SVENSK RÄTTSPRAXIS

FAMILJERÄTT 1956—1961

 

AV JUSTITIERÅDET NILS BECKMAN

 

Efter det närmast föregående översikt över svensk familjerättspraxis, för åren 1950—1955, publicerades i SvJT 1956 s. 289 har en andra upplaga av min bok Svensk familjerättspraxis utkommit (Sthm 1960). Beträffande dessförinnan tillkomna rättsfall har jag här nedan i stort sett endast hänvisat till boken (citerad SvF), i förhållande till vilken följande rättsfallsöversikt alltså närmast framträder som ett komplement.

GIFTERMÅLSBALKEN

    Äktenskaps ingående. Ha två personer som kunna gifta sig lovat varandra äktenskap, så föreligger trolovning. Om mannen eller kvinnan, när de överenskommo att ingå äktenskap med varandra, redan var gift, föreligger ingen trolovning, även om den gifte tänkte skiljas och gifta om sig (NJA 1956 s. 619, behandlat i SvF under AIa3 och BIIb1).

 

    Äktenskapets rättsverkningar. Under det att i äldre GB giftorätt betecknade makes deläganderätt i den gemensamma förmögenheten, är giftorätt enligt nya GB blott en (med t. ex. arvsrätt likartad) successionsrätt vid en framtida tidpunkt (äktenskapets upplösning eller hemskillnad) men innebär under äktenskapets bestånd ingen deläganderätt i andra makens giftorättsgods. Att genom äktenskapsförord göra ena makens enskilda egendom till samma makes giftorättsgods innebär därför ingen gåva, men går äktenskapsförordet ut på att egendomen skall »ägas av makarna till hälften vardera», måste gåvoskatt erläggas för hälften. Denna skillnad stod tydligen icke klar för makarna i gåvoskattemålet NJA 1961 C 810, ty de hade i äktenskapsförordet använt det citerade uttrycket men talade i målet om att de blott velat bringa förhållandena i överensstämmelse med GB:s regler.
    Giftorätt äger icke rum i enskild egendom och enligt 6 kap. 1 § andra stycket GB ej heller i sådana rättigheter som ej kunna överlåtas eller eljest äro av personlig art. I förmåner, som på grund av livförsäkringar tillkomma ena maken, har giftorätt i regel ej ansetts utesluten. I NJA 1958 s. 671 ansågs emellertid mannens pensionsförsäkring vara att betrakta som egendom, varom förmäles i 6 kap. 1 §andra stycket GB och vari hustrun ej ägde giftorätt. Sistnämnda rättsfall, vilket (jämte SvJT 1955 rf s. 34) behandlats av HELLNER i SvJT 1961 s. 351—353, avsåg arbetstagares pensionsförsäkring hos SvenskaPersonal Pensionskassan (SPP). Sådan pensionsförsäkring är enligt

39—623004. Svensk Juristtidning 1962

610 NILS BECKMANNJA 1960 s. 411 att betrakta som rättighet, varom förmäles i GB 6 kap. 1 § andra stycket, även i fall arbetstagaren efter slutad anställning hos en till SPP ansluten arbetsgivare själv övertagit avgiftsbetalningen till SPP. Som motivering härtill anförde HD, att de för en sådan försäkring gällande försäkringsvillkoren visserligen icke innehålla något uttryckligt förbehåll, att försäkring ej må överlåtas. Villkorens avfattning måste emellertid — mot bakgrunden av SPP:s ändamål, försäkringsförhållandets konstruktion och de grundsatser på vilka SPP:s verksamhet vilar — anses giva vid handen, att det varit avsett att försäkringsförmåner, bortsett från kapitalunderstöd vid dödsfall, icke skola kunna utgå till andra än dem som i villkoren angivits såsom pensionsberättigade och att det följaktligen även efter upphörandet av den anställning i samband med vilken försäkringen tagits skall vara uteslutet att förfoga över försäkringen vare sig genom insättandeav andra förmånstagare än de i villkoren upptagna eller genom överlåtelse. Huruvida jämväl rätt till kapitalunderstöd vid dödsfall avsetts skola vara oöverlåtbar, synes ovisst, men med hänsyn till denna försäkringsförmåns underordnade betydelse saknas anledning att i det hänseende varom i målet är fråga behandla denna del av försäkringen på annat sätt än försäkringen i övrigt. (Jfr emellertid NJA 1961 s.215.) — Detta ståndpunktstagande beträffande SPP-försäkringar har emellertid icke rubbat huvudregeln om giftorätt i andra pensionsförsäkringar. I NJA 1960 s. 411 var även fråga om en av mannen i Livförsäkringsaktiebolaget Thule tecknad pensionsförsäkring. Mannen gjorde gällande, att försäkringen, som tecknats i samband med en hans arbetsanställning och avsett att tillförsäkra honom pension, vore att jämställa med tjänstepension. Domstolarna funno emellertid ingen anledning att icke tillämpa bestämmelserna om giftorätt på försäkringen. Avtalet rörande försäkringen hade slutits mellan Thule såsom försäkringsgivare och mannen såsom försäkringstagare, och avtalet stadgade ej annan inskränkning i hans rätt att förfoga över försäkringen än att den icke kunde återköpas eller belånas och ej heller så ändras, att den upphörde att vara pensionsförsäkring. Det hade icke visats något förhållande, på grund varav mannen, såvitt gällde förhållandet till arbetsgivaren, ej skulle äga förfoga över försäkringen (TfR 1961 s. 461).
    Giftorättsreglerna lösa icke frågan, huru vardera makens behov skall tillgodoses vid den slutliga delningen av deras tillhörigheter. Enligt lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad skall emellertid lägenhet, som förhyrts för att uteslutande eller huvudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad, tillkomma den make som bäst behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt (NJA1958 s. 657, behandlat i SvF under AIId4). I NJA 1960 s. 265 ansågs (vid tillämpning av 1959 års lag) en lägenhet, som förutom vardagsrum, sovrum och kök bestod av fotografiateljé och butikslokal, icke vara hyrd för att huvudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad (TfR 1961 s. 462).
    GB löser i stort sett icke den praktiska frågan, vilkendera maken viss egendom skall anses tillhöra. Exekutorer presumera att den make,

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1956—1961 611som har skulderna, också äger tillgångarna. För att skydda viss egendom mot utmätning måste andre maken i regel visa sig ha anskaffat egendomen (SvJT 1959 rf s. 2, behandlat i SvF under AIIb3). Fastighet, som också i princip tillhör den make som inbragt den, kan vanligen antagas tillhöra den make som erhållit lagfart därå. I SvJT 1962 rf s. 17 ansågos emellertid — i tvist mellan makar om försäljning enligt samäganderättslagen — makar vara samägare till en för hustrun lagfaren fastighet, då den anskaffats som gemensam bostad och mannen tillskjutit större delen av den kontanta köpeskillingen, varefter makarna gemensamt svarat för utgifterna (jfr SvF under AIIb4 ochAIIIg3 i. f.).
    Enligt GB 5:12 äger envar av makarna att för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran med förpliktande verkan jämväl för den andra maken ingå sådana rättshandlingar, som sedvanligen företagas för dessa ändamål. I SvJT 1958 rf s. 35 ansåg hovrättens majoritet hustru med för mannen förpliktande verkan kunna ingå rättshandlingar, avseende anskaffande av kläder för hennes eget behov. Detta avgörande har emellertid kritiserats av mig i SvF under AIIa6.

