Professuren i allmän rättslära vid Uppsala universitet har sökts av preceptorn Lars Hjerner.
De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Ivar Agge, Stockholm, Folke Schmidt, Stockholm, och Ivar Strahl, Uppsala, ha alla funnit Hjerner kompetent till professuren.
I de sakkunnigas utlåtanden betonas, att som krav för kompetens till professuren bör uppställas dokumenterad vetenskaplig skicklighet inom något eller några positivrättsliga ämnen. Medan Agge uttalar, att innehavaren av professuren måste både kvalitativt och kvantitativt fylla det mått av meriter i fråga om positiv rättsforskning som eljest kräves för professorskompetens i ett positivrättsligt fack, finner Schmidt det icke obetingat nödvändigt, att innehavaren av professuren uppfyller det kvantitativa kravet för professorskompetens i positivrättsligt ämne. Strahl avstår från att bestämma, hur högt kompetenskravet beträffande positiv rätt skall ställas, men uttalar att full professorskompetens är önskvärd och bör anses som en tungt vägande merit.
Vad angår kompetenskraven i övrigt finner Agge, att det bör fordras att någon, icke alltför obetydlig, del av en sökandes produktion faller inom den allmänna rättslärans område i trängre mening. Enligt Strahls mening bör krävas åtminstone någon insats av rättsteoretisk art. Schmidt framhåller att den allmänna rättslärans aspekter få betydelse även vid bedömningen av positivrättsliga specimina och att det därför kan tänkas att någon genom sin positivrättsliga produktion förvärvat en förnämlig meritering i allmän rättslära trots att hans produktion inom den allmänna rättslärans eget egentliga område icke är särskilt omfattande.
Agge konstaterar att Hjerners gradualavhandling »Främmande valutalag och internationell privaträtt» utgör en god grund för att förklara att Hjerner uppfyllt ett av huvudvillkoren för professorskompetens i allmän rättslära, nämligen sådan kompetens på den positiva rättens område. Agge understryker att avhandlingen kännetecknas av stor spännvidd och mångsidighet, att den röjer Hjerners förtrogenhet med problemställningar inom ett flertal juridiska discipliner samt att den på en mångfald punkter med större eller mindre utförlighet tar upp till behandling ämnen, som falla inom den allmänna rättsläran i egentlig mening.
Beträffande Hjerners ännu otryckta specimensskrift »Om rättsfallstolkning»1 uttalar Agge, att den i väsentliga avseenden lägger en ny grund för den fortsatta teoretiska debatten kring den tämligen outredda frågan, i vilken utsträckning och med vilka metoder rättsliga normer eller handlingsmönster av något så när generell natur kunna utvinnas ur det ofta oklara och motsträviga rättsmaterial som utgöres av domstolsavgöranden. Även om Agge yppar tvivel om det lämpliga i att behandla rättsfallstolkningsproblemen så isolerat och att begränsa arbetsmaterialet så snävt som skett, finner han dock arbetets meritvärde för professur i allmän rättslära uppenbart.