet medborgare med flagglandets nationalitet förmåner framför övriga ombord anställda av annan— också nordisk — nationalitet. Rekommendationen tar särskilt sikte på vissa regler i sjömanslagarna.
    I en annan rekommendation föreslogos sådana ändringar i ländernas lagstiftning beträffande änkepensionering och invalidpensionering, att den, som i ett land erhållit dylik pension, bibehålles vid denna pensionsrätt även efter flyttning till annat nordiskt land, till dess han där blivit berättigad att erhålla i detta land utgående förmåner. Enligt den nordiska konventionen om social trygghet gäller nämligen för närvarande beträffande dessa båda slag av pension en karenstid av 5 år. Nyinflyttade kunna sålunda icke få dylik pension från vistelselandet förrän efter 5 års uppehåll där. Denna lucka i skyddet föreslås nu skola täckas på sätt anvisas i rekommendationen.
    Inom ett annat omfattande lagstiftningsområde företog rådet flera initiativ, nämligen beträffande reglerna om kvalitetskontroll. I olika rekommendationer förordades sålunda, att lagstiftningen om kontroll av livsmedel och av läkemedel skulle förenhetligas. Strävandena gå ut på att bevis om godkännande, som utfärdats i enlighet med ett lands lagstiftning, böra ha omedelbar giltighet även i övriga nordiska länder. Ett liknande förslag framställdes också beträffande kontrollen av el-materiel, vilket dock ej hann slutbehandlas under sessionen utan fick uppskjutas.
    Från trafiklagstiftningens område kan antecknas, att ett förslag om att skänka internordisk giltighet åt de nationella körkorten icke vann rådets bifall. Bakgrunden härtill torde vara att, så länge körkorten i Sverige ha till tiden obegränsad giltighet, medan i övriga länder körkorten omprövas med vissa intervall, svårigheter föreligga att skapa en enhetlig ordning i Norden.

Gustaf Petrén