 

    Äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar. Enligt nya GB råder principiellt full avtalsfrihet mellan makar, dock att vissa rättshandlingar förutsätta äktenskapsförords form (se om gåvor mellan makar NJA 1956 s. 125, 1957 s. 315 och 1959 s. 296, behandlade under A III a2, a3 och b1 i SvF, om förhållandet till borgenärer NJA 1958s. 456 och 1959 s. 161, behandlade i SvF under A III b1 och i TfR 1960 s. 338—339, samt om tolkning av äktenskapsförord vad om sistnämnda rättsfall anföres under AIIIg1). Enligt GB 11:29 kan avtal om den ekonomiska uppgörelsen vid förestående skilsmässa, om avtalet är uppenbart obilligt för ena maken, på hans talan jämkas av domstol. Jämkning är dock enligt särskilt stadgande utesluten, om avtalet slutits under hemskillnad, och det har utan vidare ansetts klart, att avtal, som slutits först efter vunnen äktenskapsskillnad, icke falla under jämkningsregeln. Tydligen kunna de i GB givna reglerna om rättshandlingar på familjerättens område icke anses uttömmande. Vid sidan därom tillämpas analogiskt avtalslagens regler. Inom familjerätten föreligger dock ett vida större behov av fria händer för domstolarna, och det synes därför ligga i utvecklingens linje att inskrida mot obilliga uppgörelser utöver det i GB 11:29 lagstadgade området. Som exempel kan NJA 1961 s. 124 anföras: En man, som tidigare varit fullt arbetsför, hade alltsedan hustrun vunnit äktenskapsskillnad med rätt till underhållsbidrag av mannen varit sjukskriven och ej betalat hustrun något underhåll. Hustrun, som behövde kontanter och trodde mannen varaktigt arbetsoförmögen på grund av sjukdom, avstod på mannens förslag från sin underhållsrätt mot en mindre kontant ersättning. Emellertid återgick mannen i arbete kort tid efter avtalet och var sedan i arbete ända tills han ånyo blev sjukskriven, sedan hustrun anhängiggjort rättegång om avtalets ogiltigförklarande. Enligt läkarintyg ginge det icke att hålla mannen i arbete, då han trodde sig behöva betala underhåll åt hustrun; orsaken till denna inställning hos mannen låge icke i att han simulerade utan däri att

612 NILS BECKMANvarje belastning av fysisk eller psykisk art åstadkomme ett psykiskt insufficienstillstånd. Avtalet om avstående från underhållsrätt förklarades ogiltigt under åberopande av grunderna för 33 § avtalslagen. Då tillämpningen av detta lagrum, vari talas om att det skulle strida mot tro och heder att åberopa rättshandlingen, hittills varit mycket restriktiv (jfr TfR 1929 s. 170 samt SvJT 1933 s. 217, 1935 s. 617 och 1953 s. 1), måste det betecknas som ovisst, huruvida dylika omständigheter skulle lett till ogiltigförklaring av ett rent förmögenhetsrättsligt avtal.

 

    Äktenskaps upplösning. Beträffande återgång av äktenskap kan hänvisas till NJA 1956 C 674, behandlat i SvF under AIVa4.
    Hemskillnad enligt GB 11:1 kan ej meddelas annat än om medling ägt rum; för hemskillnad enligt GB 11:2 räcker det med försök till medling (att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse). I ett i SvF under AIVb1 behandlat tidigare fall fick en hustru hemskillnad enligt GB 11:2, ehuru medlaren blott på hennes begäran satt sig i telefonförbindelse med den i fängelse intagne mannen. I NJA 1960 s. 384 blev däremot gemensam ansökan ej upptagen till prövning, då blott försök till medling per brev skett utan att makarna råkats (TfR 1961 s. 461). Beträffande möjligheterna till medling och hemskillnad, då ena maken är sinnessjuk, hänvisas till NJA 1958 s. 264, behandlat i SvF under A IVb5 och c3 samt i TfR 1959 s. 323. Medling mellan makar kan ske antingen av person, som på grund av tjänsteställning eller uppdrag erhållit allmän behörighet att företaga medlingar, eller ock av den som för visst fall särskilt förordnats därtill. I anhängigt hemskillnadsmål meddelas sådant särskilt förordnande av rätten. Vanligare är dock, att förordnande, utan att hemskillnadsmål anhängiggjorts, på begäran gives av häradshövdingen i den ort eller rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist. Mot sådant förordnande äger andra maken fullfölja talan i hovrätten (NJA 1961 s. 710).
    Beträffande domstolarnas nuvarande ståndpunkt i fråga om att vägra hemskillnad hänvisas till NJA 1958 A24, behandlat i SvF under A IVc3 och c4. — Beträffande vitesförbud för makar att besöka varandra hänvisas till NJA 1958 s. 564, behandlat i SvF under A IV e5. — Beträffande bevisning om äktenskapsbrott kan NJA 1961 A18 påpekas.
    Om makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och ej heller därefter upptagit sammanlevnaden, äger vardera maken rätt att få dom på äktenskapsskillnad. Däremot förfaller verkan av hemskillnaden, om makarna åter flytta samman. Av ordalagen att döma skall frågan, huruvida makarna »flyttat samman» (varmed måste avses detsamma som att de »upptagit sammanlevnaden») eller »leva åtskilda», bedömas efter om de bott tillsammans eller ej. Bördsreglerna och stadgandet om frånskild kvinnas väntetid före omgifte bygga emellertid tydligen på att makarna skola anses ha »upptagit sammanlevnaden» (d. v. s. »flyttat samman») så snart något samlag mellan dem förekommit. I några i SvF under AIVe4 behandlade rättsfall har HD (med starka meningsskiljaktigheter) förklarat samlag under hemskillnadstid »med hänsyn till vad eljest i målet förekommit» icke innefatta att makarna återupptagit sammanlevnaden. Ett liknande fall bedömdes

SVENSK RÄTTSPRAXIS, FAMILJERÄTT 1956—1961 613i NJA 1961 s. 461 på motsatt sätt. Makarna hade under hemskillnadstiden icke haft gemensam bostad men vid upprepade tillfällen övernattat i samma bostad och haft sexuell förbindelse, detta enligt hovrätten »i så stor utsträckning att de måste anses ha återupptagit sammanlevnaden». Hovrätten, vars dom HD enhälligt fastställde, ogillade därför talan om äktenskapsskillnad. Det kan nämnas, att samlagen lågo alldeles i början av hemskillnadstiden och att därefter till HD:s dom förflutit nära två år. Till dylika omständigheter tillåter dock lagen tydligen ej att hänsyn tages, och lagen räknar näppeligen heller med den i och för sig behjärtansvärda synpunkten att man ej bör hindra försök till försoning under hemskillnadstiden (jfr ERNST ANDERSENÆgteskabsret II s. 275—276).
    Sedan äktenskapsskillnad beviljats genom lagakraftvunnen dom, möta tydligen starka betänkligheter mot att meddela resning för att bevilja äktenskapsskillnad på annan grund än den i domen åberopade (NJA 1956 C 659, behandlat i SvF under A IV g3). Liknande betänkligheter göra sig också, låt vara med mindre styrka, gällande i fråga om hemskillnad. Sedan genom lagakraftvunnen dom i ett äktenskapsmål mannens talan om äktenskapsskillnad på grund av hustruns äktenskapsbrott ogillats men hustruns talan om hemskillnad bifallitsamt hustrun under hemskillnadstiden tillerkänts vårdnaden om barnen ävensom underhållsbidrag för egen och barnens del, sökte i NJA 1961 s. 521 mannen resning under åberopande av att hustrun och hennes älskare vid polisundersökning om mened erkänt äktenskapsbrottet. HD meddelade resning i målet i vad avsåg frågorna om äktenskapsskillnad samt om bidrag till hustruns eget underhåll under hemskillnadstiden. Däremot meddelades ej resning i domen i vad därigenom dömts till hemskillnad och reglerats vårdnaden om och underhållet till barnen under hemskillnadstiden. I ett annat fall (NJA 1961 C 520) hade mannen yrkat äktenskapsskillnad enligt GB 11:8 jämte skadestånd eller i andra hand hemskillnad enligt GB 11:2 första stycket men lagakraftvunnen dom i stället bifallit av hustrun framställda yrkanden om hemskillnad (enligt GB 11:1) samt underhåll. Sedan ny bevisning om äktenskapsbrott tillkommit, beviljades resning i äktenskapsskillnads-, skadestånds- och underhållsfrågorna men ej i hemskillnadsfrågan (jfr NJA 1950 C 67).

