ERIK ANNERS. Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar. Uppsala 1961. Almqvist & Wiksell. 211 s. Kr. 14,00. —Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala Handlingar 9.

    För den ryska arméns uppbyggnad, disciplinering och effektivisering har Peter den stores krigsartiklar av 1716 spelat en betydande roll. Det har länge varit känt, att dessa krigsartiklar i stor utsträckning haft en svensk förebild, nämligen Karl XI:s krigsartiklar av 1683. I äldre rysk forskning var man klar över att det ryska beroendet av den svenska förebilden varit mycket stort. Härmed har den moderna sovjetryska forskningen inte kunnat förlika sig. I en år 1947 publicerad uppsats har krigshistorikern P. P. EPIFANOV hävdat, att det västeuropeiska inflytandet på 1716 års krigsartiklar varit betydligt mindre än man tidigare antagit och egentligen endast av formell art. Speciellt menar han, att det svenska inflytandet övervärderats.
    Detta och andra problem diskuterar ANNERS i ett arbete om den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar. Anners anger (s. 12) syftet med sitt arbete vara dels att utforska, vilken metod Peter begagnat vid avfattandet av sina krigsartiklar — som synas i hög grad kunna tillskrivas hans personliga insats —, dels att söka utröna motiven till de ändringar och tillägg Peter gjort i förhållande till sina förlagor. Anners menar nämligen, att låter sig dessa

motiv fastställas, kan man därav sluta sig till Peters egen uppfattning om det disciplinära tillståndet i den ryska armén. Rättshistorikern skulle alltså kunna hjälpa krigshistorikern, när det gäller att bilda sig en uppfattning om den ryska arméns disciplin och effektivitet vid denna tid.
    Genom en noggrann och skicklig jämförelse mellan Karl XI:s och Peter den stores krigsartiklar, båda återgivna i officiella tyska översättningar, visar Anners, att Peter genomgående begagnat de svenska krigsartiklarna som grund för sina egna, låt vara att han ofta gjort ändringar eller tillägg. Dessa hämtade han från andra västeuropeiskaländers krigsartiklar, främst franska, holländska och tyska. Epifanovs ovan citerade uppfattning vederlägges således grundligt. Trots sin något primitiva kompilationsteknik nådde dock Peter aktningsvärda resultat och åstadkom enligt Anners stundom en text, som var klarare och bättre än förlagornas.
    Vad åter beträffar Peters motiv för avvikelse från förlagorna, så finner Anners, att Peters ändringar och tillägg regelmässigt innebär antingen en mer eller mindre drastisk straffskärpning eller i varje fall en utvidgning av det kriminaliserade området. Genom att sammanställa dessa utvidgningar och straffskärpningar kommer Anners med hjälp av den s. k. funktionella metoden fram till följande, föga smickrande bild av den ryska armén på Peters tid (s. 94 f) : ». . . en armé, där ett för panikreaktioner benäget manskap, lett av en för korruption och missbruk av sin befälsrätt fallen officerskår, endast med största motvilja underkastade sig krigstjänsten och på grund av sin låga kultur- och bildningsnivå oavlåtligt måste uppfostras till en elementär disciplin, som förutsattes svikta vid svårare prövningar . . .»Tyvärr tillåter inte utrymmet en diskussion av den funktionella metoden, men rec. vill rent principiellt ifrågasätta, om inte Anners, trots de reservationer han gör, överskattar metodens användbarhet. Vad särskilt beträffar den hypotetiska bild han ger av den ryska armén, så står man undrande inför hur så beskaffade trupper kunde besegra en av Europas mest effektiva arméer, nämligen den karolinska. Anners har själv ställt sig denna fråga och vill se svaret i effektiviteten hos de i rysk tjänst varande västerländska officerarna och ämbetsmännen.

Per-Edwin Wallén