Professuren i allmän rättslära vid Uppsala universitet har sökts av preceptorn Lars Hjerner.
    De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Ivar Agge, Stockholm, Folke Schmidt, Stockholm, och Ivar Strahl, Uppsala, ha alla funnit Hjerner kompetent till professuren.
    I de sakkunnigas utlåtanden betonas, att som krav för kompetens till professuren bör uppställas dokumenterad vetenskaplig skicklighet inom något eller några positivrättsliga ämnen. Medan Agge uttalar, att innehavaren av professuren måste både kvalitativt och kvantitativt fylla det mått av meriter i fråga om positiv rättsforskning som eljest kräves för professorskompetens i ett positivrättsligt fack, finner Schmidt det icke obetingat nödvändigt, att innehavaren av professuren uppfyller det kvantitativa kravet för professorskompetens i positivrättsligt ämne. Strahl avstår från att bestämma, hur högt kompetenskravet beträffande positiv rätt skall ställas, men uttalar att full professorskompetens är önskvärd och bör anses som en tungt vägande merit.
    Vad angår kompetenskraven i övrigt finner Agge, att det bör fordras att någon, icke alltför obetydlig, del av en sökandes produktion faller inom den allmänna rättslärans område i trängre mening. Enligt Strahls mening bör krävas åtminstone någon insats av rättsteoretisk art. Schmidt framhåller att den allmänna rättslärans aspekter få betydelse även vid bedömningen av positivrättsliga specimina och att det därför kan tänkas att någon genom sin positivrättsliga produktion förvärvat en förnämlig meritering i allmän rättslära trots att hans produktion inom den allmänna rättslärans eget egentliga område icke är särskilt omfattande.
    Agge konstaterar att Hjerners gradualavhandling »Främmande valutalag och internationell privaträtt» utgör en god grund för att förklara att Hjerner uppfyllt ett av huvudvillkoren för professorskompetens i allmän rättslära, nämligen sådan kompetens på den positiva rättens område. Agge understryker att avhandlingen kännetecknas av stor spännvidd och mångsidighet, att den röjer Hjerners förtrogenhet med problemställningar inom ett flertal juridiska discipliner samt att den på en mångfald punkter med större eller mindre utförlighet tar upp till behandling ämnen, som falla inom den allmänna rättsläran i egentlig mening.
    Beträffande Hjerners ännu otryckta specimensskrift »Om rättsfallstolkning»1 uttalar Agge, att den i väsentliga avseenden lägger en ny grund för den fortsatta teoretiska debatten kring den tämligen outredda frågan, i vilken utsträckning och med vilka metoder rättsliga normer eller handlingsmönster av något så när generell natur kunna utvinnas ur det ofta oklara och motsträviga rättsmaterial som utgöres av domstolsavgöranden. Även om Agge yppar tvivel om det lämpliga i att behandla rättsfallstolkningsproblemen så isolerat och att begränsa arbetsmaterialet så snävt som skett, finner han dock arbetets meritvärde för professur i allmän rättslära uppenbart.

1 Utgivet som kompendium Stockholm 1961.

520 NOTISER    Hjerners gradualavhandling betecknas av Schmidt som en av de bästa moderna rättsvetenskapliga monografier han läst. Ytterligare belägg för Hjerners omfattande orientering i olika ämnen finner Schmidt i ett antal smärre skrifter, som i något omarbetat skick sammanförts under titeln »Studier i valutarätt».
    Vid sin bedömning av arbetet »Om rättsfallstolkning» uttalar Schmidt bl. a.:

    Med all respekt för Hjerners kritik kan undertecknad likväl icke dela hans mening, att man inte bör söka utforska vad en domstol verkligen kan tänkas ha åsyftat att uttala med sin dom vid den tidpunkt då domen gavs, att det saknar betydelse vad domstolen själv menar i frågan om ett avgörande skall bli vägledande för framtiden, att man i princip skall bortse från hur rubriken i NJA till rättsfallsreferatet har formulerats, att man inte skall tillägga större vikt åt avgöranden som refereras än åt avgöranden som enbart antecknas bland notiserna. En annan sak är, att den som forskar efter vad som faktiskt förekommit bör vara medveten om felkällorna. Det är således klart att privata minnesanteckningar från tillfället ifråga inte kan jämföras med en utsaga som noga utmejslats och framlagts till offentligt beskådande. Man får inte heller glömma, att beslut i överrätt fattas av ett kollegium, varför den enskilde ledamotens uppfattning, även om den skulle låta sig infånga, inte obetingat är relevant. Hjerners kritik föranleder närmast reflektionen, att vi skulle behöva fasta, offentligen kungjorda regler om hur man bör bedöma tidigare avgöranden.
    Mot Hjerners metodlära kan ytterligare invändas, att den inte lämnar någon plats för den vetenskapliga uppgiften att undersöka spänningarna i rättssystemet mellan skilda värderingar och tankegångar. Helheten göres motsägelselös trots att verkligheten är fylld av motsägelser. Enligt min mening borde man hålla isär att domaren i sitt arbete må uppställa harmoni med tidigare avgöranden som ett viktigt mål och frågan vad tidigare avgöranden verkligen kan ha inneburit.

    Schmidt finner emellertid arbetet utgöra ett bevis på förmåga till skarp kritisk analys, överblick, fantasi och energi.
    Strahl betonar att Hjerners gradualavhandling vittnar om en mindre vanlig bredd i fråga om orientering, både så att författaren behandlat olika rättsliga discipliner och så att han satt sig in i ett betydande antal främmande rättssystem. Dess värde som specimen för professur i allmän rättslära finner Strahl ligga dels däri, dels i att den på sitt område är en förnämlig prestation, dels slutligen i det intresse författaren visat för att i den mån ämnet givit anledning därtill ägna uppmärksamhet åt rättsteoretiska spörsmål eller synpunkter.
    Skriften »Om rättsfallstolkning» betecknar Strahl som ett förtjänstfullt arbete, som visserligen är ganska begränsat, såväl till omfång som till innehåll, men som dock inom sina gränser är en intelligent gjord studie, innehållande åtskilligt av intresse.

H. D-s