    Med skadeståndsbestämmelsen i GB 11:24 har lagstiftaren velat ge domstolarna möjlighet att utjämna obilliga verkningar av lagens regler om giftorätt, men som förutsättning för skadestånd har angivits att ena maken genom sitt förhållande grovt kränkt den andra. Denna svårförenliga blandning av ideella och ekonomiska motiv har gjort det vanskligt för domstolarna att komma till en enhetlig och rimlig praxis. Äktenskapsbrott efter det söndring blivit akut föranleder i regel ej skadestånd, men i ett i SvF under AIVh2 behandlat rättsfall utdömdes skadestånd, vartill förklaring stod att finna i de ekonomiska förhållandena. Naturligtvis voro dock icke enbart de ekonomiska skälen för jämkning av giftorättsreglerna avgörande; i första hand måste alltid andra synpunkter beaktas vid besvarande av frågan, huruvida ett äktenskapsbrott efter det söndring blivit akut innefattar grov kränkning. I NJA 1960 C 1047 åberopades vissa skäl för jämkning

614 NILS BECKMANi giftorättsreglerna, men något skadestånd utdömdes ej, ty hustrun ansågs ej ha genom sitt förhållande grovt kränkt mannen, då hon såvitt visats ej med hor brutit äktenskapet förrän sammanlevnaden upphört samt talan väckts angående hemskillnad och äktenskapsskillnad. (Jfr NJA 1960 A 46.) — I några rättsfall har yppats en viss (försiktig) benägenhet att medelst skadestånd utjämna obilliga verkningar icke av lagens regler om giftorätt utan av äktenskapsförord om att giftorätt skulle vara utesluten (se NJA 1958 C 1059, behandlat i SvF under AIVh6). — Skadestånd kan icke bestämmas så, att ena maken förpliktas utge viss honom tillhörig egendom till andra maken (NJA 1960 s.265, behandlat i SvF under A VI d2 samt i TfR 1961 s. 463).

 

    Underhållsskyldighet på grund av äktenskap. Hustru, som under äktenskapet blott arbetat i hemmet, får regelmässigt underhållsbidrag av mannen under hemskillnadstiden men anses efter äktenskapsskillnaden pliktig försörja sig genom eget arbete, om ej sjukdom eller andra omständigheter utgöra bestämt hinder däremot (NJA 1958 s. 145 och 1956 s. 574, behandlade i SvF under A V c2). I långvariga äktenskap med barn brukar emellertid hustru över medelåldern få underhåll, även om hon är frisk. Underhåll tillerkändes sålunda i NJA 1961 s. 652 efter 17 års äktenskap en 53-årig f. d. konsertsångerska med 16-årig son samt i NJA 1961 A 49 efter 25 års äktenskap en 52-årig f. d. damfrisörska med 3 barn, varav ett omyndigt. I båda fallen blevo läkarintyg åberopade, men torde ej ha inverkat på utgången; i sistnämndafall avsåg t. ex. läkarintyget endast nervklenhet och magkatarr. I NJA 1961 A 56 hade en 45-årig arbetarhustru, som enligt läkarintyg hade »en täml. välskött sockersjuka» samt var »något utsliten och för tidigt åldrad», efter 15 års äktenskap med 3 barn av hovrätten fått underhåll blott 2 år från äktenskapsskillnad på grund av mannens äktenskapsbrott. HD — varest ett nytt och något starkare läkarintyg åberopades — utdömde underhåll även efter tvåårsperioden men med lägre belopp.
    I SvJT 1958 rf s. 17 (kritiserat av mig i SvF under A IV c2) tillerkändes en hustru underhåll efter äktenskapsskillnad därför att ett barn krävde hennes omedelbara tillsyn. Att vid bedömande, huruvida frånskild make skall anses vara i behov av underhållsbidrag för egen del, hänsyn icke skall tagas till kostnaden för makarnas gemensamma barn framgår emellertid av NJA 1961 s. 4: Sedan genom äktenskapsskillnadsdom en hustru tillerkänts underhåll för egen del samt därjämte bl. a. vårdnaden om och underhåll till en son, förde mannen talan om att bli befriad från underhållsskyldighet till hustrun. Ehuru hustrun ostridigt helt försörjde sig genom förvärvsarbete, ogillade hovrätten mannens talan med hänsyn till den del av underhållsskyldigheten för sonen som skäligen ankomme på hustrun. I fråga om föräldrars underhållsskyldighet mot barn gäller emellertid, att envar av föräldrarna skall taga del i kostnaden för barnets underhåll efter sin förmåga. Om efter äktenskapsskillnad ena maken visserligen kan bereda sig själv erforderligt underhåll men saknar förmåga att därjämte deltaga i underhållet av makarnas gemensamma barn, kan sistnämnda förhållande icke föranleda åläggande för andra maken att bidraga till den förras eget

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1956—1961 615underhåll. Det måste med andra ord vara fel att fördela underhållsbördan för sonen föräldrarna emellan så att hustrun för att fullgöra sin del måste ha bidrag av mannen. HD ändrade därför hovrättens dom och befriade mannen från skyldighet att bidraga till hustruns underhåll.
    Underhållsbidrag skola i regel bestämmas efter förhållandena vid domen. Ändras sedan förhållandena väsentligt, kan detta föranleda jämkning i en senare rättegång. Ibland kan det emellertid vara praktiskt att redan i tidigare rättegång taga hänsyn till en framtida händelse. Sålunda förklarade HD i NJA 1961 s. 652 underhåll till frånskild hustru skola upphöra månaden efter den då hennes moder avlidit. Modern, som var över 80 år gammal, uppbar enligt testamente avkastningen av ett kapital, som icke fick förminskas under hennes livstid och som vid hennes död skulle tillfalla dottern med oinskränkt rätt. Tager man på detta sätt på förhand hänsyn till en händelse, som med säkerhet kan beräknas inträffa i framtiden, skall man tydligen bortse från den vid fråga om jämkning på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Det kan då hända att ändringar i andra hänseenden såsom mindre väsentliga måste lämnas obeaktade, ehuru de eljest skulle tillsammantagna med den på förhand beaktade föranlett ett något avvikande slutresultat. Mot nackdelen med att en sådan finjustering ej erhålles bör emellertid vägas fördelen att på förhand klara upp förhållandena så att en framtida rättegång blir onödig.
    Sinnessjuk make är under vissa omständigheter berättigad till underhåll efter äktenskapsskillnad (NJA 1959 s. 583, behandlat i SvF under A V c5). I SvJT 1960 rf s. 76 fann Svea hovrätt — trots att äktenskapet varit förhållandevis långvarigt (omkring 10 år) — underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad icke skäligen böra åläggas en man gentemot en hustru, vars sinnessjukdom »icke blott satt henne urstånd att såvitt på henne ankommit bidraga till familjens försörjning utan jämväl, såväl i förhållandet makarna emellan som vid umgänget med andra människor, lett till förvecklingar, vilka för mannen otvivelaktigt inneburit svåra lidanden och påfrestningar».
    I processrättsligt hänseende må erinras om SvJT 1961 rf s. 29, vari hovrätt, då klagande i vadeinlaga yrkat nedsättning av honom ådömd underhållsskyldighet men vid huvudförhandlingen i hovrätten hel befrielse från dylik skyldighet, prövade yrkandet även till den del det gick utöver vad i vadeinlagan angivits. I detta sammanhang må även erinras om NJA 1958 C 212, behandlat i SvF under A V c6, samt om NJA 1960 s. 364.
    Beträffande verkan av passivitet på rätt till underhållsbidrag hänvisas till NJA 1959 s. 471, behandlat i SvF under A V c12. (Jfr SvJT 1961 s. 292 och 586 samt CERVIN, Om passivitet inom civilrätten s. 76,113, 142, 145, 146, 162 och 193.)
    Beträffande höjning av underhållsbidrag hänvisas till NJA 1957 s. 435 och 729, behandlade i SvF under A V c11 samt i TfR 1958 s. 259—260.
    Numera har frånskild make till befattningshavare av vissa kategorier rätt till familjepension (NJA 1957 A13, behandlat i SvF under AVc10). Att de nya bestämmelserna om frånskild makes rätt till

