Svenska kriminalistföreningen höll sitt ordinarie årsmöte i Sthm d. 3 maj 1962. Därvid omvaldes styrelsen, som nu alltså består av justitierådet Nils Beckman, ordf., prof. Ivar Strahl, v. ordf., lagbyråchefen Carl Holmberg, sekr., byråchefen Lars Bolin, polisintendenten Axel Danielson, generaldirektören Torsten Eriksson, adv. Valborg Lundgren, stadsfiskalen Sten Mattsson, skyddskonsulenten Börje Nyblom, prof. Gösta Rylander, tingsdomaren Bengt Sandström och prof. Hans Thornstedt. Föreningen hade vid årsskiftet 663 medlemmar.
Vid årsmötet diskuterades ämnet Den svenska kriminalvårdens framtid med inledningsanförande av generaldirektören Eriksson. Årsmötet hölls i anslutning till ett av fångvårdsstyrelsen anordnat möte med kriminalvårdens anstaltschefer och skyddskonsulenter, vid vilket fångvårdscheferna i Danmark, Finland och Norge, Hans Tetens, Valentin Soine och Johs. Halvorsen redogjorde för nyheter i dessa länder. Vid fångvårdsstyrelsens fortsatta möte d. 4 maj talade engelske och belgiske fångvårdscheferna Arthur Peterson och JeanDupréel om aktuella kriminalvårdsfrågor.
Utbildning av amanuenser inom centraladministrationen. På initiativ av den inom civildepartementet verksamma personalutbildningsberedningen (se riksdagsberättelsen år 1962 IC:13) har nyligen genomförts en fortbildningskurs för nyanställd amanuenspersonal inom den centrala civilförvaltningen med kanslirådet E. Norberg som kursledare. Kursen, som hade karaktären av försökskurs, är den första i sitt slag för ifrågavarande personalkategori och hölls under tiden 26 mars—7 april 1962 med ett till 15 begränsat antal deltagare, förlagda i internat å Kommunskolan i Sigtuna. Det kan därför vara av intresse att närmare beröra de erfarenheter, som vunnits, och de slutsatser, som kunna dragas, av en på dylikt sätt anordnad utbildningsverksamhet.
Först några ord om själva utbildningsbehovet. Amanuenser i departementen och ämbetsverken anställas i den centrala civilförvaltningen i regel efter fullgjord akademisk utbildning. Vanligen har denna utgjorts av juris kandidatexamen eller av juris eller filosofie politices magisterexamen. Men även andra examina, ibland i kombination med juridisk examen, äro mer eller mindre talrikt företrädda, särskilt filosofie kandidat- eller magister-
examen inom den humanistiska fakulteten, ofta med viss inriktning på samhällsvetenskapliga ämnen. Diplomerade från handelshögskola och socialinstitut förekomma också, liksom det för utförande av allmänt administrativa uppgifter i betydande utsträckning finnes anställd personal med högre teknisk eller annan specialutbildning, såsom civilingenjörer, lantmätare, jägmästare, agronomer och officerare.
Av gammalt har emellertid den högre tjänstemannakarriären i ämbetsverken dominerats av juris kandidaterna, delvis genom tillskott på chefsposter från hovrättskarriären.
Enligt personalutbildningsberedningens uppfattning kan icke ens den mer allsidiga utbildning, som de nyss nämnda juridiska examina avse att skänka, anses tillräcklig för att göra den nyanställde praktiskt användbar i administrativ tjänst. Undervisningen i förvaltningsrättens olika grenar är ganska snävt begränsad och har merendels en juridiskt-formell inriktning. Kunskaperna om den svenska statsförvaltningens organisation och sätt att arbeta bli som regel bristfälliga, och många för den administrativt verksamme väsentliga förvaltningsproblem kommer man vid studierna icke i närmare beröring med.
Erforderliga insikter i berörda materia måste nu väsentligen förvärvas genom själva praktiken, genom därunder erhållna upplysningar av kamrater och överordnade eller genom självstudier. En dylik självutbildning genom praxis har sina bestämda olägenheter och blir ingalunda så billig för staten, som den möjligen ser ut, och kan lända många nyanställda till skada, då de frestas att söka förebilder i äldre beslut och kopiera dessa förebilder utan sådan närmare analys, som är nödvändig för utformandet av en konsekvent praxis i förvaltningsarbetet. Amanuensen kan också lätt nog komma att alltför länge fastna i enklare rutinuppgifter, något som verkar nedsättande på de anställdas intresse och initiativförmåga.