616 NILS BECKMANfamiljepension ej ha retroaktiv verkan och ej heller kunna föregripas genom avtal mellan makarna (pensionsrätten oöverlåtbar) framgår av NJA 1961 C 1168. Vid skilsmässa efter 30 års äktenskap hade en kapten förbundit sig att ge hustrun underhåll med halva hans pension så länge han levde och därefter hela änkepensionen. Såvitt angick underhåll efter mannens död vägrade skilsmässodomstolen att fastställa avtalet. För åtagandet i denna del tecknades emellertid borgen av den kvinna, med vilken mannen gifte om sig. Efter mannens död ett par år senare sände änkan till statskontoret en »oåterkallelig» fullmakt för den frånskilda hustrun att lyfta änkepensionen, men 10 år senare återkallade hon fullmakten och behöll pensionen. Enligt då gällande bestämmelser borde pensionen ha tillkommit den frånskilda hustrun, men ännu vid mannens död gällde, att frånskild hustru saknade pensionsrätt. Den frånskilda hustruns talan om bättre rätt till pensionen ogillades.

 

    Bodelning. En bodelning innebär att de särskilda tillgångarna delas; att värdet av vardera lotten (med hänsyn till vederlagsanspråk o. d.) fastställts innebär blott en överenskommelse om hur blivande bodelning skall ske (NJA 1961 s. 547). Är all egendom av enskild natur, kan skiftesmans förordnande om att vardera maken skall erhålla sin enskilda egendom ej anses innefatta en laga bodelning (SvJT 1961 rf s.18). Enskild egendom kan indragas i bodelningen för att betala vederlagsfordran enligt GB 13:6 eller 13:7 (NJA 1959 s. 161, behandlat i SvF under A VI c4 och d1).
    Enligt de ovan under äktenskapets rättsverkningar behandlade rättsfallen NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 411 skola arbetstagares pensionsförsäkringar i SPP, såsom varande av personlig art, ej ingå i bodelning. Hustrun ansågs ej heller berättigad till vederlag enligt GB 13: 7 för det mannen genom pensionsavgifterna förkovrat en honom tillkommande rättighet av personlig art (TfR 1961 s. 461—462, jfr HELLNERi SvJT 1961 s. 351—353).
    Enligt grunderna för GB 13:13 kan make icke mot sin vilja åläggas betala kontant lösenbelopp (se SvF under A VI a5). Under åberopande härav klandrade i NJA 1960 s. 411 mannen en av skiftesman verkställd bodelning och yrkade, att en livförsäkring, som utgjorde mannens giftorättsgods, måtte i sin helhet tillskiftas hustrun för att minska det kontantbelopp mannen enligt bodelningen hade att utgiva till henne. Hustrun bestred, att mer än hälften av försäkringens återköpsvärde tillskiftades henne; att påföra henne ensam en tillgång av ifrågavarande slag ansåg hon strida mot principerna för bodelningsförfarandet. Domstolarna förklarade emellertid hustrun pliktig att, i den mån så erfordrades, på sin lott taga försäkringen, eftersom make enligt grunderna för bestämmelserna om bodelning ej kunde påfordra att i stället för andre maken tillhörigt giftorättsgods, som denne ej begärt att bliva tillskiftad, påföras penningar till fyllnad av sin lott.
    Beträffande rätt till bostad och skadestånd vid bodelning hänvisas till det här ovan (samt i TfR 1961 s. 462—463) behandlade NJA 1960s. 265.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1956—1961 617FÖRÄLDRABALKEN

    Äktenskaplig börd. Barn, som födes under äktenskap, har enligt FB 1:1 äktenskaplig börd, d. v. s. moderns äkte man presumeras vara fader, såvida ej barnet i särskild ordning förklarats sakna äktenskaplig börd. Till barn utom äktenskap kan faderskap med bindande verkan fastställas genom erkännande i viss i FB 3:4 angiven form. Har barn avlats utom äktenskap men före dess födelse en man gift sig med modern och en annan erkänt faderskapet, tager bördspresumtionen över faderskapserkännandet (se SvF under BIa5 i. f.). I NJA 1961s. 325, där barnet sedermera genom lagakraftvunnen dom förklarats sakna äktenskaplig börd, ansågo visserligen underinstanserna och ett justitieråd faderskapserkännandet ha fått laga verkan, men HD:s majoritet förklarade det icke bindande, eftersom vid dess upprättande barnet, såsom fött under äktenskap med annan man, hade äktenskaplig börd.
    Presumtionen, att den äkta mannen är fader till gift kvinnas barn, kan brytas på talan av mannen. Han måste dock instämma sin talan inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Mannen har också förlorat sin rätt till talan om han, sedan han fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid då barnet kan vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet som sitt. Dessa bestämmelser om förutsättningarna för rätt till bördstalan tolkas i praxis på ett för den äkte mannen ganska välvilligt sätt. (NJA 1957 s. 295 och 1959s. 516, behandlade i SvF under B I b4).

 

    Fastställande av faderskap. Faderskap till barn utom äktenskap kan fastställas antingen genom erkännande eller genom dom. Ett faderskapserkännande skall, för att vara gällande, avges i den i FB 3: 4 angivna formen (NJA 1961 s. 325, behandlat här ovan under äktenskaplig börd, samt NJA 1957 s. 300, behandlat i SvF under BIIb1).Även ett i vederbörlig ordning tillkommet erkännande kan klandras av mannen, men det åligger honom då att styrka att han ej är barnets fader. Om den som erkänt faderskapet visas ej vara barnets fader, kan han få ett faderskapserkännande förklarat ogiltigt, även om han skrivit på det med vetskap om rätta förhållandet. NJA 1961 C 172 gällde en estnisk kvinna, vilken kommit till Sverige såsom flykting och därvid medfört ett utomäktenskapligt barn. Hon träffade här en svensk man, vilken genom formenlig skriftlig handling oriktigt (såsom ett surrogat för adoption) erkände sig vara barnets fader och gifte sig med modern. Vid hemskillnad omkring 12 år därefter (att preklusionstid ej gäller se SvF under B I b1) blev erkännandet på talan av mannen förklarat ogiltigt.
    Talan om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller, om han är död, hans arvingar (NJA 1957 s. 625, behandlat i SvF under B II c5). Det måste anses vara ett allmänt intresse att faderskap blir rätt fastställt. När en man genom lagakraftvunnen dom förklarats vara fader till ett barn men sedermera genom blodprov eller annat bevis styrker att faderskap är uteslutet, beviljas därför resning, även om han strängt taget kunnat åberopa beviset redan i målet (se SvF under B II c4). Blodprov kan icke framtvingas i

618 NILS BECKMANresningsärendet (se de i SvF under B I b6 behandlade NJA 1955 C 300 och 1940 s. 115), men då av ett i det tidigare målet taget blodprov nu kunde dragas andra slutsatser än då (faderskap uteslutet enligt fyrgensteorien, vilken vid tiden för blodprovet ej ansågs säkerställd), beviljades resning i NJA 1960 C 1207. Då faderskapstalan ogillas efter resning, fritages ofta modern från återbetalningsskyldighet (NJA 1955 s. 50 och 1961 C 1072, jfr WALIN s. 439—440) och yrkande av mannen om ersättning för kostnaderna å ärendet lämnas utan bifall (NJA 1953s. 177, jfr GÄRDES m. fl. kommentar till RB s. 208).
    För att en man skall förklaras vara fader till ett barn måste enligt FB 3:2 till en början utredas, att han haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat. Beträffande konceptionstidens längd föreligga åtskilliga rättsfall, av vilka NJA 1956 s. 329 och 631 behandlats i SvF under B II d6. I NJA 1961 s. 325 ansågs en flicka, som vid födelsen vägde 4 130 gram och var 52 cm lång, icke kunna vara avlad så tidigt som 317 dagar före födelsen; sannolikhetsgraden var här 0,1 % med hänsyn till både vikten och längden. Med de nu refererade fallen kunna jämföras följande fall i vilka HD avslagit dispens. I NJA 1961 C 933 ansågs en 48 cm lång gosse vägande 2 870 gram kunna vara avlad så sent som 230 dagar före födelsen (sannolikhetsgrad 6,7 % för längden och 4,6 % för vikten). I ett senare fall ansågs däremot en 48 cm lång flicka vägande 3 230 gram ej avlad vid samlag 226 dagar förefödelsen (sannolikhetsgraden 0,1 resp. 1,4 %). Även andra omständigheter än konceptionstidens längd spelade in i sistnämnda fall. Hovrättens president, som var av skiljaktig mening och ville bifalla faderskapstalan, satte tilltro till moderns under sanningsförsäkran lämnade uppgift att hon aldrig haft samlag med någon annan man, men majoriteten betvivlade riktigheten av denna uppgift därför att hon medgett sig ett år tidigare ha legat till sängs utan samlag med två andra män. (Jfr WALIN s. 41 f. och FALCONER i SOU 1954: 6 s. 233 f.)

 

    Adoption. För adoption förutsättes ansökan av den som skall adoptera (NJA 1957 C 499, anmärkt i SvF under B III al).

 

    Vårdnad. Vid skilsmässa skall vårdnaden om barn enligt FB 6: 7 tilldelas den av föräldrarna som finnes lämpligast med hänsyn till barnets bästa (se de i SvF under B IV a5 upptagna rättsfallen ävensom NJA 1960 A 21, 27 och 56 samt 1961 A 13 och 27). Dör den av föräldrarna som fått vårdnaden, bör enligt FB 6: 9 i regel den andre förordnas till vårdnadshavare. Vårdnaden skall dock anförtros åt särskilt förordnad förmyndare, såvida det med hänsyn till barnets bästa finnes böra ske. Sedan vid hemskillnad 1950 och äktenskapsskillnad 1951 vårdnaden om en år 1949 född gosse tillerkänts fadern samt denne gift om sig 1954 och avlidit 1959, yrkade gossens moder i NJA 1960 s. 323 att bliva tillerkänd vårdnaden om gossen. Detta yrkande bifölls av häradsrätt och hovrätt samt en minoritet (två justitieråd) i HD. Majoriteten i HD åter biföll en av faderns nya hustru framställd begäran att såsom särskild förmyndare få vårdnaden. HD fann nämligen — särskilt med beaktande av att ett barn i denne gosses ålder icke utan starka skäl borde flyttas från en för barnet lämplig miljö,

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1956—1961 619där det rotat sig och kände trygghet och tillit till omgivningen — det vara med gossens bästa mest förenligt, att vårdnaden om honom uppdroges åt styvmodern såsom särskilt förordnad förmyndare.
    Eftersom beslut i vårdnadsfrågor kunna ändras för framtiden vid väsentligt ändrade förhållanden och vad redan skett ej kan göras ogjort, är resning i dylika fall föga praktisk. När i äktenskapsmål dels ogillats talan om äktenskapsskillnad dels dömts till hemskillnad och förordnats angående vårdnaden om och underhåll till barn, meddelades i NJA 1961 s. 521 (förut behandlat här ovan under äktenskaps upplösning) resning i äktenskapsskillnadsfrågan men ej i vårdnads- och underhållsfrågorna, vilka ju ändå måste omprövas i äktenskapsskillnadsmålet.
    Beträffande exekution för barns överlämnande till vårdnadshavaren hänvisas till NJA 1956 s. 395 (behandlat i SvF under B IV b6) samt NJA 1957 s. 551 (behandlat i SvF under B IV b4, jfr HASSLER i SvJT 1961 s. 111). Fråga huruvida rättegångskostnaderna i mål angående vårdnad om barn efter äktenskapsskillnad böra kvittas prövades i NJA 1961 s. 631. Av NJA 1960 s. 323 framgår, att umgängesrätt kan tillerkännas make, även om vårdnaden tillkommer annan än andre maken.

 

    Underhållsskyldighet. Enligt FB 7:1 upphör föräldrars skyldighet att underhålla barn ej innan barnet erhållit den utbildning som medhänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år. Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala underhållsbidrag. Enligt FB 20:11 må underhåll till barn ej mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas för tid efter det barnet fyllt 18 år, innan det kan tillförlitligen bedömas huruvida underhållsskyldighet föreligger därefter. Har talan om underhåll till barn för längre tid än till 16 eller 18 årogillats, kan enligt FB 7:8 utan hinder därav underhåll sedermera utdömas för längre tid. Det är dock icke utan betydelse, huruvida underhåll med ens sättes att utgå till 18 år eller blott till 16 år i tanke att förlängning vid behov senare kan ske. När 2-årigt barn i äktenskap vid skilsmässa mellan föräldrarna tillerkänts underhåll av fadern till 16 års ålder och underhållsbehovet då kvarstod (förstärkt) men å andra sidan faderns bidragsförmåga starkt nedsatts genom att han gift om sig och fått nya barn att försörja, tillerkände i NJA 1961 s. 558 HD barnet fortsatt underhåll till 18 års ålder men med lägre belopp. Underinstanserna hade ogillat kravet på fortsatt underhåll, varemot tidigare genom lagakraftvunnen underrättsdom ogillats av fadern framställt yrkande om jämkning på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Till jämförelse kan beträffande underhållsbidrag till frånskild hustru framhållas, att HD i ett tidigare rättsfall ansett den omständigheten att mannen ingått nytt äktenskap och däri erhållit ett barn icke i och försig föranleda någon nedsättning av bidragsbeloppen, varemot i ett annat fall mannens omgifte med tre barn i det nya äktenskapet åberopats som skäl för att, ehuru hans inkomster avsevärt ökats, ogilla den frånskilda hustruns talan om höjning av underhållsbidrag. Förhållandet mellan två hustrur, av vilka den senare vet eller bör förstå mannens