En systematiskt insatt utbildning bör kunna snabbare göra amanuenspersonalen effektiv för kvalificerade göromål, öka trivseln i dess arbete och tillika förbättra denna personals framtida arbete. Av praktiska skäl är det emellertid ogörligt att anordna kursutbildning med inriktning på alla de speciella grupper av ärenden, som anförtros amanuenspersonal. Behovet av specialinriktade kurser i vissa fackämnen torde få tillgodoses genom respektive ämbetsverks egen försorg, på sätt redan sker exempelvis för viss personal vid kommunikationsverken och tullverket.
Den här åsyftade utbildningen för nyanställda amanuenser i form av en för skilda ämbetsverk gemensam kurs skulle i stället ta sikte på att göra amanuensen bättre skickad för lösandet av skilda förvaltningsspörsmål, som han kan bli ställd inför. Utbildningen bör sålunda ge en god introduktion i den svenska statsförvaltningens organisation och arbetssätt mot bakgrunden av en allmän orientering om statens uppgifter i det moderna samhället och medlen att fullgöra dessa uppgifter.
Från dessa allmänna utgångspunkter har programmet vid försökskursen givits en utformning, vid vilken eftersträvats att i största möjliga utsträckning begränsa den egentliga föreläsningsverksamheten till förmån för pedagogiska metoder, som innefatta en aktiviserande undervisning i olika former, framför allt grupparbete med behandling av rättsfall, »cases» o. dyl. För att icke undervisningen i förvaltningsrätt skulle behöva ta för mycket utrymme, tillställdes kursdeltagarna på förhand ett av preceptorn i offentlig
rätt vid Lunds universitet, jur. dr. Håkan Strömberg, utarbetat kompendium i allmän förvaltningsrätt, för enskilt studium. De ämnen, som behandlades vid kursen voro följande:
Statens uppgifter i dagenssamhälle. Statsförvaltningens organisation. Regeringens sätt att arbeta. Riksdagens sätt att arbeta. Ämbetsverkens sätt att arbeta. Statsförvaltningen och kommunerna. Statens inkomster och utgifter. Huvudgrunder för budgetens uppställning och statens bokföring. Ämbetsverkens anslagsäskanden. Det statliga budgetarbetet i departementen. Spörsmål om statlig medelsförvaltning och revision. Lagstiftningsarbetet. Förvaltningen och domstolarna. Förvaltnings- och besvärsförfarandet. Garantier för rättssäkerhet och effektivitet i förvaltningen. Tryckfrihet och sekretess. Utredningsteknik. Vad en tjänsteman bör veta om statistik. Föredragningsteknik. Löne- och pensionsförmåner i statlig tjänst. Tjänstemännens allmänna skyldigheter. Arkivvård. Kring arbetsledningens problem. Statsförvaltningen och personalorganisationerna.
Att genomgå ett så omfattande arbetsprogram under loppet av två veckor nödvändiggjorde en stark koncentration och en högt uppdriven arbetstakt. Tack vare framstående lärare, hämtade från olika grenar av administrationen och med förmåga att levandegöra undervisningen med belysande exempel ur sin egen förvaltningserfarenhet, och genom deltagarnas stora intresse samt aktiva deltagande i förekommande diskussioner och gruppövningar i anslutning till föreläsningarna torde resultatet kunna betecknas som över förväntan gott. Större nytta och arbetseffekt skulle dock säkerligen ernås, om blivande kurser i framtiden finge utsträckas över ytterligare en vecka. Erinras må, att man i England nyligen funnit sig böra utöka tiden för liknande utbildningskurser från två till tre veckor. Därigenom skapas ytterligare utrymme särskilt för det viktiga grupparbetet, bl. a. i ett så betydelsefullt ämne som föredragningsteknik, samt för frågeverksamhet och diskussioner kring uppställda »cases».
Såsom ett önskemål för kommande kurser kan uppställas, att ökat utrymme beredes åt personal- och arbetspsykologiska problem. Den allmänna trivseln på arbetsplatsen är i hög grad beroende på iakttagande av vissa allmängiltiga, men tyvärr ofta förbisedda, normer i fråga om samarbete mellan olika tjänstemän, förhållandet mellan över- och underordnad personal, iakttagande av korrekta »tjänstevägar» vid ordergivning och råd beträffande arbetsledning och mycket annat. Detta i sin tur aktualiserar även behovet av särskilda kurser för förvaltningstjänstemän i ledande ställning, kurser som även ur allmän synpunkt te sig betydelsefulla i en tid av förvaltningens starka expansion och statsverksamhetens utsträckning till allt vidare områden av samhällslivet.
E. N