620 NILS BECKMANunderhållsskyldighet mot den förra, kan dock ej likställas med förhållandet mellan barn, där faderns lättsinne att skaffa till världen fler barn än han kan försörja ej bör gå ut över de små barnen.
    Föräldrarna äro enligt FB 7:1 skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Barn, vilkas fader såsom vårdnadshavare ensam försörjt dem, ansågos emellertid i SvJT 1961 rf s. 43 efter faderns död icke pliktiga att förbruka arvet efter denne innan moderns underhållsskyldighet kunde göras gällande utan, då barnens tillgångar icke kunde förslå till deras uppehälle och utbildning under tiden till dess de bleve i stånd att försörja sig själva, förpliktades modern utge underhållsbidrag från den dag, då talan därom väckts.
    Beträffande föräldrars rätt till skadestånd enligt SL 6:4 av den som vållat barns död hänvisas till NJA 1961 s. 584. (Jfr SvJT 1935 s. 249 och 1957 rf s. 65 samt NORSTRÖM i försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10 s. 149.)
    I kostnaden för barns underhåll skall enligt FB 7:2 envar av föräldrarna taga del efter sin förmåga (NJA 1958 s. 174, behandlat i SvF under B V c4). I SvJT 1961 rf s. 17 har Svea hovrätt angett en norm för fördelningen av underhållsskyldigheten då föräldrarna tillsammans sakna förmåga att helt bära kostnaden för barnets underhåll. Mannen hade ingen förmåga alls, och hustruns förmåga var så begränsad att en brist på 100 kr. i månaden uppstod. Denna brist ansågs böra delas lika mellan föräldrarna, varför mannen förpliktades utge underhållsbidrag med 50 kr. i månaden. I ett år 1962 avgjort mål har en liknande fråga prövats av HD.
    Eftersom rätten kan ändra vad som bestämts om underhållsbidrag, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det, bör underhållsbidrag bestämmas efter de aktuella förhållandena, om ej dessa kunna beräknas vara av snart övergående natur (jfr beträffande underhåll tillhustru NJA 1961 s. 652, behandlat här ovan under underhållsskyldighet på grund av äktenskap). I NJA 1960 s. 648 yrkade ett utomäktenskapligt barns moder, som hade en månadslön på 520 à 550 kronor, åläggande för fadern att såsom underhållsbidrag för barnet utgiva 125 kronor i månaden från barnets födelse tills det fyllt 18 år. Fadern, som var 21 år och s. k. läroverksingenjör, var emellertid elev vid teknisk högskola och hade inga inkomster utan studerade på lån. Han ville därför ej åtaga sig så hög underhållsskyldighet men förklarade sig, då han erhöll egna inkomster, icke komma att motsätta sig en skälig höjning av underhållsbidraget till barnet. Modern menade däremot, att faderns underhållsplikt borde bedömas enligt de inkomster han haft möjlighet att förvärva; om han ej valt att fortsätta sina studier, hade han kunnat få en anställning med 1 050 kronor i månaden. Domstolarna i första och andra instans bestämde underhållsbidraget för barnet till 75 kronor i månaden från födelsen till 18 år. HD höjde underhållsbidraget för tiden från 4 till 18 år till 125 kronor i månaden. Som motivering härtill förklarade HD:s majoritet det redan nu kunna förutses, att fadern efter avslutade högskolestudier komme att kunna bereda sig en arbetsinkomst som satte honom i stånd att då bidraga till barnets underhåll med åtminstone fordrat belopp. En reservant fann, om hänsyn

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1956—1961 621toges enbart till moderns ekonomiska förhållanden samt till faderns hittills förvärvade utbildning och därmed förbundna möjligheter att skaffa sig inkomst, det yrkade bidraget motiverat, medan hans möjligheter att genom fortsatt utbildning framdeles nå högre inkomster borde beaktas först där fråga uppkomme att på grund av ändrade förhållanden öka bidraget. Som skäl för att för de fyra första åren bibehålla det av domstolarna bestämda underhållsbidraget, 75 kronor i månaden, anförde majoriteten bl. a., att det — särskilt i betraktande av att det med hänsyn till faderns ungdom framstode som naturligt att han sökte skaffa sig högre utbildning — ej kunde anses skäligt att vid bedömande av hans förmåga att under högskoletiden bidraga till barnets underhåll utan vidare lägga till grund den inkomst han skulle kunnat erhålla, om han avstått från dylik utbildning, men att å andra sidan ej helt kunde bortses från de möjligheter han haft i sådant avseende. Reservanten åter åberopade som motivering för samma slut, att fadern skäligen borde vinna någon lättnad i underhållsbördan den tid studierna till civilingenjörsexamen beräknades kräva.
    Betalning av underhållsbidrag skall enligt FB 7:6 erläggas i förskott för kalendermånad, om ej på grund av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes av rätten eller genom avtal enligt 7 § andra stycket, d. v. s. för barnet bindande avtal om underhåll till barn utom äktenskap. Domstols befogenhet att fastställa längre betalningstermin än en kalendermånad måste antagas vara avsedd allenast för att genomföra av Särskilda förhållanden påkallade mindre avvikelser från huvudregeln, t. ex. att bidraget skall erläggas för kvartal eller år. Yrkande om engångsunderhållsbidrag till barn (i äktenskap) för tiden tills det fyllt 18 år förklarades därför i NJA 1960 s. 437 icke kunna bifallas (TfR 1961 s. 464).
    Beträffande jämkning av underhållsbidrag till barn gäller enligt FB 7:8 att domstol, utan hinder av vad som bestämts genom dom eller avtal, äger förordna annorlunda, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det. I NJA 1959 s. 476 (behandlat i SvF under B V d5fann HD i ett mål om höjning av ett genom avtal bestämt underhållsbidrag väsentligen ändrade förhållanden icke påkalla någon höjning. HD framhöll därvid, att det inbördes förhållandet mellan föräldrarnas inkomster icke avsevärt förändrats samt att kostnaden för barnets underhåll och vård icke i betydande mån ökat till följd av annan vid avtalets tillkomst obeaktad omständighet än levnadskostnadernas allmänna stegring, vilken emellertid medfört uppräkning av det avtalade underhållsbidraget enligt lagen om höjning av vissa underhållsbidrag. Avgörandet har kritiserats (TfSA 1961 s. 121) och synes också ägnat att väcka missförstånd i två hänseenden. Om båda föräldrarnas inkomster väsentligt ökats i samma proportion, bör naturligtvis underhållsbidraget till barnet i regel också ökas; och av lagen om höjning av vissa underhållsbidrag följer blott en efter levnadsomkostnadernas allmänna stegring schablonmässigt beräknad procentuell ökning, vilken domstol när talan där föres bör omräkna efter omständigheterna i det särskilda fallet. I NJA 1961 s. 438, som rörde ett genom skillnadsdom bestämt underhåll till ett barn, hade föräldrarnas inkomster ökat omkring 60 % för vardera och levnadsomkostnaderna omkring 40 %.

622 NILS BECKMANUnderinstanserna ogillade talan om höjning av underhållsbidraget under hänvisning till nyss omtalade tidigare avgörande. HD intog emellertid nu i båda hänseendena motsatt ståndpunkt. Den jämlikt lagen om höjning av vissa underhållsbidrag skedda förhöjningen togs ej i betraktande, och HD fann det, oavsett att det inbördes förhållandet mellan föräldrarnas villkor var i det närmaste oförändrat, vara av de förändrade förhållandena påkallat, att fadern lämnade ett större bidrag till barnets underhåll än i skillnadsdomen bestämts.
    Underhållsskyldighet kan fastställas antingen genom dom eller genom avtal. En dom kan jämkas endast på grund av väsentligt ändrade förhållanden, ett avtal även på grund av uppenbar obillighet. Tanken med att ett avtal men icke en dom kan jämkas på grund av uppenbar obillighet är naturligtvis att domstol i sistnämnda fall redan haft tillfälle att pröva billigheten. Så är emellertid icke alltid fallet, eftersom domstolen är bunden av parternas yrkanden. Detta medför den egendomliga konsekvensen, att om för lågt underhållsbidrag yrkats och därför utdömts, jämkning på grund av uppenbar obillighet kan ske om svaranden medgivit att utge det låga bidraget men icke då han ej ens velat gå med på det (NJA 1961 s. 438).
    Beträffande införsel för underhållsbidrag hänvisas till NJA 1958 s. 86, behandlat i SvF under BVa5 och d1. (Se även det sammastädes behandlade SvJT 1958 rf s. 33 samt NJA 1961 s. 367.)

 

    Omyndighet. Beträffande föräldrars skadeståndsansvar för omyndigt barn hänvisas till det i SvF under B VI a5 behandlade NJA 1956 s. 55. En fråga om gåva av lös egendom till omyndig kunde anses fullbordad avgjordes i NJA 1961 s. 673. Då förmyndare i efterhand godkänt att myndlingen själv fullföljt talan, ansågs talan i SvJT 1960 rfs. 88 böra upptagas till prövning.

 

    Förmynderskap. Till förmyndare skall enligt FB 11:5 helst utses någon som är med den omyndige besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära. På begäran av moder, som efter äktenskapsskillnad var förmyndare för sin son, förordnades i NJA 1960 C 1010 hennes man i nytt äktenskap, hos vilken gossen bodde och vars namn han bar, till medförmyndare, ehuru fadern ville att i stället någon utomstående skulle förordnas (annorlunda vid adoption se B III a5 och vid val av boutredningsman se C VIII c2). Det är att märka att en sådan medförmyndare ej får någon del i vårdnaden.
    Förmyndare har, såvitt ej annat skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva eller testamente, att förvalta myndlingens förmögenhet och därvid ställa sig till efterrättelse åtskilliga i lagen meddelade kontroll- och säkerhetsföreskrifter. Den som genom gåva eller testamente överlåter egendom till den omyndige kan väl anordna särskild förvaltning i förmyndarförvaltningens ställe men däremot icke,när det gäller av förmyndaren i sådan egenskap förvaltad egendom, med rättslig verkan förordna, att lagens skyddsbestämmelser ej skola träda i funktion. När vardera av två makar till makarnas omyndiga barn såsom gåva överlämnat reverser med bestämmelse i gåvobreven, att kapitalet och dess avkastning skulle förvaltas av givaren och ej

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1956—1961 623av gåvotagarens förmyndare i denna egenskap eller under förmyndarens tillsyn, förklarades därför i NJA 1961 s. 465 förvaltningen — med hänsyn till att den utövades av personer som voro förmyndare för reversinnehavarna — icke lagligen kunna anses annat än som en förmyndarförvaltning och skyldighet förty föreligga för förvaltarna att ställa sig till efterrättelse stadgandet i FB 15:8 om nedsättning hos bank av omyndigs värdehandlingar.

 

ÄRVDABALKEN

    Arv. Barn utom äktenskap har icke arvsrätt efter fadern annat än om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit formlig förklaring, att barnet skall ha rätt till arv efter honom. I NJA 1956 s. 619 (behandlat i SvF under C I a3) hade fader till barn utom äktenskap avgivit formligt erkännande, att barnet avlats i trolovning, men detta erkännande förklarats ogiltigt därför att mannen var gift. Erkännandet ansågs icke gälla såsom arvsrättsförklaring. Dylika förklaringar måste tydligen, eftersom de äro oåterkalleliga och verka ömsesidigt, tolkas efter andra normer än som gälla för testamentstolkning.

    Barnlösa makar ärva enligt ÄB 3:1 varandras kvarlåtenskap, dock att vid den efterlevande makens död i regel hälften av hans bo tillfaller den först avlidnes släkt. Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild egendom eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, skall dock den först avlidnes släkt taga samma andel i boet efter den sist avlidne. Sistnämnda regel tillämpades i NJA 1957 s. 564 (behandlat i SvF under C I b6) analogiskt på det fall att den först avlidne testamenterat en del av sin kvarlåtenskap till den efterlevande maken.

 

    Testamentes begrepp. Testamente är en återkallelig rättshandling, varigenom någon förordnar om sin kvarlåtenskap. Oåterkalleliga förfoganden över kvarlåtenskap äro ej tillåtna (NJA 1957 s. 348, behandlat i SvF under C II b2).
    Till testamentes begrepp kan sägas höra, att egendom därigenom regelmässigt vid testators död överföres från honom till en testamentstagare (SvF under C II e1). I överensstämmelse härmed stadgas i ÄB9:2 första stycket beträffande rätt att taga testamente, att förordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, är utan verkan. Till jämförelse må erinras om gåvoskattemålet NJA 1961 s. 711, vari gåva till ett väntat barn genom aktiers överlämnande till bank ansågs fullbordad den dag aktierna mottogos av banken och icke först när barnet sedermera föddes.

 

    Upprättande och återkallelse av testamente. Testamente måste upprättas i viss form men kan återkallas formlöst. Bevisbördan åvilar den som påstår att testamentet är ogiltigt eller återkallats (jfr emellertid NJA 1959 s. 658, i denna del behandlat i SvF under C VI a1). Är testamente förstört eller försvunnet, påverkar detta bevisläget till testamentstagarens nackdel. NJA 1960 s. 227 synes dock ej gå så långt i denna riktning som NJA 1959 s. 658 (båda rättsfallen i denna del behandlade i SvF under C III f8).

624 NILS BECKMAN    Testamentets tolkning. Beträffande huvudregeln om testamentets tolkning efter testators vilja hänvisas till det i SvF under C IV a1 behandlade NJA 1958 s. 101 samt till de i SvF under C IV a3 behandlade arvsskattemålen NJA 1956 s. 323, 648 och 727 samt 1957 s. 696.
    Då testamente förutsätter tillämpning av lag, måste i regel lagen vid tiden för testamentets tillkomst anses åsyftad. Denna regel är dock ej utan undantag. Ett till förmån för viss persons arvingar upprättat testamente har i ett i SvF under C IV d2 refererat fall ansetts gälla till förmån för hans adoptivbarn, trots att adoptionsinstitutet ej var infört vid tiden för testamentets upprättande. NJA 1961 s. 344 rörde tolkningen av ett flera år före adoptionslagens tillkomst upprättat gåvobrev, varigenom givaren förklarade sig, under närmare angivna villkor och förbehåll, överlämna viss egendom såsom gåva till ett vart av sina fyra barns arvingar. Domstolarna funno gåvobrevet, för att bäst överensstämma med givarens vilja, böra tolkas så att adoptivbarn till ett av de fyra barnen skulle njuta samma rätt som bröstarvinge. I HD voro två ledamöter av skiljaktig mening och funno gåvobrevet böra tolkas så att det endast gällde till förmån för givarens bröstarvingar. Ett justitieråd, som tillhörde majoriteten, tillade, att såväl parterna som domstolarna syntes ha utgått från att för tvistens avgörande vore att tillämpa de rättsgrundsatser som gällde beträffande tolkning av testamente, att riktigheten av denna förutsättning visserligen ingalunda vore självklar, enär gåva icke såsom testamente kunde av testator fritt återkallas, men att även från nämnda utgångspunkt domstolarnas bedömning enligt hans mening vore riktig.
    Från tolkning av testamente, som skall ske efter testators vilja, måste skiljas frågan vad testator har att iakttaga för att få sin vilja respekterad av de efterlevande (se NJA 1959 s. 91 m. fl. i SvF under C IV f2 behandlade rättsfall, jfr SvJT 1962 rf s. 1).
    Beträffande jus accrescendi vid negativt testamente, som blott utesluter legalarvingar från deras arvsrätt, hänvisas till NJA 1957 s. 764, behandlat i SvF under C IV h9.

 

    Testamentstagares rätt i vissa fall. En testamentstagares rätt presumeras vara oinskränkt, om inga inskränkningar antydas i testamentet. Detta gäller även om testamentet tillerkänner efterlevande make »rätt att sitta i orubbat bo så länge denne förbliver ogift». Härutinnan kan NJA 1961 s. 720 jämföras med de i SvF under C V a3 behandlade rättsfallen. Är sekundosuccessor nämnd, har förste testamentstagaren i regel fri förfoganderätt, om han är universell testamentstagare, men fideikommissrätt, om han är legatarie (jfr NJA 1960 s. 306 m. fl. iSvF under CVb1 omtalade rättsfall). Beträffande innebörden av fri förfoganderätt, särskilt dess arvsskatterättsliga verkningar, kan hänvisas till NJA 1960 s. 306, beträffande innebörden av fideikommissrätt till NJA 1960 s. 474.

 

    Testamentes ogiltighet och förverkande. Beträffande bevisbördan för testamentes ogiltighet hänvisas till vad här ovan under upprättande och återkallelse av testamente anförts om NJA 1959 s. 658.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1956—1961 625    Enligt stadgandet om förverkande i ÄB 15:1 må ingen taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet. Då fordran på gärningens brottslighet uppställts, förverkar dråparen enligt testamentslagens motiv ej rätten att taga testamente, om han var otillräknelig (NJA II 1930 s. 339). I NJA 1961 s.105 förklarades emellertid gåva av fast egendom skola återgå, då gåvotagaren genom att beröva givaren livet ansågs ha visat otacksamhet, ehuru han gick fri från straff på grund av otillräknelighet. Rättsfallet avsåg visserligen direkt blott tillämpning av 1857 års förordning om gåva av fast egendom men måste otvivelaktigt tillerkännas ett visst principiellt intresse därutöver.

 

    Testamentes bevakning, delgivning, klander och preskription. Enligt ÄB 14:2 andra stycket sker bevakning (om testamentet är skriftligt och dess huvudskrift tillgänglig) genom att huvudskriften uppvisas förrätten. Har testamentet sålunda uppvisats, förringas bevakningens verkan icke av att åtgärden i rättens protokoll av någon anledning icke upptagits såsom bevakning (NJA II 1930 s. 351, jfr NJA 1901 s. 123). Det fordras emellertid, att uppvisandet skett i (tillkännagivet) bevakningsändamål. Bevakning ansågs i NJA 1961 s. 183 icke verkställd, då testamentet efter testators död ingivits till rätten för testamentsvittnesförhör utan att ingivarens vilja att testamentet skulle bevakas (han trodde antagligen förhöret vara en bevakning) framgått.
    Viss form för godkännande föreskrives icke, men arvingarnas blotta passivitet kan ej anses innefatta ett godkännande. I nyssnämnda NJA 1961 s. 183 hade en hushållerska, som sedan 1910 sammanbott med en man och enligt testamente 1952 skulle få hans kvarlåtenskap, alltsedan mannens död 1955 kvarsuttit i boet. Att arvingarna, av vilka flera voro närvarande vid bouppteckningen och hörde testamentet uppläsas, därefter utan att reagera låtit åren gå ansågs ej hindra dem att klandra testamentet (underinstansernas domar, i HD gjordes icke vidare gällande att testamentet vore godkänt).
    Ett skolexempel på frågan om godkännandes ogiltighet förelåg i ett mål, vari HD meddelade prövningstillstånd den 2 febr. 1961. En 23-årig adoptivdotter hade efter adoptivfaderns död tecknat godkännande å adoptivföräldrarnas inbördes testamente, vilket enligt vittnesmeningen hade bevittnats av två »särskilt anmodade och på en gång närvarande vittnen». Sedan adoptivdottern fått reda på att i själva verket ena vittnet ej var närvarande (och det andra en tillfällig sjukbesökare), klandrade hon testamentet, men hovrätten ogillade hennes talan på grund av godkännandet. I HD förliktes parterna efter det huvudförhandling utsatts men innan den ägt rum.

 

    Boutredning. Såsom i SvF under C VIII a5 framhållits kan frågan om förhållandet mellan dödsbos talerätt och enskilda dödsbodelägares stundom vara tveksam. Domvillobesvär över att lagfart på grund av bouppteckning och testamente beviljats efterlevande make ha i NJA 1961 s. 720 ansetts — utan hinder av att dödsboet avträtts tillförvaltning av boutredningsman och ej skiftats — kunna föras av ar-

40 —623004. Svensk Juristtidning 1962

626 NILS BECKMANvingar till den avlidne under påstående att efterlevande maken genom testamentet erhållit allenast nyttjanderätt.
    Den mycket omdebatterade frågan om rätt för dödsbodelägare att fullfölja talan för dödsboet, då jämväl annan delägare finnes, har varit uppe i det i SvF under C VIII b2 behandlade NJA 1959 s. 97 ävensom i NJA 1961 s. 384.
    En advokat är vanligen lämpligast som boutredningsman. I NJA 1961C 463 blev på begäran av flera dödsbodelägare, bland dem en advokat, en annan advokat förordnad till boutredningsman, ehuru några dödsbodelägare invände att en advokat icke borde ifrågakomma med hänsyn till att en av dödsbodelägarna vore advokat.
    Bouppteckning skall enligt ÄB 20:1 förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt ej på ansökan inom samma tid anstånd beviljas avrätten. Beträffande möjlighet att erhålla anstånd efter tremånaderstidens utgång hänvisas till SvJT 1961 rf s. 57, beträffande bouppteckningsförrättning till SvJT 1961 rf s. 63 samt beträffande bouppteckningsed till det i SvF under CVIIId7 behandlade NJA 1959 s. 196. Mot beslut om bouppteckningsföreläggande får enligt NJA 1960 s. 669 särskild talan ej föras.
    Såsom tillgång efter en avliden fastighetsägare upptagas hyror, som erlagts eller förfallit till betalning före dödsfallet (arvsskattemålet NJA 1960 s. 681, jfr det i SvF under C VIII d2 behandlade NJA 1955 s. 368 ävensom SvJT 1961 rf s. 70). Enligt NJA 1958 s. 527 (jämväl behandlat i SvF under C VIII d2) får, när hyresgäst dör före hyrestidens utgång, en mot minskning av hyresrättens värde svarande skuld (i normalfall 3 månaders hyra) upptagas i bouppteckningen. Beträffande upptagande som skuld av godkända anspråk på vederlag för vård av den avlidne och skötsel av hans fastighet hänvisas till det i SvF under C VIII d5 behandlade NJA 1959 s. 488 samt beträffande skulder på livförsäkringar till de sammastädes behandlade NJA 1956 s. 318 och 1959 s. 447. I NJA 1961 s. 795 medgavs avdrag från behållningen för beloppet av en räntefri och ouppsägbar revers därför att andra med reversen förknippade förbindelser ansågos i värde motsvara reversensbelopp. Beträffande värdering av tillgångar hänvisas till de i SvF under C VIII d6 omnämnda NJA 1957 s. 268 och 1959 s. 304 (tomträtt), 1956 s. 422 och 1957 s. 312 (livräntor), 1961 s. 301 (börsnoterade aktier) samt 1958 s. 683 (icke börsnoterade aktier).
    Skyldighet att upprätta tilläggsbouppteckning ansågs föreligga i det i SvF under C VIII d10 behandlade NJA 1958 s. 573. (Jfr SvJT 1961 rf s. 49.)
    Det i SvF under C VIII g6 behandlade NJA 1958 s. 728 rörde frågan om rätt till gravplats, vilken fråga blivit föremål för särskild utredning (SvJT 1961 s. 236).
    Vad slutligen angår avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, kan hänvisas till det i SvF under B VII bl behandlade NJA 1958 s. 17.